I DN deltar jag just nu i en debatt angående aktiv dödshjälp. Min tes är att vi inte ska ge oss in på det sluttande planet att tillåta läkare att hjälpa folk att ta självmord. När det gäller liv och död är det avgörande att vi diskuterar vilken värdegrund vi har och ska ha i vårt samhälle. Vi behöver en filosofisk diskussion om vad som är rätt och fel, och vad som ska vara rätt och fel.
Det är illavarslande att den här debatten förs, och Thomas Idergard tar faktiskt inte till överord i den debatt SMER höll i Almedalen i somras när han varnar för att den här typen av resonemang öppnar upp för att vi håller på att införa en fascistisk människosyn bakvägen (ca 1:10 in i klippet). När människolivet bara är ett objekt som man kan köpa och sälja, eller ge bort, ungefär som en soffa, ja då är vi definitivt ute på ett gungfly.
Tyvärr tror jag vi har kommit alldeles för långt från döden och döendet i vårt moderna samhälle. I bondesamhället var man närmre naturens gång, döden, livet och fortplantningen samt säsongernas kretslopp. Nu har vi liksom inte tid att låta döden ha sin gång. Att dö är ofta en väldigt utdragen process, ofta kopplad till demens och sjukdom. Min pappa var till exempel under nästan 20 år mer eller mindre präglad av MS innan han gick bort i början av 90-talet. Tyvärr fick jag inte vara med den skärtorsdagsnatt när han lämnade jordelivet, och inte heller senare samma sommar när min mor gick bort i en hjärtattack när hon redan låg på sjukhus för behandling för hjärtproblemen.
Mitt kanske första riktiga möte med döden var annars hos Bruderhof i England (då en del av den hutteritiska rörelsen) som jag besökte i 20-årsåldern. Det är ett slags familjekloster med rötter i 1500-talets anabaptism, där man också får ta hand om sina äldre och i det här fallet döende medlemmar. När jag var där låg en av de äldre männen för döden, och medlemmarna i kommuniteten turades om att vaka vid hans dödsbädd. En "lyx" som tyvärr få i vårt stressade samhälle idag kan unna sig.
Mitt engagemang för den palliativa vården (som även Elisabet Wennlund, Stockholms sjukhem företrädde i den ovan nämnda debatten) grundas naturligtvis i den filosofiska grundsyn jag beskriver i mitt DN-inlägg. Det sätt som vi tar hand om våra äldre ger en god bild över vilket samhälle vi har och vilka värderingar vi låter styra. Låt oss behålla det absoluta människovärdet som ledstjärna för vårt samhällsbygge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar