Lögner, feltänk och hån om spårväg

I UNT skriver jag så här: 

Nu ställs spårvägsfrågan på sin spets inför valet i september. Förespråkarna (vänsterpartierna S V MP, samt numera L) påstår att det är för sent att backa nu. Motståndarna (M, SD, KD och UP) påstår att nu är det sista chansen att stoppa eländet. Centerpartiets delvisa omsvängning har naturligtvis komplicerat frågan då det ser ut att bli svårare att få en majoritet mot utbyggnaden. 

Man kan argumentera i sak varför man tycker vi ska ha spårvagnar och inte. Nu senast har kommunstyrelsen fått en rapport presenterad där kostnaden att avbryta projektet beskrivs. 

För Kristdemokraterna har dock förutsättningarna att stoppa utbyggnaden inte ändrats. 

Det är tråkigt med den låga debattnivå som förespråkarna nu sänkt sig till. Gång på gång påstår Erik Pelling (S) och Tobias Smedberg (V) offentligt att ”Halva spårvägen är redan byggd”. En häpnadsväckande lögn! Knappast någon detaljplan är antagen och spårvagnsbron över Fyrisån är stoppad av domstol. Även om man ansträngt sig att gräva upp varje gata måste man komma ihåg att detta bara är förberedande ledningsdragningar. Tyvärr spelar man också på logiska felslut och feltänk i argumentationen. 

Jag har under påsken lärt mig teorin om ”Sunken cost fallacy”. Det är irrelevant att bedöma ett projekt efter vilka kostnader man redan haft – det som bör bedömas är den kommande kostnaden. Låt mig ge ett exempel. De allra flesta människor tenderar att stå kvar i en kö när de redan stått en timma och får höra att det tar en timme till. Personer som direkt får höra att det tar en timma, utan att de redan stått i kö, avstår då i större utsträckning från köandet. Människor som redan lagt ner tid eller pengar tenderar att ”räkna in” detta i kalkylen trots att det är irrelevant. En timme i kö är en timme i kö oberoende av om man stått där tidigare eller inte. På samma sätt är det med kostnaderna för spårvägen. De nedlagda kostnaderna är egentligen irrelevanta. Frågan är om det är värt att lägga återstående pengar för att få ett nytt spårvagnssystem. 

Vi kristdemokrater tycker fortfarande att det i nuläget inte är värt att lägga återstående kanske 12 miljarder kronor (kanske mer) på att få spårvagnar till Uppsala. Det är dessutom häpnadsväckande att vi får höra argumentet att det blir dyrare att avbryta, än att bygga spårvägen. 2 miljarder är fortfarande betydligt mindre än 12 eller 15 miljarder kronor. 

Den tredje anmärkningsvärda agerandet är att vänstermajoriteten väljer att håna och förlöjliga oss spårvägsmotståndare. Nu senast la Erik Pelling personligen ut en post i sociala medier med ett 14 år gammalt medieklipp från när Ebba Busch var kommunalråd och förordade en utredning om spårväg i Uppsala. Jag förnekar inte att båda mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch, och även jag själv, var för spårväg. Men när kostnaderna stod klara, och när vänsterpartiernas oförmåga att samla breda majoriteter för Uppsalas utveckling blev alltmer tydlig, ja då protesterade våra medlemmar och vi ändrade åsikt, för nu cirka 5 år sedan. 

I stället för att håna sina motståndare borde S för länge sedan ha tagit ansvar för den kraftiga polarisering som uppstått i Uppsalapolitiken och bättre involverat oss i oppositionen och befolkningen. I stället har man efter hemliga förhandlingar i slutna rum med knappast möjliga majoriteter presenterat beslut efter beslut som drivit fram projekt med 33 000 bostäder i höghus, minskad framkomlighet för bilar och det tillhörande nya spårvagnsprojektet. 

Det är tid att Uppsala får en annan politisk ledning som förmår se längre och kan samla en bredare majoritet för stadens utveckling. 

Det är också anmärkningsvärt att man nu inför valet väljer att återigen köra över oss i oppositionen, som när vi kristdemokrater nyligen föreslog en folkomröstning, eller som när Moderaterna och Centerpartiet på senaste kommunstyrelse föreslog att förarbeten och övergången till fas 2 i projektet skulle skjutas några månader framåt till efter valet. Demokratin skulle definitivt vinna på en bättre förankring och dialog med väljarna.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala 

Vänstern väljer vårdslöshetens väg

Nu signalerar vänsterregeringen att de överger den väg som under 20 år borgat för stabila svenska statsfinanser och som fått ner vår statsskuld från 70 till 40% av BNP. Det har varit ett hårt arbete, och inte en enkel väg. Ja man skulle till och med kunna säga att Alliansens fasthållande vid denna strama linje till slut kostade dem regeringsmakten under trycket från populistpartier som vill att vi åter ska dra på oss spenderbyxorna.

Med detta lägger sig regeringen platt för sina vänner fackföreningsrörelsen och vänsterpartiet som båda vill att Sverige ska börja låna igen. Bostadsbyggandet måste vi visst få fart på, där har facken helt rätt. Men det löser vi inte genom att åter börja pumpa in statliga subventioner i byggsektorn och därmed snedvrida marknaden, utan i stället genom att i kommunerna lägga till rätta för ökat byggande genom en aktiv mark- och plan-politik, genom att motverka de skadliga kartellbildningarna inom byggsektorn (både när det gäller byggföretag och fackförbund) och genom att öppna för att stimulera en växande byggarbetskraftssektor genom utbildning och avregleringar. Se gärna Agendadebatt mellan Caroline Szyber och Mehmet Kaplan som får svara för varför det går så trögt för regeringen på bostadsområdet. Jag tror bostadsministern borde ägna dessa frågor större uppmärksamhet än att resa runt till Turkiet och andra länder och prata utrikespolitik.

Vi ser på punkt efter punkt hur den nuvarande regeringen vill gå in och detaljstyra samhället med politiska beslut. Människor ska inte få välja vilka organisationer de ska stödja, utan i stället ska detta beskattas och staten (S-MP-regeringen) ska bestämma vilka organisationer som ska få stöd. Människor ska inte få välja hur de tar ut föräldraförsäkringen utan det ska staten (S-MP-regeringen) bestämma om. Människor ska inte själva få bestämma om de tycker det är värt att bo i ett lite mer bullerutsatt område utan det ska staten (S-MP-regeringen) avgöra vad som är skadligt och inte. Det sistnämnda är för övrigt ett tydligt exempel på bostadsminister Attefalls tryck att öka byggandet, som nu bromsas upp av Kaplan & Co (i november, i januari, i februari, och ännu ser vi ingen bullerförordning).

"Den som är satt i skuld är inte fri" sa Göran Persson när överskottsmålet infördes 1997 och det var kloka ord. Tack och lov har "nya Socialdemokraterna" och MP en stabil minoritet, även med stöd av överbudspartiet V. Så vi kan hoppas att Alliansen med hjälp av det oberäkneliga SD kan sätta stopp för de värsta slöseribesluten från den nya regeringen och behålla en ansvarsfull linje när det gäller statsfinanserna.

Se Alliansens kritik i Expressen