Lägg planerna i södra Uppsala på is!

 KD mot spårväg

Jag har personligen inget emot spårväg - vi är just nu i Italien och runtomkring i Europa (Italien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland) har många städer moderna spårvägar som dessutom i många fall byggs ut. Även i Sverige har man börjat bygga ut spårväg i Stockholm, Lund och förstås i de gamla spårvägsstäderna Göteborg och Norrköping.

KD har också drivit på för att få spårväg till Uppsala - under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var detta partiets linje.

Efter vänsterns tillträde 2014 har dock planerna börjat spåra ur helt. Dialog saknas, förmåga att lyssna på väljare och inkludera oppositionen finns inte och planerna blir därför orealistiska och dåliga. Nu finns nästan färdiga detaljplaner för 17 km spårväg i Uppsala, varav två linjer dras ihop över Islandsbron och genom Bäverns gränd / Kungsgatan som kommer innebära bilförbud och trafikinfarkt i centrala Uppsala.

I början av 2020 hade vi en process i partiet i Uppsala där vi landade i att säga nej till utbyggnadsplanerna i centrala Uppsala. Jag påpekade i kommunstyrelsen att bara genom "ödmjukhet, lyhördhet och dialog" kan vi komma vidare i processen, något jag upplever i allra högsta grad saknas från MP:s och S:s sida. 2018 röstade M C KD L och SD (partier som idag har majoritet i kommunen) mot planerna för spårväg i Uppsala kommun. Det är därför på tiden att vi nu lägger de här planerna bakom oss!

Den senaste veckan har frågan om Region Uppsalas ställning i frågan kommit upp. Region Uppsala styrs av M C KD L och MP, och fattade beslut om ett samverkansavtal mellan region och kommun. Här ovan ses KD:s protokollsanteckning i ärendet, från mina kollegor som regionråd - Björn-Owe Björk och Mimmi Westerlund, där det påpekas att KD på sin distriktsstämma i november röstade nej till både spårväg och BRT i Uppsala, utifrån en motion av KD Uppsalas nyvalde ordförande Magnus Wikberg. Självklart måste partiets politik också få genomslag på regionnivå - vi kan inte fortsätta planerna för spårvägsutbyggnad i Region Uppsala om samma partier är emot detta i Uppsala kommun!

På vårt årsmöte för Uppsala kommun förra helgen tog vi i samband med att vi antog vårt kommunpolitiska program ställning för att lägga hela spårvägsprojektet på is. Vi kan inte gå vidare innan vi har en bättre folklig förankring och stöd - exempelvis genom en folkomröstning.

 Uppsalapaketet dåligt förankrat

På kommunfullmäktige 28/2 kommer vi än en gång att debattera planerna för utbyggnad i Sydöstra Uppsala, och KD (tillsammans med M, C och SD) kommer än en gång att rösta nej till planerna. 

Vi kristdemokrater har hela tiden påpekat att man behöver bygga ut Uppsala i dialog med Knivsta kommun, och förflytta byggplanerna från "Storsävja" ner mot kommungränsen mot just Knivsta.

Vi har hela tiden motsatt oss förslagen i FÖP Sydöstra staden - utifrån att det blir för mycket bostäder, för tätt och fel typ av byggnation. Uppsala behöver trädgårdsstäder, småhus, en förnuftig tillväxt och dialog med medborgarna, inte miljonprogramsområden, fler höghus och en stad i Sundsvalls storlek i Lunsenskogen!

Sverige behöver en ny regering, Uppsala ett nytt styre

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket Uppsala behöver en förändring från nuvarande vänsterstyre. På ett möte med näringslivet i veckan skröt både Erik Pelling (S) och Rickard Malmström (MP) om hur de skällt på dem som motsätter sig Uppsalapaketet, FÖP sydöstra staden och Fyrspårsavtalet (det är ingen som är emot järnvägsutbyggnad!). Jag påpekade att min uppgift som politiker inte är att skälla på väljarna utan i stället att lyssna på dem, eller att åtminstone försöka förklara att vi driver de planer vi gör.

Med en ny regering kan vi äntligen få rätt prioriteringar - investeringar i infrastruktur och järnväg som är samhällsekonomisk lönsam i stället för ideologiskt drivna miljardprojekt som höghastighetståg och norrbottniabana som dränerar hela statsbudgeten på medel för nödvändiga åtgärder som en fungerande järnvägsförbindelse mellan Uppsala och Stockholm.

Bara med en ny politisk ledning kan vi få igenom en förnuftig politik som sätter väljarna först, som inte styrs av ideologiska skygglappar som bilmotstånd, höghastighetstågsdogmer och kärnkraftsrädsla. Sverige och Uppsala behöver verkligen ett nytt ledarskap!

Sök breda lösningar i viktiga frågor

Vi kristdemokrater fattade i söndags beslut om att för nu säga nej till både spårväg och BRT i city. (se P4 Uppland, UNT, Aftonbladet).

Idag ska kommunstyrelsen fatta beslut om fortsatt utredning.

Jag kommer där att säga följande:

Sök breda lösningar

Innan beslutet idag vill jag ge en liten bakgrund, och vädja till styret om att försöka hitta en bredare lösning i den här typen av viktiga infrastrukturbeslut.

Det håller inte riktigt att trycka igenom en linje i en majoritetsförhandling, särskilt inte nu när vi inte ens har en styrande majoritet, när det gäller en fråga som ska hålla många år och leva över flera mandatperioder. Man kan inte fatta beslut ett år innan valet och tro att allt är klart – det finns då en uppenbar risk att allt rivs upp – om man inte lyckats samla en starkare majoritet som håller över valet.

 

Bakgrund till beslutet

I januari 2018 fattade kommunfullmäktige i Uppsala beslut om att ingå Uppsalaavtalet om fyrspår med staten. Centerpartiet röstade nej, och KD la ner sina röster – i reservationen beklagade vi ”att den rödgröna majoriteten inte bättre förmår genomföra en process som samlar så många partier som möjligt i en fråga som är så viktig för Uppsalas framtid.”

I det efterföljande beslutet i maj 2018 om spårburen kollektivtrafik reserverade sig hela den dåvarande oppositionen (M,C,L,KD och SD) – partier som idag utgör majoritet i kommunfullmäktige - mot att inte vårt yrkande bifölls ”att förslagen i spårvägsutredningen vägs mot andra kapacitetsstarka kollektivtrafiklösningar inför att slutgiltigt beslut fattas.”

Lyckligtvis har vi nu äntligen lyckats få till politiska beslut om både linjedragning och teknikval för den kapacitetsstarka kollektivtrafiken. För första gången i Uppsala kommun. På det viset får vi nu en öppen och transparent diskussion där medborgarna ser att det finns flera olika reella alternativ att välja mellan.

Försök att trycka igenom något som saknar stöd

”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” heter det. 2018 i januari gällde beslutet att staten skulle stå får hälften av kostnaden för spårväg Gottsunda-Bergsbrunna. I maj var plötsligt hela sträckan in till City med, och nu för bara någon vecka sedan lades utredning om BRT till Gränby till. Det blir sammantaget väldigt många miljarder i investering.

Att idag besluta om fortsatt utredning och ansökan om statsmiljömedel med minsta möjliga majoritet, och att nästa år besluta om genomförande vore ett misstag. En fullgod förankring och stöd finns helt enkelt inte.

I Uppsala har vi haft en tradition att viktiga långsiktiga beslut om stadens utveckling fattas i någorlunda samförstånd över blockgränsen, ofta med både (S) och (M) som garanter. Det ger en trygghet för medborgarna, för näringslivet och för våra samarbetsaktörer, i det här fallet bland andra Regionen och Staten.

KD:s förslag möjlig kompromiss

Därför kan vårt förslag att enbart gå vidare med spårvägsutbyggnaden Gottsunda – Bergsbrunna ses som en möjlig kompromiss som ändå driver utvecklingen framåt, om än inte i lika snabb takt.

Faktum är ju att det gått och går lite för fort. Det tycks vara ett mål att till varje pris fatta beslut om en omfattande infrastrukturinvestering innan valet 2020, innan både resecentrum är färdigplanerat, eller möjligheten till övergångar över Fyrisån hinner beaktas. Vi tror att det är bättre att den delen får vänta till den blir mer mogen.

Att argumentera för spårvägens förträfflighet får bara motsatt effekt. Ju mer man försöker tvinga på opposition och medborgare sina egna politiska lösningar, desto större blir aversionen och viljan att hitta en annan väg. Bara genom ödmjukhet, lyhördhet och dialog går det att hitta breda och långsiktigt hållbara lösningar.

Vi yrkar alltså att omarbeta förslaget att enbart omfatta stråket Gottsunda-Bergsbrunna ("Ultunalänken") och därmed avstå kommande ansökan om stadsmiljöavtal gällande spårväg. Och att bifalla Moderaternas yrkande att överlåta huvudansvaret för projekt Uppsala spårväg till Region Uppsala där Uppsala kommun är en aktiv part.



Uppdatering:
Innan det slutliga beslutet i Uppsala kommunfullmäktige (som blev återremitterat av oss i oppositionen), skrev jag en artikel i UNT och argumenterade mot spårväg i Uppsala city. "Dags att bromsa utopiskt trafikprojekt"

Två lärdomar från Skåne

Lunds domkyrka

Förra veckan var jag åter i Skåne. Jag tog med mig två lärdomar därifrån - att lyssna på väljarna, och att lyssna på väljarna.

Lund och Helsingborg 

Den här gången, då jag alltså återvände till samma städer som i december (se tidigare blogginlägg), var det tillsammans med alla Uppsalas 11 kommunalråd (med modifikationen av byte av person för centerpartiet) - i form av kommunstyrelsens arbetsutskott.

Översikt över Brunnshög, den nya stadsdelen i Nordöst 

 

Det var en mycket lärorik och givande resa, vi fick se den nya spårvägen i Lund, träffa Lunds KSAU, få projektet Brunnshög beskrivet och så fick vi en mycket givande inblick i innovationsarbetet inom äldreomsorgen.

Peter Danielsson, kommunstyrelseordförande i Helsingborg

Även Helsingborg visade upp sin bästa sida - vi blev väl mottagna av Peter Danielsson (M), kommunstyrelsens ordförande sedan 2006, och hans kommundirektör Palle Lundberg. De berättade om kommunens resa mot Europas ledande innovationsstad, mot mer tillitsbaserad styrning, och om H22 och utvecklingen i övrigt av staden.

Två dåliga exempel

Men, förutom att det finns en massa positivt att lära av de två Alliansstyrda städerna, så finns det också ett par lärdomar där man har gått fel. I båda fallen handlar det om att man inte varit lyhörda för väljarna. I Lund går historien tillbaka till före 2014, och i Helsingborg var den aktuell just de dagarna vi var där.

Lundakommunalråd: Börje Hed (FNL), Fredrik Ljunghill (M), Philip Sandberg (L), Anders Almgren (S), samt partiföreträdarna Helena Falk (V) och Hedvig Åkesson (KD)

Att bygga spårvagn

Sommaren 2014 så var alla partier i Lunds kommunfullmäktige för en spårvägsutbyggnad, trots att staten sagt nej till medfinansiering, och en majoritet av medborgarna var negativa. Anders Almgren (S) beskrev det hela så här i efterhand som att politikerna levde under en "ostkupa". Tyvärr blev det ett bryskt uppvaknande i och med valet, där (spårvagnspositive) Mats Helmfrid (M) fick avgå och en oklar politisk situation uppstod med det nya (spårvagnsnegativa) partiet FNL (FörNyaLund) som fick fyra mandat i kommunfullmäktige och inget block nådde majoritet. Ett Rödgrönrosa styre tragglade sig igenom fyra år, och 2018 gick FNL fram ytterligare till sex mandat. Det är fortfarande ett oklart politiskt läge, men nu har Alliansen tillsammans med FNL bildat den så kallade "Lundakvintetten" och styr kommunen i minoritet, med en liberal KSO, Philip Sandberg.

Jag tror huvudproblemet i Lund var processen - att inte information gick ut till medborgarna om alternativen innan beslut i praktiken fattades och att inget parti i kommunfullmäktige företrädde alla de medborgare som inte ville ha någon spårväg.

 

96% emot sig

I Helsingborg var en annan fråga på tapeten, nämligen en försäljning av stadens energibolag. När vi var nere i Skåne offentliggjordes resultatet av en folkomröstning som precis hållits, och det resultatet visade att drygt 96% av de röstande sa nej till att sälja energibolaget.

Rubrik i Sydsvenskan samma dag som vi anlände till Skåne

Detta var alltså en kapital missbedömning från den styrande Alliansen att folket skulle vara så negativa mot en försäljning. Nu var inte problemet i Helsingborg att det var konsensus bland politikerna, det var bara Allianspartierna som ville sälja, medan partierna till vänster sa entydigt nej. Sverigedemokraterna, som är tungan på vågen i kommunfullmäktige, hade deklarerat att de skulle säga ja till försäljning, och därmed stödja Alliansen, men bara om mindre än 51% röstade i folkomröstningen. Skulle det bli fler så hade partiet beslutat att följa folkomröstningsresultatet.

Med denna bakgrund blev det nu innan själva folkomröstningen i stället en diskussion om att de som var för en försäljning inte borde gå och rösta för att hålla nere valdeltagande. Liberalernas kommunalråd uppmanade uttryckligen ja-sägarna att stanna hemma.

Valdeltagandet blev 50,1% så teoretiskt skulle man kunnat köra igenom en försäljning, men jag tycker det var mycket klokt av kommunledningen att samma dag som vi anlände till Skåne deklarera att de skulle följa resultatet (se Sydsvenskan ovan och länk här). Vore ytterst märkligt annars, med tanke på att 96% av de röstande avstyrkte förslaget.

Sydsvenskans kommentar blev "Helsingborg behöver ett lyssnande ledarskap", vilket uppenbarligen brustit i det här fallet. Jag måste säga att jag själv blev lite förvånad när min kollega kommunalrådet Lars Thunberg (KD) berättade om försäljningen när jag tittade förbi i december. Energibolaget ger ju en fast och jämn intäkt åt Helsingborg på flera hundra miljoner kronor per år, pengar som visserligen kommunen åtminstone delvis skulle kunna få ut genom att fondera försäljningssumman för bolaget och ta ut avkastningen på kapitalet, vilket också var tanken - pengarna skulle gå till utveckling av välfärd och kultur. Men vi kan ju själva fundera lite i Uppsala över nyttan att sälja Uppsala Energi så här i efterhand. Det gav ett par miljarder till kommunkassan 2002 när det såldes, men vi har gått miste om stora intäkter årligen i efterhand.

Slutsatser

Jag har ofta påpekat att jag inte har något emot att bli kallad för "populist" eftersom politikernas uppgift ju är att just företräda folket ("populus"=folket). I en demokrati är det avgörande att man har politiker som företräder, och upplevs företräda väljarna / folket. Även om man inte kan begära att alla medborgare är insatta, måste man ändå respektera deras åsikter. Samtidigt som det naturligtvis är viktigt att de har information och bakgrundsfakta.

KD är generellt ganska positiva till folkomröstningar, men man bör välja frågor med omsorg. Ofta leder en sådan process till att saken blir bättre belyst, men inte sällan blir ändå resultatet när man frågar om en förändring att väljarna säger nej. Det ligger alltså ett stort ansvar på dem som tar initiativ till en folkomröstning att förutse att det kan leda till en begränsning i utvecklingen.

Jag tror att nyckeln här är att ge god information, och låta folk vara involverade i processen. Inte fatta beslut först och sedan informera, utan faktiskt efterfråga medborgarnas synpunkter under processen. När det gäller spårväg i Uppsala har jag tjatat om att vi måste ut med fakta och information och låta medborgarna ta ställning, och det ser nu äntligen ut som att vi kommer ett steg till på den vägen. Under våren kommer nämligen de politiska partierna att få ta ställning till om vi ska gå vidare med att planera får en spårlösning, eller för en BRT-lösning ("Buss rapid transit"). Vi kommer också att få ta ställning till linjesträckning och hållplatslägen. Det är väldigt bra och gör att vi får mer öppenhet och transparens i processen!

Spårvagn, Fyrspår och Bostäder

Igår på kommunstyrelsen fattade vi ett av de allra viktigaste besluten gällande Uppsalas stadsutveckling inom överskådlig framtid. Det var att godkänna ett avtal mellan Staten, Region Uppsala och Uppsala kommun angående utbyggnad av fyrspår för järnvägen mellan Uppsala och Märsta / Arlanda (resten av vägen in till Sthlm är redan fyra spår), angående bostadsbyggande (33.000 nya bostäder i Södra Uppsala) och utbyggnad av ny spårvagnsförbindelse mellan Gottsunda och den nya pendeltågsstationen Uppsala Södra.

Vi kristdemokrater hade som en av våra huvudfrågor på stadsbyggnadsområdet just detta projekt - en ny pendeltågsstation söder om Bergsbrunna, samt försörjning av den med spårvagn till Gottsunda och Gränby. Vi hade också en vision av järnvägstunnel under Bergsbrunna för att kunna bygga mer bostäder ovanpå och få bort barriäreffekten - något som tyvärr inte finns med i föreliggande förslag.

Även om vi självklart är för fyrspår, och spårvagn, så yrkade vi ändå återremiss av förslaget. Vi tycker nämligen staten lagt sig för mycket i detaljerna, och skulle därför vilja se en omförhandling av avtalet. Det är beklagligt att inte vänstermajoriteten (och moderaterna) har lyssnat mer på oss andra partier, och tagit med våra synpunkter och inspel under processen. Då hade vi sannolikt kunnat få ett bredare beslut än som nu att både L, C, KD och SD yrkade återremiss på förslaget.

Jag har tillsammans med mina kollegor, regionrådet Anna-Karin Klomp och kommunalrådet i Knivsta Björn-Owe Björk skrivit en artikel (se UNT) om hur vi tycker miljöpartiet kör igenom sin politik genom detta förslag utan att söka breda lösningar. I Knivsta yrkade KD som enda parti återremiss på förslaget för att få ner omfattningen av bebyggelsen och för att hinna med en folkomröstning. I Uppsala skulle vi vilja se i huvudsak tre förändringar av förslaget
1/ Att pendeltågsstationen söder om Bergsbrunna förläggs längre söderut så att man inte behöver ta så mycket av jordbruksmarken mellan Bergsbrunna och Danmark i anspråk utan kan bygga mer inne i skogen, och även ta en liten remsa av naturreservatet Lunsen, närmast järnvägen, i anspråk (vi har som sagt även föreslagit en järnvägstunnel här för att få bort barriäreffekten)
2/ Att när man gör en spårförbindelse mellan Gottsunda och station Uppsala Södra så måste denna förbindelse självklart vara öppen för alla trafikslag. Som förslaget ligger idag ska man bygga bort möjligheten för bilar, lastbilar och bussar att köra denna väg, vilket är helt orimligt om man ska öka befolkningen med flera 10.000-tals invånare väster om Fyrisån.
3/ Att man inte från statens sida detaljreglerar byggandet och bestämmer om täthet, val av material till husen, parkeringsplatser och annat, utan överlåter det till kommunens planering.
Region Uppsala har ännu inte fattat beslut, så vi får se hur KD kommer att argumentera där.

När nu vårt yrkande om återremiss för omförhandling föll så röstade vi dock ändå ja till förslaget, till skillnad från Centerpartiet (och SD som avstod). I en så här viktig fråga kan vi inte kosta på oss att framstå som splittrade gentemot andra delar av Sverige (se UNT:s ledare igår) som inte vill att staten ska satsa något på järnväg mellan Uppsala och Stockholm utan i stället på deras delar av landet. Vi får nu därför hoppas och tro att Socialdemokraterna som lovade fyrspår stort inför valet orkar hålla i frågan och med miljöpartiets och vårt stöd få igenom hela projektet.

Se även vårt pressmeddelande: Vi är kritiska till avtalet
UNT:s första artikel och från majoritetens presskonferens och att vi i Alliansen vill ha en vägbro
P4 Uppland
SVT om Uppsalapaketet

Fyrspår till Uppsala

Något jag knappt vågade tro hände idag, då trafikverket presenterade sitt förslag på prioritering av de 620 miljarder kronor som omfattas av den statliga nationella planen för infrastrukturinvesteringar, som nu inkluderar förslaget på fyrspår hela vägen mellan Uppsala och Stockholm. Enligt UNT som var på plats på presskonferensen är förutsättningen för detta framsteg att man kopplar infrastrukturinvesteringen till bostadsbyggandet.

 

Jag skulle tro att det innebär att Johan Edstav, statens samordnare för nya städer, i morgon på sin presskonferens kommer presentera Nya Uppsala (eller "Nysala") som det projekt som staten satsar på som en möjlighet för ett starkt bostadsbyggande i Sverige.

Låt mig ge en liten bakgrund. 1273 flyttades Uppsala från det som idag kallas "Gamla Uppsala" till Östra Aros, vid hamnen och Salaåns (numera "Fyrisån") mynning i Mälaren. Enligt påvens riktlinjer skulle namnet "Uppsala" följa med. Alltsedan dess har staden vuxit fram runt den (nya) domkyrkan, med universitetet sedan 1477 och omkringliggande näringsliv och bostäder. Näringslivet är präglat av rollen som centrum för livsmedelproduktion, och Akademikvarnen som ännu ligger på en ö i Fyrisån är ett exempel på detta.

1866 kom järnvägen till Uppsala och den tidigare sömniga universitetsstaden hävde sig upp också som ett centrum för kommunikationer med också den tillkommande järnvägen till Gävle 1874. Under detta halvsekel (1850-1900) ökade Uppsalas befolkning med 50% (en befolkningsökning som för övrigt även därefter hållt i sig - med råge). 

Nu är det dags för nästa steg i Uppsalas utveckling. Vi kristdemokrater hade som en av våra viktigaste satsningar i vårt program inför det senaste valet utvecklingen av Uppsala Södra. Genom fyrspåret är ett av stegen för förverkligandet taget. Vår vision är en ny stad "Nya Uppsala" som kan utvecklas utan de restriktioner som funnits och finns runt stadskärnan i nuvarande Uppsala. Man har till exempel svårt att bygga på höjden i nuvarande Uppsala, men i ett nytt centrum finns inte längre den begränsningen. Med en ny pendeltågsstation söder om nuvarande Bergsbrunna finns goda förutsättningar att bygga upp en ny stad, med uppemot 30.000 nya invånare. En sådan tillväxt förutsätter ett nära samarbete mellan Uppsala och Knivsta kommun, ja med hela Arlandaregionen. Något som jag ofta påpekat i Uppsala kommun, bland annat i samband med att vi behandlade vår nya Översiktsplan förra året. 

Handelskammaren har redan identifierat potentialen för 100.000 nya bostäder längs korridoren Uppsala - Stockholm, och det finns även en egen hemsida för fyrspåret, fyrasparforsverige.se . Så nu börjar arbetet för att få hela projektet i hamn!

Bra kommentar av Håkan Holmberg på UNT här 

Uppdatering:

Det visade sig att Johan Edstav visst har "Nysala" med, som ett av nio utbyggnadsalternativ - se AB, UNT, dock på lite längre sikt. Anledningen att Tomas Eneroth och Peter Eriksson påpekar att bostadsbyggandet varit avgörande för trafikverkets förslag om fyrspår är dock i första hand all den övriga bebyggelseplaneringen i Knivsta och Uppsala - totalt 5 av Johan Edstavs 9 förslag. Övriga är Södra staden och Bergsbrunna i Uppsala kommun - 33.000 bostäder - samt Nydal och Alsike i Knivsta - 22.000 bostäder.