Putinregimen kommer att falla

Företrädare för KD, L, M, S, MP, C och V vid demonstrationen

För någon vecka sedan höll vi en manifestation till stöd för Ukrainas folk här i Uppsala. Förra gången jag skrev om invasionen i Ukraina, var tre veckor innan den inleddes. Jag vill därför fortsätta med vilka olika scenarier som finns framöver.

Tal vid Ukrainamanifestationen utanför UKK

Ockupationen blev verklighet

Jag har både i kommunfullmäktige och mitt tal vid demonstrationen berättat om hur jag och min äldste son på kvällen 23/2 besökte Schindlers fabriker i Krakow. Ett museum som förutom lokalerna för filmen Schindler's list också innehåller en viktig utställning om den tyska och rysk-sovjetiska ockupationen av Polen 1939. Polen besegrades i princip på två veckor av Nazitysklands blitzkrieg från 1/9 och framåt. 17/9 gick Sovjetiska styrkor in i östra Polen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.  

Morgonen efter vaknade vi upp till nyheterna att Europa nu fick återuppleva händelserna från 1939 - en ny invasion hade inletts - Putinregimens anfall mot Ukraina.

 Stalinporträtt på Schindlermuséet i Krakow

Ryssland har misslyckats förut

Det är klart att vi uppfattar Ryssland som en av världens starkaste militärmakter - och det är delvis berättigat med tanke på den upprustning som nu skett under Putinregimen. Vladimir Putin tillsammans med de flesta ryssar upplever, med rätta, att Ryssland hamnat betänkligt i bakvattnet jämfört med den roll som supermakt som Sovjetunionen hade när han själv utbildade sig till KGB-officer under 70- och 80-talen. Därför har han målmedvetet försökt återföra Ryssland till något av den forna Sovjet-glansen genom en intensiv upprustning, och genom flera krig (Georgien 2008, Krim/Donbass 2014 och framåt, samt Syrien från 2015). Ett krig som säkert präglat både Putin och Ryssland var kriget mot Tjetjenien (i norra Kaukasus) 1999, som inleddes när Putin var chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och fortsatte när han blev vald som premiärminister. Kriget vanns men till priset av 1000-tals människoliv och att den tjetjenska huvudstaden Groznyj till stora delar lades i ruiner.

Med tanke på den ryska övermakten hade man kunnat tro att en invasion av Ukraina borde varit en promenadseger. Jämför ockupationen av Polen på någon månad 1939, Danmark respektive Nederländerna intogs på ett fåtal dagar.Så har det som bekant inte blivit, och jag skulle vilja lyfta fram två exempel på hur Ryssland tidigare misslyckats med krig. På grund av dels underskattning av motståndaren och dels egen inkompetens. 

Det första är rysk-japanska kriget, där Ryssland förlorade i stort sett hela sin Svartahavs- och Östersjöflotta i det förödande sjöslaget vid Tsushima 1905. Det hela utmynnade i en rysk revolution som blev grunden för kejsardömets fall 1917.

Det andra var Sovjetunionens invasion av Finland 1939 ("finska vinterkriget"). Stalin hade trott på en snabb seger, 1-2 veckor - känns det igen? Ambitionen var naturligtvis att återta de länder som Ryssland förlorade i revolutionskrigen efter 1917 (Finland och Estland, Lettland och Litauen - Polen hade man ju redan "vunnit", se ovan). Motståndet blev dock hårdare än väntat, men efter några månader tilltvingade sig Rysslands ett fredsavtal där Finland förlorade en tiondel av sitt territorium. Landet hade dock tryggat sin självständighet och sitt oberoende. Till priset av över 20.000 döda. Men den stora förloraren var Sovjet-Ryssland som förlorade över 120.000 man i detta krig!

Möjliga utgångar i Ukraina

När det gäller kriget i Ukraina finns det tre möjliga utgångar - 

1/ Att kriget fortsätter med målet att fullborda ockupationen av hela landet

2/ Att man gör någon typ av fredsuppgörelse

3/ Att Putinregimen faller

Det bästa är naturligtvis alternativ 3. På kort och lång sikt är det just det som måste vara målet för alla insatser från väst, och egentligen för det ryska folket. Min bedömning är att ju längre Putin uthärdar i kriget desto mer undergräver han sin egen ställning. Och desto större blir risken för desperata åtgärder som terrorbombningar och en eskalering / spridning av kriget till exempelvis Baltikum.

Det ukrainska motståndet har dock visat sig vara betydligt mer motståndskraftigt än befarat - och ju längre tiden går desto mer hinner de mobilisera och bygga upp sitt försvar. Den ryska förmågan har också visat sig betydligt sämre.

Att uthärda i kriget - vad leder det till? Ja, vill Ryssland lyckas ta Kiev och Charkov då är det uppenbart att det kommer kräva långa och intensiva gatustrider och leda till dessa städers ödeläggande i stora delar. Putin trodde att han, åtminstone av etniska ryssar, skulle hälsas som en befriare, och att de ukrainska trupperna skulle lägga ner vapnen och "gå hem". Men att bomba sönder den ryska kulturens vagga vore ett helgerån även för ryssar.

Ingegerd av Kiev, Olof Skötkonungs dotter

 

På bilden ser vi Storfurstinnan Ingegerd (Irina på ryska) av Kiev, som var svenska (Olof Skötkonungs dotter), med Uppsala-anknytning (ägde gården Ulleråker). Hon är begraven i Sofiakatedralen i Kiev - som hon också tillsammans med sin make Jaroslav lade grunden till. Kiev var huvudstaden i det ryska hjärtlandet Kievskaja Rus, så för ryssar har Kiev en viktig ställning, och borde vara en plats som ryssarna är rädda om.

 

Tyvärr har Putins agerande inte fört samman de ryska och ukrainska folken utan tvärtom skapat en avgrundsgrav mellan brödrafolken. Det har varit imponerande med det starka och tydliga avståndstagandet från hela västvärlden - vilket kommer att sätta putinregimen under mycket hårt tryck - inte minst inifrån. När det materiella välståndet riskerar att raseras för ryssarna, ja då tror inte jag att man är så angelägen att ha kvar Putin vid makten.

 

Tyvärr är det inte heller så enkelt att bli av med Putinregimen. Vladimir Putin har använt decennier för att stärka sin egen ställning. Men att bedriva anfallskrig, bombning av städer och tro att man ska kunna komma undan med det - i Europa på 2020-talet - är osannolikt. Därför är det bara en tidsfråga innan vi kommer att få se en utveckling i Ryssland som det ryska folket förtjänar. En framtid utan Putinregimen.

Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk som jag hörde förra veckan på SKR

Så blir 2017

Till att börja med vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt 2017!!


Ibland brukar man säga att "det enda vi kan lära av historien är att vi aldrig lär något av historien". Tänkvärt även Predikarens ord "Intet nytt under solen".


Därför kan man med ganska stor säkerhet säga vad 2017 kommer innehålla. Terrorangrepp, krig, naturkatastrofer, men även kärlek, mänskliga möten och ekonomisk tillväxt.


Just krig känns förstås främmande i ett land som Sverige. Vår riksdagsledamot Mikael Oscarsson brukar påpeka att på samma sätt som man talar om krigsskadade länder kan man i fallet Sverige tala om ett "fredsskadat" land. Det är naturligtvis otroligt positivt att vi haft fred i 200 år, men det är samtidigt tyvärr väldigt ovanligt. Under vårt julfirande i Norge såg vi "Kongens nei" som är en norsk film som beskriver det tyska överfallet den 9 april 1940. Som en blixt från en klar himmel utsattes vårt grannland för krig och mördande från Nazityskland. Och det är bara drygt 75 år sedan. Min morbror brukar berätta hur han stod och såg himlen lysas upp av bombningarna av Elverum (min mammas föräldrahem låg nära norska gränsen i Värmland). Och Ingvilds äldre släktingar har alla personliga, många gånger dramatiska, minnen av ockupationen. Jag rekommenderar starkt filmen - tankeväckande för oss alla om vikten av ledarskap, uppoffring och hopp, också i mörka tider.


Nu tror jag inte på någon överhängande krigsrisk i vårt närområde, men jag måste säga att jag är oroad över situationen i Baltikum. Ur rysk synvinkel är det obegripligt att Lettland och Estland som innehåller så stora rysktalande minoriteter (i gränstrakterna majoriteter) tillhör NATO som alltmer utmålas som en fiende liksom under kalla krigets dagar. Precis som i Ukraina skulle det kunna dyka upp "gröna män" som stödjer "separatister", även om de ekonomiska förutsättningarna är väldigt annorlunda, vilket gör risken mindre. Men i takt med att även EU skakas av inre slitningar så kan situationen snabbt ändras. För att inte tala om NATO - frågan är hur Trump kommer se på de gamla försvarsförpliktelserna. I vilket fall som helst måste vi bringa reda och få på fötter åtminstone mindre delar av vårt till stora delar utplånade svenska försvar.


Sedan har vi de inre hoten. Att vi inte har haft ett allvarligt terrorangrepp i Sverige är vår smala lycka. I takt med att vår exponering med krigsländer som Syrien, Afghanistan och Irak ökar alltmer så kommer även riskerna för våldshandlingar i Sverige att öka.


EU behöver reformeras och i den gällande tidsandan där alla hellre ser om sitt eget än jobbar för det gemensamma bästa så är utsikterna små att det kommer att bli en positiv utveckling. Snarare får vi lappa och laga för att hålla unionen flytande och lösa frågor som Brexit, flyktingar, vikande ekonomi i Sydeuropa med mera.


Men, jag är ändå grundläggande optimist. Julens budskap om Ljusets seger över mörkret ger oss hopp mitt i allt detta. Det finns en godhet och en gemenskap som kan bygga våra samhällen och ge utrymme för den kreativitet och tillväxt som vi människor är ämnade för. Uppsala är en väldigt bra stad att bo i, med god kommunikation mellan olika grupper och människor, med en öppenhet för det nya, och med en god och nydanande atmosfär, trots att det också finns så mycket historia och anor från för


Jag kommer nu att gå in som vice ordförande i socialnämnden och det ska bli spännande att följa utvecklingen av hur vi på bästa sätt hjälper de mer utsatta delarna av Uppsalas befolkning. Det är en otrolig förmån att få vara med om att utveckla vår stad och kommun, och jag är tacksam för att vi har ett så gott samarbetsklimat. Det ökar möjligheten för fler goda idéer att förverkligas. Naturligtvis kommer allt att bli så mycket bättre när väljarna förhoppningsvis ger oss i Alliansen mandatet att styra i nästa val, men tills dess får vi göra det bästa av situationen och förbereda oss på alla sätt vi kan.


Redan under 2017 är det dock val, i Norge. Tyvärr ser vi där att slitningarna på den borgerliga kanten, där Høyre (moderaterna) och Fremskrittspartiet (närmast SD) sitter i regering stödda av KrF (KD) och Venstre (liberalerna), kan göra att chansen för en ny borgerlig regering minskar. KrF har till och med tagit beslut på landsstyre-möte (motsvarande riksting) om att inte gå i regering med FrP, vilket jag tycker är väldigt synd. Det ska sägas att FrP har en annan bakgrund än SD och är mer av ett liberalt populistparti - men deras insatser hittills i regering är faktiskt goda - ingen hopklappning som man kan se med miljöpartiet i Sverige (eller socialistisk venstreparti i Norge under förra perioden när de satt med i regering).


Jag hoppas naturligtvis på förnyat förtroende för statsminister Solberg, men som bakgrunden ser ut tror jag tyvärr vi får se en socialdemokratiskt regering under Gahr Støre , möjligen med stöd av KrF - Senterpartiet har ju redan gått över till att stödja vänstern, och även Venstre, liberalerna, skulle kunna komma att göra detsamma.


Ebba Busch Thor sa häromdagen till DNs Mats J Larsson att hon skulle vilja se en borgerlig statsminister i Sverige, vilket hon också tror att SD skulle stödja. Nu kommer hon dock att ha fullt upp med att föda barn i februari, så jag tror nog att den samlade Alliansen ska sikta på formtoppen i valet 2018, så att vi åter får se en stabil och bra ledning av Sverige.


Kort sagt har vi alla ett spännande 2017 att se fram emot. Låt oss alla hjälpas åt att arbeta för att stärka familjerna och samhällsgemenskapen!

Sverige i dåligt sällskap

När Sverige nu erkänner Palestina så hamnar vi i dåligt sällskap. Det är världens diktaturer och skurkstater som står med bland de som hittills erkänt staten, medan de västerländska demokratierna hittills har undvikit detta.

Orsaken är naturligtvis att Palestina fortfarande är omstritt och att man både kan ifrågasätta om det finns en legitim regering och kontroll över territoriet. De palestinska territorierna plågas av omfattande korruption, utbredd arbetslöshet (ca 30%) och åtminstone 30% av BNP utgörs av utländskt bistånd, på Gaza är 80% av befolkningen beroende av bistånd.

Hela Palestina-projektet är ett misslyckande för demokratierna i Väst - genom sin missriktade intervention har man skapat ett beroende som indirekt gett legitimitet till våldet mot Israel, bland annat de två intifadorna som förstört det tidigare relativt goda samarbete som funnits mellan de Israeliska och Palestinska folken.

Grundläggande är det dock det palestinska styret självt som genom sin bristande demokratiska förankring och genom bristen på respekt för mänskliga rättigheter bäddar för det palestinska folkets olycka. I stället för våld och hat borde man acceptera Israel som den demokratiska, visserligen judiskt dominerade, stat det är och genom en fredlig samexistens ta del av det välstånd som Israel har fört in i regionen. I Israel ligger t ex BNP/invånare på 30.000 USD, att jämföra med knappt 1.000 USD i de palestinska territorierna.

I Israel är det fullt möjligt för den arabiska befolkningen att både vara medborgare och delta i samhällsbygget, något som i dagsläget skulle vara omöjligt för judar i en palestinsk stat.

Margot Wallström hänvisar till erkännandet av Kosovo, något som jag också kritiserade på denna blogg. Bättre att låta bli att göra fel än upprepa dem igen! Sverige borde ägna sig åt demokratiutveckling och mänskliga rättigheter för dem som är villiga att ta emot den hjälpen i stället för att tvinga sig fram enligt en egen vänsterpräglad utrikespolitisk agenda. Att det är i första hand ett politiskt beslut erkänner ju Wallström själv - det är "ett speciellt fall [med] starka politiska argument för ... ett erkännande"

Israels Utrikesminister Lieberman påpekar att situationen i mellanöstern är betydligt mer komplicerad än självmonterade möbler från IKEA (Jerusalem Post)

DN 
SvD
Dagen

Fredskonvojen som spårade ur

Världen blir upprörd över Israels agerande mot den så kallade fredskonvojen till Gaza. Den visade sig dock inte så fredlig när Israeliska soldater som sattes ner på Mavi Marmaras däck möttes av vältränade motståndare med påkar och allt annat än passivt motstånd. Med paintball-gevär och en ambition att undvika våld fick gruppen soldater till slut ge upp när de sett en av sina kamrater kastad huvudstupa ner på däcket under och ta fram skarpa vapen för att försvara sig.

Israel har hela tiden varit tydliga med att man inte ämnar låta konvojen nå det blockerade Hamas-styrda Gaza, men erbjudit transport av humanitärt material via hamnen i Ashdod. Sedan kan man förstås fundera över rimligheten i blockaden mot Gaza, och rimligheten att borda skepp på internationellt vatten. Samtidigt måste man förstå att ur Israeliskt perspektiv handlar det hela tiden om nationens överlevnad som en ö i en omvärld av hat. Stämningen på Mavi Marmaras illustrerar tyvärr alltför väl detta hat som nu underblåses på gator och torg även i Sverige.

DN 1,2,3,4,5,6,7,8 Dagen 1,2,3,4,5,6,7 SvD 1,2,3,4,5,6,7 VG 1("hevn,hevn"),2,3