Migrationsfrågan kommer avgöra nästa val

UNT intervjuar oss lokalpolitiker om de sammanbrutna migrationsförhandlingarna på riksnivå. KD och M lämnade förhandlingarna som skulle komma fram till en gemensam migrationspolitik eftersom socialdemokraterna vägrade att sänka dagens invandringsnivå. Jag citeras i intervjun på mitt svar på frågan varför jag tror att just den här frågan är så polariserande i svensk politik - men jag sa även en hel del annat som jag utvecklar lite mer här.

Bakgrund

Den parlamentariska kommittén för migrationspolitiken tillsattes av regeringen 2019 under stor press från oppositionen, inte minst Ebba Busch och KD. Kommittén är en tydlig del av överenskommelsen med C och L i januariöverenskommelsen (punkt 67 av 73). Innan valet sa Löfvén att det vore hårresande att ha med SD i en sådan kommitté, något som han alltså fick ge sig på eftersom kommittén innehåller representanter från alla partier (ja några fler från S då förstå...).

Jag tycker det är väldigt bra att detta arbete kom till stånd, men samtidigt förstår jag att det varit svårt att få ihop ett resultat. Hans Eklind, KD:s representant och Ebba Busch har varit tydliga med att det var omöjligt att få ihop en överenskommelse då socialdemokraterna vägrade att gå med på att minska invandringen från dagens nivåer till en nivå som stämmer med våra nordiska grannländer. Faktum är att Sverige tagit emot DUBBELT så många flyktingar som de övriga nordiska länderna TILLSAMMANS (mellan 2014-2018, 320.000 i Sverige, jämfört med 150.000 i övriga Norden). Det är också ohållbart att man accepterar en situation där de som fått avslag på sin asylansökan tillåts vara kvar i Sverige, och utgöra en stor del av den svarta arbetsmarknaden, och i många fall vara hänvisade till annan kriminalitet och brottslighet.

Illustration av politiska läget

Den havererade kommittén är en tydlig illustration av det svåra politiska läget i Sverige. S hade hoppats att få en uppgörelse genom att lämna V och SD utanför men problemet är att framför allt M och MP står för långt i från varandra. Då måste S välja mellan att göra upp med M eller att göra upp med MP - inte så svårt med tanke på att de sitter i regering tillsammans med MP, och därmed bröt förhandlingarna samman.

Nu kommer denna fråga bli en av många viktiga inför nästa val 2022 - och det är bråttom. För att komma tillrätta med tydliga skiljefrågor så behöver vi en ny regering. För att nämna några, där MP sätter sig på tvären, förutom migrationen, så är det snabbjärnväg, kärnkraft, gängkriminalitet och försvaret. Sverige ska inte behöva stå ut med vänsterns vanstyre, bara för att S hela tiden skyller allt på SD.

Morgan Johansson gjorde bort sig

I TV-studion gjorde migrationsminister Morgan Johansson bort sig, och detta tror jag blir spiken i kistan för det socialdemokratiska regeringsinnehavet. När han ställde upp på att medverka var det under förutsättning att det inte skulle vara någon debatt med moderaternas Maria M Stenergard - ändå underlåter han sig att raljera med moderaterna, utan att Stenergard har någon chans att försvara sig, något han sågas för av exempelvis AB:s Lena Mellin och på DN:s ledarsida.

Även SVT gjorde bort sig och visar tydligt att de tillåter sig följa regeringens agenda för vem som ska debattera - i stället för att försvara sig hade sossarna skickat fram Centerpartiet att debattera mot Moderaterna. När sedan ansvarig sosse-minister till slut ställde upp (S vågade väl inte skicka fram Löfvén...) fick hans "Moderaterna och Sverigedemokraterna är ju som Helan och Halvan" alltså stå oemotsagt.

Migrationspolitiken är klurig

Jag har flera gånger kritiserat S och M att tävla om att överträffa Sverigedemokraterna när det gäller att strypa invandringen. Senast i UNT för några veckor sedan. Det var väldigt tydligt inför valet att M och S var livrädda att förlora röster till SD och därför la förslag utifrån den stora flyktingkrisen 2015 som innebar en radikal omsvängning av svensk migrationspolitik.

Jag får erkänna att jag själv delvis har svängt i denna fråga. 2015 stod jag på torget i Uppsala och citerade Angela Merkel "Wir schaffen das" - vi klarar det - och jag tror fortfarande att det är viktigt att vi svenskar visar solidaritet med människor som flyr krig och förtryck. Men utvecklingen den hösten visade att vi kan inte själva som nation (tillsammans med Tyskland) ta ansvar för hela invandringen i EU - nu när vi har ett system med Schengen och Dublinförordning. Därför behöver vi gränskontroller och asylansökningsområden och KD var faktiskt först (förutom SD) att redan under Göran Hägglund, innan 2015 driva på för lägre bidrag, tillfälliga uppehållstillstånd och "säkra länder" - det senaste något som Morgan Johansson i länken ovan nämner som åtgärd från regeringens sida först nu. Sent ska syndaren vakna.

Vi måste gå vidare

Tyvärr är det samma linje som gällde innan 2015 som fortfarande präglar svensk migrationspolitik. Den linje som idag främst V och MP står för, men som också till stor del stöds av Centerpartiet.

På vänsterkanten anser man nämligen att man inte kan "begränsa" invandringen utan att alla måste få komma till Sverige och söka asyl, samt få en rättssäker och noggrann prövning av sina asylskäl. I praktiken innebär det att de allra flesta som kommer också stannar i Sverige, vare sig de får asyl eller inte. Dessutom tar handläggningen så lång tid så många kan både svenska och i vissa fall har skaffat sig ett jobb (svart) innan den svenska migrationsbyråkratins långsamma och kostsamma kvarnar har malt färdigt.

Det är inte hållbart att av vår befolkning är 1/5, det vill säga två miljoner, födda utomlands! För min personliga del är jag positiv till att invandrare bor i Sverige, men för att landet ska funka och för att det ska finnas en demokratisk förankring så måste hela politiken läggas om!

Om man inte står fast vid vänsterns naiva och orealistiska politik - att alla som uppfyller kraven ska få asyl - samtidigt som alla nyanlända ska föras upp till samma levnadsstandard som övriga svenskar - så finns det två alternativ.

Det ena (som kanske centerpartiet lutar något åt) är att man accepterar att nyanlända inte behöver omfattas av den svenska välfärdspolitiken utan de får söka lyckan själva. Det tror jag dock inte håller i längden - vi kan inte ha ett land som dras isär mer med utanförskap, tiggeri, svartjobb, bidragsfusk och fattigdom.

Den andra vägen är att strypa invandringen. Det har vi delvis redan gjort, men vi ligger fortfarande på  nivåer över 20.000 asylsökande per år. Ska vi hamna på nivå med övriga EU så skulle den nivån i stort sett behöva halveras.

Hur detta ska gå till kommer bli en av de stora valfrågorna 2022. Jag ser fram mot att driva på för en värdemässigt grundad linje i dessa frågor - och se till att vi får en ny regering som kan lägga grunden för en ansvarsfull svensk politik som håller för framtiden!

Bättre migrationspolitik

I Dagen berättar Mimmi Westerlund som jag jobbar med i Uppsala kommun om den motion vi lämnat till Kristdemokraternas riksting om att förbättra partiets migrationspolitik.


Jag tycker det är tråkigt med den kritik som framkommit internt mot den linje som partiet framgångsrikt drivit de senaste åren. En politik med både hjärta och hjärna. Vi behöver förkorta asylprocessen, förbättra det gemensamma mottagandet i EU och fortsätta att ta bort uppenbara skevheter i det svenska flyktingmottagandet.


Så här säger några av oss undertecknare om motionen:

- Jag tycker det är viktigt att vi lyfter denna fråga ur olika perspektiv, vilket vi nu kommer göra på det riksting som hålls i Uppsala senare i år, säger Jonas Segersam, kommunalråd i Uppsala och en av motionärerna

- Vi visar genom motionen hur vi måste möta den berättigade oro från många människor i Sverige över bristerna i tillgång på bostäder och välfärd, tillägger Carl-Johan Schiller, kommunalråd i Lidingö

Torsten Elofsson, också motionär och partiets ordförande i Malmö fortsätter:

- Partiet behöver bli tydligare med att vi har en politik på migrationsområdet med både hjärta och hjärna, vilket inte minst utmaningarna i Malmö visar behövs.

- Det är dags för en progressiv migrationspolitik med framtiden i fokus, inte en orealistisk politik som inte stämmer överens med nya förutsättningar i omvärlden avslutar Eric Dicksson, ordförande för KD Kalmar.

Här kan du även läsa motionen i sin helhet:

Motion om partiets migrationspolitik

Sedan flyktingvågen hösten 2015 har svensk migrationspolitik ställts på ända. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har som regering föreslagit restriktioner för invandringen som får de Sverigedemokratiska förslagen från innan valet att blekna. Det blev uppenbart för alla att Sverige inte kan föra en isolerad migrationspolitik utan i stället måste samverka med EU så länge vi ingår i Schengensamarbetet.

KD driver på, med hjärta och hjärna
Kristdemokraterna har varit pådrivande för att få en förändring till stånd. På samma sätt som Alf Svensson på sin tid, mot den rådande synen, ifrågasatte skevheterna i sjukförsäkringssystemet, så lämnade partiet under Göran Hägglund (december 2014) förslag på förändringar av migrationspolitiken, som numera även övriga partier anslutit sig till. Det gäller tillfälliga uppehållstillstånd, starkare försörjningskrav kopplat till lägre bidrag och klassning av säkra länder för att underlätta migrationsprocessen. Partiets roll som föregångare har fortsatt under Ebba Busch Thors partiledarskap. Kristdemokraterna har omfamnat en politik med både hjärta och hjärna, som medelväg mellan två extremer. Å ena sidan en politik med bara hjärta där en del tror att Sverige har nästan obegränsade möjligheter att ta emot flyktingar, och å andra sidan en politik med bara hjärna, ibland kopplat till ett stenhjärta, som säger nej till alla människor som har behov av hjälp och en fristad.

Genom migrationsöverenskommelsen i oktober 2015 kommer förutom att de nyss nämnda KD-förslagen genomförs även en del uppenbara fel att rättas till. Ett exempel är att föräldrar som kommer till Sverige med barn i 5-6-årsåldern har fått föräldrapenning lika lång tid som i Sverige nyfödda barn. Ett annat att personer som fått beslut om av- eller utvisning inte längre kan bo kvar i sitt anläggningsboende.

Förkorta asylprocessen
Den första punkten i överenskommelsen gäller att förkorta tiden för asylprocessen. Vi har i Sverige haft en ohållbar situation där vi velat värna en rättssäker möjlighet för asyl, men detta system har inneburit på tok för långa handläggningstider. Dessutom har man, vid händelse av negativt besked efter prövning i alla rättsliga instanser, bara kunnat gå under jorden. Efter att fyra år har gått sedan första ansökan har man kunnat påbörja hela processen från början igen. Det finns exempel på familjer som levt i Sverige över 10 år och fått uppleva avslag på avslag men ändå stannar kvar trots nästan obefintliga utsikter att beviljas uppehållstillstånd. Gratis skolgång och sjukvård för personer som uppehåller sig illegalt i landet blir en sorglig illustration på det svenska migrationssystemets misslyckande. I princip är även de generösa reglerna tillämpliga för utvisade brottslingar som illegalt återvänt till Sverige.

En annan illustration på misslyckandet är när det snarare är en regel än ett undantag att asylsökande undanhåller de identitets- och resehandlingar man använt för att ta sig till Sverige, eller att man uppenbart missleder när det gäller sin ålder eller ursprung. Ännu allvarligare är det när personer med en kriminell bakgrund kortsluter det svenska mottagningssystemet. Det förekommer att vissa personer, många gånger med multipla identiteter, erhåller bidrag från olika håll. Det finns till och med en risk att det blir förövarna och inte offren som blir de som erhåller svenskt uppehållstillstånd.

Prövningen måste rimligen ske utanför Sveriges gränser, och om så inte är möjligt i anslutning till gränsen. Vi måste intensifiera våra ansträngningar att bilda opinion i resten av Europa så att vi inom hela unionen kan hjälpa dem som flyr undan krig och nöd från exempelvis Mellanöstern. Skulle övriga EU-länder ta emot bara en bråkdel av Sveriges mottagande skulle vi kunna göra stora insatser för många människor.

Värna välfärden
Sverige är ett rikt land som på många sätt kommit långt i utvecklingen. Vårt välfärdssystem har varit framgångsrikt och bidragit till att vi är ett av världens mest välmående länder, och för det ska vi vara tacksamma. Men tider förändras och idag ser vi att debatten om migrationspolitik har hamnat i ett läge där flyktingmottagandet sätts mot just vår gemensamma välfärd. Är det på grund av en inbyggd ovilja att hjälpa människor som flyr krig och förtryck, eller finns svaret någon annanstans?

Utgångspunkten i denna fråga måste vara att vilja hjälpa utsatta så gott man kan, men detta samtidigt som vi upprätthåller samhällskontraktet mellan det offentliga och skattebetalarna. När människor som betalat skatt i hela sina vuxna liv (i ett av världens högst beskattade länder) inte längre upplever att de får den välfärd som de förväntar utan möts av stängda vårdavdelningar, långa köer och undermålig skola, ja då kan solidariteten i samhället komma att försvinna.

Förståelse för människors naturliga reaktioner
När människor upplever orättvisor i att en del särbehandlas och gynnas skapas splittringar mellan ett ”vi och dem”. Människor som betalat skatt, arbetat, sparat och deltagit i samhällsbygget ser plötsligt att andra människor som inte gjort något av detta plötsligt får gratis bostäder med högre standard än de själva, får bidrag och stöd utan att behöva arbeta. Sådant försämrar skattemoralen och välviljan.

Detta väcker oundvikligen en hel rad så kallade rättvisefrågor att ta ställning till, där det i dagsläget endast finns två destruktiva sidor i svensk politik. Den ena sidan ställer ultimatum och menar att välfärden bara räcker åt en grupp i taget – att ta emot asylsökande över huvud taget blir ett hot mot de svenska pensionärerna. Den andra sidan menar att välfärden gott räcker åt alla och att det egentligen bara sitter i (o)viljan att hjälpa sin nästa.

Kristdemokraterna måste vara ett parti med ett längre perspektiv, som inte faller för frestelsen att köra i något av de två diken som finns.

Utmaningar mot samhällskontraktet
I en färsk kartläggning signerad Dagens Nyheter (5/2-17) visas att bristen på intensivvårdsplatser för barn är akut i hela landet. Det innebär att svårt sjuka barn skickas utomlands då en fjärdedel av de få platser som finns hemma är stängda.[1] I norra delar av Sverige läggs BB ner och mammor tvingas i vissa fall att föda i bilen.[2]  I Härnösand har patienter till Folktandvården väntat i upp till fem år för en vanlig undersökning. 2012 avsattes 70 timmar till asyltandvård, i januari 2017 var det 989 timmar vilket motsvarar fyra timmar om dagen.[3]

Om man inte är personligen drabbad av nedskärningarna är det lätt att ha åsikter om att välfärden ska räcka till alla, och även ännu fler. Faktum kvarstår att den inte gör det.

En annan rättvisefråga är den om bostäder - att det råder bostadsbrist i Sverige, och främst i städerna, är det ingen tvekan om. Varje år läser vi tidningarna om studenter som tvingas bo i tält eller på vandrarhem i väntan på att en möjlighet ska dyka upp. Många föräldrar uppmanar sina barn att ställa sig i kommunens bostadskö redan från 16 års ålder, men när de vill flytta hemifrån saknas det ändå flera år för att få ett kontrakt. Detta samtidigt som kommunala bostadsbolag tar stora andelar av hyresbeståndet i anspråk när de (enligt nya bosättningslagen) bistår med bostäder till nyanlända.[4]

Att öka välfärdens kapacitet är ett långsiktigt projekt
Den som söker asyl och som så småningom får beviljat uppehållstillstånd blir under den första tiden beroende av det svenska välfärdssystemet. I snitt tar det sju år för en nyanländ att etablera sig på arbetsmarknaden. Detta sker samtidigt som den genomsnittliga handläggningstiden för asylprövning fördubblats. De som sökte asyl 2015 kommer i många fall vänta till i år.

2015 ansökte 162 877 personer om asyl i Sverige, och efter åtstramningarna vintern 2015/16 sjönk siffran drastiskt till 28 939 personer förra året. Antalet inskrivna i Migrationsverkets system var i februari 2017 115 360 personer, varav 60.000 bor i anläggningsboende (ABO) och drygt 30.000 bor i eget boende (EBO). Drygt 22.000 bor i övrigt boende.

Att just denna process (handläggning, beslut, integrering) är så utdragen är en starkt bidragande faktor till att kostnader skenar och välfärden begränsas.

Vi anser att Kristdemokraterna måste driva på för att få till en hållbar lösning för den svenska migrations- och välfärdspolitiken.

Vi föreslår därför rikstinget besluta

Att Kristdemokraterna verkar för en fungerande fördelning inom EU av hur många asylsökande som kan tas emot

Att Kristdemokraterna på olika sätt verkar för att öka asylmottagandet i övrigt inom EU och på så sätt solidariskt avlasta det stora ansvar som Sverige hittills tagit

Att Kristdemokraterna verkar för att möjliggöra snabb asylprövning i speciella stationer utomlands eller vid gränsen där besked ges och kan verkställas direkt, både vid avslag och beviljande

Att Kristdemokraterna verkar för att ett avlägsnande från Sverige ska ske så snart som möjligt efter lagakraftvunnet avslag på en asylansökan

Att Kristdemokraterna verkar för att rätt till skolgång, försörjningsstöd och bostadsbidrag ska upphöra vid lagakraftvunnet avslag på asylansökan, varefter endast i princip akutsjukvård ska erbjudas

Att Kristdemokraterna verkar för att inga offentliga ekonomiska bidrag ska utbetalas till den som uppehåller sig illegalt i Sverige

Att Kristdemokraterna verkar för att modellen med EBO reformeras för att beivra missbruk i form av exempelvis fiktiva mantalsskrivningar

Att Kristdemokraterna verkar för att Sverige inför ett utökat kvotsystem för asylflyktingar där ansökan sker på plats i hemlandet eller i ett grannland och gärna i samverkan med UNHCR, istället för vid rikets gräns

Att Kristdemokraterna verkar för att socialförsäkringsförmåner i första hand ska vara reserverade för personer som skattat i Sverige under två år, svenska medborgare samt EU-medborgare med rätt att vistas i landet

Att Kristdemokraterna verkar för att personer som begår brott och döms till allvarligare påföljd (som fängelse) under asylprocessen ges avslag på sin asylansökan

Att Kristdemokraterna verkar för att möjligheten till anhöriginvandring ska begränsas till de som ordnat egen försörjning, med undantag för nära familj i form av gifta makar och barn under 18 år

Att Kristdemokraterna verkar för att tiden från det att en asylansökan görs till dess att nästa kan göras utökas från dagens 4 år till 8 år.

 

Jonas Segersam, KD Uppsala
Mimmi Westerlund, KD Uppsala
Carl-Johan Schiller, KD Lidingö
Daniel Wall Andersson, KD Uppsala
Felicia Sundmark, KD Uppsala
Torsten Elofsson, KD Malmö
Jonatan Hedin, KD Södermalm
Hugo Fievét, KD Hägersten
Eric Dicksson, KD Kalmar
Alexander Krasnov, KD Kalmar
Stefan Svanström, KD Stockholm

Bo Engström, KD Malmö
Robin Persson, KD Malmö
Ardavan Khoshnood, KD Malmö

---

[1] https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiEoqClmfvRAhVLD5oKHVhECTEQqOcBCBowAA&url=http%3A%2F%2Fwww.dn.se%2Fsthlm%2Fsvart-sjuka-barn-drabbas-av-brist-pa-vardplatser%2F&usg=AFQjCNE2u4-yc2LFp7ydEgVi4x0RgbMxQg&sig2=Lagkq1DU8y5Gi3y3sCcudA&bvm=bv.146094739,d.bGs

[2] http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/barn/kurs-i-bilforlossning-da-bb-i-solleftea-stanger/

[3] http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/langa-koer-hos-folktandvarden

[4] https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Pressrum/Fokusomraden/Bosattningslagen.html

Fackens makt över invandringen

I måndags släppte Upplandsradion nyheten att en iransk familj utvisas efter fyra år i Sverige - välintegrerade med arbete och med ett positivt bidrag till det svenska samhället.

Ändå får de beskedet från migrationsverket att de måste åka, eftersom mannens lön under 5 månader legat 180 kronor under kollektivavtalad lön. Hur kan detta hända? Arbetsgivaren har erkänt sitt misstag, och den ene pojkens lärare har ställt upp i förtvivlade försök att hjälpa familjen. Ändå står beslutet fast, även om Migrationsverket nu välkomnar en rättslig prövning.

Rebecca Weidmo Uvell lyfter förtjänstfullt i sin blogg det verkliga problemet som ligger bakom migrationsverkets beslut. Det är nämligen inte egentligen statliga myndigheter som är problemet utan den svenska arbetsrätten. I själva verket är det i praktiken LO som beslutar om vem som ska få stanna och inte. Och detta utifrån att vi har en djungel av tämligen höga minimilöner att förhålla oss till.

Det är för mig helt obegripligt hur vänstern å ena sidan hävdar någon slags rättighetstänkande att komma till Sverige, och å andra sidan klamrar sig fast vid försvar av en svensk modell som blev inaktuell redan med berlinmurens fall och Sveriges medlemskap i EU. Jag har tidigare utvecklat detta dilemma i artikeln om "Refugees Welcome", läs gärna mer där.

Maria Eriksson om saken i Dagens Samhälle

Expressen om iranska familjen

Gränskontroller och asylansökningsområden

I går debatterade Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt (V) i Aktuellt förslag från Kristdemokraterna om exempelvis särskilda asylansökningsområden (och även gränskontroller)

Nu har ju även regeringen (presskonferens med Ygeman igår) meddelat att de inför gränskontroller som träder i kraft just nu vid Sveriges gräns mot Danmark / Tyskland.

Löfvén konstaterar att Dublinförordningen måste rivas upp - eftersom den ju uppenbart helt enkelt inte fungerar.

Till skillnad från Sverigedemokraterna, som haft en massa förslag länge, utifrån att de vill ha ett totalt invandringsstopp (eller åtminstone 95%), så står Kristdemokraterna för en ansvarsfull flyktingpolitik, utan att vara så totalt naiva som vänsterpartiet och miljöpartiet (exempelvis). Roligt att se att även liberaler, som Björn Axén på Frihetssmedjan, förmår se även problemen med invandringen.

Mycket bra att Ebba tar ledartröjan i dessa svåra frågor. Det är självklart så att något måste göras. Om inte EU har någon som helst styrsel på asylpolitiken så måste vi svenskar agera i eget intresse. Poängen är ju att de som verkligen behöver hjälp ska få det, inte att en massa personer uppehåller sig illegalt i Sverige eller kommer hit för att stanna utan giltiga asylskäl.

Ebba har också fått stöd från exempelvis UNT:s ledare och från Lena Mellin på Aftonbladet - vilket visar att det till stora delar är välavvägda förslag från vårt parti!

Det är naturligtvis också helt orimligt att folk ska vänta (och rota sig) under 1 1/2 - 2 år innan besked om utvisning. Då är det redan för sent. Nej, jag tror både de asylsökande och svenskar i allmänhet föredrar ett mindre byråkratiskt förfarande vid prövningen av asylskälen, och att vi just nu i första hand hjälper dem som verkligen behöver hjälp - personer som fått sina hem förstörda i Syriens krig, och som sett IS terror i vitögat.

Det kräver också mycket för oss i Uppsala kommun - se en bra information på kommunens hemsida! Jag mötte igår en familjefar som precis tagit emot två ensamkommande flyktingbarn i sitt hem, och idag fick jag höra från socialchefen att vi mot utlovade 70 mottagna asylsökande ensamkommande nu har tagit emot 130 fler! Det kräver mycket av kommunen att hitta boenden och skolor. Och jag hoppas verkligen att kommunen tar vara på det engagemang som faktiskt finns, till exempel att placera asylsökande i hem, något som vi drivit mycket tydligt i socialnämnden när det gäller ensamkommande barn. Speciellt barn (men även vuxna) behöver nära kontakter med vanliga svenska hem, det är inte minst viktigt för en god integration! Då kan vi inte hålla på och satsa på att bara bygga upp en massa institutioner som HVB, utan måste låta en del av pengarna komma villiga familjer till del!

Är sverigedemokraterna rasister?

I denna debatt anklagar vänsterpartiets Rossana Dinamarca SD för att vara rasister, och Sverigedemokraten Björn Söder svarar med att påpeka att han skulle kunna kalla V för att vara kommunister, något som enligt honom stämmer, till skillnad från att SD=rasister.

Jag trodde bara det var F! som kallade SD för rasister, något de inför gårdagens kommunfullmäktige gjorde i ett brev till oss andra i fullmäktige med syfte att vi skulle rösta på deras kandidat framför SD:s i valet till socialnämnden i Uppsala (där för övrigt jag själv blev invald som ersättare). Men även Jonas Sjöstedt och R Dinamarca har alltså gjort samma koppling.

Jag tycker man ska vara försiktig att klistra etiketter på andra, speciellt sådana som personen / personerna i fråga inte själva anser stämma.

Men jag måste säga att jag blev lite fundersam i går utifrån debatten i kommunfullmäktige, kopplat till den intervju i Dagens Nyheter (av Niklas Orrenius, läs här) där Björn Söder hävdade att judar och samer inte ingår i "den svenska nationen".

Det jag reagerade på i sverigedemokraternas retorik i kommunfullmäktigedebatten är det konsekventa användandet av ordet "assimilation" i stället för "integration". Vi beslutade bland annat i går om att öka (fördubbla till ca 150) antal boendeplatser för ensamkommande flyktingbarn i Uppsala. Och då kom gång på gång detta begrepp upp.

Jag kan inte låta bli att associera till judarna i Europa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De betecknades ju ofta som "assimilerade", när de anpassat sig till den tyska eller europeiska livsstilen, och även i många fall konverterat, och ofta inte hade några andra band än sitt ursprung till den judiska identiteten. I Tyskland grävde man dock upp detta ursprung och de blev, trots att de gjorde allt för att passa in, ändå anklagade för att inte vara riktigt tyska. Med de tragiska konsekvenser som vi alla känner i form av förintelsen.

Ett resonemang där man definierar "svenskt" som t ex talar svenska, upprätthåller svenska traditioner och värderingar (vilka de nu är) är den nationalism som är en viktig del (roten faktiskt) i sverigedemokratisk ideologi. Problemet med denna nationalism är att den öppnar för en uppdelning av människor i "vi" och "dom", och jag förstår faktiskt Rossana Dinamarcas markering att "du är inte min talman", även om jag tycker det är högst olämpligt att demonstrera på det sättet i riksdagens kammare. För hon upplever att konsekvensen av den sverigedemokratiska nationalismen är att hon, som sydamerikan, inte är riktig svensk (förutom alla politiska bottnar som vänsterpartist förstås).

Detta är ett problem i Europa där nationerna sedan 1900-talets början bildats som nationalstater, med en visserligen förståelig koppling till språk och folk, men ofta med en inskränkt och exkluderande syn på främlingar.

Jag tror att vi måste låta svenskheten omdefinieras så att vi får en modernare syn på vad en svensk är. En syn som står närmare den amerikanska där det är konstitutionen, medborgarskapet och den amerikanska friheten som är den sammanhållande värdegemenskapen.

Vi kan som svenskar absolut vara stolta över allt svenskt (vad nu det är), men jag kan inte låta bli att fundera över om jag som är mer eller mindre halvfinne, med denna extremnationalistiska syn, ska börja oroa mig över att riskera bli repatrierad till Finland. Trots att släkten invandrade till Värmland på 1600-talet. Jag har ju faktiskt lärt mig en del finska (både av släkten och i Finland), ser upp till det finska skolsystemet och är dessutom ganska tystlåten. Då är jag kanske inte riktigt "assimilerad" med sverigedemokraternas måttstock!?

Nej, jag kallar mig gärna nationalist, men det är en nationalism som ser andra människor som flyttar hit snarare som en tillgång än som ett hot.Och jag håller med Fredrik Reinfeldt om att vi har gott om plats, och med vår rikedom kan hjälpa många människor i nöd. Sedan får vi naturligtvis fundera på hur vi ska förhålla oss till människor från andra länder, och hur vi på olika sätt ska integrera dem som kommer. Till och med Björn Söder talar ju om en "öppen svenskhet" och det är ju i alla fall ett bra första steg. Jag får dock be att återkomma om detta.

Övriga länkar:
Lena Posner Körösi i DN
Avgångskrav mot Björn Söder
Intern SD-kritik mot Björn Söder
Rossana Dinamarca försvarar kommunismen

Se gärna detta upplysande klipp från norsk TV (via interastistmen), där bl a Björn Lindahl (på slutet) beskriver både skillnaderna mellan Sverige och Norge, och dilemmat i svensk invandringspolitik: