Här syns Ulf Ekman från söndagens gudstjänst på Livets Ord i Uppsala predika och berätta att han och hans fru håller på att konvertera till Katolska Kyrkan.
För oss som följt utvecklingen under åren är det inte så överraskande, även om det naturligtvis var en stor chock för många i församlingen (och utöver världen) att paret nu inte bara visar ett intresse och en öppenhet för de historiska kristna sammanhangen utan väljer att faktiskt lämna Livets Ord som de grundat och gå över till Katolska Kyrkan (se motiveringen på DN debatt).
Jag tycker personligen att det är en väldigt spännande utveckling. Jag kan uppriktigt säga att för min del, som kristen, är det underordnat vilken församling eller sammanhang man tillhör. Jag är helt övertygad om att man kan vara överlåten och pånyttfödd (för att använda en frikyrklig beteckning) i vilket samfund man än står i. Jag kan tänka mig att vara både ortodox, katolik, lutheran, metodist, hutterit, pingstvän, baptist, karismatiker ("livetsordare") och vilken annan -ist och -ik du kan tänka dig. Så länge man håller sig till bibeln och den apostoliska bekännelsen (och även den Athanasianska där det framgår tron på Jesus som samtidigt människa och samtidigt Gud).
För mig är det inte de yttre formerna, doktrinerna, sättet att fira gudstjänst eller vem som är ledare som är det centrala utan den personliga tron och relationen. Jag är också övertygad om att det i alla sammanhang finns hängivna och varmt troende kristna, vilket också betyder att de läror och doktriner som finns i olika samfund också kan förstås utifrån sin egen kontext, även om de kan tyckas främmande för andra. På motsvarande sätt finns det i alla sammanhang (även på Livets Ord) en "kulturkristendom" där man finns med bara av födsel och ohejdad vana och kanske inte själv har tagit så stark ställning varken för eller emot. Naturligtvis är denna form av religiositet vanligare i Katolska Kyrkan eftersom det är en så stor och gammal kyrka och så många generationer vuxit upp i och med denna tradition och identitet snarare än sökt sig dit som resultatet av ett personligt val och övertygelse.
Jag önskar alltså Ulf och Birgitta Ekman all lycka till på deras framtida väg. För bara någon vecka sedan fick vi se en annan spännande rapport från Kenneth Copelands konferens i USA. Kenneth Copeland predikade en gång på Livets Ord på 80-talet och på den aktuella gudstjänsten berättade en av hans tidigare medarbetare, Tony Palmer, om sina kontakter med den nuvarande påven och hade även med sig en personlig hälsning från honom till de närvarande på konferensen. Så det händer alltså liknande saker parallellt på flera håll.
Med detta sagt vill jag också önska Joakim Lundqvist lycka till, den nye pastorn på Livets Ord i Uppsala. Att Ulf och Birgitta nu i praktiken lämnar församlingen ska inte ses som något avståndstagande, något de också själva tydligt påpekat. Och kvar som pastor och herde för församlingen finns just Joakim som kommer att fortsätta att lägga ut en tydlig väg för Livets Ord som en evangelisk, karismatisk församling, trots att många av medlemmarna nu känner en osäkerhet om vart det bär hän. Jag tror det kommer bli mycket bra!
