Låt oss bekämpa islamism tillsammans!

Angrepp från oväntat håll

Jag har under veckan i UNT blivit angripen från oväntat håll, när det gäller kampen mot islamism. Det är Sakine Madon, en av de sju kvinnor jag i Dagen för några veckor sedan lyfte upp som goda exempel ("Dags att börja syna islamistiska värderingar", 11/9), som skrev en ledare om att "Principlös populism bekämpar inte islamism", där hon angrep M och KD att på felaktiga grunder bekämpa islamism.

Mitt svar 

I gårdagens UNT svarade jag följande ("UNT borde också varna för islamism"):

Sakine Madon anklagar Kristdemokraterna (och Moderaterna) för ”principlös populism” och att ”strunta i regler och principer” (27/9).

Det problem vi lyft den senaste tiden är inte ”moralpoliser och religiösa fundamentalister” i exempelvis Stenhagen, utan ett högst reellt hot mot våra grundläggande demokratiska principer och västerländska värderingar.

 När vi säger nej till moskén i Stenhagen så är det inte för att vi vill strunta i plan- och bygglagen. Vi föreslog en detaljplaneändring för tomten. Vi kan inte säga ja till Dawastiftelsens bygge så länge vi inte har fått betryggande bevis angående eventuell utländsk finansiering och risken att det blir en ingångsport för våldsbejakande extremism.

Islam skiljer inte på religion och politik som i väst, och därför måste vi politiker sätta ner foten när det gäller den politiska våldsideologi som breder ut sig i Mellanöstern - Iran, Saudiarabien, Gaza och på senare tid Syrien och Turkiet. Madon gör en träffsäker jämförelse med kommunismen, men det är naturligtvis inte symbolerna som är problemet utan Sovjetunionens våldsamma förtryck av sina medborgare och grannländer. På samma sätt som det under kalla kriget hade varit otänkbart att tillåta högljudd kommunistisk propaganda regelbundet via högtalare på svenska torg, förhåller det sig idag med islamistiska böneutrop i vårt offentliga rum. Min morfar var kommunist och lyssnade på 20- och 30-talen på radio Moskva, men det var något han (och kanske min mormor) kunde skruva av och på själv, inte något som påtvingades utifrån. Vad som kan ske i det offentliga rummet begränsas av just offentligheten.

Vi ska stå för yttrandefrihet och religionsfrihet, men här finns flera intressekonflikter. Vi får aldrig använda dessa friheter som ursäkt för kvinnoförtryck, hedersvåld, islamism och öppet trots mot vårt öppna och demokratiska samhälle. När våldsbejakande extremism och förakt för våra grundläggande västerländska värderingar breder ut sig bör även en liberal tidning varna för utvecklingen, även om kritiken kommer också från höger. Låt Torgny Segerstedts och Herbert Tingstens anda inspirera, även om förutsättningar och utmaningar växlat med tiden. Det finns många viktiga principer att värna.

Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd, Uppsala


Varpå Sakine Madon kommenterade att jag skulle tycka som jag gör bara för att jag själv är kristen och inte muslim. På efterföljande debatt på twitter, där Sakine hävdar att jag särbehandlar exempelvis kristendom framför islam, försöker jag förklara min poäng i Dagenartikeln jag nämnde ovan.

De två dikena - tillåta allt eller förbjuda allt 

Både liberaler och sverigedemokrater riskerar att hamna i diket i den här debatten. Antingen säger man att alla ska ha samma friheter och behandling (både kyrkklockor och böneutrop ska tillåtas, både muslimska och kristna skolor ska få finnas, både hijab/niqab och kors, och både kyrkor och moskéer), eller så hamnar man i att all uttryck för religion ska förbjudas (man ska inte få bära varken hijab, kippa eller kors, eller alla religiösa skolor ska stängas, och så vidare).

Om jag skulle tvingas välja mellan de två dikena föredrar jag dock att religionsfriheten värnas. Vi får inte riskera att hamna i ett samhälle som förbjuder och förtrycker religiösa organisationer och yttringar som är viktiga delar av vårt svenska samhälle. Europakonventionen om mänskliga rättigheter måste vara ledstjärnan!

Den nationalistiska utgångspunkten

Uppenbart så finns det framför allt nationalister som tycker att kyrkor bör finnas, men inte moskéer. Kyrkklockor ska tillåtas, men inte böneutrop. Dop ska tillåtas, men inte omskärelse. Och så vidare. Men då är det antingen av rasistiska orsaker (att muslimer och judar inte bör bo i Sverige), eller så hävdar man att svensk ("kristen") kultur och historia ska ha försteg framför utländsk.

Visst är det så att vår historia och tradition måste få spela roll. Att vi hört kyrkklockor i vårt land under 1000 år och har en massa gamla medeltida kyrkobyggnader som bör bevaras gör att vi måste ta hänsyn till denna historia även om vi lever i ett ganska sekulärt samhälle. Jag tycker exempelvis att man kan ha skolavslutningar i kyrkan, en fin tradition som även människor med annan religiös bakgrund ofta uppskattar.

Men jag tycker inte detta är huvudargumentet för att säga nej till yttringar av islam som böneutrop och moskéer, som är de mest aktuella där vi kristdemokrater tagit ställning både nationellt och här i Uppsala. Nej, det är risken för islamism som gör att vi tar ställning mot dessa yttringar.

Vad är islamism

Inom muslimsk tradition skiljer man oftast inte mellan religion och politik. Det gör att det finns en öppning mot islamism som är islamsk tro uttryckt i praktisk politik. Och det islamistiska politiska programmet har inslag som ’Khalifah’ (Allahs ställföreträdande styre på jorden). ’Ummah’ (den universella islamska världsordningen) och ’Shariah’ (lagstiftningen i det islamska samhället) - hämtat från min artikel i UNT om "Oacceptabelt med salafism i Uppsala" i somras.

Våld är en central del - både att upprätthålla ordningen i 'Dar-al-islam' / 'Dar-as-salam' (islams hus eller fredens hus), och i 'Dar-al-harb' (stridens hus). Där islam råder menar islamister att shariah påbjuder dödsstraff mot hädelse/konvertering och äktenskapsbrott och kroppsstraff för stöld. Hustrumisshandel tolkas av vissa enligt sura 4:34 som tillåtet ("handgripligt tillrättavisande"), även om naturligtvis en stor del av våldsanvändningen i dessa länder är kulturellt betingad. I Dar-al-harb pågår kampen att upprätta islams herradöme, men idag är vägarna för detta skiftande. De flesta muslimer för (likt socialdemokraterna - se mitt blogginlägg om detta 2010) kampen för att nå sitt mål på fredlig väg, genom demokrati och yttrandefrihet. Endast extremister (=islamister) för kampen med våld. Särskilt salafistiska jihadister strävar efter att återgå till islams rötter. Gör man det hamnar man i 600-, 700- och 800-talen där den väpnade kampen för spridandet av islam var helt avgörande.
Vad denna våldsbejakande extremistiska tillämpningen av islam, alltså islamism, leder till om den får utrymme i politiken har vi tydliga konkreta exempel på i ett antal islamistiska diktaturer - Iran, Saudiarabien, Qatar, och Gaza. Och under senare år har islamistiska strömningar allvarligt skadat även länder som Egypten, Syrien och Turkiet.
 

Skillnaden mellan judendom, kristendom och islam 

Lite förenklat skulle man kunna måla följande bild för att visa den avgörande skillnaden mellan de tre "abrahamitiska" religionerna.

Judendom har egentligen i sina texter en sharialiknande lagstiftning med hemska straff för diverse brott. Stening, dödsstraff, stympning och en särdeles hård inställning till de grannfolk som israeliterna skulle bekämpa och fördriva. Det är bara att läsa Gamla Testamentet. För det första bör man dock säga att dagens judendom inte tillämpar dessa regler. Man anser att de till stora delar inte är tillämpliga eftersom det israeliska riket i religiös mening inte finns längre. Efter templets förstöring år 70 har man inte utfört reglerna som finns i GT för tempelkulten, prästtjänsten, offren av får och duvor och liknande. På samma sätt har man inte tillämpat de rättsliga reglerna i Torah (lagen), utan i stället använd sig av en sekulär, västerländsk samhällsform i Israel efter att staten återupprättades 1948.
För det andra, och det är huvudpoängen, gäller inte reglerna i judarnas heliga skrifter några andra än judarna själva, det israeliska folket. Och folket skall bo i Israel enligt dessa skrifter, en liten geografiskt avgränsad yta runt nuvarande staten Israels territorium. Och där ska man stanna.
Kristendomen däremot är missionerande till sin natur. Nya testamentet talar tydligt om att "gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar" (Matt 28). Men de hemska lagar som finns i GT ska inte användas, eftersom Jesus hävdar att hans rike inte är ett världsligt rike utan "invärtes i er" (Luk 17). Kristendomens mål är alltså inte att utbreda ett världsligt rike utan att sprida en inre frid genom att predika omvändelse.

I Islam däremot förenas de två sidorna - ett tydligt rättssystem med gammaltestamentlig prägel, och en ambition att nå hela världen fast med politiska maktmedel, inte bara inre / religiösa.

Islamism måste bekämpas

Det är med bakgrund av dessa sidor av islam, med en politisk yttre utopi som skall leda till världsherradöme (genom underkastelse under Allah) som vi måste behandla Islam på ett annat sätt än judendom och kristendom.

Den nationella samordnaren för våldsbejakande extremism identifierade tre områden  - vitmakt-rörelsen (förenklat nazism), den autonoma rörelsen (förenklat kommunism) och islamism. Vi ska fortsätta bekämpa nazism och kommunism, numera höger- och vänsterextremism, som vi gjort alltsedan 30-talet, men nu har det tredje området vuxit kraftigt i Sverige. Enligt Säpo har antalet aktiva tiofaldigats, och räknas nu i tusental (flera har dock dött med ISIS i Syrien). Det är alltså islamismen vi måste ge större uppmärksamhet. Vi måste också få bort det synsätt som säger att islamism inte är något hot och att all kritik mot islam ska betecknas som islamofobi och bekämpas. Sedan ska vi naturligtvis passa oss från att behandla någon illa eller diskriminera människor eller föreningar, men vi får inte vara blåögda.

I många länder som under lång tid levt med islamismen på nära håll har man satt upp tydliga gränser mot denna, exempelvis i Marocko och Egypten, och särskilt i sekulära diktaturer i Mellanöstern, såsom Al-Assads Syrien och Saddam Husseins Irak. Även Turkiet klarade före Erdogan genom Kamal Atatürks läror att tydligt ta avstånd från islamism i ett i övrigt sekulärt men av islam starkt präglat samhälle. Om mer eller mindre muslimska länder är tydliga med att ta avstånd för islamism, hur mycket mer bör då inte även vi vara det?

Läser man "Mellan Salafism och salafistisk Jihadism" ser man hur Sverige under decennier faktiskt varit ett globalt centrum för islamistisk aktivism, eftersom det många gånger varit lättare att leva och organisera sig här än på andra håll.

Men kristendomen då?

Gång på gång tar de som är kritiska till förbud av böneutrop och  oreflekterat byggande av moskéer upp problemen med kristen fundamentalism när jag kritiserar islam. Har samordnaren för våldsbejakande extremism utpekat kristna som ett problemområde? Hur många terrorangrepp i Sverige är utförda av kristna? Nej, detta är naturligtvis inget problem och därför är det irrelevant att ta upp den frågan. Det är dock en del av vår kristna kulturtradition att leta problem hos sig själv innan man pekar finger mot någon annan - och det är ett väldigt positivt drag i vår kultur! För övrigt en stor skillnad mot kulturen i Mellanöstern.

Vi behöver absolut vara kritiska mot all extremism, särskilt när den innehåller våldsinslag. Någon har tagit upp Plymouthbröderna som ett exempel i debatten. Jag är uppvuxen i Smålandsstenar där just Plymouthbröderna har ett starkt fäste, och jag hade flera skolkamrater som tillhörde den gruppen. Man kan ha synpunkter på deras doktriner och en viss slutenhet, men jag skulle absolut inte kalla dem för våldsbejakande.

Däremot Knutby som också framförts som argument var en liten sekt som faktiskt hade destruktiva våldsinslag. Jag tycker dock att läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robért har en viktig poäng när hon framhåller (i Dagen)att sektbeteende inte bara är ett problem i religiösa miljöer. Hon nämner företag, vänkretsar och kriminella sammanhang, men även de terapeuter som arbetade med Thomas Quick-fallet. De sistnämnda kallar hon en 'terapeutsekt'." Hon kommer nu att starta "sektpodden" med Emma Gembäck, Knutbypastorn Peter Gembäcks fru.

Jag tror grundläggande all religion har en uppgift att ge ett sammanhang och stöd för människor genom livet. Men när religionen öppnar för våld som metod finns det anledning att se upp. Kristendomen är en religion som grundläggande betonar det inre livet, och där finns en avgörande skillnad mot islam.

Ägna energin åt att motarbeta hoten mot vårt samhälle 

På samma sätt som Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten runt andra världskriget varnade för nazism och kommunism måste vi nu varna för islamism! Det håller inte att förringa och relativisera kvinnoförtryck, våldsanvändning, hederskulturer och sharialagstiftning. Och grunden för varningen är inte att vi är emot religionsfrihet, utländska inslag i Sverige eller att vi nödvändigtvis vill särbehandla islam. Nej, det är att vi måste slå vakt om de värderingar som bygger Sverige - mänskliga rättigheter, demokrati, människovärde, solidaritet och frihet.

Sammantaget ser vi att vi måste ta hoten från salafism, islamism och hedersvåld på allvar. Där tror jag att jag och Sakine Madon är överens och jag hoppas därför att jag i UNT ska slippa personliga påhopp och anklagelser, även om UNT är en liberal tidning och jag inte är liberal.