Putinregimen kommer att falla

Företrädare för KD, L, M, S, MP, C och V vid demonstrationen

För någon vecka sedan höll vi en manifestation till stöd för Ukrainas folk här i Uppsala. Förra gången jag skrev om invasionen i Ukraina, var tre veckor innan den inleddes. Jag vill därför fortsätta med vilka olika scenarier som finns framöver.

Tal vid Ukrainamanifestationen utanför UKK

Ockupationen blev verklighet

Jag har både i kommunfullmäktige och mitt tal vid demonstrationen berättat om hur jag och min äldste son på kvällen 23/2 besökte Schindlers fabriker i Krakow. Ett museum som förutom lokalerna för filmen Schindler's list också innehåller en viktig utställning om den tyska och rysk-sovjetiska ockupationen av Polen 1939. Polen besegrades i princip på två veckor av Nazitysklands blitzkrieg från 1/9 och framåt. 17/9 gick Sovjetiska styrkor in i östra Polen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.  

Morgonen efter vaknade vi upp till nyheterna att Europa nu fick återuppleva händelserna från 1939 - en ny invasion hade inletts - Putinregimens anfall mot Ukraina.

 Stalinporträtt på Schindlermuséet i Krakow

Ryssland har misslyckats förut

Det är klart att vi uppfattar Ryssland som en av världens starkaste militärmakter - och det är delvis berättigat med tanke på den upprustning som nu skett under Putinregimen. Vladimir Putin tillsammans med de flesta ryssar upplever, med rätta, att Ryssland hamnat betänkligt i bakvattnet jämfört med den roll som supermakt som Sovjetunionen hade när han själv utbildade sig till KGB-officer under 70- och 80-talen. Därför har han målmedvetet försökt återföra Ryssland till något av den forna Sovjet-glansen genom en intensiv upprustning, och genom flera krig (Georgien 2008, Krim/Donbass 2014 och framåt, samt Syrien från 2015). Ett krig som säkert präglat både Putin och Ryssland var kriget mot Tjetjenien (i norra Kaukasus) 1999, som inleddes när Putin var chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och fortsatte när han blev vald som premiärminister. Kriget vanns men till priset av 1000-tals människoliv och att den tjetjenska huvudstaden Groznyj till stora delar lades i ruiner.

Med tanke på den ryska övermakten hade man kunnat tro att en invasion av Ukraina borde varit en promenadseger. Jämför ockupationen av Polen på någon månad 1939, Danmark respektive Nederländerna intogs på ett fåtal dagar.Så har det som bekant inte blivit, och jag skulle vilja lyfta fram två exempel på hur Ryssland tidigare misslyckats med krig. På grund av dels underskattning av motståndaren och dels egen inkompetens. 

Det första är rysk-japanska kriget, där Ryssland förlorade i stort sett hela sin Svartahavs- och Östersjöflotta i det förödande sjöslaget vid Tsushima 1905. Det hela utmynnade i en rysk revolution som blev grunden för kejsardömets fall 1917.

Det andra var Sovjetunionens invasion av Finland 1939 ("finska vinterkriget"). Stalin hade trott på en snabb seger, 1-2 veckor - känns det igen? Ambitionen var naturligtvis att återta de länder som Ryssland förlorade i revolutionskrigen efter 1917 (Finland och Estland, Lettland och Litauen - Polen hade man ju redan "vunnit", se ovan). Motståndet blev dock hårdare än väntat, men efter några månader tilltvingade sig Rysslands ett fredsavtal där Finland förlorade en tiondel av sitt territorium. Landet hade dock tryggat sin självständighet och sitt oberoende. Till priset av över 20.000 döda. Men den stora förloraren var Sovjet-Ryssland som förlorade över 120.000 man i detta krig!

Möjliga utgångar i Ukraina

När det gäller kriget i Ukraina finns det tre möjliga utgångar - 

1/ Att kriget fortsätter med målet att fullborda ockupationen av hela landet

2/ Att man gör någon typ av fredsuppgörelse

3/ Att Putinregimen faller

Det bästa är naturligtvis alternativ 3. På kort och lång sikt är det just det som måste vara målet för alla insatser från väst, och egentligen för det ryska folket. Min bedömning är att ju längre Putin uthärdar i kriget desto mer undergräver han sin egen ställning. Och desto större blir risken för desperata åtgärder som terrorbombningar och en eskalering / spridning av kriget till exempelvis Baltikum.

Det ukrainska motståndet har dock visat sig vara betydligt mer motståndskraftigt än befarat - och ju längre tiden går desto mer hinner de mobilisera och bygga upp sitt försvar. Den ryska förmågan har också visat sig betydligt sämre.

Att uthärda i kriget - vad leder det till? Ja, vill Ryssland lyckas ta Kiev och Charkov då är det uppenbart att det kommer kräva långa och intensiva gatustrider och leda till dessa städers ödeläggande i stora delar. Putin trodde att han, åtminstone av etniska ryssar, skulle hälsas som en befriare, och att de ukrainska trupperna skulle lägga ner vapnen och "gå hem". Men att bomba sönder den ryska kulturens vagga vore ett helgerån även för ryssar.

Ingegerd av Kiev, Olof Skötkonungs dotter

 

På bilden ser vi Storfurstinnan Ingegerd (Irina på ryska) av Kiev, som var svenska (Olof Skötkonungs dotter), med Uppsala-anknytning (ägde gården Ulleråker). Hon är begraven i Sofiakatedralen i Kiev - som hon också tillsammans med sin make Jaroslav lade grunden till. Kiev var huvudstaden i det ryska hjärtlandet Kievskaja Rus, så för ryssar har Kiev en viktig ställning, och borde vara en plats som ryssarna är rädda om.

 

Tyvärr har Putins agerande inte fört samman de ryska och ukrainska folken utan tvärtom skapat en avgrundsgrav mellan brödrafolken. Det har varit imponerande med det starka och tydliga avståndstagandet från hela västvärlden - vilket kommer att sätta putinregimen under mycket hårt tryck - inte minst inifrån. När det materiella välståndet riskerar att raseras för ryssarna, ja då tror inte jag att man är så angelägen att ha kvar Putin vid makten.

 

Tyvärr är det inte heller så enkelt att bli av med Putinregimen. Vladimir Putin har använt decennier för att stärka sin egen ställning. Men att bedriva anfallskrig, bombning av städer och tro att man ska kunna komma undan med det - i Europa på 2020-talet - är osannolikt. Därför är det bara en tidsfråga innan vi kommer att få se en utveckling i Ryssland som det ryska folket förtjänar. En framtid utan Putinregimen.

Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk som jag hörde förra veckan på SKR

Rysslands invasion av Ukraina

  

Ryssland invaderar Ukraina     

Vi står nu inför en förestående invasion från Ryssland av Ukraina. Kriget började redan 2014 då Ryssland annekterade Krim precis när OS i Sochi avslutats i februari. Ja, redan 2008, i samband med OS i Peking (samma dag som invigningen) inleddes invasionen av Sydossetien i Georgien - den första indikationen om vad Putin kan företa sig.

Jag skulle därför tro att vi kan komma att se inledande stridshandlingar från Ryssland redan denna vecka. (Det är viktigt att notera att kriget faktiskt redan pågått i snart 8 år, med 10-15 000 döda, och 30 000 skadade på den Ukrainska sidan.)

Rysslands bild av situationen

Jag har bott i Ryssland, talar ryska och anser mig ha en viss insikt i ryskt tänkande och världsuppfattning. Det innebär inte att jag håller med Putin-regimen, men det är ändå viktigt att förstå hur många ryssar ser på situationen med Ukraina.

Ur rysk synpunkt har Ukraina alltid varit en del av Ryssland. Delar av landet tillhörde Polen-Litauen under medeltid och fram på 1600-talet, och även efter Polens förnyade självständighet tillhörde den västra delen av nuvarande Ukraina just Polen.

Men i övrigt finns få exempel på Ukrainsk självständighet under historien. Ordet "Ukraina" betyder just "på kanten" och landet har alltid legat i gränszonen mellan Ryssland och Bysantium / Turkiet. Faktiskt var det så att den ryska civilisationen, eller det första ryska riket uppstod just i nuvarande Ukraina - Kievska Rus ("Киевская Русь"). Detta var under 800-talet och under starkt inflytande av vikingarna - vilket framgår av Nestorskrönikan där svenske Helge är ryske Oleg, Helga = Olga, Ingvar = Igor, etc. Sedan har centrum sakta förskjutits mot nordöst, särskilt efterhand som Storfurstendömet Moskva framträdde som den ledande ryska makten.

Ukraina kallades på senare tid "Lill-Ryssland", att jämföra med "Vitryssland" som ju ligger lite längre norrut.

Dessutom är en stor del av befolkningen i Ukraina etniska ryssar (17%), särskilt i de östra delarna. Ukrainare är för övrigt inte särskilt olika ryssar när det gäller språket - ungefär som svenska och norska eller danska. 

Så att detta stora landområde med sina 45 miljoner invånare inte är en del av Ryssland är obegripligt för många ryssar.

NATO:s framstöt

För ett ickedemokratiskt land och tänkesätt är det obegripligt att folk ska ha rätt att själva bestämma över sin tillhörighet och sin lojalitet. Man bör naturligtvis lyda överheten, som under Tsar-Ryssland, och Sovjetunionen. Enligt rysk världsbild är man sedan Sovjetunionens dagar en supermakt, Nazi-tysklands besegrare och därmed den rättmätige härskaren över östra Europa. 

Serbien har alltid varit ett ryssarna närstående land och folk, och det var ju bland annat därför som Första Världskriget bröt ut - för att Ryssland stödde Serberna i frihetskampen mot Österrike/Ungern och tyskarna. 

En sak är därmed att de östeuropeiska länderna gått med i NATO, inklusive de baltiska staterna som ju varit en del av både Ryssland och Sovjetunionen. Men att NATO och västvärlden erkände Kosovo 2008 var ett misstag som uppfattades som en provokation rakt mot Serbien och därmed mot Ryssland (som jag varnade för på min blogg redan då).

NATO:s utvidgning ses som en provokation mot Ryssland, och om även Ukraina, Sverige och Finland skulle bli medlemmar skulle det ses som ett oacceptabelt steg. Bland annat därför riktar man nu detta förberedande slag mot det som man ser som ryska kärnintressen.

Varför västvärlden måste reagera

När Hitler inledde andra världskriget var det till att börja med genom Anschluss av Österrike 1938. Som alla vet ville inte Österrikarna själva detta, men under stark påtryckning av Hitler-tyskland och Österrikiska nazister kunde tyska armén marschera in och ta över landet. Det finns likheter och skillnader mot den nuvarande situationen. Österrike bestod av enbart tyskar, även om det varit centrum i ett stort östeuropeiskt imperium med många folkslag fram till 1918. I Ukraina däremot har en stor del av befolkningen (särskilt i västra delen) inte en så stark samhörighet med Ryssland. Jag tror därför att en stor skillnad också blir att Ukraina faktiskt kommer göra motstånd mot en rysk invasion (åtminstone i de västra delarna). 

När Hitler lyckades med Österrike utan att någon nämnvärt protesterade, ja då var det bara att fortsätta. I Tjeckoslovakien fanns det i Sudetområdet en stor tysk befolkning, varför Tjeckien blev det naturliga nästa steget. Inte heller där mötte utvidgningen några internationella protester, Chamberlain kom i stället hem till Storbritannien och viftade med underskrivna papper och utropade "Peace in our time" (september 1938).

Västvärlden borde satt hårt mot hårt och inte accepterat Tysklands utvidgning. Jag tror att den lätta vägen fram bäddade för Hitler att bara fortsätta. Ryssland måste förstå att det inte är acceptabelt att använda militära medel som man gjort i Georgien och Ukraina. Och enda sättet att de ska förstå det är att man sätter militär beslutsamhet bakom och inte visar undfallenhet. Annars kommer Ryssland efter Ukraina bara att gå vidare med att ta över Baltikum, där exempelvis Riga och Lettland innehåller en stor rysk befolkning som ser världsimperiet Ryssland som sitt naturliga moderland, inte den lilla pluttenationen Lettland.  

Ryssland måste hålla internationella avtal

Redan 1994 slöts Budapestöverenskommelsen där Storbritannien och USA (tillsammans med Ryssland) lovade att respektera Ukrainas självständighet och gränser. Det var ett villkor för att Ukraina skulle överlåta de 3000 kvarvarande kärnvapenstridsspetsarna från Sovjet-tiden till Ryssland. 

Putin har emellertid hävdat att efter Euromajdan 2014, när Viktor Janukovitj (en rysk marionett-regering som Lukasjenko i Vitryssland) störtades, är Ukraina ett helt annat land, och att Ryssland aldrig förbundit sig att tvinga befolkningen kvar i en Ukrainsk stat mot deras vilja. Enligt denna historieskrivning var folkresningen 2014 en USA-ledd kupp i syfte att minska Rysslands inflytande.

Demokratins dilemma

Demokrati är det bästa sättet att organisera ett land. Vi ser dock ofta demokratins svaghet i att man inte klarar att mobilisera och möta hoten från diktatorer som leder sina länder med vapenhand, ofta i syfte att ockupera omvärlden. Därför är det nu så viktigt att EU-länderna och USA samlas och resolut gör motstånd mot de ryska utvidgningsplanerna. Ingen tycks tro eller förstå att Ryssland faktiskt är i full gång att ta kontrollen över det näst största landet på vår kontinent. Dessutom i vår egen omedelbara närhet - Kiev ligger närmre oss än vad Bryssel gör!

Nu måste vi rusta upp vårt eget försvar, och hela Europa måste snabbt visa att vi kan möta dessa säkerhetshot - innan det är för sent! Sverige får inte hamna i det läge som vi var förra seklet när vi först på 50-talet uppnått en acceptabel försvarsförmåga, 20 år för sent.

Så blir 2017

Till att börja med vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt 2017!!


Ibland brukar man säga att "det enda vi kan lära av historien är att vi aldrig lär något av historien". Tänkvärt även Predikarens ord "Intet nytt under solen".


Därför kan man med ganska stor säkerhet säga vad 2017 kommer innehålla. Terrorangrepp, krig, naturkatastrofer, men även kärlek, mänskliga möten och ekonomisk tillväxt.


Just krig känns förstås främmande i ett land som Sverige. Vår riksdagsledamot Mikael Oscarsson brukar påpeka att på samma sätt som man talar om krigsskadade länder kan man i fallet Sverige tala om ett "fredsskadat" land. Det är naturligtvis otroligt positivt att vi haft fred i 200 år, men det är samtidigt tyvärr väldigt ovanligt. Under vårt julfirande i Norge såg vi "Kongens nei" som är en norsk film som beskriver det tyska överfallet den 9 april 1940. Som en blixt från en klar himmel utsattes vårt grannland för krig och mördande från Nazityskland. Och det är bara drygt 75 år sedan. Min morbror brukar berätta hur han stod och såg himlen lysas upp av bombningarna av Elverum (min mammas föräldrahem låg nära norska gränsen i Värmland). Och Ingvilds äldre släktingar har alla personliga, många gånger dramatiska, minnen av ockupationen. Jag rekommenderar starkt filmen - tankeväckande för oss alla om vikten av ledarskap, uppoffring och hopp, också i mörka tider.


Nu tror jag inte på någon överhängande krigsrisk i vårt närområde, men jag måste säga att jag är oroad över situationen i Baltikum. Ur rysk synvinkel är det obegripligt att Lettland och Estland som innehåller så stora rysktalande minoriteter (i gränstrakterna majoriteter) tillhör NATO som alltmer utmålas som en fiende liksom under kalla krigets dagar. Precis som i Ukraina skulle det kunna dyka upp "gröna män" som stödjer "separatister", även om de ekonomiska förutsättningarna är väldigt annorlunda, vilket gör risken mindre. Men i takt med att även EU skakas av inre slitningar så kan situationen snabbt ändras. För att inte tala om NATO - frågan är hur Trump kommer se på de gamla försvarsförpliktelserna. I vilket fall som helst måste vi bringa reda och få på fötter åtminstone mindre delar av vårt till stora delar utplånade svenska försvar.


Sedan har vi de inre hoten. Att vi inte har haft ett allvarligt terrorangrepp i Sverige är vår smala lycka. I takt med att vår exponering med krigsländer som Syrien, Afghanistan och Irak ökar alltmer så kommer även riskerna för våldshandlingar i Sverige att öka.


EU behöver reformeras och i den gällande tidsandan där alla hellre ser om sitt eget än jobbar för det gemensamma bästa så är utsikterna små att det kommer att bli en positiv utveckling. Snarare får vi lappa och laga för att hålla unionen flytande och lösa frågor som Brexit, flyktingar, vikande ekonomi i Sydeuropa med mera.


Men, jag är ändå grundläggande optimist. Julens budskap om Ljusets seger över mörkret ger oss hopp mitt i allt detta. Det finns en godhet och en gemenskap som kan bygga våra samhällen och ge utrymme för den kreativitet och tillväxt som vi människor är ämnade för. Uppsala är en väldigt bra stad att bo i, med god kommunikation mellan olika grupper och människor, med en öppenhet för det nya, och med en god och nydanande atmosfär, trots att det också finns så mycket historia och anor från för


Jag kommer nu att gå in som vice ordförande i socialnämnden och det ska bli spännande att följa utvecklingen av hur vi på bästa sätt hjälper de mer utsatta delarna av Uppsalas befolkning. Det är en otrolig förmån att få vara med om att utveckla vår stad och kommun, och jag är tacksam för att vi har ett så gott samarbetsklimat. Det ökar möjligheten för fler goda idéer att förverkligas. Naturligtvis kommer allt att bli så mycket bättre när väljarna förhoppningsvis ger oss i Alliansen mandatet att styra i nästa val, men tills dess får vi göra det bästa av situationen och förbereda oss på alla sätt vi kan.


Redan under 2017 är det dock val, i Norge. Tyvärr ser vi där att slitningarna på den borgerliga kanten, där Høyre (moderaterna) och Fremskrittspartiet (närmast SD) sitter i regering stödda av KrF (KD) och Venstre (liberalerna), kan göra att chansen för en ny borgerlig regering minskar. KrF har till och med tagit beslut på landsstyre-möte (motsvarande riksting) om att inte gå i regering med FrP, vilket jag tycker är väldigt synd. Det ska sägas att FrP har en annan bakgrund än SD och är mer av ett liberalt populistparti - men deras insatser hittills i regering är faktiskt goda - ingen hopklappning som man kan se med miljöpartiet i Sverige (eller socialistisk venstreparti i Norge under förra perioden när de satt med i regering).


Jag hoppas naturligtvis på förnyat förtroende för statsminister Solberg, men som bakgrunden ser ut tror jag tyvärr vi får se en socialdemokratiskt regering under Gahr Støre , möjligen med stöd av KrF - Senterpartiet har ju redan gått över till att stödja vänstern, och även Venstre, liberalerna, skulle kunna komma att göra detsamma.


Ebba Busch Thor sa häromdagen till DNs Mats J Larsson att hon skulle vilja se en borgerlig statsminister i Sverige, vilket hon också tror att SD skulle stödja. Nu kommer hon dock att ha fullt upp med att föda barn i februari, så jag tror nog att den samlade Alliansen ska sikta på formtoppen i valet 2018, så att vi åter får se en stabil och bra ledning av Sverige.


Kort sagt har vi alla ett spännande 2017 att se fram emot. Låt oss alla hjälpas åt att arbeta för att stärka familjerna och samhällsgemenskapen!

Rysslands informationskrig mot väst

Bra att DN idag tar upp det ryska informationskriget mot omvärlden, och hur Sverige arbetar för att möta det. Tidningen rapporterade redan tidigare förtjänstfullt om "Putins soldater på nätet".

Jag vill först få det sagt att jag älskar Ryssland och det ryska folket, och har många goda minnen från mina ca 2 1/2 år i landet. Jag upplever ofta att svenskar bär på ett oreflekterat rysshat, och att vi alltför lite tar vara på möjligheten att bygga broar och lära känna vår viktiga granne i öster.

Men den politik som Putin för måste vi vara observanta på!

Vi lever i en ny värld, där både stridsmedlen är annorlunda och så även det politiska landskapet. Genom att få opinionen på sin sida kan man genomföra åtgärder som annars vore helt otänkbara. Ta exemplet annekteringen av Krim. Genom att befolkningen där i huvudsak är rysk och halvön fram till 50-talet även tillhörde Ryssland, fanns det goda möjligheter till ett övertagande. Men detta föregicks av en mycket aktiv insats i media där dessa åtgärder legitimerades. Jag har själv sett debatter i rysk TV där sanningen skruvas några varv (man visade bilder på hur fattigt och eländigt det var i Ukraina), och där de som får uttala sig bara ger uttryck för ena sidan (entusiastiska ryska patrioter som talade om det självklara att Krim skulle tillhöra moderlandet).

Det är också intressant att se hur vi nu i Europa i stället för att stå mellan det västliga NATO och det kommunistiska Warszawapakten står mellan demokrati och frihet å ena sidan, och nationalism och semidiktatur å den andra.

Nationalistiska rörelser som Svenska Motståndsrörelsen (SMR) byter sida från att stödja ukrainska nationalister till att stödja ryska nationalister - troligen som ett resultat av det ryska propagandakriget. Att SD har starka försänkningar i Orbans Ungern är ett välkänt faktum, och därmed är det skrämmande att se hur starka relationer Orban bygger upp med Putin och Ryssland.

Nej, USA och den fria västvärlden står ännu som ett bålverk för de mänskliga rättigheterna, för demokrati och för fri press. Och jag hoppas att Sverige, Norden, Baltikum och naturligtvis även Ryssland kommer att sluta upp tydligt på denna sida i framtiden!

10-tal raketer mot Israel förra veckan

Så här kan livet vara i Sderot, en liten Israelisk stad nära Gazaremsan. Den senaste veckan har man i trakten fått uppleva en våg av raketer från Gaza - ett tiotal under förra veckan. Visserligen har bara någon enstaka person (en Thailändsk gästarbetare) dödats, men tänk själv att leva under pressen av att hela tiden riskera få en raket genom taket...

Jag försvarar inte allt staten Israel gör, men de säkerhetsåtgärder man vidtar (som vägspärrar och säkerhetsbarriär) måste ses i ljuset av den konstanta press (i början av utplåning, senare av terror) staten Israel levt under sedan grundandet 1948.