SD:s trassel i judefrågan

I Jerusalem Post (bild ovan) försökte Björn Söder häromdagen bringa reda efter de anklagelser om antisemitism som han under senare tid blivit utsatt för.

Och det är ingen tvekan om att den intervju i DN som jag i ett tidigare inlägg här refererat till ("är SD rasister?") av Sverigedemokraternas motståndare har utnyttjats till det yttersta och citaten har använts till både det ena och det andra i syfte att misskreditera Björn Söder.

Jag tror inte SD är antisemiter, och det är ingen tvekan om att den huvudsakliga måltavlan för partiet inte är judar - utan "islam" och "araber" - som ses som ett stort hot mot det "svenska" samhället. I intervjun ville ju Björn Söder just påpeka att judar faktiskt är en nationell minoritet i Sverige (med jiddisch som erkänt minoritetsspråk), till skillnad från just araber som enligt SD:s nationalistiska ideologi bör assimileras eller avpolletteras.

Hela affären uppenbarar dock en massa trassel från SD:s sida när det gäller judefrågan. Den uppenbarar också det problematiska i att ha nationalism som politisk ideologi. Och slutligen uppenbarar den hur mångbottnat själva "jude"-begreppet i sig är, speciellt kopplat till staten Israel.

Söder försöker i Jerusalem Post framhålla hur Israel-vänliga SD är. Han har besökt landet och påpekar att partiet starkt har opponerat mot ett erkännande av Palestina.

Men frågan gällde ju inte hur SD ser på Israel eller situationen i mellanöstern, utan hur de ser på judar som bor i Sverige. Och här modererar Björn Söder sitt citat betänkligt - från (DN)

" Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet."

till (JP)
"I believe most people of Jewish origin that have become Swedes (as in becoming a part of the Swedish nation) may have partly abandoned their Jewish identity in some cases." - det vill säga
"Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar (alltså blir del av den svenska nationen) kan delvis ha lämnat sin judiska identitet i några fall.

Vi har plötsligt fått in både "kan", "delvis" och "i några fall".

Han inser väl att det ligger något i bland andra judinnan Lena Posners Körösis ord "När andra talar om för mig vem jag är, är det inget annat än en förolämpning."

Och så svamlar han en del om att det är en glidande skala, att man inte byter nation över en natt och att man visst kan våra både svensk och jude i vissa aspekter (återkommer till de olika aspekterna av "jude" nedan)

Det som problematiserar SD:s syn på svenska judar ytterligare är att Posner Körösi till DN påpekar att sverigedemokraterna skrivit motioner som
1/ "De vill inte bara behålla förbudet mot kosherslaktat kött, utan även utvidga det till import"
2/ "De vill också förbjuda judiska skolor"
3/ "De vill förbjuda manlig omskärelse på åttonde dagen, något som är grunden i den judiska identiteten för en absolut majoritet av judar oavsett om man är religiös eller inte"
Det sista gör det "fullständigt omöjligt för den judiska gruppen att finnas kvar i Sverige"

Så, kära sverigedemokrater, ta och tänk efter lite vad det egentligen innebär att ha nationalism som politisk ideologi!

Det är ju uppenbarligen ett problem att börja dela in människor i "vi" och "dom". Även om man erkänner andra "nationer" som nationella minoriteter, så tror jag det är bra om vi kan undvika den här typen av indelningar. Egentligen är ju judar inte någon nationell minoritet i lagstiftningen utan det är fem språk riksdagen valt att lyfta upp som nationella minoritetsspråk, däribland jiddisch.

Vi måste vara öppna och inkluderande gentemot alla svenska medborgare. Men däremot kan vi naturligtvis diskutera vem som ska bli medborgare, och vilka skyldigheter och rättigheter de som kommer till Sverige ska ha, vilket Kristdemokraterna också börjat göra - se mitt tidigare inlägg.

Slutligen den svåra frågan om vad "jude" är. Speciellt när Björn Söder i en debattartikel vänder sig till en israelisk läsarkrets blir det uppenbart hur laddade dessa frågor är. Det blir också uppenbart att Björn appelerar till Israeliska nationalister som kämpar för att stärka "den judiska nationens" roll i staten Israel, på bekostnad av exempelvis araber. I Israel har detta faktiskt varit ett regeringsförslag innan jul - vilket bland annat innebar att arabiska inte längre skall vara officiellt språk -, som i sig blev orsaken till regeringskris och nyval utlyst till mars. (se SvD och ViD)

Nu är det så att Israel redan är en "judisk stat" per definition, vilket redan idag föranleder en del (arabiska / vänster-) företrädare att beteckna den som en "rasiststat". Jag tror inte man kan komma ifrån kopplingen mellan judar och Israel, för alternativet är ju en arabisk stat, "Palestina", som jag också skrivit om nyligen ("enstatslösningen").

Men vad är då judiskt? Här trasslar Söder in sig, eftersom han försöker skilja på "religion" och "kultur" och "identitet". Men så enkelt är det inte. Kan man vara "svensk" enligt SD:s definition, men tillhöra den judiska religionen? Jag är inte så säker på det - men vi får återkomma till alla dessa svåra frågor senare.

Bra om SD av Stefan Olsson

Är sverigedemokraterna rasister?

I denna debatt anklagar vänsterpartiets Rossana Dinamarca SD för att vara rasister, och Sverigedemokraten Björn Söder svarar med att påpeka att han skulle kunna kalla V för att vara kommunister, något som enligt honom stämmer, till skillnad från att SD=rasister.

Jag trodde bara det var F! som kallade SD för rasister, något de inför gårdagens kommunfullmäktige gjorde i ett brev till oss andra i fullmäktige med syfte att vi skulle rösta på deras kandidat framför SD:s i valet till socialnämnden i Uppsala (där för övrigt jag själv blev invald som ersättare). Men även Jonas Sjöstedt och R Dinamarca har alltså gjort samma koppling.

Jag tycker man ska vara försiktig att klistra etiketter på andra, speciellt sådana som personen / personerna i fråga inte själva anser stämma.

Men jag måste säga att jag blev lite fundersam i går utifrån debatten i kommunfullmäktige, kopplat till den intervju i Dagens Nyheter (av Niklas Orrenius, läs här) där Björn Söder hävdade att judar och samer inte ingår i "den svenska nationen".

Det jag reagerade på i sverigedemokraternas retorik i kommunfullmäktigedebatten är det konsekventa användandet av ordet "assimilation" i stället för "integration". Vi beslutade bland annat i går om att öka (fördubbla till ca 150) antal boendeplatser för ensamkommande flyktingbarn i Uppsala. Och då kom gång på gång detta begrepp upp.

Jag kan inte låta bli att associera till judarna i Europa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De betecknades ju ofta som "assimilerade", när de anpassat sig till den tyska eller europeiska livsstilen, och även i många fall konverterat, och ofta inte hade några andra band än sitt ursprung till den judiska identiteten. I Tyskland grävde man dock upp detta ursprung och de blev, trots att de gjorde allt för att passa in, ändå anklagade för att inte vara riktigt tyska. Med de tragiska konsekvenser som vi alla känner i form av förintelsen.

Ett resonemang där man definierar "svenskt" som t ex talar svenska, upprätthåller svenska traditioner och värderingar (vilka de nu är) är den nationalism som är en viktig del (roten faktiskt) i sverigedemokratisk ideologi. Problemet med denna nationalism är att den öppnar för en uppdelning av människor i "vi" och "dom", och jag förstår faktiskt Rossana Dinamarcas markering att "du är inte min talman", även om jag tycker det är högst olämpligt att demonstrera på det sättet i riksdagens kammare. För hon upplever att konsekvensen av den sverigedemokratiska nationalismen är att hon, som sydamerikan, inte är riktig svensk (förutom alla politiska bottnar som vänsterpartist förstås).

Detta är ett problem i Europa där nationerna sedan 1900-talets början bildats som nationalstater, med en visserligen förståelig koppling till språk och folk, men ofta med en inskränkt och exkluderande syn på främlingar.

Jag tror att vi måste låta svenskheten omdefinieras så att vi får en modernare syn på vad en svensk är. En syn som står närmare den amerikanska där det är konstitutionen, medborgarskapet och den amerikanska friheten som är den sammanhållande värdegemenskapen.

Vi kan som svenskar absolut vara stolta över allt svenskt (vad nu det är), men jag kan inte låta bli att fundera över om jag som är mer eller mindre halvfinne, med denna extremnationalistiska syn, ska börja oroa mig över att riskera bli repatrierad till Finland. Trots att släkten invandrade till Värmland på 1600-talet. Jag har ju faktiskt lärt mig en del finska (både av släkten och i Finland), ser upp till det finska skolsystemet och är dessutom ganska tystlåten. Då är jag kanske inte riktigt "assimilerad" med sverigedemokraternas måttstock!?

Nej, jag kallar mig gärna nationalist, men det är en nationalism som ser andra människor som flyttar hit snarare som en tillgång än som ett hot.Och jag håller med Fredrik Reinfeldt om att vi har gott om plats, och med vår rikedom kan hjälpa många människor i nöd. Sedan får vi naturligtvis fundera på hur vi ska förhålla oss till människor från andra länder, och hur vi på olika sätt ska integrera dem som kommer. Till och med Björn Söder talar ju om en "öppen svenskhet" och det är ju i alla fall ett bra första steg. Jag får dock be att återkomma om detta.

Övriga länkar:
Lena Posner Körösi i DN
Avgångskrav mot Björn Söder
Intern SD-kritik mot Björn Söder
Rossana Dinamarca försvarar kommunismen

Se gärna detta upplysande klipp från norsk TV (via interastistmen), där bl a Björn Lindahl (på slutet) beskriver både skillnaderna mellan Sverige och Norge, och dilemmat i svensk invandringspolitik: