Webbsändningar - Stadsbyggnad, Hederskultur och Förskola

Efter vår lyckade talarkväll med Anna Runesson om prostitution och människohandel i början av november har vi nu beslutat köra en miniserie med tre webbinarier innan nästa talarkväll med Ivar Arpi 8/12.

Vi hade fyra talare inbokade under hösten - Sameh Egyptson, Kjell-Arne Ottosson och Anna Runesson. De två första kvällarna var på plats på Hotell Duvan, men tredje gången fick vi ställa in på grund av Corona-läget i Uppsala.

Att sända digitalt via Zoom och Facebook tyckte vi dock visade sig vara ett lyckat upplägg, och därför kör vi nu samma upplägg tre tisdagskvällar kl 18 framöver. Med tanke på att det är så omväxlande teman tror vi det finns något intressant för var och en att titta på, och de som gillar KD:s politik bör inte gå miste om något av dessa ämnen.

Det första är:

17 NOVEMBER

"Problemen med planerna för de sydöstra stadsdelarna"

Gäster: Marguerite Sjöström, Eva Jonsson (initiativtagare till lokala protesterna)

Jag och vår ordförande Elias Moberg inleder med en redovisning av planerna för en ny stad i sydöstra hörnet av kommunen, och därefter får våra gäster berätta om de lokala reaktionerna på dessa planer.

 

Därefter:

24 NOVEMBER

"Kvinnors rättigheter i hederskultur och islamism"

Gäst: Annahita Parsan.

Annahita har en spännande livsresa från en slagen kvinna i Iran till Präst i Hammarby - som hon berättar om i sin bok "Flykten till livet".

Slutligen

1 DECEMBER

"Forskning om förskolan"

Gäst: Professor Ulla Waldenström.

Ulla Waldenström har skrivit en bok om forskning (eller avsaknad av forskning) om den svenska förskolan - "Mår barnen bra i förskolan", och har nyligen debatterat frågan i SvD.

 

 

Hoppas du har möjlighet att lyssna på våra livesända webbinarium på Facebook. Man kommer precis som förra gången med Anna Runesson att kunna ställa frågor i direkt i kommentarsfältet.

Ingen anmälan krävs, surfa bara in på

Kristdemokraterna Uppsala

kl 18:00 på tisdagar för att följa sändningarna.

Välkomna!

 

Ibn Rushd och Muslimska Brödraskapet

I UNT idag (200606) skriver jag på debattsidan om att Uppsala kommun bör dra in bidraget till Ibn Rushd.

Här är texten:


På senaste fullmäktige tog jag upp frågan varför Uppsala kommun ger bidrag till studieförbundet Ibn Rushd, när Region Uppsala beslutat inte göra det. Detta utifrån Ibn Rushds koppling till Muslimska Brödraskapet (MB).

Mycket har hänt när det gäller synen på islamism. När jag och andra för 10 år sedan varnade för islamism fick vi löpa gatlopp i media. Men 2013 när Omar Mustafa tvingades avgå från den socialdemokratiska partistyrelsen, samma år som MB:s regim i Egypten under Mohamed Morsi föll, och 2016 när Mehmet Kaplan tvingades avgå som minister, under samma tid som IS gav ett ansikte åt islamismens avgrundsdjupa bestialitet, så hände något i vårt land. Från att varje uttalande om islamism kunde bemötas som islamofobi och varje ifrågasättande av slöja, böneutrop, könssegregering och hederskulturer avfärdades som rasism och diskriminering, så har nu pendeln slagit över åt andra hållet – flera av de politiska partierna tävlar i att visa hur de vill begränsa invandring och minska muslimers inflytande i Sverige.

Det är viktigt att skilja mellan en berättigad frihet att utöva sin religion, och skadliga tendenser att använda religion som täckmantel för en politisk våldsideologi.

I början av 2017 publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en rapport författad av bland andra terrorforskaren Magnus Norell - ”Muslimska brödraskapet i Sverige”, där Ibn Rushds fiffel med bidrag nämndes, som sedan följts upp med andra myndighetsrapporter. Även lundaforskaren Sameh Egyptson har i boken ”Holy White Lies” beskrivit MB:s inflytande genom främst Islamiska förbundet, Sveriges Unga Muslimer (SUM) och Ibn Rushd. Även politiska partier, särskilt Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men även Centerpartiet och Moderaterna har infiltrerats.

I Erik Amnås rapport, ”När tilliten prövas”, framförs allvarlig kritik mot Ibn Rushd – om könsdiskriminering, antisemitism och homofobi. Ändå ser sig Folkbildningsrådet nödgat att i ett särskilt brev från generalsekreterare Maria Graner uppmana till fortsatt bidragsgivande till organisationen. Och när MR-dagarna till hösten ska arrangeras i Uppsala, ja då är Ibn Rushd en av konferensarrangörerna.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) satte redan 2016 ner foten när det gäller bidragen till SUM (Ibn Rushds medlemsförbund), ett beslut som överklagats men fastställts av Kammarrätten nu i vintras. Jag anser att Uppsala kommun borde agera på samma sätt när det gäller Ibn Rushd, så länge oklarheter kvarstår. Det är en sak att tolerera en företeelse från samhällets sida, en helt annan att aktivt uppmuntra och finansiellt stödja verksamheten.

När det gäller rörelser som Ibn Rushd finns på tok för lite forskning. Och när anklagelser förs fram, ja då raderas hemsidor, presenteras åtgärdsplaner och försäkras om att saken inte kommer att upprepas. En del av ideologin är nämligen ”taqiyya” – dubbla budskap. Man säger en sak i ett sammanhang, men en annan i offentligheten.

Varför då hålla på och tjata om risken för islamism? Jo, enligt den nationelle samordnaren mot våldsbejakande extremism finns nämligen tre hot i Sverige – förenklat vänsterextremism, högerextremism och islamism. Och det är enligt SÄPO islamismen som växer, antalet aktiva har tiodubblats på senare tid.

Vårt samhälle ropar på integration, ömsesidig förståelse och anpassning till vad vi, som statsministern brukar säga, ”gör i Sverige”. I stället motverkar rörelser som Ibn Rushd detta. De som går kurser och tar del av verksamheten fjärmas från det svenska samhället och våra svenska värderingar.

Vi borde lyssna mer på de modiga kvinnor, exempelvis Nalin Pekgul, Amineh Kakabaveh, Soheila Fors och Gulan Avci, som vågar ifrågasätta dessa unkna hedersnätverk där våld, förtryck och intolerans tillåts breda ut sig. Dra därför in bidraget till Ibn Rushd, och låt arrangemanget Mänskliga Rättighetsdagarna i Uppsala ske i oberoende regi.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD)

Uppdatering I (200710):

2/7 skrev företrädare för Amnesty, Diskrimineringsbyrån, SIU och Länsbildningsförbundet en replik i tidningen (länk här), och den 9/7 var min slutreplik införd "Även Ibn Rushd måste tåla granskning".

Här är hela texten:

Amnesty med flera illustrerar just det problem jag tog upp i min kritik av studieförbundet Ibn Rushd, att när man kritiserar islamism, alltså en destruktiv politisk ideologi, så blir man kallad ”hatare” och ”islamofob”. Det är ju tvärtom så att jag kritiserade att ”de politiska partierna tävlar i att …minska muslimers inflytande i Sverige”. Vi måste skilja på enskilda människors religionsutövande, och risken att islamism och våldsideologier breder ut sig i vårt land.

Ibn Rushd ingår bredvid Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och Sveriges Unga Muslimer (SUM) i den krets av organisationer som har nära personliga kopplingar till FIOE (Federation of Islamic Organizations in Europe), Muslimska brödraskapets paraplyorganisation. Abdirizak Waberi och Chakib Benmaklouf är exempel på två ledande företrädare i Sverige, som också är i ledningen för FIOE. Benmaklouf är för övrigt en av medgrundarna för i stort sett alla islamska skolor i Sverige.
Jag ifrågasätter inte dessa rörelsers möjlighet att arbeta i Sverige, utan bidragen. Ibn Rushd har sedan starten 2005 mottagit 273 miljoner kronor av Folkbildningsrådet, och Islamic Relief Sverige 627 miljoner kronor från Sida (sedan 2010). Detta lyftes nyligen fram av Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren i nättidskriften Kvartal.

När Muslimska Brödraskapet som organisation är förbjuden i många muslimska länder är det beklämmande när nu svenska företrädare försvarar detta nätverk och deras anspråk att företräda alla muslimer i Sverige.

Är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som drog in bidragen till SUM också exempel på islamofobi och hat? Kritiken mot mig borde drabba även dem. Myndighetens ställningstagande har sannerligen ”avfärdats, motbevisats och bemötts” i en lång rättsprocess som dock slutade med att Kammarrätten fastställde MUCF:s beslut. Utan några åtgärder från Ibn Rushd där SUM ingår som medlemsorganisation – SUM:s ordförande Rashid Musa hyllas i stället i studieförbundets tidning Kupolen.

Det är tråkigt att ett antal organisationer lånar ut sitt goda namn för tvivelaktiga nätverk. Ibn Rushd måste liksom alla andra kunna tåla granskning och kritik samt mer utvärdering och bättre transparens.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala


Uppdatering II (200713):

Det förtjänas i sammanhanget sägas att UNT och Emma Jaenson på ledarsidan har förtjänstfullt stött att jag tagit upp frågan om bidrag till Ibn Rushd. Emma skrev först om detta i en ledarkrönika med rubriken "Uppsalabor ska inte finansiera segregation" 200528. Artikeln replikerades av bland andra Maria Graner från Folkbildningsrådet 200602 - för övrigt nästan samma schablonsvar som Sameh Egyptson fick i tidningen Dagen (med: slutreplik).


Slutligen kom så idag en sammanfattande ledartext där UNT konstaterar att "Rasistkortet fungerar inte längre".

Mycket bra att UNT med ledarredaktör Sakine Madon vågar ta bladet från munnen i denna viktiga fråga. Men så är också Sakine en av de sju "modiga kvinnor" som jag lyfte fram i Dagen för knappt ett år sedan, "Dags att syna islamismen".

Glöm inte #metoo!

I dag är det internationella kvinnodagen. En utmärkt anledning för oss i den manliga halvan att gratulera och visa vår uppskattning för alla fantastiska kvinnor i den andra halvan. I alla fall är det så man firar i Ryssland - alla kvinnor får blommor.

Men, denna dag ger också en påminnelse om mer allvarliga problem, något som jag bland annat för två år sedan tog upp i denna blogg ("värna svenska kvinnofriden")

Sedan dess har vi sköljts över av #metoo, under hösten och vintern. Nu har dock tiden gått, och risken finns att #metoo börjar falla i glömska. I dag kom första reaktionen från "kulturprofilen" (vars avslöjande satte hela Svenska Akademin i gungning) genom att dennes advokat Björn Hurtig uttalade sig till DN.

I Norge väntar Arbeiderpartiets tidigare vice partiledare Trond Giske på att tiden ska gå så att han takt med den så småningom ska kunna komma tillbaka till politiken. Det som hände i hans fall var att runt jultid kom avslöjande om en massa oegentligheter från hans sida gentemot kvinnor i olika partisammanhang. Det hela kulminerade genom att hans kollega som vice partiledare, Hadia Tajik, läste upp ett av dessa vittnesbörd om övergrepp på ett partistyrelse möte. Något som ledde till att han sjukskrev sig och så småningom även avgick från posten som vice partiordförande.

En slående skillnad mellan Norge och Sverige är att där är det mycket mer accepterat att försvara Trond Giskes (m fl) övergrepp med att hans version måste få komma fram och genom anspelningar mot Hadia Tajiks agerande som innehåller både rasistiska och könsnedsättande undertoner. I Sverige har vi sett väldigt få exempel på att män (och kvinnor för den delen - jämför den senaste "Wallrup-affären" inom vänsterpartiet) försvarat sitt agerande. De enda jag kan komma på är Lars Ohly, som på grund av detta lämnade (V), och Staffan Heimerson, Aftonbladetkrönikören som jämförde #metoo med Stalins utrensningar.

På samma sätt som hedersvåld (#glömaldrigpelaochfadime) tenderar att relativiseras och bortförklaras från olika håll, så kan även våld mot kvinnor alltså relativiseras och bortförklaras. Den som gick ut för hårt i frågan kunde innan #metoo bli stämplad som moralist, något som även Kjell Magne Bondevik, Norges tidigare kristdemokratiske statsminister påpekade när jag lyssnade på honom i Jönköping i lördags. En stämpel som dock inte längre kan sättas på oss som tar upp detta problem i den politiska debatten. Låt oss därför aldrig glömma #metoo-vittnesbörden, på samma sätt som vi aldrig ska glömma Pela och Fadime (jag återkommer om hedersvåldet)!