Islamism att inte acceptera sekulär stat

 

                                                                                                    Inlägg av Salahaddin Barakat 7/10

Min kollega i Malmö, Torsten Elofsson, gjorde mig via Facebook uppmärksam på ett inlägg av Salahuddin Barakat, Imam i Malmö. Den är skriven som en reaktion på Emmanuel Macrons tal i början av oktober där han presenterade ett lagpaket mot inhemsk islamsk "separatism", det vill säga islamism. 

Barakats inlägg är islamistiskt

Det anmärkningsvärda med inlägget är att det illustrerar just det Macron vill varna för och hindra - att man driver en ideologi som strider mot statens konstitution. Islam, för att kunna fungera i det franska samhället, måste inordnas under de franska lagarna - lagar som är tydliga med att skilja religion och politik. En linje som är särskilt tydlig i Frankrike sedan 1905 då man införde "laïcité"-begreppet, det vill säga sekularism.

Ledare i GP 30/10

Adam Cwejman beskrev det hela väldigt bra och träffande i en ledare i GP i fredags. "Svensk islamism i fårakläder".

Att hävda att Macron är motståndare mot islam gör att Barakat målar in sig i ett hörn. Det är nämligen just islamism, som inte borde vara den form som islam har i vårt moderna samhälle, som hävdar att islam inte kan underordna sig en annan ideologi - utan måste vara den ideologi som själv bygger samhället - som är överordnad alla andra ideologier. Alltså en politisk idé - ett program för hur samhället ska styras. Problemet - som jag tagit upp flera gånger tidigare här på bloggen är att islam inte tydligt skiljer mellan religion och politik, och därmed står dörren vidöppen för islamism i många muslimska kretsar. 

Är Frankrikes linje bra?

Personligen sympatiserar jag inte med Frankrikes hårda linje. Jag kan tycka att i västerlandet kan man tillåta kristendomen att ha en särställning - man behöver inte behandla alla religioner lika. Och framför allt behöver man inte förbjuda alla former av religiösa uttryck i offentligheten - jag tycker det är självklart att man ska kunna bära ett kors, eller en kippa eller till och med en slöja (i någon form). Men kanske inte en Burka där man täcker sitt ansikte.

Men det är en sak vad som är tillåtet - en annan vad som av samhället uppmuntras, exempelvis genom att ge bidrag.

Jag har tidigare tagit upp problemet med Ibn Rushd - en rörelse som tydligen har kopplingar till Barakat (se artikel om islamakademin).

Samtidigt sätter Frankrikes tydliga sekularism en standard för var gränsen går för en islamistisk ideologi i samhället. Och det är bra. Jag lever mycket hellre i ett land som tydligt hindrar olika religiösa uttryck - än i ett land som är en islamistisk diktatur (som Iran eller Saudiarabien - eller den riktning som nu Turkiet går).

Sverigedemokraternas symbolpolitik

 

Jag talar om risken för inflytande från islamistiska diktaturer

På kommunfullmäktige i veckan debatterade vi bland annat två motioner av SD - upphävande av detaljplan för kvarteret Stenåkern, och neutral klädkod för kommunalt anställda. Bakom de byråkratiska titlarna döljer sig två kampanjer - mot moské i Uppsala, och mot slöja hos kommunanställda.

Nej till Moské i Stenhagen

Idag för ett år sedan skrev jag en artikel i UNT om att vi kristdemokrater säger nej till ny moské i Stenhagen. I och med vårt ställningstagande var det sedan fyra partier (M, C, KD, SD) som röstade nej till att ge bygglov till Dawastiftelsen i beslutet i plan- och byggnadsnämnden senare på hösten.

Blogginlägg med första UNT-artikeln

I upprepade artiklar och även med kritik från UNT så redogjorde jag varför KD sa nej till en moské så länge det dels inte var klarlagt att det inte förekom ekonomiskt stöd för utländska islamistiska diktaturer som Iran och Saudiarabien, och dels inte var säkert att inte denna institution riskerar att bli en inkörsport till våldsbejakande extremism i form av militant islamism.

SD stolta över att vara ensamma

I Samnytt, en internettidning närstående SD framställs i en artikel av självaste Kent Ekeroth omröstningen i Uppsala kommunfullmäktige som att SD nu ensamma är motståndare till moskén. Någon av SD-ledamöterna har till och med skickat en bild av omröstningsresultatet där SD förlorar med siffrorna 70 mot 7. 

Det som är sant är att vi tog ställning i plan- och byggnadsnämnden och när nu bygglovet vunnit laga kraft är det olagligt att upphäva detaljplanen - tåget har alltså gått. I efterhand kan man konstatera att kommunen borde aldrig ha inlett den här processen, och sålt mark till stiftelsen, men tyvärr står vi nu här. Att vi röstade nej till SD:s motion innebär dock inte att vi ändrat inställning, utan vi är fortfarande negativa till en ny moské i Uppsala.

Fel förbjuda all religiös klädsel

I nästa motion som SD också förlorade, ville de förbjuda all "politisk och religiös klädsel" på kommunanställda. Även här är de fel ute. De handlar i diket att förbjuda allt religiöst, och missar därmed målet.

Jag har stått på KD:s riksting och pläderat för förbud mot heltäckande klädsel i offentlig verksamhet, något vi också fick igenom som beslut. Att säga att man inte får ha ansiktet täckt, eller att man i vissa fall måste ha kortärmade tröjor är dock något helt annat än att förbjuda all religiös (och även politisk!) klädsel. Jag redogjorde ingående förra hösten för att vi inte får hamna varken i detta diket, eller att tillåta allt som sker under en religiös täckmantel. Vi måste i stället våga ta ställning mot avarterna utan att för den sakens skull förbjuda religionsfrihet, och de positiva värden som religion kan tillföra.

I debatten blev det hela väldigt klart när jag ställde frågan till David Perez (SD) om en kommunanställd alltså inte kunde bära en blå tröja med ett gult kors (svenska flaggan), och fick svaret "nej" då korset är en religiös symbol. Eftersom de har fört in även politisk skulle det innebära att jag som kommunalråd, eller min politiska sekreterare inte heller skulle få gå runt med en t-shirt med Ebba Busch på. Märkligt.

Bättre sträva efter inflytande

Jag skulle till skillnad från SD vara stolt om jag lyckats få med mig en majoritet för en ny politik - inte över att KD förlorar en omröstning ensamma i fullmäktige. Jag är aktiv i politiken, inte för att driva symbolpolitik, utan för att förändra Sverige och Uppsala. Jag är därför glad över vårt goda samarbete med moderater och centerpartister, och ser fram mot att även fler partier kommer stödja vår politiska linje, så att vi kan få ett nytt, borgerligt styre i Uppsala efter nästa val!

Ibn Rushd och Muslimska Brödraskapet

I UNT idag (200606) skriver jag på debattsidan om att Uppsala kommun bör dra in bidraget till Ibn Rushd.

Här är texten:


På senaste fullmäktige tog jag upp frågan varför Uppsala kommun ger bidrag till studieförbundet Ibn Rushd, när Region Uppsala beslutat inte göra det. Detta utifrån Ibn Rushds koppling till Muslimska Brödraskapet (MB).

Mycket har hänt när det gäller synen på islamism. När jag och andra för 10 år sedan varnade för islamism fick vi löpa gatlopp i media. Men 2013 när Omar Mustafa tvingades avgå från den socialdemokratiska partistyrelsen, samma år som MB:s regim i Egypten under Mohamed Morsi föll, och 2016 när Mehmet Kaplan tvingades avgå som minister, under samma tid som IS gav ett ansikte åt islamismens avgrundsdjupa bestialitet, så hände något i vårt land. Från att varje uttalande om islamism kunde bemötas som islamofobi och varje ifrågasättande av slöja, böneutrop, könssegregering och hederskulturer avfärdades som rasism och diskriminering, så har nu pendeln slagit över åt andra hållet – flera av de politiska partierna tävlar i att visa hur de vill begränsa invandring och minska muslimers inflytande i Sverige.

Det är viktigt att skilja mellan en berättigad frihet att utöva sin religion, och skadliga tendenser att använda religion som täckmantel för en politisk våldsideologi.

I början av 2017 publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en rapport författad av bland andra terrorforskaren Magnus Norell - ”Muslimska brödraskapet i Sverige”, där Ibn Rushds fiffel med bidrag nämndes, som sedan följts upp med andra myndighetsrapporter. Även lundaforskaren Sameh Egyptson har i boken ”Holy White Lies” beskrivit MB:s inflytande genom främst Islamiska förbundet, Sveriges Unga Muslimer (SUM) och Ibn Rushd. Även politiska partier, särskilt Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men även Centerpartiet och Moderaterna har infiltrerats.

I Erik Amnås rapport, ”När tilliten prövas”, framförs allvarlig kritik mot Ibn Rushd – om könsdiskriminering, antisemitism och homofobi. Ändå ser sig Folkbildningsrådet nödgat att i ett särskilt brev från generalsekreterare Maria Graner uppmana till fortsatt bidragsgivande till organisationen. Och när MR-dagarna till hösten ska arrangeras i Uppsala, ja då är Ibn Rushd en av konferensarrangörerna.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) satte redan 2016 ner foten när det gäller bidragen till SUM (Ibn Rushds medlemsförbund), ett beslut som överklagats men fastställts av Kammarrätten nu i vintras. Jag anser att Uppsala kommun borde agera på samma sätt när det gäller Ibn Rushd, så länge oklarheter kvarstår. Det är en sak att tolerera en företeelse från samhällets sida, en helt annan att aktivt uppmuntra och finansiellt stödja verksamheten.

När det gäller rörelser som Ibn Rushd finns på tok för lite forskning. Och när anklagelser förs fram, ja då raderas hemsidor, presenteras åtgärdsplaner och försäkras om att saken inte kommer att upprepas. En del av ideologin är nämligen ”taqiyya” – dubbla budskap. Man säger en sak i ett sammanhang, men en annan i offentligheten.

Varför då hålla på och tjata om risken för islamism? Jo, enligt den nationelle samordnaren mot våldsbejakande extremism finns nämligen tre hot i Sverige – förenklat vänsterextremism, högerextremism och islamism. Och det är enligt SÄPO islamismen som växer, antalet aktiva har tiodubblats på senare tid.

Vårt samhälle ropar på integration, ömsesidig förståelse och anpassning till vad vi, som statsministern brukar säga, ”gör i Sverige”. I stället motverkar rörelser som Ibn Rushd detta. De som går kurser och tar del av verksamheten fjärmas från det svenska samhället och våra svenska värderingar.

Vi borde lyssna mer på de modiga kvinnor, exempelvis Nalin Pekgul, Amineh Kakabaveh, Soheila Fors och Gulan Avci, som vågar ifrågasätta dessa unkna hedersnätverk där våld, förtryck och intolerans tillåts breda ut sig. Dra därför in bidraget till Ibn Rushd, och låt arrangemanget Mänskliga Rättighetsdagarna i Uppsala ske i oberoende regi.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD)

Uppdatering I (200710):

2/7 skrev företrädare för Amnesty, Diskrimineringsbyrån, SIU och Länsbildningsförbundet en replik i tidningen (länk här), och den 9/7 var min slutreplik införd "Även Ibn Rushd måste tåla granskning".

Här är hela texten:

Amnesty med flera illustrerar just det problem jag tog upp i min kritik av studieförbundet Ibn Rushd, att när man kritiserar islamism, alltså en destruktiv politisk ideologi, så blir man kallad ”hatare” och ”islamofob”. Det är ju tvärtom så att jag kritiserade att ”de politiska partierna tävlar i att …minska muslimers inflytande i Sverige”. Vi måste skilja på enskilda människors religionsutövande, och risken att islamism och våldsideologier breder ut sig i vårt land.

Ibn Rushd ingår bredvid Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och Sveriges Unga Muslimer (SUM) i den krets av organisationer som har nära personliga kopplingar till FIOE (Federation of Islamic Organizations in Europe), Muslimska brödraskapets paraplyorganisation. Abdirizak Waberi och Chakib Benmaklouf är exempel på två ledande företrädare i Sverige, som också är i ledningen för FIOE. Benmaklouf är för övrigt en av medgrundarna för i stort sett alla islamska skolor i Sverige.
Jag ifrågasätter inte dessa rörelsers möjlighet att arbeta i Sverige, utan bidragen. Ibn Rushd har sedan starten 2005 mottagit 273 miljoner kronor av Folkbildningsrådet, och Islamic Relief Sverige 627 miljoner kronor från Sida (sedan 2010). Detta lyftes nyligen fram av Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren i nättidskriften Kvartal.

När Muslimska Brödraskapet som organisation är förbjuden i många muslimska länder är det beklämmande när nu svenska företrädare försvarar detta nätverk och deras anspråk att företräda alla muslimer i Sverige.

Är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som drog in bidragen till SUM också exempel på islamofobi och hat? Kritiken mot mig borde drabba även dem. Myndighetens ställningstagande har sannerligen ”avfärdats, motbevisats och bemötts” i en lång rättsprocess som dock slutade med att Kammarrätten fastställde MUCF:s beslut. Utan några åtgärder från Ibn Rushd där SUM ingår som medlemsorganisation – SUM:s ordförande Rashid Musa hyllas i stället i studieförbundets tidning Kupolen.

Det är tråkigt att ett antal organisationer lånar ut sitt goda namn för tvivelaktiga nätverk. Ibn Rushd måste liksom alla andra kunna tåla granskning och kritik samt mer utvärdering och bättre transparens.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala


Uppdatering II (200713):

Det förtjänas i sammanhanget sägas att UNT och Emma Jaenson på ledarsidan har förtjänstfullt stött att jag tagit upp frågan om bidrag till Ibn Rushd. Emma skrev först om detta i en ledarkrönika med rubriken "Uppsalabor ska inte finansiera segregation" 200528. Artikeln replikerades av bland andra Maria Graner från Folkbildningsrådet 200602 - för övrigt nästan samma schablonsvar som Sameh Egyptson fick i tidningen Dagen (med: slutreplik).


Slutligen kom så idag en sammanfattande ledartext där UNT konstaterar att "Rasistkortet fungerar inte längre".

Mycket bra att UNT med ledarredaktör Sakine Madon vågar ta bladet från munnen i denna viktiga fråga. Men så är också Sakine en av de sju "modiga kvinnor" som jag lyfte fram i Dagen för knappt ett år sedan, "Dags att syna islamismen".

Skilj på religioner

Idag skriver jag i tidningen Dagen om att man behöver skilja på religion och religion. Bakgrunden var några artiklar på Dagens ledarsida om religionsfrihet (Sandlund, Halldorf och Hagserius), och jag har redan fått ett bra svar från den samlade ledarredaktionen. Jag kan konstatera att vi inte riktigt delar synen på böneutropens plats i svenska städer, och muslimsk "klädsel", men tycker ändå att det var en bra dialog och jag tror jag fått fram min poäng.

Här är hela texten:


På Dagens ledarsida försvaras återkommande religionsfriheten. Det är i och för sig bra, men de kristna värderingar som byggt västerlandet är inte marginaliserade och hotade företeelser utan en naturlig del av Sverige och västvärlden. Uttryckt i Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är det just dessa värderingar som vi måste hjälpas åt att försvara.
Då kan man inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten som princip ska skydda alla religionsutövare.

Från kristet håll upplevs ofta sekularismen som hotet, men jag tror att människor i Sverige längtar efter mer av religion, även om det inte alltid tar sig traditionella uttryck. Då måste vi också börja våga göra skillnad mellan vilka religiösa uttryck som är sunda och uppbyggliga och vilka som är destruktiva och dåliga. Går vi för långt i vårt försvar för religionsfriheten riskerar det paradoxalt nog att leda till minskad frihet för alla, även för kristna.

Västerlandet är präglat av vår kristna historia. En viktig del av detta arv är ödmjukhet och självrannsakan. Kriget ledde till ett Europa i ruiner efter nazism och fascism och kommunism vilket blev grogrunden för åtminstone 80 år av fred och demokratisk stabilitet byggd på de (till stor del av kristdemokrater utformade) mänskliga rättigheterna. Särskilt Tyskland är ett talande exempel på just denna självrannsakan, med en stark (berättigad) skam och skuldkänsla för den nazistiska historien. Tyvärr tog det ytterligare 45 år för att även kommunismen skulle falla.

Just nazismen och kommunismen är exempel på politiska ideologier med starka religiösa inslag, och de är faktiskt fullt jämförbara med islamismen, som i dag är ett stort hot mot vårt öppna svenska och västerländska samhälle.

Islamiska statens (IS) framfart i mellanöstern under det senaste decenniet har öppnat våra ögon vilka fasor denna islamism riskerar att leda till och i kombination med rörelser som Boko Haram, Al-Shabaab, Muslimska brödraskapet, Talibanerna, och för den delen Hamas och Hizbollah, är det uppenbart att den här typen av våldsbejakande extremism måste motarbetas och bekämpas – också i Sverige. Skrämmande i sammanhanget är att några av de lokala garanter som väger upp de här hoten är hårdföra islamistiska diktaturer som Iran och Saudiarabien, eller i vissa fall något mer sekulära diktaturer eller halvdiktaturer som Syrien, Turkiet och Egypten.

Även vår syn på religion är präglad av vår egen kultur och (kristna) historia. Särskilt i det protestantiska Nordeuropa har synen på religion som något som enbart berör det inre livet slagit igenom. Existentiella föreställningar, bön, värderingar runt etik och moral, samt tron på något gott och strävan att utföra goda gärningar är alla exempel på positiva, eller åtminstone neutrala yttringar av religion.

Det finns också andra, mer handfasta utslag av religion som också bör ses som något positivt och mänskligt, exempelvis riterna runt viktiga livsskeden som födelsen, vuxenblivandet, familjebildandet och livets slut. Så länge inte religiösa riter innebär tvång, våld, förtryck och utnyttjande får vi anse även dem som något positivt eller neutralt.

Men jag tror att vi i vår västerländska världsbild glömmer många av de mycket negativa yttringarna av religion under historiens gång. Inte minst i Sverige hade vi innan kristendomen ett hedniskt klansamhälle med människooffer, slaveri, ättestupa, blodshämnd och våldsförhärligande. Hinduismen har haft många kritikvärdiga inslag såsom änkebränning och kastväsendets förtryck och även i buddistiska länder finns en prägel av ödestro och avsaknad av förlåtelse och erkännande av fel.

I Sverige i dag har dock den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism utpekat just islamismen som den tredje samhällsfarliga typen av hot, vid sidan av vit-maktrörelsen (högerextremism) och den autonoma rörelsen (vänsterextremism). Dessutom är islamismen växande enligt Säpo.

Som politiker är det berättigat att kritisera heltäckande dräkt med maskering om det är uttryck för en kvinnosyn som säger att kvinnor är mindre värda än män och dessutom inte anses myndiga. Vi måste också kunna kritisera strävan att införa Sharia, med dödsstraff för konvertering och äktenskapsbrott och underkännande av demokratiska principer. Dogmer om (”vit”) lögn (”taqiyya”) och heligt krig (”jihad”) måste också kunna kritiseras och bekämpas, eftersom de riskerar rasera vårt samhälles grundvalar. Hedersvåld, månggifte och barnäktenskap är andra uttryck som har sina rötter i muslimska länder, där vi tydligt måste sätta ner foten.

Det här är bara några exempel på vad även kristna opinionsbildare borde identifiera som problem när de tillåts påverka det svenska samhället, exempelvis inom utbildningsväsendet. Att konfrontera dessa negativa yttringar som hämtar kraft ur religiösa miljöer behöver inte innebära främlingfientlighet eller förakt för människor från andra kulturer, utan är i stället ett nödvändigt försvar för de värden som under lång tid burit Sverige och behöver vara ledstjärnan för vårt land även framöver.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala
Läs ledarredaktionens svar Så ser vi på islams plats i det svenska samhället

Föreningar och trossamfund - och kommunen

På kommunstyrelsen igår fattade vi beslut om bland annat att godkänna en utredning om föreningsbidragen i Uppsala kommun, och om att inrätta ett samverkansforum mellan lokala trossamfund och kommunen.

Vi inom Allians för Uppsala yrkade i båda fallen för en närmare dialog mellan i ena fallet Uppsalas alla föreningar och i andra fallet med våra lokala trossamfund.

När det gäller föreningarna hörsammade vänstermajoriteten våra förslag, och ändrade på förslaget så att utredningen (som går att läsa via ovanstående länk) nu kommer att tillställas alla föreningar via e-post så att de kan vara mer delaktiga i processen. Ännu är det inte klart vilka förslag på åtgärder som faktiskt kommer att bli resultatet av utredningen. Vi kristdemokrater poängterar dock betydelsen av att servicen ska bli bättre och mer lättillgänglig för föreningarna. En del är redan på gång, Uppsala är en pilotkommun för införandet av ett nytt nationellt IT-system för föreningarna.

Gustaf von Essen och Ebba Busch Thor, mina företrädare, arbetade hårt för att utveckla dialogen med föreningslivet i Uppsala, och fick bland annat till LÖK, lokal överenskommelse för föreningslivet. Den kommer nu att omförhandlas och uppdateras inför 2018, och vi kommer naturligtvis att följa upp nära att det blir en faktiskt förbättring för kommunens relation med föreningslivet!

När det gäller den andra frågan om samverkan med trossamfunden så valde dock majoriteten att säga nej till att låta förslaget gå på remiss till de lokala trossamfunden. Det är för mig obegripligt varför man inte vill efterhöra vad våra lokala kyrkor och samfund tycker om att ingå i denna samverkan. Initiativet kommer visserligen från Svenska kyrkan, genom domprosten Annica Anderbrant, och sägs vara förankrat i Uppsala Kristna råd. Men ingen av de icke-kristna samfunden har fått ge några synpunkter innan detta råd inrättas. Min inställning är att man bör få med så många som  möjligt, som vill ha en dialog med kommunen. Det ville dock inte vänsterpartierna eftersom de valde att begränsa samfund som kan ingå till de som får bidrag genom myndigheten Nämnden för statligt stöd till trossamfunden (se ovanstående bild). För övrigt en myndighet som just nu utreds av regeringen.

På kommunstyrelsen berättade Markus Lagerquist (M), som jobbar med dessa frågor på riksdagen, att det innebär att varken Uppsalas största frikyrka, Livets Ord, eller Jehovas Vittnen, som också har en gudstjänstlokal i Uppsala kommer att få någon fråga om att ingå. Vad jag kan förstå genom en snabb titt på SST:s lista över trossamfund kommer inte heller Mormonerna (Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga) som har en kyrka i Uppsala, eller Bahai, som var företrädda på den senaste LÖK-dialogen att få ingå heller. Judiska trossamfundet har ingen synagoga i Uppsala, men dock en judisk förening - frågan är hur de kommer bli behandlade i det här sammanhanget?

Nej, här borde majoriteten ha en annan öppenhet och förståelse för betydelsen av de religiösa samfundens roll i samhället. När kommunen har dialog med samfunden är det i första hand som företrädare för sina medlemmar som kommunen möter dem, och därmed borde målet vara att fånga in så många trossamfund som möjligt.

Var går gränsen?

När man studerar demokrati lär man sig att det delvis är en beslutsregel - majoritetens beslut gäller. Men man lär sig också att den måste kopplas till en idé om skydd för minoriteter, och för grundläggande mänskliga rättigheter.


I ett samhälle måste man alltid göra avvägningar mellan vad som är rationellt och funktionellt för att samhället i stort ska fungera - alltså vilket värdesystem, eller "normer", vi ska ha.


I Sverige kör vi bil på höger sida. Vi ger alla över 18 år rösträtt. Alla måste betala skatt av sin inkomst. Vi har rätt att säga vad vi tycker och tänker, så länge det inte skadar någon annan. Det finns också massor med oskrivna sociala normer. T ex att man ställer sig sist i kön. Att man inte utan mycket bra anledning sätter sig och tigger på gatan. Att man svarar på tilltal. Att man hälsar på varandra i hand.


Mycket av samhällsdebatten handlar om vilka "avvikelser" från det normala som ska vara accepterat, eller till och med eftersträvansvärt, och vad vi inte kan acceptera. I Sverige är det inte tillåtet att undervisa sina barn utanför skolan. Vill man göra det kan man lika gärna packa ihop sina saker och gå i exil (om man inte vill få barnen omhändertagna), som en familj jag känner. Det är inte heller tillåtet att som barnmorska vägra utföra en abort. Då får man antingen byta yrkesbana, eller flytta utomlands. Man får inte heller låta bli att betala skatt - då får man antingen sitta i fängelse - eller (återigen) flytta utomlands.


Går man tillbaka i tiden var restriktionerna och enhetligheten betydligt större. Man fick lämna landet (eller bli straffad) om man inte tillhörde Svenska Kyrkan, inte tog nattvard eller ordnade kristna (eller andra) möten i hemmet. Det fanns en mängd lagar runt häxeri, "hor" (sex utanför äktenskapet), homosexualitet, husaga, omyndigförklarande av kvinnor etc som känns väldigt främmande för oss i dagens pluralistiska samhälle. Värnplikten avskaffades ganska nyligen, och innebar i min ungdom att man fick sitta i fängelse om man vägrade delta i det militära eller civila försvaret av Sverige.


Med den här bakgrunden är det inte så konstigt att det blir diskussioner om vad olika minoriteter faktiskt kan kräva i anpassning från det omgivande samhället. Särskilt när vissa krav på vissa områden står i strid med andra principer på andra områden.


I den färska "handskakningsdebatten" finns det exempelvis vad jag förstår domar i Europadomstolen där man diskuterar vilka principer som ska gå först, och att t ex jämställdhetsprincipen i vissa fall kan gå före religionsfrihetsprincipen. Om nu att vägra skaka hand kan sägas vara grundat på religiösa principer eller bara kulturella eller personliga övertygelser. Ett annat aktuellt exempel är huruvida vi ska anpassa öppettiderna på badhus efter olika minoriteters önskemål.


Det är viktigt att vi har en diskussion om vad som ska vara tillåtet och inte i vårt demokratiska samhälle. Det är också viktigt att vi är konsekventa och ser proportionerna på olika typer av problem. Låt oss fortsätta att arbeta för ett öppet, välkomnande samhälle som samtidigt vågar stå för vissa grundläggande principer!