Utveckla dagmammor, inte avveckla

Jag har en artikel om förslaget om det galna förslaget om etableringsstopp för familjedaghem i tidningen Dagen. 

Här är texten:

 

Linda Eskilsson (MP), min kommunalrådskollega i Uppsala, har varit regeringens utredare för fritidshem och pedagogisk omsorg. Utredningen innehåller några förslag till förbättringar, men det som den kommer bli ihågkommen för är det galna förslaget om etableringsförbud för all pedagogisk omsorg. Vi kristdemokrater arbetar för att detta förslag nu ska skrotas, och lyckligtvis ser det nu ut som att det blir just så. 

 

För många familjer och föräldrar är dagmammor ett bra alternativ till förskola – eller till att vara hemma själv som förälder med sina barn. Det ger en lugn, trygg hemmamiljö som för mindre barn, och barn med särskilda behov, kan vara avgörande för att en extern barnomsorg över huvud taget ska kunna fungera. Det innebär också ett alternativ för föräldrar som upplever det konfliktfyllt att lämna sin ettåring i en stor förskolegrupp när föräldrapenningen tar slut. 

 

Tyvärr har antalet dagmammor stadigt minskat. Det är ett yrke med långa arbetstider. Maxtaxan ger dessutom ett ekonomiskt incitament för längre vistelsetider för barnen. Många föräldrar tycker ändå att det är värt att under en kortare eller längre tid ta emot dagbarn i sitt hem – ibland också för att skapa en ekonomisk möjlighet att vara hemma med sina egna små barn. En professionell pedagog kan aldrig ersätta en trygg och kärleksfull grund i den egna familjen. 

 

Uppsala, liksom många andra kommuner, har en pressad förskoleverksamhet: det är svårt att få plats i innerstaden och många verksamheter inryms i moduler och tillfälliga lokaler. Tyvärr vittnar “Förskoleupproret” bland personalen om en tuff arbetsmiljö med många barn per pedagog, en hög ljudnivå och dåliga arbetsvillkor. I stället för att stoppa alternativen till förskola bör de uppmuntras och utvecklas. 

 

Jag har själv startat en verksamhet i Uppsala, kooperativet Ekoxen, med många nöjda föräldrar till de hundratals barn som varit placerade i verksamheten. Det finns många exempel på familjedaghem som har både en genomtänkt pedagogik och erbjuder kompetensutveckling för personalen. 

 

Det har förekommit avarter inom branschen. Anställda som knappt pratar svenska, eller huvudmän som inte följer upp och stöttar sina anställda. Detta kan lösas genom högre krav, exempelvis på svenska språket, bättre inspektioner och en introduktionsutbildning. Men inte genom förbud. 

 

Tyvärr finns det många fördomar och lite forskning när det gäller barnomsorg. Hur vi utformar barnomsorg och förskola måste grundas på forskning och kunskaper om barns utveckling och emotionella, kognitiva och sociala behov. Vi måste också erkänna föräldrarnas viktiga roll i barnens liv. En professionell pedagog kan aldrig ersätta en trygg och kärleksfull grund i den egna familjen. 

 

Vi kristdemokrater föreslår i det utbildningspolitiska program som ska beslutas på kommande partifullmäktige att alla kommuner ska vara skyldiga att tillhandahålla pedagogisk omsorg. Det bör också göras en kartläggning i syfte att öka utbudet av denna typ av barnomsorg. Många vet i dag inte ens om att det finns några alternativ till förskolan. Genom bättre information, stöd för nyetableringar och bättre utbildning och kompetensutveckling kan både kommunala och fristående verksamheter inom pedagogisk omsorg utvecklas. 

 

Många partier tävlar om att framhålla förskolans roll – senast motionerade några socialdemokratiska riksdagsledamöter om obligatorisk förskola från två års ålder. Även om detta ännu inte är regeringens politik har Socialdemokraterna tydligt deklarerat att de vill utöka allmän förskola, som i dag gäller barn i åldern tre – fem år, att också gälla från två år. Barn som inte går i förskolan ses som ett problem. 

 

Den här typen av förslag är ett hån mot alla de föräldrar som gör allt för att antingen själva eller med hjälp av närstående eller pedagogisk omsorg lösa sin barnomsorg. Vi måste ge föräldrarna själva rätten att fatta beslut om sina små barns uppväxt och fostran, inte staten, kommunpolitiker eller offentliga byråkrater. 

 

Samtidigt ska vi självklart höja kvaliteten i förskolan, den barnomsorgsform som de allra flesta barn går i. Liksom i familjedaghemmen ska det även i förskolan vara små barngrupper, trygga vuxna som barnen kan knyta an till, och kompetenta pedagoger som kan utveckla barnens lärande och förbereda dem för skolan – särskilt i de övre förskoleåldrarna. Genom att bygga en högkvalitativ, evidensbaserad barnomsorg lägger vi grunden för en god uppväxt för barnen när de efter hand lämnar sin trygga hemmamiljö. Denna barnomsorg ska självklart innehålla olika alternativ, där familjedaghemmen fortsatt måste vara en självklar del. 

 

I fredags beslutade SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, om ett remissvar på utredningen. Majoriteten bestående av M, C, L och KD med stöd av SD yrkade att förslaget om etableringsstopp skulle avstyrkas. Det oroväckande är att det är socialdemokraterna och miljöpartiet som genom sitt regeringsinnehav öppnar för den här typen av galna förslag – vi behöver en ny politik för skola, förskola, barnomsorg och familj i Sverige!

Välkomna L och MP

Igår och idag har vi haft kommunfullmäktige i Uppsala. Under mitt inledningsanförande i budgetdebatten så sa jag i korthet följande (kan höras på denna länk 1 tim och 11 min in i debatten). Läs gärna även referatet i UNT.

"Jag skulle kunna tala om de ökade kostnaderna i styrets budgetförslag, 5,5% mot våra 3,8% vilket även det är ganska expansivt. Jag skulle kunna tala om de goda förslagen i vår budget från KD M och C. Om våra satsningar på trygghet med dubblat anslag till ordningsvakter, om bättre politik för äldre, god omsorg och träffpunkter och om skolan, att lärare ska kunna känna trygghet och våga ingripa mot våld och oroligheter utan att riskera att bli dömda för det i domstol, om bättre resultat för eleverna.

Men jag väljer i stället att tala om det parlamentariska läget, fru ordförande.

Liberalerna och Miljöpartiet är oroade att bli kallade för vänsterstyre. Det förstår jag! Erik Pelling nämnde i sitt anförande ordet "mittenstyret" jag vet inte hur många gånger. Och det var naturligtvis för att mörka att vi nu har ett läge i kommunen där vi inte bara har en valteknisk samverkan mellan S L MP och V, utan också ett institutionaliserat budgetsamarbete. För ett år sedan försäkrades att det inte skulle vara något sådant politiskt samarbete, nej, nej, nej, utan det var bara en valteknisk samverkan. Nu har i stället Vänsterpartiet sålt ut sitt oberoende för 16 miljoner kronor och mot stöd för sina "välfärdsförslag" lovat Erik Pelling att inte rösta på några av våra förslag även om de tycker att de är bra.

Minoritetsstyret har lett till en cirkus och innebär att i kommunstyrelsen, och dess arbetsutskott, samt i nämnderna får vi sitta i oändliga beredningsprocesser för att styret ska kunna luska ut om de har majoritet. Och i nämnderna kan det hända att ett ärende dras ur fem minuter innan sammanträdet, när man inser att man inte har majoritet. Det förekommer också många voteringar där styret i vissa fall får majoriteten emot sig.

Vi i KD är för samarbete med alla! Vi tycker inte att man ska välja samarbete med V och Fi för att man inte kan samarbeta med SD, som liberalerna har gjort.

Jag tror, fru ordförande, att om man fortsätter mobbningspolitiken mot SD som genom Januariöverenskommelsen och budgetsamarbetet på vänstersidan i Uppsala, så kommer det 2022 att få helt motsatt effekt.

Jag skulle därför vilja vädja till L och MP om att ansluta sig till ett verkligt mittenstyre, tillsammans med M C KD, och därmed uppnå egen majoritet i kommunfullmäktige. Jag tror faktiskt också det skulle kunna bli en bra politik.

Tyvärr tror jag dock inte att detta kommer ske. Socialdemokraterna gör allt för att behålla makten, och genom att dela ut sina kommunalrådsposter till MP och L säkerställer de att dessa partier inte vill riskera att förlora några positioner.

Jag får därför i stället avslutningsvis vädja till väljarna. Om tre år så måste ni välja partier som kan bilda en stabil och ansvarsfull majoritet utan att vara beroende av extremerna. "

Det skakiga parlamentariska läget i kommunen har beskrivits av Lennart Lindström i UNT i helgen. Han beskriver hur gång på gång minoritetsstyret gått på pumpen eller tvingas ha omfattande förankringsprocesser innan de lägger fram några förslag.

Jag skulle därför verkligen hoppas att liberalerna och miljöpartiet skulle överväga ett samarbete med M C KD - en konstellation med tyngdpunkten i mitten, och som faktiskt skulle ge en majoritet i kommunfullmäktige, till skillnad mot nuvarande vänsterstyre, och faktiskt även mot Region Uppsala där samma konstellation av fem partier (M C KD L MP) samarbetar men inte uppnår en egen majoritet. Det skulle ge en helt annan stabilitet och förutsägbarhet än nuvarande skakiga läge.

I slutomröstningen för budgeten illustrerades med all önskvärd tydlighet hur det är just en minoritet som styr. Trots uppgörelsen med vänsterpartiet, som innebar att de lade ner sina röster fick S L MP en majoritet emot sig i fyra av våra yrkanden från M C KD. Det gällde en satsning på kransorterna i kommunen, ett nytt team mot hedersvåld, fler anställda med funktionsnedsättning inom kommunen och så ett förslag som ligger KD särskilt varmt om hjärtat - fler träffpunkter för 65+, och seniorrestauranger, särskilt på landsbygden. Se även där UNT. 

Första kommunfullmäktige

Idag har vi haft vårt första kommunfullmäktige efter valet. Ovan syns gruppen som var på plats. Kul att vara så många!

Dagen blev dock lång med slutna omröstningar om både ordförande i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen, samt proportionella val, vilket innebär en invecklad procedur för val med särskilda valsedlar, detta efter att SD ville markera att de inte fått något kommunalråd.

Jag ska här återge det jag sa i mitt inlägg i talarstolen, och något av det jag inte hann med.

Fru ordförande, åhörare, fullmäktige,
Jag vill börja med att nominera Fredrik Ahlstedt som kommunstyrelsens ordförande, samt å KD-gruppens vägnar Jonas Segersam som ledamot och Eva Moberg som ersättare.

Att Liberalerna röstade på Eva Edwardsson (L) som kommunfullmäktiges ordförande var inte så konstigt. Men nu ställs den nya vänsterkoalitionen på prov då frågan är om Liberalerna kommer rösta på socialdemokraten Erik Pelling, eller moderaten Fredrik Ahlstedt som KSO.

Vi kristdemokrater gick till val för ett maktskifte i Uppsala kommun. Vår plan var ett Alliansstyre, antingen i majoritet, eller i minoritet. Under fyra år har de rödgröna styrt Uppsala i fel riktning med skattehöjning, urholkad välfärd och en företagsranking som sjunkit som en sten.

Personligen såg jag fram emot att få medverka till att ta bort skattehöjningen, utveckla företagsklimatet, äldreomsorgen, barnomsorg och skola samt se till att kommunen ger en god service gentemot medborgare, organisationer och företag. Uppsala behöver ett nytt ledarskap! Och det får vi inte genom att tre rödgröna kvinnor som tagit plats i riksdagen ersätts av tre män från S MP L. Nej för ett nytt ledarskap behöver nya värderingar och en ny ideologi som grund för Uppsalas styre.

Alliansen har styrt Uppsala framgångsrikt under 8 år, i slutet av den perioden var Fredrik Ahlstedt kommunstyrelsens ordförande. Äldreomsorgen utvecklades, en omfattande strukturomvandling av gymnasieskolan inleddes, ekonomin återställdes efter finanskrisen 2008, skolor och företag fick ett gott stöd av kommunen. Jag skulle åter vilja höra Fredriks ord som ordförande "Det går bra för Uppsala". Fredrik är en politiker som genomför mycket, inte allt är känt utåt. För min del bedömer jag politiker i första hand efter vad de åstadkommer, inte efter vad de säger i media eller lovar väljarna. Jag har under 3 år haft förmånen att få jobba med Fredrik Ahlstedt och sett hur han jobbat hårt för att lotsa styret av Uppsala så gott han kunnat i opposition. Han har medverkat i rekryteringar, viktiga beslut och uppgörelser. Uppsala kommun skulle få ett lyft med Fredrik Ahlstedt som ny ordförande i kommunstyrelsen.

Efter valet har det varit en turbulent tid. Dagen efter valet blev jag uppringd av en medieföreträdare som berättade att Mohamad Hassan (L) satt och åt lunch med Erik Pelling (S) och att de pratade om hur de skulle få med (MP) i styret. Vi funderade då på vilka alternativ som skulle kunna vara möjliga för att hindra detta, bland annat tog jag initiativ till ett möte med Mohamad Hassan och Stefan Hanna (C) om hur vi mittenpartier skulle vända oss. Men på onsdagen, tre dagar efter valet, stängde KD vid sitt första styrelsemöte dörren för Socialdemokraterna, men lämnade den på glänt för Miljöpartiet. Alliansen var, och är, vårt självklara huvudspår.

Med MP skulle vi i Alliansen kunna bilda en stabil majoritet för Uppsala. Precis som nu sker i Stockholms stad och landsting, möjligen också i region Uppsala, och i många kommuner och landsting utöver vårt land - Dalarna, Linköping, Helsingborg, Västra Götalandsregionen, Skåne med flera. Fredrik Ahlstedt fick också Alliansens uppdrag att bjuda in Rickard Malmström (MP). Tyvärr var detta alternativ inte aktuellt i och med att det redan pågick parallella samtal mellan L S och MP.

Vi är nu i en situation där Vänsterpartiet och Fi får ett avgörande inflytande över Uppsalapolitiken. Vad är då priset för (V):s stöd? Ja inte kommunalråd, för det skulle V få i alla fall. Inte heller platser i styrelser och nämnder, för det tar V som tredje största parti i kommunfullmäktige i egen kraft. Nej, tydligen är en viktig vinst för V att de förhandlat till sig vice ordförande poster. I slutet av förra veckan hörde nämligen Erik Pelling av sig till Uppsalaalliansen (M C KD) med frågan om vilka vice ordförande poster vi skulle lämna över till V - en i en femtonmannanämnd och tre i de andra nämnderna.

--- här fick jag begära ordet på nytt---

Praxis i såväl Uppsala som i de flesta andra kommuner är att den styrande koalitionen tillsätter ordförande och förste vice ordförande i alla nämnder och styrelser. Oppositionen tillsätter andre vice ordförande. I Uppsala har vi tre femtonmannanämnder, kommunstyrelsen, utbildningsnämnden och socialnämnden. Jag vill därför fråga Vänsterpartiet om de kommer att på dagens möte nominera en andre vice ordförande i kommunstyrelsen, eftersom det finns möjlighet för det enligt uppgörelsen med S L MP? Om de gör det innebär det alltså att S L MP går in och röstar aktivt på en vänsterpartist som vice ordförande på oppositionens plats framför den som är nominerad av M, C eller KD. Normalt borde oppositionen själva fördela dessa poster.

Frågan som inställer sig är om V är ett stödparti för S L MP-styret, eller ett oppositionsparti. För mig är det ganska tydligt - i och med valsamverkan är de ett stödparti, och kan inte räkna sig som opposition.

Vi har inte ett "mittenstyre" i Uppsala utan ett vänsterstyre. Vänsterpartiet kommer att ha ett historiskt stort inflytande. Föregående period hade partiet ett ordförandeuppdrag (förutom två som man fått i styrelser som avskaffades) som en del av den styrande majoriteten. Nu kommer de att få fyra vice ordförande uppdrag.

Vänsterpolitik innebär att man ger allt till alla. Och tar pengarna från någon annan. Nu ges allt till V och det som ges tar man från Alliansen. Jag kan bara hoppas att inte detta är en ond föraning om att S L MP nu kommer att bedriva vänsterpolitik på alla områden, ge allt till alla och låta skattebetalarna betala.

Se gärna mer om fullmäktige i
UNT
Radio Uppland
SVT

Spårvagn, Fyrspår och Bostäder

Igår på kommunstyrelsen fattade vi ett av de allra viktigaste besluten gällande Uppsalas stadsutveckling inom överskådlig framtid. Det var att godkänna ett avtal mellan Staten, Region Uppsala och Uppsala kommun angående utbyggnad av fyrspår för järnvägen mellan Uppsala och Märsta / Arlanda (resten av vägen in till Sthlm är redan fyra spår), angående bostadsbyggande (33.000 nya bostäder i Södra Uppsala) och utbyggnad av ny spårvagnsförbindelse mellan Gottsunda och den nya pendeltågsstationen Uppsala Södra.

Vi kristdemokrater hade som en av våra huvudfrågor på stadsbyggnadsområdet just detta projekt - en ny pendeltågsstation söder om Bergsbrunna, samt försörjning av den med spårvagn till Gottsunda och Gränby. Vi hade också en vision av järnvägstunnel under Bergsbrunna för att kunna bygga mer bostäder ovanpå och få bort barriäreffekten - något som tyvärr inte finns med i föreliggande förslag.

Även om vi självklart är för fyrspår, och spårvagn, så yrkade vi ändå återremiss av förslaget. Vi tycker nämligen staten lagt sig för mycket i detaljerna, och skulle därför vilja se en omförhandling av avtalet. Det är beklagligt att inte vänstermajoriteten (och moderaterna) har lyssnat mer på oss andra partier, och tagit med våra synpunkter och inspel under processen. Då hade vi sannolikt kunnat få ett bredare beslut än som nu att både L, C, KD och SD yrkade återremiss på förslaget.

Jag har tillsammans med mina kollegor, regionrådet Anna-Karin Klomp och kommunalrådet i Knivsta Björn-Owe Björk skrivit en artikel (se UNT) om hur vi tycker miljöpartiet kör igenom sin politik genom detta förslag utan att söka breda lösningar. I Knivsta yrkade KD som enda parti återremiss på förslaget för att få ner omfattningen av bebyggelsen och för att hinna med en folkomröstning. I Uppsala skulle vi vilja se i huvudsak tre förändringar av förslaget
1/ Att pendeltågsstationen söder om Bergsbrunna förläggs längre söderut så att man inte behöver ta så mycket av jordbruksmarken mellan Bergsbrunna och Danmark i anspråk utan kan bygga mer inne i skogen, och även ta en liten remsa av naturreservatet Lunsen, närmast järnvägen, i anspråk (vi har som sagt även föreslagit en järnvägstunnel här för att få bort barriäreffekten)
2/ Att när man gör en spårförbindelse mellan Gottsunda och station Uppsala Södra så måste denna förbindelse självklart vara öppen för alla trafikslag. Som förslaget ligger idag ska man bygga bort möjligheten för bilar, lastbilar och bussar att köra denna väg, vilket är helt orimligt om man ska öka befolkningen med flera 10.000-tals invånare väster om Fyrisån.
3/ Att man inte från statens sida detaljreglerar byggandet och bestämmer om täthet, val av material till husen, parkeringsplatser och annat, utan överlåter det till kommunens planering.
Region Uppsala har ännu inte fattat beslut, så vi får se hur KD kommer att argumentera där.

När nu vårt yrkande om återremiss för omförhandling föll så röstade vi dock ändå ja till förslaget, till skillnad från Centerpartiet (och SD som avstod). I en så här viktig fråga kan vi inte kosta på oss att framstå som splittrade gentemot andra delar av Sverige (se UNT:s ledare igår) som inte vill att staten ska satsa något på järnväg mellan Uppsala och Stockholm utan i stället på deras delar av landet. Vi får nu därför hoppas och tro att Socialdemokraterna som lovade fyrspår stort inför valet orkar hålla i frågan och med miljöpartiets och vårt stöd få igenom hela projektet.

Se även vårt pressmeddelande: Vi är kritiska till avtalet
UNT:s första artikel och från majoritetens presskonferens och att vi i Alliansen vill ha en vägbro
P4 Uppland
SVT om Uppsalapaketet

Inte religionen utan politiken är problemet

Chang Frick skriver idag en rasande bra ledare i Nyheter Idag. Speciellt med tanke på att nättidningen kan sägas ligga Sverigedemokraterna nära, eller i alla fall tydligt till höger, så illustrerar Chang att det i fallet Kaplan inte är islam eller muslimer som är problemet, utan att Kaplan har tvivelaktiga politiska kontakter, och även åsikter.


Som Aida Hadzialic illustrerar i Aftonbladets intervju angående Yasri Khans vägran att hälsa på kvinnor (Tv4:s reporter) handlar det om att omfatta grundläggande principer och värderingar i det svenska samhället. Visst, man kan som man, både av religiösa och andra skäl vägra att hälsa på en kvinna. Man kan också hävda att Israel är att jämföra med Nazisternas tredje rike, eller Apartheidens Sydafrika. Men jag tror det är mycket svårt att kombinera med att beträda ett ledande politiskt ämbete, tack och lov.


Därför är det inte förvånande att nu Khan lämnar politiken. Eller att Kaplan gör det för den delen.


Jag kan hålla med om att det varit lite av ett drev, där vissa anklagelser gått till överdrift. Ibland gränsande till islamofobi. Hilan Karaveli påpekar i DN att när man kritiserar Kaplan för de nära förbindelserna med Turkiet och AKP faller det även tillbaka på andra svenska och europeiska politiker. Men jag tror ändå det varit ett ganska skarpt uppvaknande när man insett vidden av Kaplans kontakter med Turkiet. Att Kaplan varit på en middag där även tvivelaktiga typer med högerextrema åsikter varit närvarande tycker inte jag är anledning nog för en avgång. Men däremot just hans jämförande av Israel med Hitlertyskland och misstanken (som tidigare framförts) om antisemitism (Läs "Kaplan regeringens svar på Åkesson").


Det är också häpnadsväckande vilka grodor som ibland rasar ut ur vissa vänstermuslimers munnar, som t ex när Rashid Musa, Sveriges Unga Muslimer, kritiserar Löfvén för att ta emot en syrisk-ortodox patriark, eller Ebba Busch Thor för att posera med en israelisk stridsvagn. Eller när Kaplans pressekreterare jämför Kaplans middagssällskap med att Kungen någon gång kan tänkas ha ätit middag med Bert Karlsson. Varför? Ja, synd att man ska behöva förklara - men Al Assad må vara en hemsk diktator i Syrien, men mig veterligen har han inte utsatt några folk för systematiska folkmord som IS gör med flera kristna minoriteter och Yazidier. Israel må kunna kritiseras, men det är faktisk Mellanösterns enda demokrati, med självklar rätt att försvara sig. Utan landets stridsvagnar hade inte Israel funnits kvar idag. Och att Bert Karlsson skulle kunna jämföras med turkiska islamister som står på torget och säger "de armeniska hundarna bör akta sig. Död åt de armeniska hundarna!" är förstås orimligt.


Läs gärna Mohammed Omars frågor till Yasri Khan och Mehmet Kaplan innan de båda avgick!
Och Rebecca Weidmo Uvells blogg som tidigt ifrågasatte Kaplans resor till Turkiet.
Och Nyheteridag som ifrågasätter Kaplans kontakter med en korrupt turkisk borgmästare.

Och Mats Knutson om Miljöpartiets djupa kris: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/utan-tvekan-miljopartiets-svaraste-kris-hittills

Miljöpartiets tomma satsningar på storstaden

Det är nästan så att jag tycker lite synd om nye kulturministern Bah Kuhnke (MP). Ty när kultureliten rycker ut samfällt mot politiken är det inte som vid recensioner av konserter, konstutställningar eller böcker - att man ska ge både ris och ros. Utan i stället får vi se en totalsågning, exempelvis som här ovan av Expressens Jens Liljestrand. Eller Björn Wiman som i DN sågar hennes bara några timmar gamla publicering med "balanserande på pekoralets brant".

Nu är ju naturligtvis deras kritik till stor del berättigad - vad har kulturen för central roll i ett "ekologiskt samhälle"? Samtidigt så har hon ju faktiskt ett budskap om att regeringen jättesatsar (flera hundra miljoner) på kultur.

Men även detta innehåll behöver skärskådas. Kanske görs inte detta av kultureliten eftersom de är del av samma storstadsklick som ledande miljöpartister.

Det är nämligen så att kulturbudgeten mycket tydligt avslöjar MP:s roll som ett parti för människor i storstäder (främst Stockholm). Människor som gärna slinker in på ett gratis museibesök, utan att behöva rädas vargens som stryker runt knuten, och som inte drabbas av höjd bensinskatt som medverkar till utarmningen av en redan utarmad svensk landsbygd.

Den enskilt största satsningen är ju vad jag förstår just borttagandet av entréerna på de statliga museerna. Nu låter ju det vackert, men med tanke på att 19 av de 23 statliga muséerna är lokaliserade just till Stockholm så blir denna satsning väldigt ensidig, och förstärker den skevhet som redan är så stark.

Just tendensen till Stockholmscentrering illustreras ju väldigt tydligt med nyheten häromdagen att Moderna Museet i Malmö skulle vara underfinaniserat, till skillnad från museet i Stockholm. Hur kan en statlig myndighet ha mage att klaga över detta, när verksamheten (antar jag) i Stockholm är helt statsfinansierad, medan man i Malmö för stöd både av Malmö stad och av region Skåne!?

Längre än till miljonprogrammen i förorterna kommer inte regeringens politik, för när det gäller stödet till kulturen ute i landet så skär man i stället ner anslagen (anslagen i kultursamverkansmodellen minskar med ett antal miljoner)! Skulle man vilja få en utväxling genom kultursamverkansmodellen så hade varje satsad krona från staten säkerligen gett även ännu större stöd från regionerna och i vissa fall kommunerna. Men nej. Om alla muséer ute i landet vill sänka sina inträden, ja då tänker i alla fall inte regeringen bidra till det. Eller om man vill satsa på annat som kan nå ut till vanligt folk, som inte har möjlighet att ta tunnelbanan in till medeltidsmuseet utan är hänvisade till något av våra många kulturella arv ute i landet som sjöfartsmuséet i Göteborg, eller Selma Lagerlöfs Mårbacka, eller Uppsala högar och Linnés Hammarby i Uppsala (de två sista exemplen har visserligen idag statlig finansiering men i alla fall ett av fallen försöker staten nu dra sig ur detta).

Nej, jag håller på Alliansen som senast i går på mitt första möte med Uppsala kommunstyrelse inte fick gehör från bland andra Miljöpartiet när det gäller att uppmärksamma även Uppsala stads omland, landsbygden i kommunen som viktiga för utvecklandet av besöksnäringen.

Socialdemokratiska maktpartiet styr igen

Den nya regeringen har tillträtt och redan hamnat i blåsväder. Det dröjde inte länge innan de hoppade i säng med vänsterpartiet, och därmed påpekar DN att det är "sämsta tänkbara start" på Löfvens ambition med en  "samarbetsregering". 

Att vänsterpartiet är ett troget stödparti är ingen nyhet. Det unika är i stället att miljöpartiet nu debuterar som regeringsparti, för första gången sedan riksdagsdebuten 1988. Det (att det dröjt så länge att få till en vänsterkoalitionsregering) säger mer om socialdemokraterna och deras självbild än om miljöpartiet egentligen.

Intressant med en såpass stark förnyelse, med många unga namn. Socialdemokraterna vill väl inte stå miljöpartiet efter i föryngring, men nu får de också visa vad de kan leverera i verkligheten. Det är också intressant att man fortfarande satsar på Shekarabi trots de skandaler som blåste runt honom för ca 10 år sedan. Uppblåsta medlemssiffror i SSU, finansiering av sin valkampanj från en SSU-fond samt invalet i polisstyrelsen trots att både medborgarskap och mantalsskrivning saknades (Enligt Wikipedia). Men det tycks som det ändå är det gamla maktpartiet som kommit tillbaka, med alla skandaler och maktfullkomligheter dragandes med sig.

Jag kommer ihåg när jag ett par år innan dess arbetade som lärarvikarie med Ardalan på Sävjaskolan i Uppsala under en tid. Vid ett tillfälle fick jag vikariera för honom för att han var sjuk och hemma den dagen. Klassen skulle till stan på skolbio, och när vi stod där med klassen i kön utanför anrika slottsbiografen, vem kom då gående nedför Slottsbacken tillsammans med en vän - jo Ardalan Shakarabi och hela klassen vinkade.

Kan inte låta bli att inte nämna Åsa Regnér förstås, detta visar väl mest vilken "nära myndighets"-status RFSU har, den organisation som hon under många år varit associerad med. Får se om det blir några tokigheter från en person som drivit att trossamfunden ska fråntas vigselrätten och genom materialet "sex på kartan" medverkat till en ännu större sexuell exponering av och för barn.

Föreningen Norden lyfts på kanske lite liknande sätt genom utnämnandet av Kerstin Persson (tidigare ordförande i Föreningen Norden), något som jag naturligtvis tycker bättre om - om det nu också kan leda till konkreta resultat i ett utökat nordiskt samarbete.

Det är ju lite klokare med en sådan utrikespolitik än att lyfta fram ett erkännande av Palestina, något som Mehmet Kaplans aktivism bidragit till månne? Vad är det som ska erkännas - terroristorganisationen Hamas styre och målsättning att utplåna Israel, eller kanske den korrupta ledningen på Västbanken? Ja, frågorna hopar sig...

Ja, detta är ju då bara första stegen i försöken att få igenom en rödgrön politik. Något som inte blir så lätt med tanke på det mycket svaga stödet i riksdagen.

XP
Andreas Carlsson i Dagen om Palestinafrågan
Dagen om kristen med Israel
Tove Lifvendahl i SvD om regeringens dilemma

Updatering:

I DN kan vi läsa om att förutom Kaplan är även Fridolin Palestinaaktivist