Sverigedemokraternas symbolpolitik

 

Jag talar om risken för inflytande från islamistiska diktaturer

På kommunfullmäktige i veckan debatterade vi bland annat två motioner av SD - upphävande av detaljplan för kvarteret Stenåkern, och neutral klädkod för kommunalt anställda. Bakom de byråkratiska titlarna döljer sig två kampanjer - mot moské i Uppsala, och mot slöja hos kommunanställda.

Nej till Moské i Stenhagen

Idag för ett år sedan skrev jag en artikel i UNT om att vi kristdemokrater säger nej till ny moské i Stenhagen. I och med vårt ställningstagande var det sedan fyra partier (M, C, KD, SD) som röstade nej till att ge bygglov till Dawastiftelsen i beslutet i plan- och byggnadsnämnden senare på hösten.

Blogginlägg med första UNT-artikeln

I upprepade artiklar och även med kritik från UNT så redogjorde jag varför KD sa nej till en moské så länge det dels inte var klarlagt att det inte förekom ekonomiskt stöd för utländska islamistiska diktaturer som Iran och Saudiarabien, och dels inte var säkert att inte denna institution riskerar att bli en inkörsport till våldsbejakande extremism i form av militant islamism.

SD stolta över att vara ensamma

I Samnytt, en internettidning närstående SD framställs i en artikel av självaste Kent Ekeroth omröstningen i Uppsala kommunfullmäktige som att SD nu ensamma är motståndare till moskén. Någon av SD-ledamöterna har till och med skickat en bild av omröstningsresultatet där SD förlorar med siffrorna 70 mot 7. 

Det som är sant är att vi tog ställning i plan- och byggnadsnämnden och när nu bygglovet vunnit laga kraft är det olagligt att upphäva detaljplanen - tåget har alltså gått. I efterhand kan man konstatera att kommunen borde aldrig ha inlett den här processen, och sålt mark till stiftelsen, men tyvärr står vi nu här. Att vi röstade nej till SD:s motion innebär dock inte att vi ändrat inställning, utan vi är fortfarande negativa till en ny moské i Uppsala.

Fel förbjuda all religiös klädsel

I nästa motion som SD också förlorade, ville de förbjuda all "politisk och religiös klädsel" på kommunanställda. Även här är de fel ute. De handlar i diket att förbjuda allt religiöst, och missar därmed målet.

Jag har stått på KD:s riksting och pläderat för förbud mot heltäckande klädsel i offentlig verksamhet, något vi också fick igenom som beslut. Att säga att man inte får ha ansiktet täckt, eller att man i vissa fall måste ha kortärmade tröjor är dock något helt annat än att förbjuda all religiös (och även politisk!) klädsel. Jag redogjorde ingående förra hösten för att vi inte får hamna varken i detta diket, eller att tillåta allt som sker under en religiös täckmantel. Vi måste i stället våga ta ställning mot avarterna utan att för den sakens skull förbjuda religionsfrihet, och de positiva värden som religion kan tillföra.

I debatten blev det hela väldigt klart när jag ställde frågan till David Perez (SD) om en kommunanställd alltså inte kunde bära en blå tröja med ett gult kors (svenska flaggan), och fick svaret "nej" då korset är en religiös symbol. Eftersom de har fört in även politisk skulle det innebära att jag som kommunalråd, eller min politiska sekreterare inte heller skulle få gå runt med en t-shirt med Ebba Busch på. Märkligt.

Bättre sträva efter inflytande

Jag skulle till skillnad från SD vara stolt om jag lyckats få med mig en majoritet för en ny politik - inte över att KD förlorar en omröstning ensamma i fullmäktige. Jag är aktiv i politiken, inte för att driva symbolpolitik, utan för att förändra Sverige och Uppsala. Jag är därför glad över vårt goda samarbete med moderater och centerpartister, och ser fram mot att även fler partier kommer stödja vår politiska linje, så att vi kan få ett nytt, borgerligt styre i Uppsala efter nästa val!

Ibn Rushd och Muslimska Brödraskapet

I UNT idag (200606) skriver jag på debattsidan om att Uppsala kommun bör dra in bidraget till Ibn Rushd.

Här är texten:


På senaste fullmäktige tog jag upp frågan varför Uppsala kommun ger bidrag till studieförbundet Ibn Rushd, när Region Uppsala beslutat inte göra det. Detta utifrån Ibn Rushds koppling till Muslimska Brödraskapet (MB).

Mycket har hänt när det gäller synen på islamism. När jag och andra för 10 år sedan varnade för islamism fick vi löpa gatlopp i media. Men 2013 när Omar Mustafa tvingades avgå från den socialdemokratiska partistyrelsen, samma år som MB:s regim i Egypten under Mohamed Morsi föll, och 2016 när Mehmet Kaplan tvingades avgå som minister, under samma tid som IS gav ett ansikte åt islamismens avgrundsdjupa bestialitet, så hände något i vårt land. Från att varje uttalande om islamism kunde bemötas som islamofobi och varje ifrågasättande av slöja, böneutrop, könssegregering och hederskulturer avfärdades som rasism och diskriminering, så har nu pendeln slagit över åt andra hållet – flera av de politiska partierna tävlar i att visa hur de vill begränsa invandring och minska muslimers inflytande i Sverige.

Det är viktigt att skilja mellan en berättigad frihet att utöva sin religion, och skadliga tendenser att använda religion som täckmantel för en politisk våldsideologi.

I början av 2017 publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en rapport författad av bland andra terrorforskaren Magnus Norell - ”Muslimska brödraskapet i Sverige”, där Ibn Rushds fiffel med bidrag nämndes, som sedan följts upp med andra myndighetsrapporter. Även lundaforskaren Sameh Egyptson har i boken ”Holy White Lies” beskrivit MB:s inflytande genom främst Islamiska förbundet, Sveriges Unga Muslimer (SUM) och Ibn Rushd. Även politiska partier, särskilt Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men även Centerpartiet och Moderaterna har infiltrerats.

I Erik Amnås rapport, ”När tilliten prövas”, framförs allvarlig kritik mot Ibn Rushd – om könsdiskriminering, antisemitism och homofobi. Ändå ser sig Folkbildningsrådet nödgat att i ett särskilt brev från generalsekreterare Maria Graner uppmana till fortsatt bidragsgivande till organisationen. Och när MR-dagarna till hösten ska arrangeras i Uppsala, ja då är Ibn Rushd en av konferensarrangörerna.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) satte redan 2016 ner foten när det gäller bidragen till SUM (Ibn Rushds medlemsförbund), ett beslut som överklagats men fastställts av Kammarrätten nu i vintras. Jag anser att Uppsala kommun borde agera på samma sätt när det gäller Ibn Rushd, så länge oklarheter kvarstår. Det är en sak att tolerera en företeelse från samhällets sida, en helt annan att aktivt uppmuntra och finansiellt stödja verksamheten.

När det gäller rörelser som Ibn Rushd finns på tok för lite forskning. Och när anklagelser förs fram, ja då raderas hemsidor, presenteras åtgärdsplaner och försäkras om att saken inte kommer att upprepas. En del av ideologin är nämligen ”taqiyya” – dubbla budskap. Man säger en sak i ett sammanhang, men en annan i offentligheten.

Varför då hålla på och tjata om risken för islamism? Jo, enligt den nationelle samordnaren mot våldsbejakande extremism finns nämligen tre hot i Sverige – förenklat vänsterextremism, högerextremism och islamism. Och det är enligt SÄPO islamismen som växer, antalet aktiva har tiodubblats på senare tid.

Vårt samhälle ropar på integration, ömsesidig förståelse och anpassning till vad vi, som statsministern brukar säga, ”gör i Sverige”. I stället motverkar rörelser som Ibn Rushd detta. De som går kurser och tar del av verksamheten fjärmas från det svenska samhället och våra svenska värderingar.

Vi borde lyssna mer på de modiga kvinnor, exempelvis Nalin Pekgul, Amineh Kakabaveh, Soheila Fors och Gulan Avci, som vågar ifrågasätta dessa unkna hedersnätverk där våld, förtryck och intolerans tillåts breda ut sig. Dra därför in bidraget till Ibn Rushd, och låt arrangemanget Mänskliga Rättighetsdagarna i Uppsala ske i oberoende regi.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD)

Uppdatering I (200710):

2/7 skrev företrädare för Amnesty, Diskrimineringsbyrån, SIU och Länsbildningsförbundet en replik i tidningen (länk här), och den 9/7 var min slutreplik införd "Även Ibn Rushd måste tåla granskning".

Här är hela texten:

Amnesty med flera illustrerar just det problem jag tog upp i min kritik av studieförbundet Ibn Rushd, att när man kritiserar islamism, alltså en destruktiv politisk ideologi, så blir man kallad ”hatare” och ”islamofob”. Det är ju tvärtom så att jag kritiserade att ”de politiska partierna tävlar i att …minska muslimers inflytande i Sverige”. Vi måste skilja på enskilda människors religionsutövande, och risken att islamism och våldsideologier breder ut sig i vårt land.

Ibn Rushd ingår bredvid Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och Sveriges Unga Muslimer (SUM) i den krets av organisationer som har nära personliga kopplingar till FIOE (Federation of Islamic Organizations in Europe), Muslimska brödraskapets paraplyorganisation. Abdirizak Waberi och Chakib Benmaklouf är exempel på två ledande företrädare i Sverige, som också är i ledningen för FIOE. Benmaklouf är för övrigt en av medgrundarna för i stort sett alla islamska skolor i Sverige.
Jag ifrågasätter inte dessa rörelsers möjlighet att arbeta i Sverige, utan bidragen. Ibn Rushd har sedan starten 2005 mottagit 273 miljoner kronor av Folkbildningsrådet, och Islamic Relief Sverige 627 miljoner kronor från Sida (sedan 2010). Detta lyftes nyligen fram av Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren i nättidskriften Kvartal.

När Muslimska Brödraskapet som organisation är förbjuden i många muslimska länder är det beklämmande när nu svenska företrädare försvarar detta nätverk och deras anspråk att företräda alla muslimer i Sverige.

Är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som drog in bidragen till SUM också exempel på islamofobi och hat? Kritiken mot mig borde drabba även dem. Myndighetens ställningstagande har sannerligen ”avfärdats, motbevisats och bemötts” i en lång rättsprocess som dock slutade med att Kammarrätten fastställde MUCF:s beslut. Utan några åtgärder från Ibn Rushd där SUM ingår som medlemsorganisation – SUM:s ordförande Rashid Musa hyllas i stället i studieförbundets tidning Kupolen.

Det är tråkigt att ett antal organisationer lånar ut sitt goda namn för tvivelaktiga nätverk. Ibn Rushd måste liksom alla andra kunna tåla granskning och kritik samt mer utvärdering och bättre transparens.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala


Uppdatering II (200713):

Det förtjänas i sammanhanget sägas att UNT och Emma Jaenson på ledarsidan har förtjänstfullt stött att jag tagit upp frågan om bidrag till Ibn Rushd. Emma skrev först om detta i en ledarkrönika med rubriken "Uppsalabor ska inte finansiera segregation" 200528. Artikeln replikerades av bland andra Maria Graner från Folkbildningsrådet 200602 - för övrigt nästan samma schablonsvar som Sameh Egyptson fick i tidningen Dagen (med: slutreplik).


Slutligen kom så idag en sammanfattande ledartext där UNT konstaterar att "Rasistkortet fungerar inte längre".

Mycket bra att UNT med ledarredaktör Sakine Madon vågar ta bladet från munnen i denna viktiga fråga. Men så är också Sakine en av de sju "modiga kvinnor" som jag lyfte fram i Dagen för knappt ett år sedan, "Dags att syna islamismen".

Skilj på religioner

Idag skriver jag i tidningen Dagen om att man behöver skilja på religion och religion. Bakgrunden var några artiklar på Dagens ledarsida om religionsfrihet (Sandlund, Halldorf och Hagserius), och jag har redan fått ett bra svar från den samlade ledarredaktionen. Jag kan konstatera att vi inte riktigt delar synen på böneutropens plats i svenska städer, och muslimsk "klädsel", men tycker ändå att det var en bra dialog och jag tror jag fått fram min poäng.

Här är hela texten:


På Dagens ledarsida försvaras återkommande religionsfriheten. Det är i och för sig bra, men de kristna värderingar som byggt västerlandet är inte marginaliserade och hotade företeelser utan en naturlig del av Sverige och västvärlden. Uttryckt i Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är det just dessa värderingar som vi måste hjälpas åt att försvara.
Då kan man inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten som princip ska skydda alla religionsutövare.

Från kristet håll upplevs ofta sekularismen som hotet, men jag tror att människor i Sverige längtar efter mer av religion, även om det inte alltid tar sig traditionella uttryck. Då måste vi också börja våga göra skillnad mellan vilka religiösa uttryck som är sunda och uppbyggliga och vilka som är destruktiva och dåliga. Går vi för långt i vårt försvar för religionsfriheten riskerar det paradoxalt nog att leda till minskad frihet för alla, även för kristna.

Västerlandet är präglat av vår kristna historia. En viktig del av detta arv är ödmjukhet och självrannsakan. Kriget ledde till ett Europa i ruiner efter nazism och fascism och kommunism vilket blev grogrunden för åtminstone 80 år av fred och demokratisk stabilitet byggd på de (till stor del av kristdemokrater utformade) mänskliga rättigheterna. Särskilt Tyskland är ett talande exempel på just denna självrannsakan, med en stark (berättigad) skam och skuldkänsla för den nazistiska historien. Tyvärr tog det ytterligare 45 år för att även kommunismen skulle falla.

Just nazismen och kommunismen är exempel på politiska ideologier med starka religiösa inslag, och de är faktiskt fullt jämförbara med islamismen, som i dag är ett stort hot mot vårt öppna svenska och västerländska samhälle.

Islamiska statens (IS) framfart i mellanöstern under det senaste decenniet har öppnat våra ögon vilka fasor denna islamism riskerar att leda till och i kombination med rörelser som Boko Haram, Al-Shabaab, Muslimska brödraskapet, Talibanerna, och för den delen Hamas och Hizbollah, är det uppenbart att den här typen av våldsbejakande extremism måste motarbetas och bekämpas – också i Sverige. Skrämmande i sammanhanget är att några av de lokala garanter som väger upp de här hoten är hårdföra islamistiska diktaturer som Iran och Saudiarabien, eller i vissa fall något mer sekulära diktaturer eller halvdiktaturer som Syrien, Turkiet och Egypten.

Även vår syn på religion är präglad av vår egen kultur och (kristna) historia. Särskilt i det protestantiska Nordeuropa har synen på religion som något som enbart berör det inre livet slagit igenom. Existentiella föreställningar, bön, värderingar runt etik och moral, samt tron på något gott och strävan att utföra goda gärningar är alla exempel på positiva, eller åtminstone neutrala yttringar av religion.

Det finns också andra, mer handfasta utslag av religion som också bör ses som något positivt och mänskligt, exempelvis riterna runt viktiga livsskeden som födelsen, vuxenblivandet, familjebildandet och livets slut. Så länge inte religiösa riter innebär tvång, våld, förtryck och utnyttjande får vi anse även dem som något positivt eller neutralt.

Men jag tror att vi i vår västerländska världsbild glömmer många av de mycket negativa yttringarna av religion under historiens gång. Inte minst i Sverige hade vi innan kristendomen ett hedniskt klansamhälle med människooffer, slaveri, ättestupa, blodshämnd och våldsförhärligande. Hinduismen har haft många kritikvärdiga inslag såsom änkebränning och kastväsendets förtryck och även i buddistiska länder finns en prägel av ödestro och avsaknad av förlåtelse och erkännande av fel.

I Sverige i dag har dock den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism utpekat just islamismen som den tredje samhällsfarliga typen av hot, vid sidan av vit-maktrörelsen (högerextremism) och den autonoma rörelsen (vänsterextremism). Dessutom är islamismen växande enligt Säpo.

Som politiker är det berättigat att kritisera heltäckande dräkt med maskering om det är uttryck för en kvinnosyn som säger att kvinnor är mindre värda än män och dessutom inte anses myndiga. Vi måste också kunna kritisera strävan att införa Sharia, med dödsstraff för konvertering och äktenskapsbrott och underkännande av demokratiska principer. Dogmer om (”vit”) lögn (”taqiyya”) och heligt krig (”jihad”) måste också kunna kritiseras och bekämpas, eftersom de riskerar rasera vårt samhälles grundvalar. Hedersvåld, månggifte och barnäktenskap är andra uttryck som har sina rötter i muslimska länder, där vi tydligt måste sätta ner foten.

Det här är bara några exempel på vad även kristna opinionsbildare borde identifiera som problem när de tillåts påverka det svenska samhället, exempelvis inom utbildningsväsendet. Att konfrontera dessa negativa yttringar som hämtar kraft ur religiösa miljöer behöver inte innebära främlingfientlighet eller förakt för människor från andra kulturer, utan är i stället ett nödvändigt försvar för de värden som under lång tid burit Sverige och behöver vara ledstjärnan för vårt land även framöver.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala
Läs ledarredaktionens svar Så ser vi på islams plats i det svenska samhället

Dawastiftelsen behöver ta avstånd från Islamism

I dagens UNT kommer slutrepliken från mig i debatten om Dawa-stiftelsens ansökan om att bygga islamskt center i Stenhagen.


Här är texten:

Tack för svar, Atique Ullah från Dawa-stiftelsen! Tyvärr vederläggs dock inte min grundläggande kritik när det gäller en ny moské i Stenhagen.

Ayaan Hirsi Ali, en känd kvinnlig somalisk islamkritiker som skrivit boken ”The Challenge of Dawa” (Dawas utmaning) säger att: ”I västländer syftar dawa både till att omvända icke-muslimer till politisk islam och att etablera islamistiska åsikter hos existerande muslimer. Det slutliga målet för dawa är att förstöra det fria samhällets politiska institutioner och ersätta dem med ett styre grundat på sharialagstiftning”. Stämmer inte den beskrivningen? Även om inte Uppsalas Dawastiftelse har några kontakter med de islamistiska dikaturerna Iran och Saudiarabien så borde stiftelsen tydliggöra sin syn på shariastyre och det islamistiska politiska programmet.

När det gäller Försvarshögskolans studie 2018 ”Mellan salafism och salafistisk jihadism” beskriver den utförligt de islamistiska miljöerna i Sverige, och deras inflytande på det svenska samhället. En av författarna till rapporten är den internationellt erkände terrorismexperten Magnus Ranstorp, som har hög trovärdighet, till skillnad mot vad Ullah antyder.

Det är också denna typ av forskning som ligger bakom att den s.k. Gävleimamen Abu Raad tillsammans med fem andra ledande islamistiska företrädare gripits av Säpo, och det är beklagligt att Dawastiftelsen inte passar på att ta avstånd från hans undervisning, utan bara hänvisar till att han inte längre får predika i Uppsalamoskén.

Mohamed Omar, innan sin islamistiska period 2009-2013 en hyllad Uppsala-poet, numera med namnet Eddie Råbock efter att han lämnat sin muslimska övertygelse, skriver på bloggen ”Det goda samhället” att Dawa-folket tillhör missionsrörelsen Tablighi Jamaat. Den har samma rötter som Talibanrörelsen i Afghanistan och Eddie påpekar att flera islamistiska terrorister i Europa har sitt ursprung i Tablighi Jamaat.

Jag träffar gärna Dawastiftelsen och samtalar om allt detta. Men så länge vi inte får oberoende intyganden när det gäller finansiering och en försäkran från Säpo att det inte finns några risker med centret, så är inte vi kristdemokrater beredda att säga ja till etablering av en moské i Stenhagen, utan vi föreslår en detaljplaneändring för tomten. Med tanke på att islam innehåller en dogm om att osanning är acceptabelt så länge det tjänar islams syften (”Taqiyya”) är det också svårt att lita på det som sägs i debatten.

Jag vill än en gång betona att jag absolut värnar religionsfriheten. Men efter att kommunen sålde tomten till stiftelsen 2015 har vi sett fasansfulla skildringar av militant islamism i form av IS och ett antal terrordåd. Antalet islamister i Sverige räknas nu i tusental, en tiodubbling enligt Säpo, och fler och fler frågetecken har rests runt islams politiska program. På samma sätt som det på 70-talet hade varit otänkbart att säga ja till etablerande av Sovjetiska kulturcentra i Sverige, har även islamska institutioner en hemläxa att göra när det gäller att ta avstånd från kvinnoförtryck, förklara synen på sharia och att tydliggöra hur ”integrationsprojekt” inte i praktiken leder till ökad segregation.

Jonas Segersam (KD)

Kommunalråd, Uppsala