I tidningen Dagen skriver jag en artikel angående "krist-" i Kristdemokraterna. I en undersökning har 44% av svenska frikyrkopastorer svarat ja på frågan om de tycker att "krist-" ska tas bort i vårt partinamn (av den 1/3 som svarade på just den frågan).
De som argumenterar så gör fel som blandar tro och politik, och man kan inte använda kristen tro som argument för vilka politiska frågor man ska driva.
Nu är det klart att den kristna etiken är en grund för kristdemokratisk ideologi, men denna ideologi har utformats under 1800- och 1900-talet för att kunna stå på egna ben, utan att man behöver blanda in Gud eller trosfrågor. Den bygger på viktiga principer som jag beskriver i artikeln.
Läs gärna artikeln här:
Sedan Kristdemokratin blev namn och ideologi för vårt parti på 80-talet har återkommande förslag lyfts på våra riksting att ”krist” borde tas bort från partinamnet från dem som tycker att vårt parti är för kristet.
Dagen har nu undersökt hur svenska pastorer ser på ”krist-” i KD:s partinamn. Så många som 44% anser att det borde tas bort.
Båda sidor resonerar fel. Sanningen är att vi inte är ett kristet parti, alltsedan starten 1964. Kristen tro har en helt annan dimension, och sanningsanspråk riktade mot en annan värld. Vi bör hålla isär tro och politik.
Vad som anses vara kristen politik växlar i olika kontexter. I USA går ofta dödsstraff, fritt vapeninnehav och kritik mot den federala staten hand i hand med ”kristen” politik. Inom (S) Tro och Solidaritet är den kristna tron bara ett religiöst uttryck för socialdemokrati.
Jacob Rudenstrand illustrerar väl hur fel det blir. I Dagen 12/6 beskriver han farorna med såväl progressiv kristendom som kristen nationalism: ”I båda fallen finns en tendens att reducera evangeliet till en bekräftelse av sådant som man redan uppfattar som centralt. I stället för att låta tron pröva våra politiska och kulturella övertygelser används tron för att legitimera dem.”
Detta borde vara den kristna utgångspunkten – att evangeliet inte ska användas för att legitimera politiska ståndpunkter. För mig som politiker är det inte tron som är grund för argumentationen i politiska frågor utan vår kristdemokratiska ideologi.
Denna ideologi springer ur den katolska socialläran. Den står på egna ben, utan gudstro, och formulerades till stor del som en reaktion på socialism och fascism. Vi tror inte på utopier, och erkänner människans ofullkomlighet. Samhället måste byggas så gott det går utifrån viktiga principer som människovärdet, livets okränkbarhet, subsidiaritet, solidaritet, förvaltarskap och nära/naturliga gemenskaper.
Kritiken mot kristdemokratin har sin grund i en strömning inom svensk frikyrklighet (och kyrklighet) från förra sekelskiftets arbetarrörelse, accentuerade av 70- och 80-talets vänstervåg och miljörörelse. För dem som stödjer Socialdemokraterna och Miljöpartiet (och numera även Centerpartiet) så vill man naturligtvis minimera inflytandet för ett högerparti som KD, bland annat genom att anklaga partiet för att inte vara tillräckligt kristet.
Utifrån den kristdemokratiska ideologin kan man hamna olika i dagsaktuella frågor, och ställningstagandena kan också ändras över tid. Min övertygelse är att oberoende av dagspolitik så behöver Sverige ett kristdemokratiskt parti, eftersom vår ideologi är den bästa grunden för ett välfungerande samhälle.
Jag tror också att enkäten säger något om svensk frikyrklighet. De två socialdemokraterna Storbacka och Weiderud beskriver detta i Dagen 28/5: ”Det är inte kyrkorna som gått åt vänster… det är samhället som gått åt höger.”
Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag växte upp i pingströrelsen och mitt första politiska minne är kärnkraftsomröstningen 1980 där jag (liksom KDS) propagerade för linje 3 - avveckling. Tack och lov har både jag och KD ändrat ståndpunkt i kärnkraftsfrågan och det gäller även migrationsfrågan där jag stod på torget i Uppsala och citerade Angela Merkel, ”Wir schaffen das” (vi klarar det) hösten 2015 innan flyktingkrisen slog in med full kraft. Vi kan konstatera att det svenska samhället, och framför allt opinionen, inte klarade anstormningen. Nu har alla partier utom MP och V svängt i dessa frågor och i ett öppet EU måste vi gå i takt med resten av unionen samtidigt som vi förstår att cyniska skurkstater som Ryssland använder flyktingar som en bricka i spelet för att destabilisera Västeuropa.
Om man ser ”kristen” som 80-talets KD-politik med internationell solidaritet, pacifism, flyktingmottagande och miljöengagemang inkluderat motstånd mot kärnkraft som de viktigaste frågorna, ja då blir inte dagens KD särskilt ”kristet”. Grundläggande har vi kvar solidaritet och bistånd, men det är inte våra huvudfrågor. På samma sätt vill vi också ge flyktingar som behöver det en fristad i Sverige, i den mån vi kan. Men synen på vad den "månen" innebär har krympt med tanke på de integrationsproblem vi ser i Sverige idag med 1/5 av befolkningen födda utomlands. När det gäller kärnkraft och försvar har vi en helt annan politik idag än då.
Vi behöver som Ebba illustrerade i sitt Almedalstal både hjärta och hjärna i politiken. Vi måste ha realistiska och verklighetsförankrade förslag för integration, migration, kriminalpolitik och försvar. Samtidigt ska vi inte överge den grundläggande tonen och innehållet i kristdemokratisk ideologi utan se enskilda människor, deras behov, drömmar och önskningar, och deras möjlighet att identifiera sig som svenskar, oberoende av hudfärg och etnicitet. Sverige förtjänar en stark och positiv dröm om framtiden och därför förtjänar även Kristdemokraterna ett starkt stöd utifrån vårt partis kristdemokratiska ideologi.
Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala
