lördag 7 september 2013

Feldiagnostiserad barnmisshandel

 Så här ser det ut i dagens UNT. Ännu en familj vars barn felaktigt fått diagnosen barnmisshandel. I detta fall inte Abusive Head Trauma (AHT) som jag beskrivit nyligen, utan Münchhausen by proxy, en diagnos som jag märkligt nog fick beskriven för mig vid ett seminarium i måndags. Men i övrigt är förloppet likartat som flera andra fall jag haft kontakt med - en kafkaliknande upplevelse av att bli anklagad för misshandel, att sättas i häkte och att få barnen omhändertagna.

När man från Akademiska barnsjukhuset försöker skjuta över ansvaret på socialtjänsten, ja då inser man inte vilken avgörande roll sjukvården har i sammanhanget. Både socialtjänst och rättsväsende reagerar starkt, av förståeliga skäl, när ett intyg om barnmisshandel kommer in från en läkare. Ett sådant intyg kan betyda just vad som beskrivs i artikeln, att familjer slås i spillror, att barn blir placerade i familjehem för så lång tid att det sedan är omöjligt för föräldrarna att ta hem barnet, och till och med att en förälder (eller möjligen båda, men nästan uteslutande pappan) blir dömd till ett fängelsestraff.


Uppdrag granskning beskrev tydligt i veckans program hur resultatet kan bli för en enskild familj då socialtjänsten dömer någon "skyldig" som friats av rättsväsendet. Naturligtvis skulle socialtjänsten värja sig från den terminologin, eftersom deras uppgift är "skydd av barnet". Men resultatet är ju det kanske värsta straffet man kan få som förälder och barn - att behöva skiljas från varandra. I det här fallet var det fråga om ett påstått incestfall vilket gör det hela ännu mer skamligt. Något som för övrigt varit uppe i Uppdrag Granskning 2011 då en familj i Sandviken fick barnen omhändertagna.

Men vi återgår till misshandelsfallen. Sedan mitt förra blogginlägg har jag satt mig in i problematiken, pratat med många familjer, advokater, läkare och professorer och fått en bättre (eller snarare sämre) bild av problematiken och dess omfattning.

Fallet från i sommar, där familjen alltså är hemma igen, har nu fått öppnat en utredning om Osteogenesis Imperfekta, en benskörhetssjukdom som borde ha tagits i beaktande vid den inledande sjukvårdskontakten då diagnosen bestämdes till barnmisshandel (en mycket märklig diagnos i sig - AHT - som är mer fokuserad på skadornas uppkomst än den faktiska sjukdomsbilden). Ni kan läsa mer om det liknande fallet Liam från Göteborg på "Liams fond". Det är alltså typiska exempel på hur man missat att undersöka alternativa förklaringsmodeller när man väl bestämt sig för att det är en fråga om barnmisshandel. 

Det som har slagit mig mest är att det faktiskt är en tydlig kontrovers inom den medicinska professionen runt den här typen av diagnostisering. Det kunde jag tydligt se när jag tittade (finns inspelat) på det symposium som anordnades på Akademiska sjukhuset 4/4 i år. Där ägnades nämligen minst 1 av 4 föreläsningar åt att vederlägga kritiken och den "oseriösa forskningen" som pekar på bristerna i diagnoser som Shaken Baby Syndrom (eller AHT). Det slående var att i publiken satt bland andra just den Waney Squier som jag nämnde om senast, och ställde mycket initierade frågor som inte blev emotsagda av någon, antagligen på grund av sin vetenskapliga tyngd.

Just tendensen att söka stöd för sin hypotes, snarare än att motbevisa den, är ett grundläggande vetenskapsteoretiskt misstag som tycks vara applicerbart här. Jag reagerade särskilt på Staffan Janssons inlägg under symposiet 4/4. Han är forskare i folkhälsovetenskap i Karlstad / Örebro, och presenterade statistik över barn som sägs ha blivit utsatta för misshandel. (Märk väl att denna statistik ofta bygger på dem som blivit dömda eller diagnostiserade, och om domar eller diagnoser är felaktiga så blir ju även statistiken helt fel - alltså ett slags cirkelbevis). Han reagerade på att det i statistiken är fler barn som är för tidigt födda / kroniskt sjuka / handikappade som sägs dö av barnmisshandel än vanliga barn. Och Staffan säger mycket riktigt att detta ju strider mot sunt förnuft eftersom man kan tycka att föräldrar borde ta ännu bättre om hand om dessa sköra barn (vilket de för övrigt gör enligt en neonatanolog jag pratat med som sett dessa familjer med för tidigt födda barn under lång tids vistelse på sjukhuset). Men nej, eftersom statistiken visar att dessa är överrepresenterade när det gäller misshandel så försöker forskarna i stället hitta förklaringar till varför det kan vara så - exempelvis att föräldrar med sjuka barn är mer pressade och därför skulle reagera genom att skaka och slå sina späda barn i större utsträckning än andra. Det har visst aldrig slagit någon in att anledningen att flera av dessa barn dör kanske är just att de är för tidigt födda, kroniskt sjuka eller har en rad komplikationer, och att det i själva verket är detta sköra tillstånd som gör att de avlider!

Jag har som sagt talat med flera högt uppsatta läkare och professorer som varnar för bristerna på detta område, och nu hoppas jag att den medicinska professionen och forskarkåren ska ta sitt samhällsansvar och gå till botten med detta. Minns att det inte var alltför länge sedan som föräldrar till barn som dog i plötslig spädbarnsdöd dömdes till fängelse, och längre tillbaka till och med till döden. Min fru påpekade faktiskt att den sista personen som dömdes till döden i hennes hembygd Hølonda i Norge dömdes just för att ha orsakat sitt barns död under denna typ av omständigheter.
 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej,
Ser att du är väl insatt i ämnet och har en fråga.
Hur kan en läkare som aldrig träffat mig eller mitt barn ställa diagnosen MBP på mig?
Min dotter har kronisk fatigue, och är det enda, vad vi vet, barnet i Sverige med denna diagnos. Hon är väl utredd av mkt kunniga läkare och professorer i ämnet, och man har tom använt henne som ett fallstudie.
Jag har fått stämpeln på mig genom vad jag anser hörsägen, och detta har i sin tur lett till att mina två yngsta, av tre, har blivit omhändertagna. Jag har med ljus och lykta letat och letat efter ett ställe där man kan utreda mig om jag verkligen har MBP men ingen psykolog el läkare vill el tycker att det behövs. Men det behövs! För kan jag inte bevisa detta så förblir mina barn omhändertagna pga att jag är fara för deras hälsa och utveckling.
Det enda jag vill, som jag anser är barnen rätt i samhället, är att dom ska få komma hem till sin mamma och sin två år äldre syster.
Vid detta inlägg har jag inte fått prata el träffa mina barn på mer ån sju!!!! Veckor

MT

Segersam sa...

Skriv gärna en rad på mail, eller allra helst ring! Min mailadress finns överst till höger på bloggen.

Vore bra att få höra lite mer om ditt fall!

Mvh
Jonas Segersam