Två lärdomar från Skåne

Lunds domkyrka

Förra veckan var jag åter i Skåne. Jag tog med mig två lärdomar därifrån - att lyssna på väljarna, och att lyssna på väljarna.

Lund och Helsingborg 

Den här gången, då jag alltså återvände till samma städer som i december (se tidigare blogginlägg), var det tillsammans med alla Uppsalas 11 kommunalråd (med modifikationen av byte av person för centerpartiet) - i form av kommunstyrelsens arbetsutskott.

Översikt över Brunnshög, den nya stadsdelen i Nordöst 

 

Det var en mycket lärorik och givande resa, vi fick se den nya spårvägen i Lund, träffa Lunds KSAU, få projektet Brunnshög beskrivet och så fick vi en mycket givande inblick i innovationsarbetet inom äldreomsorgen.

Peter Danielsson, kommunstyrelseordförande i Helsingborg

Även Helsingborg visade upp sin bästa sida - vi blev väl mottagna av Peter Danielsson (M), kommunstyrelsens ordförande sedan 2006, och hans kommundirektör Palle Lundberg. De berättade om kommunens resa mot Europas ledande innovationsstad, mot mer tillitsbaserad styrning, och om H22 och utvecklingen i övrigt av staden.

Två dåliga exempel

Men, förutom att det finns en massa positivt att lära av de två Alliansstyrda städerna, så finns det också ett par lärdomar där man har gått fel. I båda fallen handlar det om att man inte varit lyhörda för väljarna. I Lund går historien tillbaka till före 2014, och i Helsingborg var den aktuell just de dagarna vi var där.

Lundakommunalråd: Börje Hed (FNL), Fredrik Ljunghill (M), Philip Sandberg (L), Anders Almgren (S), samt partiföreträdarna Helena Falk (V) och Hedvig Åkesson (KD)

Att bygga spårvagn

Sommaren 2014 så var alla partier i Lunds kommunfullmäktige för en spårvägsutbyggnad, trots att staten sagt nej till medfinansiering, och en majoritet av medborgarna var negativa. Anders Almgren (S) beskrev det hela så här i efterhand som att politikerna levde under en "ostkupa". Tyvärr blev det ett bryskt uppvaknande i och med valet, där (spårvagnspositive) Mats Helmfrid (M) fick avgå och en oklar politisk situation uppstod med det nya (spårvagnsnegativa) partiet FNL (FörNyaLund) som fick fyra mandat i kommunfullmäktige och inget block nådde majoritet. Ett Rödgrönrosa styre tragglade sig igenom fyra år, och 2018 gick FNL fram ytterligare till sex mandat. Det är fortfarande ett oklart politiskt läge, men nu har Alliansen tillsammans med FNL bildat den så kallade "Lundakvintetten" och styr kommunen i minoritet, med en liberal KSO, Philip Sandberg.

Jag tror huvudproblemet i Lund var processen - att inte information gick ut till medborgarna om alternativen innan beslut i praktiken fattades och att inget parti i kommunfullmäktige företrädde alla de medborgare som inte ville ha någon spårväg.

 

96% emot sig

I Helsingborg var en annan fråga på tapeten, nämligen en försäljning av stadens energibolag. När vi var nere i Skåne offentliggjordes resultatet av en folkomröstning som precis hållits, och det resultatet visade att drygt 96% av de röstande sa nej till att sälja energibolaget.

Rubrik i Sydsvenskan samma dag som vi anlände till Skåne

Detta var alltså en kapital missbedömning från den styrande Alliansen att folket skulle vara så negativa mot en försäljning. Nu var inte problemet i Helsingborg att det var konsensus bland politikerna, det var bara Allianspartierna som ville sälja, medan partierna till vänster sa entydigt nej. Sverigedemokraterna, som är tungan på vågen i kommunfullmäktige, hade deklarerat att de skulle säga ja till försäljning, och därmed stödja Alliansen, men bara om mindre än 51% röstade i folkomröstningen. Skulle det bli fler så hade partiet beslutat att följa folkomröstningsresultatet.

Med denna bakgrund blev det nu innan själva folkomröstningen i stället en diskussion om att de som var för en försäljning inte borde gå och rösta för att hålla nere valdeltagande. Liberalernas kommunalråd uppmanade uttryckligen ja-sägarna att stanna hemma.

Valdeltagandet blev 50,1% så teoretiskt skulle man kunnat köra igenom en försäljning, men jag tycker det var mycket klokt av kommunledningen att samma dag som vi anlände till Skåne deklarera att de skulle följa resultatet (se Sydsvenskan ovan och länk här). Vore ytterst märkligt annars, med tanke på att 96% av de röstande avstyrkte förslaget.

Sydsvenskans kommentar blev "Helsingborg behöver ett lyssnande ledarskap", vilket uppenbarligen brustit i det här fallet. Jag måste säga att jag själv blev lite förvånad när min kollega kommunalrådet Lars Thunberg (KD) berättade om försäljningen när jag tittade förbi i december. Energibolaget ger ju en fast och jämn intäkt åt Helsingborg på flera hundra miljoner kronor per år, pengar som visserligen kommunen åtminstone delvis skulle kunna få ut genom att fondera försäljningssumman för bolaget och ta ut avkastningen på kapitalet, vilket också var tanken - pengarna skulle gå till utveckling av välfärd och kultur. Men vi kan ju själva fundera lite i Uppsala över nyttan att sälja Uppsala Energi så här i efterhand. Det gav ett par miljarder till kommunkassan 2002 när det såldes, men vi har gått miste om stora intäkter årligen i efterhand.

Slutsatser

Jag har ofta påpekat att jag inte har något emot att bli kallad för "populist" eftersom politikernas uppgift ju är att just företräda folket ("populus"=folket). I en demokrati är det avgörande att man har politiker som företräder, och upplevs företräda väljarna / folket. Även om man inte kan begära att alla medborgare är insatta, måste man ändå respektera deras åsikter. Samtidigt som det naturligtvis är viktigt att de har information och bakgrundsfakta.

KD är generellt ganska positiva till folkomröstningar, men man bör välja frågor med omsorg. Ofta leder en sådan process till att saken blir bättre belyst, men inte sällan blir ändå resultatet när man frågar om en förändring att väljarna säger nej. Det ligger alltså ett stort ansvar på dem som tar initiativ till en folkomröstning att förutse att det kan leda till en begränsning i utvecklingen.

Jag tror att nyckeln här är att ge god information, och låta folk vara involverade i processen. Inte fatta beslut först och sedan informera, utan faktiskt efterfråga medborgarnas synpunkter under processen. När det gäller spårväg i Uppsala har jag tjatat om att vi måste ut med fakta och information och låta medborgarna ta ställning, och det ser nu äntligen ut som att vi kommer ett steg till på den vägen. Under våren kommer nämligen de politiska partierna att få ta ställning till om vi ska gå vidare med att planera får en spårlösning, eller för en BRT-lösning ("Buss rapid transit"). Vi kommer också att få ta ställning till linjesträckning och hållplatslägen. Det är väldigt bra och gör att vi får mer öppenhet och transparens i processen!