Agera mot islamistisk extremism

Under det senaste året har vi kristdemokrater lyft frågan om en handlingsplan mot våldsbejakande extremism i Uppsala. Efter Parisattentaten 13-14/11 där 130 personer dödades betonade regeringens samordnare (bild ovan) Mona Sahlin vikten av att Sveriges kommuner upprättar handlingsplaner för att förebygga terrorism i vårt land. Jag tog därför upp detta i en interpellation (se UNT). Eftersom vänstermajoriteten ansåg att allt som behöver göras redan görs och att detta inte är något stort problem i Uppsala, gick jag vidare med en motion om en handlingsplan. Vi välkomnar att en sådan plan nu äntligen finns färdig för behandling, men anser att den saknar handlingskraft och inte tar problemen på tillräckligt stort allvar. Majoriteten avsåg inte ens att låta förslaget gå vidare för beslut till kommunfullmäktige, vilket illustrerar att de inte tycker att detta är någon principiellt viktig fråga.



Uppsala har hittills varit förskonat från islamistiskt extremistiskt våld, men många vittnar om att det finns olika typer av sammanslutningar med radikala inslag i kommunen. Vi vill uttryckligen gå på djupet med detta för att kunna förebygga radikala tendenser i sina tidigaste skeden. Att det inte finns bekräftade uppgifter på att någon från Uppsala ännu anslutit sig till våldsbejakande islamistiska rörelser utomlands är förstås bra, men det är ett sista steg i radikaliseringen och därmed vad de tidiga insatserna ska förebygga så det inte går för långt.

Självklart ska all form av våldsbejakande extremism motverkas, och därför är det speciellt viktigt att föra upp frågan om samhällets värdegrund, och utbilda exempelvis skolpersonal i vilka hoten är. Samtidigt är det viktigt att se att just i denna tid, med flera både nationella och internationella väpnade konflikter där islamistiska terrororganisationer är drivande, behöver vi särskilt vara uppmärksamma på att inte den typen av tankegångar får fäste i vår egen stad. När jag bodde med min familj i Israel 2002 var samhället där i högsta grad överraskat av bussbombningar och självmordattentat under de föregående åren, och i Frankrike och Belgien har man nu under de senaste åren också fått uppleva vad detta kan betyda. Vi får inte yrvaket vakna upp av liknande dåd, utan måste redan i förväg göra vad vi kan för att förebygga en liknande utveckling.

I Sverige har vi en längre tradition av arbetet mot exempelvis våldsbejakande nazism och kommunism, vilket inte minst projektet ”Om detta må ni berätta” varit ett gott exempel på. Där arbetar man förebyggande, genom myndigheten "Forum för levande historia", för att sprida kunskap om tankegångar och ideologier som lett till omänskligt lidande och terrorism under det senaste seklet, med utgångspunkt i Förintelsen mot judar.


Regeringen publicerade 2014 en bra översikt över våldsbejakande extremism i Sverige (se länk) - samma år som den nationella samordnaren tillsattes. Där beskrivs de tre grupperna för våldsbejakande extremism - de autonoma (vänsterextremism), vit makt-rörelsen (högerextremism) och islamism.


Under hela processen har jag häpnat över att det tycks finnas en typ av rädsla eller motvilja att tala om de här företeelserna. Jag hoppas verkligen inte att det är symptom på antingen att man är rädd för att tala om vad som är fel och därmed riskera att själv bli utsatt för hot eller våld, eller på att man inte vill tala om socialism/kommunism, islam/islamism eller nationalism/nazism med risk att stöta sig med de mer positiva / normala / moderata utslagen av dessa ideologier.


Som framgår av mina ordval är det en glidande skala mellan normala, demokratiska och legala ideologier som bör ha en plats i vårt samhälle - och avarterna där man utifrån en viss ideologi slår över och plötsligt bejakar och accepterar våldsanvändning och andra olagligheter.


Jag tror vi måste bli tydliga med vad som är acceptabelt och inte i vårt samhälle - oberoende av vilka ideologier eller grupper som för fram olika typer av yttringar. Här tycker jag att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är en mycket bra utgångspunkt. Där stadfästs grundläggande rättigheter som människovärdet / livets okränkbarhet, yttrande- och religionsfrihet, åsiktsfrihet och personlig säkerhet och demokrati.


Våldanvändning har inget stöd i FN-deklarationen, förutom att det offentliga, i demokratier, har ett våldsmonopol och därmed rätt att försvara enskilda och samhället från yttre och inre hot.


Stenkastning är t ex inte acceptabelt. Inte heller hot och påtryckningar mot det demokratiska systemet. Inte heller att man ger människor olika värde, exempelvis män och kvinnor, eller människor av olika etnicitet. Det får heller inte förekomma att man tvingar någon vare sig att tro eller tycka något, inte heller att gå emot sin inre övertygelse och tro, så länge den inte skadar någon annan.

Om allt detta, och lite till, behöver vi tala och berätta - och göra ett grundligt arbete i skolor, och i alla sammanhang för att sprida och befästa sunda värderingar. Varför skall det då vara så svårt att få fram en tydlig, pedagogisk och brett förankrad handlingsplan mot våldsbejakande extremism?

Islam och socialdemokrati

Sverige har förlorat lite av sin oskuld i och med lördagens självmordsattentat i Stockholm. Har man bott i Israel är man luttrad när det gäller sådana här händelser, och det är bara att vara tacksam över att vi inte drabbats mer i Sverige än vi faktiskt har gjort.

Problemet när ett sådant här dåd händer i Sverige är ju både att det politiska korrekta Sverige rycker ut och talar skyddande och tolerant om Islam - "detta är ju en galning, inte en riktig muslim - islam är ju en fredfull religion" och att rasister och extremister och islamofober använder tillfället för hatpropaganda "ut med alla muslimer annars kommer vi få leva i ett terrorland".


Vad har då islam och socialdemokrati med varann att göra? Min poäng är att islam, liksom socialdemokratin, bygger på en felaktig grund. I mitt värdesystem, och enligt min tro bygger både socialism och islam på felaktiga premisser. Det hindrar absolut inte att det finns många "goda" företrädare för dessa ideologier som vill väl och som företräder sympatiska åsikter. Men i grund och botten går det inte att bygga ett stabilt hus på en grund som innehåller sprickor.

Min poäng är också just den att islam inte är så farlig i allmänhet, liksom socialdemokratin. Båda är ju ganska harmlösa företeelser som präglar stora delar av våra samhällen. Men när den "äkta" socialismen eller den "äkta" islam visar sig kan det gå illa. Det går ju inte att förneka att både socialism och islam talar om våldsam omvälvning / revolution som inte utesluter våldsanvändning. Visserligen kan syftet av vissa tyckas vällovligt - ett klasslöst samhälle eller ett samhälle enligt Allahs / Muhammeds ordningar - men jag är en stark skeptiker av tron på jordiska utopier. Det går aldrig att skapa den perfekta tillvaron här på jorden.

Är då kristdemokratin så perfekt? Nej, den kritiske anför naturligtvis mot min argumentation att de mest fina och vällovliga ideologier missbrukats av extremister i syfte att förtrycka och lemlästa. Och det är sant, just på grund av människans ofullkomlighet drabbas även ideologier byggda på en stabil och riktig grund.

Men jag tror nog ändå att svenskar idag håller med mig om att världen skulle varit bättre utan radikal islamism. Något som israeler och amerikaner känt på kroppen ett tag redan. Och som nu även svenskar fått upp ögonen för.

DN 1,2,3,4,5,6 Expressen 1,2,3 VG 1,2,3, Aftonbladet 1,2,3 Dagen 1,2, 3

Vänsterregeringen och förstatligande

I Norge är det motsvarigheterna till socialdemokraterna, vänsterpartiet och centerpartiet som styr tillsammans i en rödgrön röra (Norge har inget miljöparti...). Av en outgrundlig anledning (ja, egentligen beroende på borgerlig splittring, se tidigare inlägg) blev regeringen omvald i senaste valet.

Granne med mina svärföräldrar finns ett tydligt exempel på denna regerings socialiseringspolitik (bilden). Marie och Nils Karl Kulbrandstad har sedan några år drivit ett framgångsrikt omsorgsföretag (Gilantunet), där barn och ungdomar med problembakgrund kunnat få bo på en bondgård och leva med i livet där och på så sätt anpassa sig till ett mer normalt liv. Det har blivit Hölondas största privata företag (se Trönderbladet). Ett exempel på hur man "lyft bygden" är hur min svägerska som nyutbildad socionom kan få arbete här ute i stället för att vara hänvisad till arbete inne i Melhus eller Trondheim. Det är också otaliga barn som fått glädje av att vistas här ute. (se t ex Stine Machlars blogg).

Men nu ska de privata kapitalisterna sättas åt! I det socialistiska Norge är det för osäkert att driva en privat verksamhet med offentlig finansiering. För att kunna fortsätta verksamheten övergår nu Gilantunet till att bli en statlig institution, och Marie och Nils Karl överlåter driften av sin gamla släktgård till staten... Märkligt när forskning (se redovisning av Reidar Almås) pekar ut just den här typen av verksamhet som en framtid för landsbygden i Norge.

Man måste acceptera att privata företagare står för initiativ, för entreprenörskap och för utveckling. Visst finns det ett inslag av vinstintresse, men det är ju förutsättningen för att man ska ge sig in och satsa tid, idéer, energi och pengar - ofta kvällar och helger som man aldrig satsar på en statlig anställning. Att tro att staten eller det offentliga kan ersätta den här typen av engagemang är detsamma som att se Sovjetunionen som en förebild i ekonomisk politik. Där dödade man effektivt alla privata initiativ och folk ägnade sig resignerat åt att odla sin egen lilla kolonilott - det lilla man fick ha för eget bruk. Näringslivet och jordbruket blev i stället en enda stor byråkrati, något Ryssland och det ryska folket får lida för ännu idag.

Men, tyvärr Norge får ni stå ut med det här vänsterexperimentet fyra år till. Om nu inte mot all förmodan centerpartiet inser att de faktiskt är ett icke-socialistiskt parti, och inte bör stödja en socialistisk regering. (Läs om regeringen i VG)

En mer förnuftig politik är förstås att ta vara på privata initativ och från det offentliga se det som bra samarbetspartner som man bör bygga varaktiga relationer med. Kan någon annan driva verksamheten bättre än det offentliga (vilket de ofta kan), så är ju detta en bättre användning av skattepengarna!