Företrädare för KD, L, M, S, MP, C och V vid demonstrationen
För någon vecka sedan höll vi en manifestation till stöd för Ukrainas folk här i Uppsala. Förra gången jag skrev om invasionen i Ukraina, var tre veckor innan den inleddes. Jag vill därför fortsätta med vilka olika scenarier som finns framöver.
Morgonen efter vaknade vi upp till nyheterna att Europa nu fick återuppleva händelserna från 1939 - en ny invasion hade inletts - Putinregimens anfall mot Ukraina.
Stalinporträtt på Schindlermuséet i Krakow
Ryssland har misslyckats förut
Det är klart att vi uppfattar Ryssland som en av världens starkaste militärmakter - och det är delvis berättigat med tanke på den upprustning som nu skett under Putinregimen. Vladimir Putin tillsammans med de flesta ryssar upplever, med rätta, att Ryssland hamnat betänkligt i bakvattnet jämfört med den roll som supermakt som Sovjetunionen hade när han själv utbildade sig till KGB-officer under 70- och 80-talen. Därför har han målmedvetet försökt återföra Ryssland till något av den forna Sovjet-glansen genom en intensiv upprustning, och genom flera krig (Georgien 2008, Krim/Donbass 2014 och framåt, samt Syrien från 2015). Ett krig som säkert präglat både Putin och Ryssland var kriget mot Tjetjenien (i norra Kaukasus) 1999, som inleddes när Putin var chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och fortsatte när han blev vald som premiärminister. Kriget vanns men till priset av 1000-tals människoliv och att den tjetjenska huvudstaden Groznyj till stora delar lades i ruiner.
Med tanke på den ryska övermakten hade man kunnat tro att en invasion av Ukraina borde varit en promenadseger. Jämför ockupationen av Polen på någon månad 1939, Danmark respektive Nederländerna intogs på ett fåtal dagar.Så har det som bekant inte blivit, och jag skulle vilja lyfta fram två exempel på hur Ryssland tidigare misslyckats med krig. På grund av dels underskattning av motståndaren och dels egen inkompetens.
Det första är rysk-japanska kriget, där Ryssland förlorade i stort sett hela sin Svartahavs- och Östersjöflotta i det förödande sjöslaget vid Tsushima 1905. Det hela utmynnade i en rysk revolution som blev grunden för kejsardömets fall 1917.
Det andra var Sovjetunionens invasion av Finland 1939 ("finska vinterkriget"). Stalin hade trott på en snabb seger, 1-2 veckor - känns det igen? Ambitionen var naturligtvis att återta de länder som Ryssland förlorade i revolutionskrigen efter 1917 (Finland och Estland, Lettland och Litauen - Polen hade man ju redan "vunnit", se ovan). Motståndet blev dock hårdare än väntat, men efter några månader tilltvingade sig Rysslands ett fredsavtal där Finland förlorade en tiondel av sitt territorium. Landet hade dock tryggat sin självständighet och sitt oberoende. Till priset av över 20.000 döda. Men den stora förloraren var Sovjet-Ryssland som förlorade över 120.000 man i detta krig!
Möjliga utgångar i Ukraina
När det gäller kriget i Ukraina finns det tre möjliga utgångar -
1/ Att kriget fortsätter med målet att fullborda ockupationen av hela landet
2/ Att man gör någon typ av fredsuppgörelse
3/ Att Putinregimen faller
Det bästa är naturligtvis alternativ 3. På kort och lång sikt är det just det som måste vara målet för alla insatser från väst, och egentligen för det ryska folket. Min bedömning är att ju längre Putin uthärdar i kriget desto mer undergräver han sin egen ställning. Och desto större blir risken för desperata åtgärder som terrorbombningar och en eskalering / spridning av kriget till exempelvis Baltikum.
Det ukrainska motståndet har dock visat sig vara betydligt mer motståndskraftigt än befarat - och ju längre tiden går desto mer hinner de mobilisera och bygga upp sitt försvar. Den ryska förmågan har också visat sig betydligt sämre.
Att uthärda i kriget - vad leder det till? Ja, vill Ryssland lyckas ta Kiev och Charkov då är det uppenbart att det kommer kräva långa och intensiva gatustrider och leda till dessa städers ödeläggande i stora delar. Putin trodde att han, åtminstone av etniska ryssar, skulle hälsas som en befriare, och att de ukrainska trupperna skulle lägga ner vapnen och "gå hem". Men att bomba sönder den ryska kulturens vagga vore ett helgerån även för ryssar.
Ingegerd av Kiev, Olof Skötkonungs dotter
På bilden ser vi Storfurstinnan Ingegerd (Irina på ryska) av Kiev, som var svenska (Olof Skötkonungs dotter), med Uppsala-anknytning (ägde gården Ulleråker). Hon är begraven i Sofiakatedralen i Kiev - som hon också tillsammans med sin make Jaroslav lade grunden till. Kiev var huvudstaden i det ryska hjärtlandet Kievskaja Rus, så för ryssar har Kiev en viktig ställning, och borde vara en plats som ryssarna är rädda om.
Tyvärr har Putins agerande inte fört samman de ryska och ukrainska folken utan tvärtom skapat en avgrundsgrav mellan brödrafolken. Det har varit imponerande med det starka och tydliga avståndstagandet från hela västvärlden - vilket kommer att sätta putinregimen under mycket hårt tryck - inte minst inifrån. När det materiella välståndet riskerar att raseras för ryssarna, ja då tror inte jag att man är så angelägen att ha kvar Putin vid makten.
Tyvärr är det inte heller så enkelt att bli av med Putinregimen. Vladimir Putin har använt decennier för att stärka sin egen ställning. Men att bedriva anfallskrig, bombning av städer och tro att man ska kunna komma undan med det - i Europa på 2020-talet - är osannolikt. Därför är det bara en tidsfråga innan vi kommer att få se en utveckling i Ryssland som det ryska folket förtjänar. En framtid utan Putinregimen.
Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk som jag hörde förra veckan på SKR
Jag har under veckan i UNT blivit angripen från oväntat håll, när det gäller kampen mot islamism. Det är Sakine Madon, en av de sju kvinnor jag i Dagen för några veckor sedan lyfte upp som goda exempel ("Dags att börja syna islamistiska värderingar", 11/9), som skrev en ledare om att "Principlös populism bekämpar inte islamism", där hon angrep M och KD att på felaktiga grunder bekämpa islamism.
Mitt svar
I gårdagens UNT svarade jag följande ("UNT borde också varna för islamism"): Sakine Madon anklagar Kristdemokraterna (och Moderaterna) för
”principlös populism” och att ”strunta i regler och principer” (27/9). Det
problem vi lyft den senaste tiden är inte ”moralpoliser och religiösa
fundamentalister” i exempelvis Stenhagen, utan ett högst reellt hot mot
våra grundläggande demokratiska principer och västerländska
värderingar. När vi säger nej till moskén i Stenhagen så är det
inte för att vi vill strunta i plan- och bygglagen. Vi föreslog en
detaljplaneändring för tomten. Vi kan inte säga ja till Dawastiftelsens
bygge så länge vi inte har fått betryggande bevis angående eventuell
utländsk finansiering och risken att det blir en ingångsport för
våldsbejakande extremism. Islam skiljer inte på religion och
politik som i väst, och därför måste vi politiker sätta ner foten när
det gäller den politiska våldsideologi som breder ut sig i Mellanöstern -
Iran, Saudiarabien, Gaza och på senare tid Syrien och Turkiet. Madon
gör en träffsäker jämförelse med kommunismen, men det är naturligtvis
inte symbolerna som är problemet utan Sovjetunionens våldsamma förtryck
av sina medborgare och grannländer. På samma sätt som det under kalla
kriget hade varit otänkbart att tillåta högljudd kommunistisk propaganda
regelbundet via högtalare på svenska torg, förhåller det sig idag med
islamistiska böneutrop i vårt offentliga rum. Min morfar var kommunist
och lyssnade på 20- och 30-talen på radio Moskva, men det var något han
(och kanske min mormor) kunde skruva av och på själv, inte något som
påtvingades utifrån. Vad som kan ske i det offentliga rummet begränsas
av just offentligheten. Vi ska stå för yttrandefrihet och
religionsfrihet, men här finns flera intressekonflikter. Vi får aldrig
använda dessa friheter som ursäkt för kvinnoförtryck, hedersvåld,
islamism och öppet trots mot vårt öppna och demokratiska samhälle. När
våldsbejakande extremism och förakt för våra grundläggande västerländska
värderingar breder ut sig bör även en liberal tidning varna för
utvecklingen, även om kritiken kommer också från höger. Låt Torgny
Segerstedts och Herbert Tingstens anda inspirera, även om
förutsättningar och utmaningar växlat med tiden. Det finns många viktiga
principer att värna. Jonas Segersam (KD) Kommunalråd, Uppsala
Varpå Sakine Madon kommenterade att jag skulle tycka som jag gör bara för att jag själv är kristen och inte muslim. På efterföljande debatt på twitter, där Sakine hävdar att jag särbehandlar exempelvis kristendom framför islam, försöker jag förklara min poäng i Dagenartikeln jag nämnde ovan.
De två dikena - tillåta allt eller förbjuda allt
Både liberaler och sverigedemokrater riskerar att hamna i diket i den här debatten. Antingen säger man att alla ska ha samma friheter och behandling (både kyrkklockor och böneutrop ska tillåtas, både muslimska och kristna skolor ska få finnas, både hijab/niqab och kors, och både kyrkor och moskéer), eller så hamnar man i att all uttryck för religion ska förbjudas (man ska inte få bära varken hijab, kippa eller kors, eller alla religiösa skolor ska stängas, och så vidare).
Om jag skulle tvingas välja mellan de två dikena föredrar jag dock att religionsfriheten värnas. Vi får inte riskera att hamna i ett samhälle som förbjuder och förtrycker religiösa organisationer och yttringar som är viktiga delar av vårt svenska samhälle. Europakonventionen om mänskliga rättigheter måste vara ledstjärnan!
Den nationalistiska utgångspunkten
Uppenbart så finns det framför allt nationalister som tycker att kyrkor bör finnas, men inte moskéer. Kyrkklockor ska tillåtas, men inte böneutrop. Dop ska tillåtas, men inte omskärelse. Och så vidare. Men då är det antingen av rasistiska orsaker (att muslimer och judar inte bör bo i Sverige), eller så hävdar man att svensk ("kristen") kultur och historia ska ha försteg framför utländsk.
Visst är det så att vår historia och tradition måste få spela roll. Att vi hört kyrkklockor i vårt land under 1000 år och har en massa gamla medeltida kyrkobyggnader som bör bevaras gör att vi måste ta hänsyn till denna historia även om vi lever i ett ganska sekulärt samhälle. Jag tycker exempelvis att man kan ha skolavslutningar i kyrkan, en fin tradition som även människor med annan religiös bakgrund ofta uppskattar.
Men jag tycker inte detta är huvudargumentet för att säga nej till yttringar av islam som böneutrop och moskéer, som är de mest aktuella där vi kristdemokrater tagit ställning både nationellt och här i Uppsala. Nej, det är risken för islamism som gör att vi tar ställning mot dessa yttringar.
Vad är islamism
Inom muslimsk tradition skiljer man oftast inte mellan religion och politik. Det gör att det finns en öppning mot islamism som är islamsk tro uttryckt i praktisk politik. Och det islamistiska politiska programmet har inslag som ’Khalifah’ (Allahs ställföreträdande styre på jorden).
’Ummah’ (den universella islamska världsordningen) och ’Shariah’
(lagstiftningen i det islamska samhället) - hämtat från min artikel i UNT om "Oacceptabelt med salafism i Uppsala" i somras.
Våld är en central del - både att upprätthålla ordningen i 'Dar-al-islam' / 'Dar-as-salam' (islams hus eller fredens hus), och i 'Dar-al-harb' (stridens hus). Där islam råder menar islamister att shariah påbjuder dödsstraff mot hädelse/konvertering och äktenskapsbrott och kroppsstraff för stöld. Hustrumisshandel tolkas av vissa enligt sura 4:34 som tillåtet ("handgripligt tillrättavisande"), även om naturligtvis en stor del av våldsanvändningen i dessa länder är kulturellt betingad. I Dar-al-harb pågår kampen att upprätta islams herradöme, men idag är vägarna för detta skiftande. De flesta muslimer för (likt socialdemokraterna - se mitt blogginlägg om detta 2010) kampen för att nå sitt mål på fredlig väg, genom demokrati och yttrandefrihet. Endast extremister (=islamister) för kampen med våld. Särskilt salafistiska jihadister strävar efter att återgå till islams rötter. Gör man det hamnar man i 600-, 700- och 800-talen där den väpnade kampen för spridandet av islam var helt avgörande.
Vad denna våldsbejakande extremistiska tillämpningen av islam, alltså islamism, leder till om den får utrymme i politiken har vi tydliga konkreta exempel på i ett antal islamistiska diktaturer - Iran, Saudiarabien, Qatar, och Gaza. Och under senare år har islamistiska strömningar allvarligt skadat även länder som Egypten, Syrien och Turkiet.
Skillnaden mellan judendom, kristendom och islam
Lite förenklat skulle man kunna måla följande bild för att visa den avgörande skillnaden mellan de tre "abrahamitiska" religionerna.
Judendom har egentligen i sina texter en sharialiknande lagstiftning med hemska straff för diverse brott. Stening, dödsstraff, stympning och en särdeles hård inställning till de grannfolk som israeliterna skulle bekämpa och fördriva. Det är bara att läsa Gamla Testamentet. För det första bör man dock säga att dagens judendom inte tillämpar dessa regler. Man anser att de till stora delar inte är tillämpliga eftersom det israeliska riket i religiös mening inte finns längre. Efter templets förstöring år 70 har man inte utfört reglerna som finns i GT för tempelkulten, prästtjänsten, offren av får och duvor och liknande. På samma sätt har man inte tillämpat de rättsliga reglerna i Torah (lagen), utan i stället använd sig av en sekulär, västerländsk samhällsform i Israel efter att staten återupprättades 1948.
För det andra, och det är huvudpoängen, gäller inte reglerna i judarnas heliga skrifter några andra än judarna själva, det israeliska folket. Och folket skall bo i Israel enligt dessa skrifter, en liten geografiskt avgränsad yta runt nuvarande staten Israels territorium. Och där ska man stanna.
Kristendomen däremot är missionerande till sin natur. Nya testamentet talar tydligt om att "gå ut i hela världen och göra alla människor till lärjungar" (Matt 28). Men de hemska lagar som finns i GT ska inte användas, eftersom Jesus hävdar att hans rike inte är ett världsligt rike utan "invärtes i er" (Luk 17). Kristendomens mål är alltså inte att utbreda ett världsligt rike utan att sprida en inre frid genom att predika omvändelse.
I Islam däremot förenas de två sidorna - ett tydligt rättssystem med gammaltestamentlig prägel, och en ambition att nå hela världen fast med politiska maktmedel, inte bara inre / religiösa.
Islamism måste bekämpas
Det är med bakgrund av dessa sidor av islam, med en politisk yttre utopi som skall leda till världsherradöme (genom underkastelse under Allah) som vi måste behandla Islam på ett annat sätt än judendom och kristendom.
Den nationella samordnaren för våldsbejakande extremism identifierade tre områden - vitmakt-rörelsen (förenklat nazism), den autonoma rörelsen (förenklat kommunism) och islamism. Vi ska fortsätta bekämpa nazism och kommunism, numera höger- och vänsterextremism, som vi gjort alltsedan 30-talet, men nu har det tredje området vuxit kraftigt i Sverige. Enligt Säpo har antalet aktiva tiofaldigats, och räknas nu i tusental (flera har dock dött med ISIS i Syrien). Det är alltså islamismen vi måste ge större uppmärksamhet. Vi måste också få bort det synsätt som säger att islamism inte är något hot och att all kritik mot islam ska betecknas som islamofobi och bekämpas. Sedan ska vi naturligtvis passa oss från att behandla någon illa eller diskriminera människor eller föreningar, men vi får inte vara blåögda.
I många länder som under lång tid levt med islamismen på nära håll har man satt upp tydliga gränser mot denna, exempelvis i Marocko och Egypten, och särskilt i sekulära diktaturer i Mellanöstern, såsom Al-Assads Syrien och Saddam Husseins Irak. Även Turkiet klarade före Erdogan genom Kamal Atatürks läror att tydligt ta avstånd från islamism i ett i övrigt sekulärt men av islam starkt präglat samhälle. Om mer eller mindre muslimska länder är tydliga med att ta avstånd för islamism, hur mycket mer bör då inte även vi vara det?
Läser man "Mellan Salafism och salafistisk Jihadism" ser man hur Sverige under decennier faktiskt varit ett globalt centrum för islamistisk aktivism, eftersom det många gånger varit lättare att leva och organisera sig här än på andra håll.
Men kristendomen då?
Gång på gång tar de som är kritiska till förbud av böneutrop och oreflekterat byggande av moskéer upp problemen med kristen fundamentalism när jag kritiserar islam. Har samordnaren för våldsbejakande extremism utpekat kristna som ett problemområde? Hur många terrorangrepp i Sverige är utförda av kristna? Nej, detta är naturligtvis inget problem och därför är det irrelevant att ta upp den frågan. Det är dock en del av vår kristna kulturtradition att leta problem hos sig själv innan man pekar finger mot någon annan - och det är ett väldigt positivt drag i vår kultur! För övrigt en stor skillnad mot kulturen i Mellanöstern.
Vi behöver absolut vara kritiska mot all extremism, särskilt när den innehåller våldsinslag. Någon har tagit upp Plymouthbröderna som ett exempel i debatten. Jag är uppvuxen i Smålandsstenar där just Plymouthbröderna har ett starkt fäste, och jag hade flera skolkamrater som tillhörde den gruppen. Man kan ha synpunkter på deras doktriner och en viss slutenhet, men jag skulle absolut inte kalla dem för våldsbejakande.
Jag tror grundläggande all religion har en uppgift att ge ett sammanhang och stöd för människor genom livet. Men när religionen öppnar för våld som metod finns det anledning att se upp. Kristendomen är en religion som grundläggande betonar det inre livet, och där finns en avgörande skillnad mot islam.
Ägna energin åt att motarbeta hoten mot vårt samhälle
På samma sätt som Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten runt andra världskriget varnade för nazism och kommunism måste vi nu varna för islamism! Det håller inte att förringa och relativisera kvinnoförtryck, våldsanvändning, hederskulturer och sharialagstiftning. Och grunden för varningen är inte att vi är emot religionsfrihet, utländska inslag i Sverige eller att vi nödvändigtvis vill särbehandla islam. Nej, det är att vi måste slå vakt om de värderingar som bygger Sverige - mänskliga rättigheter, demokrati, människovärde, solidaritet och frihet.
Sammantaget ser vi att vi måste ta hoten från salafism, islamism och hedersvåld på allvar. Där tror jag att jag och Sakine Madon är överens och jag hoppas därför att jag i UNT ska slippa personliga påhopp och anklagelser, även om UNT är en liberal tidning och jag inte är liberal.
Hörde du sommarpratet igår? Azita Shariati, VD för Sodexo, berättade om sin bakgrund i den islamistiska diktaturen Iran - hur hon fann kärleken och hur det tvingade dem att tillsammans fly Iran för att söka en fristad i Sverige.
Jag har de senaste veckorna läst två andra omskakande böcker på ett liknande tema. Annahita Parsans "Flykten till livet" och Soheila Fors' "Bakom varje fönster bor ett hjärta". Annahita flydde även hon från Iran tillsammans med en man som misshandlade henne och en liten dotter (Roksana som jag träffat i jobbsammanhang) - via en obeskrivlig flykt över bergen till Turkiet och tre månader i turkiskt fängelse, och arbetar numera som präst i Hammarbykyrkan dit hon hamnade efter en osannolik livsresa i Danmark och Sverige. Soheila har även hon erfarenhet av en flykt från Iran, men framförallt innehåller boken ett antal vittnesbörd från några av de kvinnor som hon hjälpt genom sina tehus och Khatoon-stiftelsens skyddade boende.
Ofta och mycket kritiseras Israel i svenska media. Efter att ha satt sig in i situationen i Iran, och för den delen Saudiarabien, två stenhårda islamistiska diktaturer i Mellanöstern, båda fiender till just Israel, så saknar denna kritik helt proportioner. Är det några som borde kritiseras så är det just Iran och flera andra grannländer i Mellanöstern som instituionaliserat heders-våld, och -förtryck, och praktiserar Sharialagstiftning enligt islamsk modell. Helt förskräckande exempel.
Vi måste tydligt ta avstånd från den här ideologin där man accepterar att kvinnor är nästan värdelösa, får behandlas hur som helst, och där minsta överträdelse mot det som anses acceptabelt i denna islamistiska tolkning av religionen straffas med helt orimliga straff, handavhuggning, stening, utfrysning ur familjen, våld och andra repressalier. Speciellt när denna kultur sprider sig till Sverige måste vi ta tydligt avstånd och upplysa om de värderingar som gäller i vårt samhälle (och som till stor utsträckning borde gälla även i Mellanöstern). Men det finns hopp. Det är alla dessa tre kvinnor exempel på, och därför lönar det sig att fortsatt kämpa för mänskliga rättigheter, godhet, och upplysning!
I måndags la jag en motion på kommunfullmäktige om att sätta "DDR-konsten" i Carolinabacken i ett sammanhang genom en förklarande skylt och ingärdning med taggtråd.
Jag kommer återkomma med en lite mer fördjupad förklaring, och problematisera principen om "armlängds avstånd" framöver, men lägger här ut min motion för den intresserade.
Motion angående DDR-konsten
I Uppsala har kulturdebatten myntat ett numera välkänt begrepp – "DDR-konsten" som den folkliga benämningen av det verk som ingår i utsmyckningen av paradgatan, Drottninggatan ner från Carolina Rediviva. Repliken av Max Lingners muralmålning i Berlin som är en hyllning till DDR-kommunismen med glada människor bärande plakat med "Sozialismus" kan tolkas på olika sätt. I UNT har flera tidigare DDR-medborgare uttryckt att de upplevt sig bli kränkta av konstverket som genom sin synliga placering i Uppsala väckt till liv mörka minnen från deras liv i diktaturen.
Inom kulturetablissemanget har man nyligen tagit tydligt avstånd från ett par andra företeelser i konstvärden. Moderna Museets ledning avböjde innan jul offentligt erbjudandet från Lars Vilks att donera hans numera världskända konstverk "Profeten Mohammed som rondellhund". På Stockholms kulturhus har också ledningen valt att censurera en utställning som öppnar inom kort. Det namn som konstnären, Makone Linde valt, "Negerkungens återkomst" anses alltför provocerande och byttes därför ut i lanseringen av utställningen.
Vi kristdemokrater värnar en öppen debatt, och ser konsten som ett levande och positivt inslag i vårt demokratiska samhälle. Att politiskt gå in och ta över beslut om konst blir problematiskt, då konsten bör vara avpolitiserad. Men om man från tjänstemannahåll tar politisk ställning, som ovan beskrivet, så blir det tydligt att man behöver riktlinjer för den offentligt finansierade konsten, något som nu kulturnämnden håller på att ta fram. Det åvilar också enskilda konstnärer ett ansvar att inte provokationen i sig sätts före en förankring i vårt demokratiska rättssamhälle. Det råder inget tvivel om att det finns gränser för vad man kan uttrycka med konst, och det är välgörande om vi kan ha ett offentligt samtal om den etiska grunden för konsten.
Ibland kan det vara nödvändigt med förklaringar till konsten, för att sätta den i rätt kontext. Vi kristdemokrater föreslår därför att konstverket i Carolinabacken omgärdas med taggtråd och att en förklarande plakett sätts upp som ger bakgrunden för verket. På så vis kan både konstverket skyddas från skadegörelse, och konstverkets innebörd sättas i ett tydligt sammanhang då det redan vid sin ursprungliga tillblivelse i Berlin ackompanjerades av murar, taggtråd och förtryck.
