Islamism att inte acceptera sekulär stat

 

                                                                                                    Inlägg av Salahaddin Barakat 7/10

Min kollega i Malmö, Torsten Elofsson, gjorde mig via Facebook uppmärksam på ett inlägg av Salahuddin Barakat, Imam i Malmö. Den är skriven som en reaktion på Emmanuel Macrons tal i början av oktober där han presenterade ett lagpaket mot inhemsk islamsk "separatism", det vill säga islamism. 

Barakats inlägg är islamistiskt

Det anmärkningsvärda med inlägget är att det illustrerar just det Macron vill varna för och hindra - att man driver en ideologi som strider mot statens konstitution. Islam, för att kunna fungera i det franska samhället, måste inordnas under de franska lagarna - lagar som är tydliga med att skilja religion och politik. En linje som är särskilt tydlig i Frankrike sedan 1905 då man införde "laïcité"-begreppet, det vill säga sekularism.

Ledare i GP 30/10

Adam Cwejman beskrev det hela väldigt bra och träffande i en ledare i GP i fredags. "Svensk islamism i fårakläder".

Att hävda att Macron är motståndare mot islam gör att Barakat målar in sig i ett hörn. Det är nämligen just islamism, som inte borde vara den form som islam har i vårt moderna samhälle, som hävdar att islam inte kan underordna sig en annan ideologi - utan måste vara den ideologi som själv bygger samhället - som är överordnad alla andra ideologier. Alltså en politisk idé - ett program för hur samhället ska styras. Problemet - som jag tagit upp flera gånger tidigare här på bloggen är att islam inte tydligt skiljer mellan religion och politik, och därmed står dörren vidöppen för islamism i många muslimska kretsar. 

Är Frankrikes linje bra?

Personligen sympatiserar jag inte med Frankrikes hårda linje. Jag kan tycka att i västerlandet kan man tillåta kristendomen att ha en särställning - man behöver inte behandla alla religioner lika. Och framför allt behöver man inte förbjuda alla former av religiösa uttryck i offentligheten - jag tycker det är självklart att man ska kunna bära ett kors, eller en kippa eller till och med en slöja (i någon form). Men kanske inte en Burka där man täcker sitt ansikte.

Men det är en sak vad som är tillåtet - en annan vad som av samhället uppmuntras, exempelvis genom att ge bidrag.

Jag har tidigare tagit upp problemet med Ibn Rushd - en rörelse som tydligen har kopplingar till Barakat (se artikel om islamakademin).

Samtidigt sätter Frankrikes tydliga sekularism en standard för var gränsen går för en islamistisk ideologi i samhället. Och det är bra. Jag lever mycket hellre i ett land som tydligt hindrar olika religiösa uttryck - än i ett land som är en islamistisk diktatur (som Iran eller Saudiarabien - eller den riktning som nu Turkiet går).

Dags syna och ta avstånd från islamism

Idag, 11 september, skriver jag i Dagen om att vi behöver ta tag i islamistiska värderingar som påverkar vårt svenska samhälle, och ta avstånd från den politik som bedrivs i islamistiska diktaturer.

Här är texten:


Joel Halldorf (Dagen den 27 augusti) har helt rätt i sin analys att det finns tre vägar i hur vi politiker hanterar religionsfrågan. Den första dagens religionsfrihet, den andra Frankrikes Laïcité-princip där alla religiösa uttryck i offentligheten förbjuds. Men när kritiken kommer mot den tredje vägen, begränsar Halldorf argumentationen till SD:s hållning – att anledningen till att kristendomen ska ges en särställning enbart skulle vara historiska och kulturella skäl.

Att Sverige har varit naivt i sin misslyckade integrationspolitik börjar bli alltmer uppenbart för allt fler. När man läser Försvarshögskolans studie ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” inser man att Sverige under decennier varit en fristad för islamistiska aktivisters verksamhet, vilket enligt Säpo lett till att vi nu har tusentals aktiva islamister i vårt land. När man därtill lyssnar till modiga kvinnliga samhällsdebattörer som utifrån egna erfarenheter vittnar om kvinnoförtryckets och hedersvåldets baksidor, Sara Mohammed, Soheila Fors, Gulan Avci, Sakine Madon, Nalin Pekgul, Annahita Parsan, Amineh Kakabaveh, ja då borde klockorna börja ringa att något måste göras. Vi har i Mellanöstern flera utpräglade islamistiska diktaturer, Iran, Saudiarabien, Gaza, där kvinnor förtrycks, misshandlas och förnedras, där våld upphöjs till samhällsnorm, där moralpoliser kontrollerar att könsbarriärerna upprätthålls och där sharia, med stening av äktenskapsbrytare och handavhuggning av tjuvar, tjänar som inspiration för lagstiftningen.

Jag tror det är få i Sverige som kan föreställa sig hur det är att leva under detta förtryck, och vilken chock det innebär för människor som söker sin tillflykt till Sverige att möta samma förtryck i förorterna till Stockholm, Malmö, Göteborg, Örebro och Uppsala.

I Mellanöstern skiljer man inte mellan religion och politik på det sätt vi är vana vid här i Sverige. Islam är inte bara en religion, det är också ett politiskt program. Skulle vi under kalla krigets tid tillåtit Sovjetunionen att uppföra kommunistiska kulturcentra i Sverige? Det är just vad som händer när utlandsfinansierade islamska kulturcentra uppförs idag.

Jag tror att vi måste börja skärskåda de uttryck som dessa värderingar tar sig, och ta kraftigt avstånd från dem. Det får dock inte innebära att man hamnar i det franska diket att förbjuda alla religion i offentligheten. Kristendomen har absolut varit en del av vårt lands historia och kultur under sekler, men det är inte traditionen som ger dessa värderingar ett försteg, utan att vi följer mänskliga rättigheter, demokrati och mötes- och religionsfrihet. Människolivets okränkbarhet ska gälla som norm, och då blir det svårt att acceptera ett system som institutionaliserar kvinnomisshandel. Det blir också svårt att tillåta en våldsam rättsskipning inom släkten där otrogna makar misshandlas, ”golare” avrättas och unga flickor kontrolleras. Även Halldorf ser problemen med detta, så låt oss tillsammans fundera vidare hur vi bäst kan möta ett av hoten mot vårt fria svenska samhälle.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala