Dags syna och ta avstånd från islamism

Idag, 11 september, skriver jag i Dagen om att vi behöver ta tag i islamistiska värderingar som påverkar vårt svenska samhälle, och ta avstånd från den politik som bedrivs i islamistiska diktaturer.

Här är texten:


Joel Halldorf (Dagen den 27 augusti) har helt rätt i sin analys att det finns tre vägar i hur vi politiker hanterar religionsfrågan. Den första dagens religionsfrihet, den andra Frankrikes Laïcité-princip där alla religiösa uttryck i offentligheten förbjuds. Men när kritiken kommer mot den tredje vägen, begränsar Halldorf argumentationen till SD:s hållning – att anledningen till att kristendomen ska ges en särställning enbart skulle vara historiska och kulturella skäl.

Att Sverige har varit naivt i sin misslyckade integrationspolitik börjar bli alltmer uppenbart för allt fler. När man läser Försvarshögskolans studie ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” inser man att Sverige under decennier varit en fristad för islamistiska aktivisters verksamhet, vilket enligt Säpo lett till att vi nu har tusentals aktiva islamister i vårt land. När man därtill lyssnar till modiga kvinnliga samhällsdebattörer som utifrån egna erfarenheter vittnar om kvinnoförtryckets och hedersvåldets baksidor, Sara Mohammed, Soheila Fors, Gulan Avci, Sakine Madon, Nalin Pekgul, Annahita Parsan, Amineh Kakabaveh, ja då borde klockorna börja ringa att något måste göras. Vi har i Mellanöstern flera utpräglade islamistiska diktaturer, Iran, Saudiarabien, Gaza, där kvinnor förtrycks, misshandlas och förnedras, där våld upphöjs till samhällsnorm, där moralpoliser kontrollerar att könsbarriärerna upprätthålls och där sharia, med stening av äktenskapsbrytare och handavhuggning av tjuvar, tjänar som inspiration för lagstiftningen.

Jag tror det är få i Sverige som kan föreställa sig hur det är att leva under detta förtryck, och vilken chock det innebär för människor som söker sin tillflykt till Sverige att möta samma förtryck i förorterna till Stockholm, Malmö, Göteborg, Örebro och Uppsala.

I Mellanöstern skiljer man inte mellan religion och politik på det sätt vi är vana vid här i Sverige. Islam är inte bara en religion, det är också ett politiskt program. Skulle vi under kalla krigets tid tillåtit Sovjetunionen att uppföra kommunistiska kulturcentra i Sverige? Det är just vad som händer när utlandsfinansierade islamska kulturcentra uppförs idag.

Jag tror att vi måste börja skärskåda de uttryck som dessa värderingar tar sig, och ta kraftigt avstånd från dem. Det får dock inte innebära att man hamnar i det franska diket att förbjuda alla religion i offentligheten. Kristendomen har absolut varit en del av vårt lands historia och kultur under sekler, men det är inte traditionen som ger dessa värderingar ett försteg, utan att vi följer mänskliga rättigheter, demokrati och mötes- och religionsfrihet. Människolivets okränkbarhet ska gälla som norm, och då blir det svårt att acceptera ett system som institutionaliserar kvinnomisshandel. Det blir också svårt att tillåta en våldsam rättsskipning inom släkten där otrogna makar misshandlas, ”golare” avrättas och unga flickor kontrolleras. Även Halldorf ser problemen med detta, så låt oss tillsammans fundera vidare hur vi bäst kan möta ett av hoten mot vårt fria svenska samhälle.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala

Islamistisk diktatur

Hörde du sommarpratet igår? Azita Shariati, VD för Sodexo, berättade om sin bakgrund i den islamistiska diktaturen Iran - hur hon fann kärleken och hur det tvingade dem att tillsammans fly Iran för att söka en fristad i Sverige.

Jag har de senaste veckorna läst två andra omskakande böcker på ett liknande tema. Annahita Parsans "Flykten till livet" och Soheila Fors' "Bakom varje fönster bor ett hjärta". Annahita flydde även hon från Iran tillsammans med en man som misshandlade henne och en liten dotter (Roksana som jag träffat i jobbsammanhang) - via en obeskrivlig flykt över bergen till Turkiet och tre månader i turkiskt fängelse, och arbetar numera som präst i Hammarbykyrkan dit hon hamnade efter en osannolik livsresa i Danmark och Sverige. Soheila har även hon erfarenhet av en flykt från Iran, men framförallt innehåller boken ett antal vittnesbörd från några av de kvinnor som hon hjälpt genom sina tehus och Khatoon-stiftelsens skyddade boende.

Ofta och mycket kritiseras Israel i svenska media. Efter att ha satt sig in i situationen i Iran, och för den delen Saudiarabien, två stenhårda islamistiska diktaturer i Mellanöstern, båda fiender till just Israel, så saknar denna kritik helt proportioner. Är det några som borde kritiseras så är det just Iran och flera andra grannländer i Mellanöstern som instituionaliserat heders-våld, och -förtryck, och praktiserar Sharialagstiftning enligt islamsk modell. Helt förskräckande exempel.

Vi måste tydligt ta avstånd från den här ideologin där man accepterar att kvinnor är nästan värdelösa, får behandlas hur som helst, och där minsta överträdelse mot det som anses acceptabelt i denna islamistiska tolkning av religionen straffas med helt orimliga straff, handavhuggning, stening, utfrysning ur familjen, våld och andra repressalier. Speciellt när denna kultur sprider sig till Sverige måste vi ta tydligt avstånd och upplysa om de värderingar som gäller i vårt samhälle (och som till stor utsträckning borde gälla även i Mellanöstern). Men det finns hopp. Det är alla dessa tre kvinnor exempel på, och därför lönar det sig att fortsatt kämpa för mänskliga rättigheter, godhet, och upplysning!

Glöm inte #metoo!

I dag är det internationella kvinnodagen. En utmärkt anledning för oss i den manliga halvan att gratulera och visa vår uppskattning för alla fantastiska kvinnor i den andra halvan. I alla fall är det så man firar i Ryssland - alla kvinnor får blommor.

Men, denna dag ger också en påminnelse om mer allvarliga problem, något som jag bland annat för två år sedan tog upp i denna blogg ("värna svenska kvinnofriden")

Sedan dess har vi sköljts över av #metoo, under hösten och vintern. Nu har dock tiden gått, och risken finns att #metoo börjar falla i glömska. I dag kom första reaktionen från "kulturprofilen" (vars avslöjande satte hela Svenska Akademin i gungning) genom att dennes advokat Björn Hurtig uttalade sig till DN.

I Norge väntar Arbeiderpartiets tidigare vice partiledare Trond Giske på att tiden ska gå så att han takt med den så småningom ska kunna komma tillbaka till politiken. Det som hände i hans fall var att runt jultid kom avslöjande om en massa oegentligheter från hans sida gentemot kvinnor i olika partisammanhang. Det hela kulminerade genom att hans kollega som vice partiledare, Hadia Tajik, läste upp ett av dessa vittnesbörd om övergrepp på ett partistyrelse möte. Något som ledde till att han sjukskrev sig och så småningom även avgick från posten som vice partiordförande.

En slående skillnad mellan Norge och Sverige är att där är det mycket mer accepterat att försvara Trond Giskes (m fl) övergrepp med att hans version måste få komma fram och genom anspelningar mot Hadia Tajiks agerande som innehåller både rasistiska och könsnedsättande undertoner. I Sverige har vi sett väldigt få exempel på att män (och kvinnor för den delen - jämför den senaste "Wallrup-affären" inom vänsterpartiet) försvarat sitt agerande. De enda jag kan komma på är Lars Ohly, som på grund av detta lämnade (V), och Staffan Heimerson, Aftonbladetkrönikören som jämförde #metoo med Stalins utrensningar.

På samma sätt som hedersvåld (#glömaldrigpelaochfadime) tenderar att relativiseras och bortförklaras från olika håll, så kan även våld mot kvinnor alltså relativiseras och bortförklaras. Den som gick ut för hårt i frågan kunde innan #metoo bli stämplad som moralist, något som även Kjell Magne Bondevik, Norges tidigare kristdemokratiske statsminister påpekade när jag lyssnade på honom i Jönköping i lördags. En stämpel som dock inte längre kan sättas på oss som tar upp detta problem i den politiska debatten. Låt oss därför aldrig glömma #metoo-vittnesbörden, på samma sätt som vi aldrig ska glömma Pela och Fadime (jag återkommer om hedersvåldet)!

Värna svenska kvinnofriden!

Dagens Nyheter lyfter idag en angelägen fråga. Den osäkerhet som framförallt unga tjejer känner i vårt samhälle, och som hänger samman med vad som ser ut att vara en värderingsförskjutning till en lägre respekt för tjejers kroppsliga integritet.


Att människor uppför sig dåligt mot varandra, och att det alltid förekommer och förekommit övergrepp och förgripligheter är tyvärr en sanning - men en sanning som vi måste hantera på ett kraftfullt och tydligt sätt. Det är aldrig OK att förgripa sig på en medmänniska, och sexuella närmanden måste förutsätta samtycke och ömsesidighet.


Redan Birger Jarl, och hans son, Magnus Ladulås stadgade om Kvinnofrid, tillsammans med de andra fridslagarna - Hemfrid, Tingsfrid och Kyrkofrid. Det var en del av det svenska statsbygget, då detta var så kallade "Edsöre-lagar", det vill säga lagar som kungen (över hela Sverige) genom ed förband sig att upprätthålla.


Detta var en del i en rättsprocess där den kanoniska lagen, med sin inspiration från Kyrkan, vann mark även i Norden. Som en del av detta trängdes gamla, hedniska rättstraditioner som blodshämnd, järnbörd, brudrov och våldgästande tillbaka (inskränkningarna av just våldgästandet utifrån Skänninge möte 1248 gav upphov till Magnus "Ladulås" tillnamn).


Kvinnofriden innebar stadgande av stränga straff mot att våldföra sig på och föra bort kvinnor. Jag tror vi behöver arbeta för att åter lyfta denna del av vår svenska värdegrund! Både yngre och äldre, människor med annan kulturell bakgrund och "svenskar" behöver alla få en bättre förståelse av vad det innebär att respektera och högakta varandra. Tyvärr ger också den förljugna pornografin en felaktig bild av vad sex är för många ungdomar. I stället för att lyfta betydelsen av en relation fokuseras på det tekniska "knullandet" där både kvinnor och män objektifieras på ett tragiskt sätt.


Förslag på hur vi ska sprida en sund och bra värdgrund mottages tacksamt! TRIS är en organisation som jobbar på ett bra sätt mot osunda värderingar i form av hedersrelaterat våld - vilket också föranlett att Uppsala kommun nu stärker sina bidrag. Det finns säkert fler sådana organisationer i civilsamhället som vi från politikens sida kan stödja och uppmuntra för att sprida en bättre värdegrund i samhället!