Bra ny domare

 

Amy Coney Barrett utfrågas i Senaten

Det blev en intensiv debatt på min privata facebooksida angående att jag hade svårt att välja mellan Trump och Biden. Antingen blev jag kölhalad för att jag inte tydligt tog ställning för Trump, eller hade många väldigt svårt att förstå att jag överhuvud taget kunde se något positivt hos Donald Trump.

En sak jag nämnde i UNT är att jag tror Trump, eller snarare det republikanska partiet, är bättre för USA. Ett tydligt exempel på detta är nomineringen av den nya domaren till USA:s Högsta Domstol, Amy Coney Barrett. Jag har under veckan vid ett tillfälle gått in och följt utfrågningen av Coney Barrett. Det var väldigt intressant.

Ted Cruz, Senator från Texas

Utfrågningen illustrerar politiken

Utfrågningen av Amy Coney Barrett (ACB) i Senaten illustrerar väldigt tydligt politiken i USA, och ger dessutom en väldigt sympatisk bild av de politiker som är aktiva på hög nivå i det landet. De är alla vältaliga, engagerade och pålästa. De refererar till värdefrågor som sällan nämns i svensk debatt. Exempelvis visar utfrågningen hur viktig familjen är, då bakom ACB hela familjen med man och sju barn (varav två adopterade från Haiti) satt bänkade. Många av frågorna rörde också ACB:s familj, tro och bakgrund, något som inte skulle förekommit i Sverige.

Jag kom in just precis innan Ted Cruz, tidigare presidentkandidat som tyvärr förlorade mot Trump 2016 i primärvalet, skulle ställa sina frågor. Det var särskilt intressant med tanke på att Cruz själv är jurist och har drivit frågor ända upp till Högsta Domstolen (och vunnit).

Vidare fick jag höra Dianne Feinstein, äldst i Senaten (87) och invald för Kalifornien 1992. Och slutligen Amy Klobuchar, Minnesotasenator som var en av konkurrenterna till Joe Biden under Demokraternas primärval.

Amy Klobuchar, Minnesotasenator

Alla utfrågare passade på att skicka med sina egna synpunkter - och vi har ett tydligt val mellan höger och vänster i amerikansk politik. Utfrågningarna blev en uppenbar del av den pågående valrörelsen, och som sagt mycket informativ och ett sätt att lära känna de olika toppolitikerna i USA bättre. Det är inte bara president som ska väljas 3/11 utan också en tredjedel av senatorerna.

Amerikansk politik följer en annan skala

Det är inte lätt att utifrån en svensk kontext bedöma och iaktta amerikansk politik. Så här skrev jag på min Facebook-sida angående detta:

I en svensk kontext är det väldigt svårt att tala om Trumps, eller den republikanska politikens positiva sidor, eftersom Sverige är så präglat av vänstertänkande, liberalism och socialdemokrati. Det amerikanska samhället och sättet att fungera är väldigt främmande för många svenskar. Det var också därför som väldigt många lämnade Sverige på 1800-talet, för här var "för trångt" både rumsligt och andligt. Tyvärr finns denna ådra kvar i Sverige (tillsammans med alla svenskar som blev kvar). Man kan bara ha en tanke i huvudet åt gången, Sverige är paradiset på jorden (eller en "humanitär stormakt" som man uttrycker det), och vi vet för det mesta det bästa för allt och alla. Jag efterlyser lite mer ödmjukhet - från alla. En bärande del av kristdemokratisk ideologi är ofullkomlighetstanken. Vi klarar inte att skapa ett helt fullkomligt samhälle - det är både Sverige och USA exempel på. 

Syftet att UNT tar upp frågan är naturligtvis att visa sina (ofta liberala) läsare att det finns politiker som stödjer republikaner och till och med Trump, och därmed kunna hoppas avskräcka läsarna att stödja dessa politiker. Och jag förstår att det inte är så lätt att i svensk kontext se några positiva sidor med Trump. Läste dock en intressant intervju i DN med Trumps tidigare sekreterare Madeleine Westerhout. För att vara en person som stått i hans absoluta närhet under flera år så uttrycker sig hon ändå förvånande positivt. I vilket fall som helst skulle jag kalla det överord som Uppsalas kommunstyrelseordförande Erik Pelling uttryckte det till UNT efter förra valet av Trump 2016 - "Det är en fascist i amerikansk förpackning som har fått makten. Det är fruktansvärt..." 

Jag har i ett tidigare blogginlägg påpekat att det inte är vi konservativa som är det främsta hotet mot demokratin, som de vänsterliberala vill framställa det. Inte ens Donald Trump är det hotet (även om han är en lynnig och oberäknelig narcissist).

Viktigt med konservativa domare

Varför ser jag då Trumps nominering av Coney Barrett som så viktig? Jo, i USA är Högsta Domstolen uttolkare av konstitutionen - och domare som ACB tillhör den skola som anser att detta är just vad HD ska göra - uttolka det som är moraliskt rätt eller fel. I USA är den naturrättsliga skolan betydligt starkare än i Sverige, som tillsammans med exempelvis Tyskland har en stark rättspositivistisk tradition ("Det som lagstiftaren, dvs Riksdagen, beslutar - är också det som är rätt"). Vi behöver en stark väktare för naturrätten - de principer som bland annat är formulerade i Europakonventionen, eller USA:s "Bill of Rights". Religionsfriheten är utgångspunkten för den första punkten i detta tillägg till USA:s konstitution (antagen 1791 - medan konstitutionen antogs 1776 redan), något som också Ted Cruz tog upp i sin utfrågning av ACB.

Ett argument som återkommande framkom mot ACB var att hon skulle vara ett hinder för "Obamacare" - Affordable Care Act - som ska behandlas av domstolen i november. Hon svarade väl - att hon avser att följa lagen när det gäller det domslutet. En annan sak som lyfts är att hon skulle vara ett hot mot "kvinnors rättigheter" - och då tolkar jag att det är den infekterade abortdebatten som slår igenom i rapporteringen. ACB är katolik och har engagerat sig "pro-Life" som är den mer abortkritiska polen i debatten där den andra, "pro-Choice", företräds huvudsakligen av vänstern och demokrater. Abortfrågan är en väldigt svår fråga - men man kan i alla fall konstatera att den amerikanska rättstillämpningen, som tillåter abort under hela graviditeten är fjärran till och med från svensk abortpraxis som strikt begränsar möjligheten att få abort till den tid fram till att barnet själv är livsdugligt. Paulina Neuding har skrivit en tänkvärd krönika om just detta i Dagens Samhälle för något år sedan. ("Radikal syn på aborter på 'goda' sidan i USA"). Jag har ingen farhåga att Amy Carey Barrett skulle vara något som helst hot mot grundläggande mänskliga rättigheter.

Som USA Today konkluderar så innebar utfrågningen inga hinder för att USA nu kommer få en ny domare - unik i så motto att det är en förälder till sju barn som fortfarande har barn i skolåldern som väljs - en röst som också behöver höras i samhället!

Inte vi konservativa som hotar demokratin

Vi lever i en allt mer polariserad värld. Vem är det då som är största hotet mot demokratin? Ja, det är inte vi konservativa!

Shekarabi (S) med hoten mot demokratin - Trump, Bolzonaro och Orban

På Distinget nyligen - en årlig konferens i Uppsala arrangerad av Handelskammaren - fick socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) breda ut sig med sin bild av Sverige. Han började med ett collage av "hoten mot den liberala demokratin" - USA:s Trump (i samtal med Putin), Brasiliens Bolzonaro och Ungerns Orban.

Sossarna har blivit liberaler

Sedan kom en lång tirad från Shekarabi om den liberala demokratin - jag har aldrig hört en sosse använda begreppet "liberal" så många gånger - och samtidigt själv identifiera sig med det.

Det intressanta är att just nu är förutsättningen för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav ett bibehållande av pakten med de liberala partierna (L och C) - därav just detta narrativ.

Regeringen Edén - koalition mellan liberaler och socialdemokrater (1917-1920)

Berättelsen förstärktes ett antal snäpp med nästa bild - av regeringen Edén - koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater som styrde Sverige 1917-1920. Shekarabi kommenterade särskilt att Hjalmar Branting inte fanns med på bilden och att den därmed måste vara tagen efter januari 1918, då Branting ersatts av partikamraten Thorsson som finansminister. Alltså mindre än ett år efter att Socialdemokraterna lämnat den revolutionära banan i och med att kommunisterna bröt med det socialdemokratiska partiet. När jag var i Haparanda förra året kunde jag se en bild där Hjalmar Branting passerade orten på vägen att besöka Ryssland för att studera revolutionen 1917.

Hjalmar Branting reser till Ryssland för att studera revolutionen 1917

Var är hotet mot demokrati?

Jag håller inte med Shekarabi om att det är Trump, Bolzonaro och Orban som är de stora hoten mot demokratin. Särskilt inte med perspektivet 1917 då revolutioner hemsökte var och vartannat land i Europa - där var det ofta vänsterkrafter som stod för politiskt våld. Tack och lov inte i Sverige, som är undantaget när det gäller en fredlig övergång till parlamentariskt styre - mycket tack vare att socialisterna i huvudsak valde den demokratiska vägen, och att Hjalmar Branting var personlig vän med kung Gustaf V och kunde medverka till att mildra demonstrationerna 1 Maj 1917.

Nämnda statsledare idag i Ungern, USA, Brasilien och även exempelvis Polen har absolut sina brister, och är inte de politiker jag mest sympatiserar med. Men hoten mot demokratin kommer från annat håll - främst våldsbejakande extremism. Liksom kommunismen på 10-talet (och framåt) och nazismen på 30-talet är nu islamismen ett av de mest växande hoten mot vår västerländska demokrati.

Jag skulle i stället vilja peka ut tre andra statsledare som hot mot demokratin: Ali Khamenei i den islamistiska diktaturen Iran, Xi Jinping i den kommunistiska diktaturen Kina och Erdogan i Turkiet. Turkiet är visserligen inte en diktatur, men det är över 100 000 personer som avskedats eller fängslats av politiska skäl, och den politiska linjen är minst sagt oroväckande, med starka influenser från islamismen.

Till detta skulle naturligtvis kunna läggas många andra diktaturer eller halvdiktaturer såsom Al-Assads Syrien, Putins Ryssland och så vidare.

Tyvärr har vi en växande politisk våldsbejakande extremism i Sverige, i första hand i form av islamism. Detta är ett område vi borde kraftsamla mot, i stället för att utmåla oss konservativa som hotet mot den svenska demokratin!

Vänsterpartiets nya samarbete med högern

När sossarna blivit liberaler, i och med januariöverenskommelsen, så har plötsligt vänsterpartiet blivit husvilla. Det är första gången sedan 1968-1970 (då sossarna hade egen majoritet i riksdagen) som inte vänsterpartiet utgör stöd till en socialdemokratisk regering (förutom de perioder när de borgerliga styrt förstås).

Ja, det är ju till och med så att till och med samtal med (V) förbjuds i januariöverenskommelsen. En omöjlig ståndpunkt i längden som jag tidigare kritiserat på denna blogg. Och därför söker sig naturligtvis (V) i stället till de partier som vill samtala med dem.

I riksdagen har V M KD kommit överens om en ändringsbudget om 7,5 miljarder till välfärden - en linje som fick majoritet. Därmed får Uppsala 117 miljoner kronor mer - pengar som styret sannolikt bara tänkt lägga på resultatet.

Vänsterns samarbete med Uppsalaalliansen på UNT:s facebooksida

Vi har därför kommit överens, moderater, vänsterpartister, centerpartister och kristdemokrater, att 45 miljoner av dessa bör fördelas till välfärden (se UNT och SVT Uppsala), i form av socialtjänst, förskola, LSS och besöksnäringen.

Kristdemokraternas och de konservativas väg

I detta nya politiska landskap, där sossarna blivit liberaler, och där vänsterpartiet är hänvisat till högerpartierna för att få igenom sina förslag, är det naturligtvis viktigt att slå vakt om demokratin.

Men i Sverige är det liberaler och sossar i skön förening (med kulturvänstern) som kämpar om att behålla makten från oss konservativa. Det gör man genom att gång på gång upprepa faran med nationalism och högerextremism. På DN kultur tar man in en artikel från den tyske filosofen Jan-Werner Müller, som varnar oss kristdemokrater för att falla för "högerpopulisternas sirensånger" - och liberala UNT hakar naturligtvis på med en ledare signerad Håkan Holmberg ("SD är inte konservativa").

Det ligger absolut något i att vi har en ny axel / dimension i politiken mellan globalister - nationalister, mellan stad - landsbygd, mellan "anywheres" - och "somewheres". Det går då inte för oss politiker att dundra på med stora samhällsförändringar, totalt tondöva för människors oro och berättigade invändningar om att det går för fort och att vi måste vara lite mer försiktiga. För att använda en sliten KD-term, vi måste lyssna på "verklighetens folk"!

Då är lite mer lag och ordning, lite mindre öppna gränser och lite större misstänksamhet i samhället en nödvändighet, och inte ett hot mot demokratin. När vi kristdemokrater betonar behovet av trygghet, ifrågasätter en oreflekterad vidöppenhet för invandring i Sverige och tycker att de identitetspolitiska framstötarna och de liberala nymodigheterna går för långt, ja då betyder inte det att vi vill nedmontera demokratin, utan att vi förordar ett litet steg tillbaka i en accelererande utförslöpa. Man kan förfasas över att makten håller på att glida den liberala socialdemokratin ur händerna, men kommande val kommer visa att det är vi som har örat mot rälsen.

Kristna värden bygger Sverige

Nu har vi firat Jul och Nyår, återstår enbart Trettonhelgen. Som vanligt blir julen inte bara en anledning att fira just julen, utan också ett tillfälle för alla kritiker till traditioner, fest och kristendom att göra sina tröttsamma påpekanden.

KD och Ebba UNTs huvudmotståndare

UNT bevisar sin vänsterliberalism genom att på självaste julafton publicera en ledarkrönika där plötsligt Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna blir inte bara politiska huvudmotståndare, utan även ödeläggarna av julens sanna budskap.

Det är förstås positivt att KD nu har blivit en sådan stark och drivande politisk kraft i Sverige att allt fler vänsterliberaler finner det värt att ägna sig åt att svärta ner oss, i längden är det något som gynnar kristdemokratins genombrott i Sverige.

Kampen om julens budskap

UNT har en hel del poänger, i beskrivelsen av Jesus som en "kärleksrebell" och ett "flyktingbarn". Men problemet med den här typen av narrativ - att använda kristendomen i angreppen på kristdemokraterna, är att man i grund och botten hävdar att det är vänstern, socialismen och de liberala som har rätt syn på kristendomen. Faktum är att bibelcitat och kristna referenser strömmar i debatten från vänsterpolitiker, som anser att KD hela tiden sviker det som de tolkar som kristendom.

För det första vill jag då återigen påpeka att KD varken är ett religiöst eller ett kristet parti. Vi är väldigt noga med att skilja politik och religion. Därför citerar jag aldrig bibeln i politiska sammanhang eller använder kristna referenser.

För det andra så är det inte så att kristendomen är en vänsterideologi. Absolut - man kan hitta många paralleller mellan socialism och kristendom - solidariteten, skyddet av de svaga i samhället, nödhjälp och en välvillig inställning till flyktingen och främlingen. Men grundläggande är skillnaden den att socialismen, och även delvis liberalismen bygger på idén om en utopi - att människan själv kan skapa ett gott samhälle, och att vi förmår göra det goda. En slags allmän snällism.

Kristdemokratin är mer realistisk än så. En viktig del av vår ideologi är ofullkomlighetstanken - och jag tror egentligen kristendomens kärna och julens budskap egentligen också handlar om detta. Att människan behöver en frälsare, ett litet barn, som behöver rädda mänskligheten. Men det är en annan, religiös, frågeställning.

UNT:s poäng

I krönikan har UNT en viktig poäng, och det är att i politiken kan vi inte hämta våra argument från den religiösa världen. "Det finns en universell moralisk lag som alla, oavsett gudomlig uppenbarelse, kan upptäcka." Det är denna moraliska lag som är utgångspunkten för KD - såsom den är formulerad i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Inte någon religiös urkund eller kristna teologers uttolkning av den rätta läran. Där är jag helt enig med UNT.

Värderingarna är viktiga

Det är dock därför som just kristdemokratisk politik är så viktig i Sverige. För att vi måste lyfta upp dessa värderingar, värderingar som har hämtat inspiration från det kristna inflytandet i Sverige, och från det som vi helt enkelt kan kalla för "svenska värderingar" (se min artikel med samma namn).

Som jag ser det är inte problemet att kristna i Sverige sprider "häxprocesser, kvinnoförtryck samt förföljelse av frikyrkoanhängare och homosexuella" - nej problemet är ju att det finns en massa människor som ifrågasätter just de grundläggande värderingarna som måste få bygga vårt samhälle.

Ärlighet, arbetsflit, ansvar, tillit, hjälpsamhet, respekt, människovärde, fridsamhet och sammanhållning.

Liberalismen behövs för att hävda goda värderingar

Det vi behöver i Sverige nu är inte liberaler som understöder ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav, och utmålar Ebba Busch Thor och KD som huvudmotståndare, utan liberaler som kan förenas i bygget av just dessa svenska värderingar.

I längden kommer det bli alltmer tydligt hur viktigt det är att vi sluter upp runt viktiga värden i vårt samhällsbygge. För en svensk tycks det ofta självklart att alla sluter upp runt principen att hjälpa den nödställde och flyktingen (på ett realistiskt och genomförbart sätt). Tyvärr är det inte så, och då borde alla goda krafter förenas - inte splittras.                  

Svenska flaggan duger gott!

På Dagens Nyheter Kultur skrev jag igår en replik till Ola Larsmo. Han hade nämligen i förra veckan i en krönika försökt måla upp bilden av att KD helt och hållet nu plankar SD:s politik - tack vare att jag i kommunstyrelsen reserverat mig mot förslaget att införa flaggning med diverse andra flaggor på Uppsala kommuns flaggstänger.

Här är mitt svar i sin helhet:

"Bland liberaler finns det en stark drivkraft att rättfärdiga att man bytt sida från borgerligheten till att samarbeta med vänstern. Flaggfrågan blir då en självklar skottyta där man kan måla upp en bild av KD (och M) som ett slags ”SD light”.

I samband med min 50-årsdag 9/11 valde liberala Upsala Nya Tidning att i samma nummer som mitt jubileumsporträtt också ta upp frågan om ett beslut om flaggpolicy som kommunstyrelsen fattat flera veckor tidigare. När Ola Larsmo (DN 12/11) refererar till detta missar han att det var kommunstyrelsen (där jag sitter) som ansåg sig föranledd att fatta beslut om en flaggpolicy efter att Vänsterpartiet i kulturnämnden i september genomdrivit att regnbågsflaggan skulle hissas under hela oktober månad. Det är alltså inte KD som tagit initiativ att lyfta frågan. Faktum är att 70% av Sveriges kommuner inte använder regnbågsflaggan (enligt en studie vid Göteborgs universitet).

Beslutet i kommunstyrelsen innebar att åtminstone åtta flaggor förutom den svenska skall användas av Uppsala kommun, inklusive FN-flaggan, regnbågsflaggan och EU-flaggan. Jag invände främst att man skulle ha tornedalingars, sverigefinnars och andra minoriteters flaggor. Jag har själv Sverigefinska anor, men känner ingen särskild frändskap med den flagga som ”uppfanns” så sent som 2014, och tycker därför att det räcker med svenska flaggan och kommunflaggan. För min del var dock den viktigaste delen av beslutet att jag fick bifall för mitt yrkande att kommunflaggan skall visa stadsvapnet och inte den nyligen framtagna logotypen.

När det gäller diskriminerade grupper är jag den förste att skriva under på att vi i Sverige behöver bli bättre på att skydda människovärdet, motarbeta hat och förtryck och skydda våra minoriteter. Det är en avgörande del av en fungerande demokrati, och kristdemokratin som ideologi växte fram som en motreaktion just mot totalitära strömningar som kommunism och nazism.

Till skillnad från vad Larsmo skriver har jag inget emot varken regnbågsflaggan eller att kommunen skulle flagga på de olika minoriteternas dagar. Jag tycker dock svenska flaggan är en tillräcklig symbol för de värderingar som är så viktiga i Sverige – frihet, demokrati, människovärde och kärlek. Såväl tornedalingar, romer, homosexuella och alla andra minoriteter är välkomna att samlas under Sveriges och Uppsalas flaggor här i Uppsala kommun! 

Jonas Segersam (KD)

Kommunalråd, Uppsala kommun"