Uppsala måste vara tillgängligt för alla

I UNT skriver jag, Magnus Wikberg och Anna-Karin Vaz Contreiras om att Uppsala behöver vara tillgängligt för alla. Som det är nu trängs bilister undan på bekostnad av andra trafikanter, vilket försvårar tillgänligheten till city för inte minst många landsbygdsbor.

Så här är texten: 

Uppsala ska vara en levande stad, en stad där människor enkelt kan ta sig till butiker, restauranger, arbetsplatser, kultur, föreningsliv och besöksmål. Men då måste staden också vara tillgänglig. För Kristdemokraterna är det självklart att framkomlighet och mobilitet ska gälla alla – gående, cyklister, funktionsnedsatta, kollektivtrafikresenärer och bilister.

Tyvärr går S-V-MP-styret i motsatt riktning. Parkeringsplatser försvinner, gator byggs om och framkomligheten i centrum begränsas steg för steg. För den som bor i innerstaden och kan cykla fungerar det nog, men för många andra Uppsalabor är bilen inte ett bekvämlighetsval – den är en förutsättning.

Parkeringar på Österplan och Väderkvarnsgatan har försvunnit, på Fyristorg tas de bort under sommaren med den tydliga ambitionen att göra borttagandet permanent. I hamnen är planen att de centrumnära P-platserna ska försvinna. Samtidigt höjs parkeringsavgifterna kraftigt.

Stadskärnan får nu avgift dygnet runt, boendeparkeringen höjs med 75 procent i Rosendal och Ulleråker höjs taxan med 700 procent. Det är inte en varsam justering. Det är en tydlig politisk signal: det ska bli svårare och dyrare att använda bilen i Uppsala.

Kristdemokraterna säger nej till den utvecklingen.

Vi vill se en politik som utgår från människors vardag. Alla bor inte vid en busshållplats med tät turtrafik, eller har möjlighet att cykla eller gå långa sträckor. Barnfamiljer, äldre, personer med funktionsnedsättning, hantverkare och landsbygdsbor behöver kunna nå innerstaden på ett enkelt sätt. Dessutom borde människor kunna bo i staden även om de är i behov av en bil. 

Det är också en fråga om centrumhandelns framtid. Restauranger, butiker och andra verksamheter i city konkurrerar redan med externa handelsplatser där parkering ofta är enkel och gratis. Företagarna i centrum sätter tillgänglighet och parkeringar som nummer 1 och 2 i åtgärder man vill se från kommunen. Om kommunen bara tar bort parkeringsplatser, höjer avgifter och försvårar framkomligheten riskerar styret att försvaga just den levande stadskärna man säger sig vilja stärka.

Självklart ska Uppsala utvecklas med bättre gång- och cykelmiljöer, fler träd, vackrare torg och bättre kollektivtrafik. Men utveckling får inte betyda att kommunen envetet tar bort fungerande parkeringsmöjligheter och stänger gator utan att erbjuda rimliga alternativ.

Kristdemokraterna har i nämnder och fullmäktige konsekvent lyft behovet av framkomlighet, tillgänglighet och alternativ. Vi har gjort initiativ om fler infartsparkeringar och pendlarparkeringar för dem som bor utanför tät kollektivtrafik. Vi har också drivit på för bättre kringfartsleder, så att trafik som har målpunkt utanför city, inte ska behöva pressas genom stadskärnan.

Det behövs en helhetsplan. Vi har 50 000 i vår kommun som bor på landsbygden – de ska inte stängas ute från innerstaden. Den som har svårt att gå ska inte hänvisas till lösningar som bara fungerar för den som har full rörlighet. 

Styret talar ofta om att parkeringsavgifter ökar tillgängligheten. Men tillgänglighet handlar inte bara om omsättning på parkeringsplatser. Det handlar om att människor faktiskt kan nå stadens utbud, både fysiskt och till en kostnad som inte gräver stora hål i plånboken. Det handlar om att parkeringar finns nära handel, restauranger, torghandel och besöksmål. Det handlar om att personer med funktionsnedsättning kan känna trygghet, orienterbarhet och framkomlighet.

Kristdemokraterna vill ha ett Uppsala där människor kan röra sig fritt och där olika transportslag fungerar tillsammans. Vi säger nej till en politik där bilen steg för steg trängs bort utan att vardagen för Uppsalaborna tas på allvar.

Skriven av

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala kommun

Anna-Karin Vaz Contreiras, ledamot (KD), gatu- och samhällsmiljönämnden

Magnus Wikberg, ledamot (KD), plan- och byggnadsnämnden

 

Lögner, feltänk och hån om spårväg

I UNT skriver jag så här: 

Nu ställs spårvägsfrågan på sin spets inför valet i september. Förespråkarna (vänsterpartierna S V MP, samt numera L) påstår att det är för sent att backa nu. Motståndarna (M, SD, KD och UP) påstår att nu är det sista chansen att stoppa eländet. Centerpartiets delvisa omsvängning har naturligtvis komplicerat frågan då det ser ut att bli svårare att få en majoritet mot utbyggnaden. 

Man kan argumentera i sak varför man tycker vi ska ha spårvagnar och inte. Nu senast har kommunstyrelsen fått en rapport presenterad där kostnaden att avbryta projektet beskrivs. 

För Kristdemokraterna har dock förutsättningarna att stoppa utbyggnaden inte ändrats. 

Det är tråkigt med den låga debattnivå som förespråkarna nu sänkt sig till. Gång på gång påstår Erik Pelling (S) och Tobias Smedberg (V) offentligt att ”Halva spårvägen är redan byggd”. En häpnadsväckande lögn! Knappast någon detaljplan är antagen och spårvagnsbron över Fyrisån är stoppad av domstol. Även om man ansträngt sig att gräva upp varje gata måste man komma ihåg att detta bara är förberedande ledningsdragningar. Tyvärr spelar man också på logiska felslut och feltänk i argumentationen. 

Jag har under påsken lärt mig teorin om ”Sunken cost fallacy”. Det är irrelevant att bedöma ett projekt efter vilka kostnader man redan haft – det som bör bedömas är den kommande kostnaden. Låt mig ge ett exempel. De allra flesta människor tenderar att stå kvar i en kö när de redan stått en timma och får höra att det tar en timme till. Personer som direkt får höra att det tar en timma, utan att de redan stått i kö, avstår då i större utsträckning från köandet. Människor som redan lagt ner tid eller pengar tenderar att ”räkna in” detta i kalkylen trots att det är irrelevant. En timme i kö är en timme i kö oberoende av om man stått där tidigare eller inte. På samma sätt är det med kostnaderna för spårvägen. De nedlagda kostnaderna är egentligen irrelevanta. Frågan är om det är värt att lägga återstående pengar för att få ett nytt spårvagnssystem. 

Vi kristdemokrater tycker fortfarande att det i nuläget inte är värt att lägga återstående kanske 12 miljarder kronor (kanske mer) på att få spårvagnar till Uppsala. Det är dessutom häpnadsväckande att vi får höra argumentet att det blir dyrare att avbryta, än att bygga spårvägen. 2 miljarder är fortfarande betydligt mindre än 12 eller 15 miljarder kronor. 

Den tredje anmärkningsvärda agerandet är att vänstermajoriteten väljer att håna och förlöjliga oss spårvägsmotståndare. Nu senast la Erik Pelling personligen ut en post i sociala medier med ett 14 år gammalt medieklipp från när Ebba Busch var kommunalråd och förordade en utredning om spårväg i Uppsala. Jag förnekar inte att båda mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch, och även jag själv, var för spårväg. Men när kostnaderna stod klara, och när vänsterpartiernas oförmåga att samla breda majoriteter för Uppsalas utveckling blev alltmer tydlig, ja då protesterade våra medlemmar och vi ändrade åsikt, för nu cirka 5 år sedan. 

I stället för att håna sina motståndare borde S för länge sedan ha tagit ansvar för den kraftiga polarisering som uppstått i Uppsalapolitiken och bättre involverat oss i oppositionen och befolkningen. I stället har man efter hemliga förhandlingar i slutna rum med knappast möjliga majoriteter presenterat beslut efter beslut som drivit fram projekt med 33 000 bostäder i höghus, minskad framkomlighet för bilar och det tillhörande nya spårvagnsprojektet. 

Det är tid att Uppsala får en annan politisk ledning som förmår se längre och kan samla en bredare majoritet för stadens utveckling. 

Det är också anmärkningsvärt att man nu inför valet väljer att återigen köra över oss i oppositionen, som när vi kristdemokrater nyligen föreslog en folkomröstning, eller som när Moderaterna och Centerpartiet på senaste kommunstyrelse föreslog att förarbeten och övergången till fas 2 i projektet skulle skjutas några månader framåt till efter valet. Demokratin skulle definitivt vinna på en bättre förankring och dialog med väljarna.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala 

Folkomrösta om spårvägen

  

Vår artikel i dagens UNT

 

Idag har vi kommunfullmäktige där vi kommer behandla en motion jag skrivit om att folkomrösta om spårvägen. Motionen (och svaret) kan läsas här.

Björn-Owe Björk har även lämnat in motsvarande motion till regionfullmäktige - kan läsas här.

Med anledning av detta har även jag och Björn-Owe skrivit en artikel i dagens UNT. Texten är som följer:

 

Kristdemokraterna vill att invånarna i hela Uppsala län ska få ta ställning till spårvägsbygget i en folkomröstning i samband med valet 2026. Därför har vi tagit upp frågan i Uppsala kommun och Region Uppsala, och i dag måndag tar kommunfullmäktige upp frågan för beslut. 

Skälet till detta är enkelt: det handlar inte bara om stadsutveckling i södra Uppsala – det handlar om hur vi prioriterar våra gemensamma resurser i hela länet och vilken samhällsutveckling vi vill se.

För oss kristdemokrater är samhällsbygget mer än täta höghuskvarter och stora prestigeprojekt. Vi vill se en utveckling som utgår från människors vardag, trygghet och livskvalitet. Ett samhälle byggs underifrån – genom familjer, föreningsliv, lokalsamhällen och fungerande närservice. Vi vill bygga en trivsam boendemiljö med småhus och trädgårdsstäder där människor kan rota sig och leva hela livet – inte ensidigt pressa fram tiotusentals nya lägenheter i hög och tät bebyggelse i en och samma del av staden.

Spårvägen är inte ett isolerat trafikprojekt. Den är själva motorn i en mycket omfattande exploatering i sydöstra Uppsala. Den låser fast staden vid en viss struktur och en viss täthet under överskådlig framtid. Det är en annan vision för Uppsala än den vi kristdemokrater står bakom. 

Totalt kommer projektet kosta runt 15 miljarder kronor varav Uppsala kommun står för största delen. 

Men frågan är större än Uppsala stad. För Region Uppsala riskerar spårvägen att bli en gökunge. En investering på omkring 1,5-2 miljarder kronor – med betydande framtida drift- och underhållskostnader – ska finansieras av skattebetalare i hela länet. Det kommer att gå ut över kärnuppdraget.

Regionens kärnuppdrag är hälso- och sjukvård samt regional kollektivtrafik. Vi ser redan i dag hur vården är hårt ansträngd. Köerna behöver kortas. Kompetens behöver säkras. Vården i länets mindre kommuner måste vara tillgänglig och trygg. Samtidigt finns stora behov av investeringar i den regionala kollektivtrafiken – bättre busstrafik, fungerande pendling och rimliga biljettpriser i hela länet.

Om miljarderna går till spårväg, kan de inte samtidigt användas till att stärka vårdcentralerna i Tierp, bygga ut lasarettet i Enköping eller säkra utvecklingen i Håbo. De kan inte heller användas till att stärka kollektivtrafiken i länets övriga delar.

På samma sätt ser vi redan hur skolorna i Uppsala och äldreomsorgen får stå tillbaka på grund av vänstermajoritetens prioritering att satsa på spårväg och höghusbyggande.

Motståndarna tar nu till storsläggan i debatten. ”Ni kommer försent”, ”Beslut har redan fattats”, blandas med rena lögner, som när Erik Pelling(S) säger i TV att ”man har kommit halvvägs i genomförandet och byggandet av själva spårvägen”. Något som helt uppenbarligen inte stämmer. De flesta detaljplanerna för spårvägen har inte vunnit laga kraft och ingen byggnation av själva spårvägen har kommit igång. Dessutom är hela projektet i praktiken skjutet i sank genom att Mark- och Miljödomstolen upphävt beslutet att bygga en spårvägsbro över Fyrisån, en central del i det nya spårvägssystemet på 17 kilometer.

Att påstå att det är vi som är oansvariga som kräver en folkomröstning faller tillbaka på den bräckliga majoritet som drivit igenom denna politik. För det första är det oansvarigt att genomdriva så stora stadsutvecklingsprojekt med en så knapp majoritet, och för det andra borde de själva ha säkerställt en bättre folklig förankring långt tidigare.

Vi anser att väljarna måste få säga sitt i denna viktiga fråga, och vi är glada att åtminstone M, C och SD i Uppsala kommun ser ut att stödja vårt förslag vid avgörandet i kommunfullmäktige.

Invånarna i kommunen och länet förtjänar att få ta ställning till vilken samhällsutveckling de faktiskt vill ha. Ska kärnverksamhet som sjukvård, skola och äldreomsorg prioriteras eller storvulna stadsbyggnadsprojekt? Låt medborgarna få avgöra!

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala

Björn-Owe Björk (KD), regionråd 

 

Stefan Hanna och Mohamad Hassans krumbukter

Jag har här på bloggen inte skrivit om hur Liberalerna i början av sommaren hoppade i säng med vänsterpartierna. Det var partiets sätt att blockera Stefan Hannas och UP:s inflytande i Uppsalapolitiken - något som vi kristdemokrater föreslagit ett nyval som utväg för.

Det som hände var att Jennie Claesson, Liberalernas kommunalråd i slutet av maj helt utan förvarning meddelade att L skulle stödja spårvägsplanerna i Uppsala. En utveckling som sedan accelererade när man tillsammans presenterade ett 13-punktsprogram - S, V, MP och L. Något som Sakine Madon i UNT konstaterade kunde bli "politiskt självmord för L". Vi Kristdemokrater, Centerpartister och Moderater som fortfarande har vårt samarbete kvar konstaterade att L nu gått över till "andra sidan".

Jag har under sommaren vid ett par tillfällen påpekat i UNT (14/6 och 19/7)  att alla turer i politiken i Uppsala kan åtminstone delvis förklaras av gammalt groll mellan Stefan Hanna (tidigare centerpartiet, numera UP) och Mohamad Hassan (tidigare L-kommunalråd). 

Detta fick Sakine Madon i söndags till att jag förminskar Jennie Claesson, vilket inte kunde vara mer fel. Jag svarade därför i dagens UNT enligt följande:

"Efter valet 2018 valde Mohamad Hassan och Liberalerna att gå över och samarbeta med S och MP i Uppsala kommun. I fjol valde Stefan Hanna och UP att göra samma sak. Vilket föranledde Liberalerna att nu på försommaren blockera UP:s inflytande genom en egen uppgörelse med S, V och MP.

Jag har sedan jag efterträdde Ebba Busch 2015 varit kommunalråd för KD, och jobbat tillsammans med både Mohamad Hassan (L) och Stefan Hanna (då C). I UNT har jag under sommaren delgett väljarna min bild att de politiska krumbukterna delvis kan förklaras med en personlig vendetta mellan Hassan och Hanna. Från KD har vi också föreslagit en lösning på det politiska kaoset – ett kommunalt extraval (och en ”folkomröstning” om styret och UP).

Sakine Madon gör i en ledarkrönika (20/8) mig till ansiktet för sin kritik mot förminskande och särbehandling av kvinnor i politiken. Det blir märkligt i detta sammanhang, då jag självklart skulle sagt samma saker om Jennie Claesson hetat ”Lars eller Per”. 

Madon har helt rätt i sina iakttagelser om misogyni i politiken – vilket vår partiledare Ebba Busch är ett exempel på. Få har fått så många kommentarer när det gäller kläder, utseende och familjeförhållande, som saknar politisk relevans. Jag uppskattar verkligen kvinnligt ledarskap i politiken – inte minst Ebbas och jag hoppas hon ska hålla ut länge i sin roll som partiledare. De som känner mig kan också vittna om att jag arbetar för att engagera fler kvinnor i politiken – vi behöver en allsidig och bred representation för att stärka vår demokrati!

Därför blir det så fel att min kritik av Hanna och Hassan görs till en könsfråga. Jag har medvetet undvikit att kritisera Jennie Claesson eftersom jag hoppas och tror att både hon och Liberalerna ska stödja ett framtida borgerligt styre i Uppsala, sluta med vänsterprassel och inte låta sig styras av personliga vendettor. Att Hassan, trots att han inte har några formella uppdrag, är aktiv i politiken är uppenbart med tanke på hans närvaro i partisammanhang, i Almedalen och i Stadshuset. Claesson är en god och kompetent ledare och jag hoppas att hon ska vara kvar länge efter att både Stefan Hanna och Mohamad Hassan har slutat i Uppsalapolitiken."

Lägg planerna i södra Uppsala på is!

 KD mot spårväg

Jag har personligen inget emot spårväg - vi är just nu i Italien och runtomkring i Europa (Italien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland) har många städer moderna spårvägar som dessutom i många fall byggs ut. Även i Sverige har man börjat bygga ut spårväg i Stockholm, Lund och förstås i de gamla spårvägsstäderna Göteborg och Norrköping.

KD har också drivit på för att få spårväg till Uppsala - under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var detta partiets linje.

Efter vänsterns tillträde 2014 har dock planerna börjat spåra ur helt. Dialog saknas, förmåga att lyssna på väljare och inkludera oppositionen finns inte och planerna blir därför orealistiska och dåliga. Nu finns nästan färdiga detaljplaner för 17 km spårväg i Uppsala, varav två linjer dras ihop över Islandsbron och genom Bäverns gränd / Kungsgatan som kommer innebära bilförbud och trafikinfarkt i centrala Uppsala.

I början av 2020 hade vi en process i partiet i Uppsala där vi landade i att säga nej till utbyggnadsplanerna i centrala Uppsala. Jag påpekade i kommunstyrelsen att bara genom "ödmjukhet, lyhördhet och dialog" kan vi komma vidare i processen, något jag upplever i allra högsta grad saknas från MP:s och S:s sida. 2018 röstade M C KD L och SD (partier som idag har majoritet i kommunen) mot planerna för spårväg i Uppsala kommun. Det är därför på tiden att vi nu lägger de här planerna bakom oss!

Den senaste veckan har frågan om Region Uppsalas ställning i frågan kommit upp. Region Uppsala styrs av M C KD L och MP, och fattade beslut om ett samverkansavtal mellan region och kommun. Här ovan ses KD:s protokollsanteckning i ärendet, från mina kollegor som regionråd - Björn-Owe Björk och Mimmi Westerlund, där det påpekas att KD på sin distriktsstämma i november röstade nej till både spårväg och BRT i Uppsala, utifrån en motion av KD Uppsalas nyvalde ordförande Magnus Wikberg. Självklart måste partiets politik också få genomslag på regionnivå - vi kan inte fortsätta planerna för spårvägsutbyggnad i Region Uppsala om samma partier är emot detta i Uppsala kommun!

På vårt årsmöte för Uppsala kommun förra helgen tog vi i samband med att vi antog vårt kommunpolitiska program ställning för att lägga hela spårvägsprojektet på is. Vi kan inte gå vidare innan vi har en bättre folklig förankring och stöd - exempelvis genom en folkomröstning.

 Uppsalapaketet dåligt förankrat

På kommunfullmäktige 28/2 kommer vi än en gång att debattera planerna för utbyggnad i Sydöstra Uppsala, och KD (tillsammans med M, C och SD) kommer än en gång att rösta nej till planerna. 

Vi kristdemokrater har hela tiden påpekat att man behöver bygga ut Uppsala i dialog med Knivsta kommun, och förflytta byggplanerna från "Storsävja" ner mot kommungränsen mot just Knivsta.

Vi har hela tiden motsatt oss förslagen i FÖP Sydöstra staden - utifrån att det blir för mycket bostäder, för tätt och fel typ av byggnation. Uppsala behöver trädgårdsstäder, småhus, en förnuftig tillväxt och dialog med medborgarna, inte miljonprogramsområden, fler höghus och en stad i Sundsvalls storlek i Lunsenskogen!

Sverige behöver en ny regering, Uppsala ett nytt styre

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket Uppsala behöver en förändring från nuvarande vänsterstyre. På ett möte med näringslivet i veckan skröt både Erik Pelling (S) och Rickard Malmström (MP) om hur de skällt på dem som motsätter sig Uppsalapaketet, FÖP sydöstra staden och Fyrspårsavtalet (det är ingen som är emot järnvägsutbyggnad!). Jag påpekade att min uppgift som politiker inte är att skälla på väljarna utan i stället att lyssna på dem, eller att åtminstone försöka förklara att vi driver de planer vi gör.

Med en ny regering kan vi äntligen få rätt prioriteringar - investeringar i infrastruktur och järnväg som är samhällsekonomisk lönsam i stället för ideologiskt drivna miljardprojekt som höghastighetståg och norrbottniabana som dränerar hela statsbudgeten på medel för nödvändiga åtgärder som en fungerande järnvägsförbindelse mellan Uppsala och Stockholm.

Bara med en ny politisk ledning kan vi få igenom en förnuftig politik som sätter väljarna först, som inte styrs av ideologiska skygglappar som bilmotstånd, höghastighetstågsdogmer och kärnkraftsrädsla. Sverige och Uppsala behöver verkligen ett nytt ledarskap!

Majoritet för bättre välfärd

Ändringsbudget som gick igenom från M V C och KD

Igår på kommunstyrelsen blev minoritetsstyret överkörda när det gäller vårt förslag om mer pengar till välfärden. Jag skrev om detta redan i mitt inlägg från 1/3.

Minoritetsstyre ger osäkerhet

Kontentan av beslutet är att Uppsala nu satsar 45 miljoner av de 117 vi fått tilldelade genom uppgörelsen mellan M KD V i riksdagen om 7,5 miljarder till kommunerna. Slutligt beslut ska fattas i fullmäktige - vi får se om det börjar bli ett mönster att styret (S L MP) kommer försöka styra genom minoritetsåterremiss - det enda de helt säkert kan få igenom i fullmäktige eftersom det kräver bara 1/3 av rösterna. Förra fullmäktige agerade man så när det gällde vår motion om att rädda Tämnaren.

För knappt ett år sedan fattades ett liknande beslut om ändringsbudget där vi också körde över styret. Den gången fick vi 77 miljoner mer från staten efter att M / KD -budgeten 2019 hade vunnit majoritet i riksdagen. Och vi kom överens med Vänsterpartiet att flytta 10 mnkr från utbildningsnämnden till äldrenämnden.

Den här gången hade styret inga egna idéer, och blev sura för att vi var så snabba att lansera våra. Jag påpekade det jag tidigare sagt att L och MP är välkomna att bilda en stabil majoritet med oss i M C KD - vilket skulle göra att vi slapp sådana här överraskningar. Det är ju inte vi i "oppositionsmajoriteten" som är orsaken till att det blir instabilt, utan att partier väljer gå in i ett minoritetsstyre som inte har stöd för sin politik.

Se artikel i UNT

Andra överraskningar

När det gäller övriga ärenden fick vi också stöd för den motion som vi lagt gemensamt V och KD, om bättre tillgänglighet för badplatser för funktionsnedsatta. Den ska gå vidare till fullmäktige för beslut. Även en motion från vänsterpartiet om satsning på elevhälsa i syfte att förebygga stress var på vippen att gå igenom, men den politiske vilden Stefan Hanna röstade för avslag, och därmed föll den i kommunstyrelsen. I kommunfullmäktige har dock inte Stefan något parti på sin sida, och motionen kommer därför sannolikt att bifallas där.

Ett förslag jag lagt om att skriva till staten och klaga över 7 uteblivna miljoner kronor från Migrationsverket fick också enigt bifall i kommunstyrelsen, kanske inte så stor överraskning eftersom jag hoppades att det inte skulle vara så kontroversiellt (se Upplandsradion)

Vad vi inte fick igenom

Vi lyckades från oppositionen inte få igenom vårt förslag att stoppa spårvägen i centrum (som jag skrev om i mitt förra inlägg), utan linjedragningen och ansökan om stadsmiljömedel från staten för spårväg röstades igenom i kommunstyrelsen med minsta möjliga marginal (av S L MP med stöd av V).

Vi fick heller inte igenom min motion att begränsa tiggeriet genom ett förbud eller en reglering, men vi la ett gemensamt yrkande med moderaterna om att införa tiggeriförbud i hela kommunen.

En motion från Sarah Havneraas om belysning på bemärkansvärda byggnader i Uppsala bifölls inte heller, även om det sägs att en del arbete pågår på området.

Vi sa också tydligt nej till förslaget om satsningen om 53 miljoner till parker runt Fyrisån - trots att man varken löst frågorna om parkering, förskola, Ulleråkersområdet, båttrafiken eller evenemangsytorna i området först. (se UNT)


Summa summarum kan man ändå säga att vi fick igenom ganska mycket på kommunstyrelsen, och i de fall vi inte fick majoritet nu har vi ändå lyckats påvisa konstigheterna i styrets linje!

Sök breda lösningar i viktiga frågor

Vi kristdemokrater fattade i söndags beslut om att för nu säga nej till både spårväg och BRT i city. (se P4 Uppland, UNT, Aftonbladet).

Idag ska kommunstyrelsen fatta beslut om fortsatt utredning.

Jag kommer där att säga följande:

Sök breda lösningar

Innan beslutet idag vill jag ge en liten bakgrund, och vädja till styret om att försöka hitta en bredare lösning i den här typen av viktiga infrastrukturbeslut.

Det håller inte riktigt att trycka igenom en linje i en majoritetsförhandling, särskilt inte nu när vi inte ens har en styrande majoritet, när det gäller en fråga som ska hålla många år och leva över flera mandatperioder. Man kan inte fatta beslut ett år innan valet och tro att allt är klart – det finns då en uppenbar risk att allt rivs upp – om man inte lyckats samla en starkare majoritet som håller över valet.

 

Bakgrund till beslutet

I januari 2018 fattade kommunfullmäktige i Uppsala beslut om att ingå Uppsalaavtalet om fyrspår med staten. Centerpartiet röstade nej, och KD la ner sina röster – i reservationen beklagade vi ”att den rödgröna majoriteten inte bättre förmår genomföra en process som samlar så många partier som möjligt i en fråga som är så viktig för Uppsalas framtid.”

I det efterföljande beslutet i maj 2018 om spårburen kollektivtrafik reserverade sig hela den dåvarande oppositionen (M,C,L,KD och SD) – partier som idag utgör majoritet i kommunfullmäktige - mot att inte vårt yrkande bifölls ”att förslagen i spårvägsutredningen vägs mot andra kapacitetsstarka kollektivtrafiklösningar inför att slutgiltigt beslut fattas.”

Lyckligtvis har vi nu äntligen lyckats få till politiska beslut om både linjedragning och teknikval för den kapacitetsstarka kollektivtrafiken. För första gången i Uppsala kommun. På det viset får vi nu en öppen och transparent diskussion där medborgarna ser att det finns flera olika reella alternativ att välja mellan.

Försök att trycka igenom något som saknar stöd

”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” heter det. 2018 i januari gällde beslutet att staten skulle stå får hälften av kostnaden för spårväg Gottsunda-Bergsbrunna. I maj var plötsligt hela sträckan in till City med, och nu för bara någon vecka sedan lades utredning om BRT till Gränby till. Det blir sammantaget väldigt många miljarder i investering.

Att idag besluta om fortsatt utredning och ansökan om statsmiljömedel med minsta möjliga majoritet, och att nästa år besluta om genomförande vore ett misstag. En fullgod förankring och stöd finns helt enkelt inte.

I Uppsala har vi haft en tradition att viktiga långsiktiga beslut om stadens utveckling fattas i någorlunda samförstånd över blockgränsen, ofta med både (S) och (M) som garanter. Det ger en trygghet för medborgarna, för näringslivet och för våra samarbetsaktörer, i det här fallet bland andra Regionen och Staten.

KD:s förslag möjlig kompromiss

Därför kan vårt förslag att enbart gå vidare med spårvägsutbyggnaden Gottsunda – Bergsbrunna ses som en möjlig kompromiss som ändå driver utvecklingen framåt, om än inte i lika snabb takt.

Faktum är ju att det gått och går lite för fort. Det tycks vara ett mål att till varje pris fatta beslut om en omfattande infrastrukturinvestering innan valet 2020, innan både resecentrum är färdigplanerat, eller möjligheten till övergångar över Fyrisån hinner beaktas. Vi tror att det är bättre att den delen får vänta till den blir mer mogen.

Att argumentera för spårvägens förträfflighet får bara motsatt effekt. Ju mer man försöker tvinga på opposition och medborgare sina egna politiska lösningar, desto större blir aversionen och viljan att hitta en annan väg. Bara genom ödmjukhet, lyhördhet och dialog går det att hitta breda och långsiktigt hållbara lösningar.

Vi yrkar alltså att omarbeta förslaget att enbart omfatta stråket Gottsunda-Bergsbrunna ("Ultunalänken") och därmed avstå kommande ansökan om stadsmiljöavtal gällande spårväg. Och att bifalla Moderaternas yrkande att överlåta huvudansvaret för projekt Uppsala spårväg till Region Uppsala där Uppsala kommun är en aktiv part.



Uppdatering:
Innan det slutliga beslutet i Uppsala kommunfullmäktige (som blev återremitterat av oss i oppositionen), skrev jag en artikel i UNT och argumenterade mot spårväg i Uppsala city. "Dags att bromsa utopiskt trafikprojekt"