Debatt
Kåre Strindberg påstår enligt en hemsnickrad ”politisk analys” att ”Guds ord står till vänster i fördelningsfrågorna, till höger i moralfrågorna och är liberal i socialfrågorna” (Dagen 29 december). Om man tycker att det viktigaste för ens partival är ”en socialdemokratisk sysselsättnings- och fördelningspolitik”, ska man förstås rösta på ett vänsterparti.
Men redan på 1980-talet slog Alf Svensson fast att dåvarande KDS var ett icke-socialistiskt parti, och det gäller alltjämt. En syn på det offentliga som huvudansvarig för barnuppfostran, för ekonomisk utjämning och för ägande av produktionsmedlen överensstämmer inte med en kristdemokratisk idétradition.
Kristdemokratin bygger på den kristna idétraditionen och är tydlig till sitt innehåll – med människovärde, livets okränkbarhet, förvaltarskapstanken, ofullkomlighetsprincipen, solidaritet, subsidiaritet och de nära gemenskaperna.
Tycker man att familjen är samhällets grundsten, att vi ska värna våra kristna traditioner och, som Strindberg inkluderar ”starkt försvar och polismakt och självförsörjande livsmedelsproduktion”, ja då ska man naturligtvis rösta på Kristdemokraterna.
Man måste helt enkelt välja om man grundläggande vill stödja en socialistisk samhällsprincip eller en kristdemokratisk.
En debatt om Kristdemokraternas ideologiska grund är välkommen, men det är förfärande att det finns företrädare som inte accepterar att även ”konservativa” ska rymmas i partiet. Konservatism och kristdemokrati har olika historiska rötter, men i praktisk politik sammanfaller ofta ideologierna. Det visar inte minst samarbetet i EPP, den kristdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet, där även konservativa partier har välkomnats.
I Sverige är konservatismen betydligt mer känd än kristdemokratin och därför kan vi inte hela tiden distansera oss från alla de väljare som ser våra kristdemokratiska förslag som ett utslag av konservatism.
Att hävda att Ebba Busch Thors partiledarskap och KDU skulle stå för en högervridning är en verklighetsbeskrivning med skygglappar. Svängningen i svensk migrations- och försvarspolitik är mer ett utslag av en förändrad omvärld än en ideologisk förskjutning.
Ska man kritisera Kristdemokraterna borde domen falla mycket hårdare över regeringspartierna som infört inskränkningarna i flyktingpolitiken. Ännu mer restriktivt när det gäller anhöriginvandring än KD:s förslag.
Att stänga gränsen förra hösten var en nödvändighet och genom migrationsöverenskommelsen mellan Allianspartierna och regeringen har vi kommit tillrätta med en hel del missförhållanden som i en slags missriktad godvilja har varit förhärskande i Sverige under lång tid. Hur rimligt är det exempelvis att föräldrar som kommer till Sverige och får uppehållstillstånd beviljas hela föräldrapenningen på 480 dagar trots att barnet är mellan fem och sju år? Där har regeringens utredare nu presenterat självklara justeringar.
Det har inte heller varit hållbart att vi haft en lagstiftning för asylprövning, med överklagande och en ambition att rättssäkert avgöra vilka personer som har en rimlig grund att beviljas asyl, som sedan inte följts i praktiken. Man har bara kunnat gå under jorden och sedan påbörja processen på nytt efter fyra år sedan den första ansökan.
Ett grundläggande fel som såväl Strindberg som andra debattörer gör sig skyldiga till är att döma Kristdemokraternas politik efter de förslag vi har för stat, kommuner och landsting.
Grundläggande för vår politik är att det inte är det offentliga som har huvudansvaret för allt, utan familjer, civilsamhälle och näringsliv, som är minst lika viktiga när det gäller att medverka till solidaritet och positiva insatser i samhället. Många gånger gör till och med ideella organisationer ett bättre arbete än staten när det gäller att hjälpa personer i nöd, socialt utsatta, eller nyanlända som behöver integreras.
Strindberg anser också att ”kända klassiska kristdemokrater har marginaliserats”, och då undrar jag vem han syftar på. Jag tycker Ebba Busch Thor visat goda exempel på ett inkluderande och generöst ledarskap där exempelvis hennes medtävlare i partiledarvalet Jakob Forssmed finns med både som vice partiledare och ekonomisk-politisk talesperson.
Sanningen är den att Ebba valdes med ett stort stöd bland partiets gräsrötter i ryggen – och det stödet tror jag är en utmärkt grund att bygga vidare på för att säkra Kristdemokraternas givna inflytande i svensk politik framöver.
Jonas Segersam,
kommunalråd (KD) i Uppsala
