Visar inlägg med etikett frihet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett frihet. Visa alla inlägg
lördag 6 juni 2020
Vi firar Sveriges nationaldag
I dag är det sjätte juni, samma dag som Gustav Vasa blev vald till kung vid riksdagen i Strängnäs 1523. Efter ett långt krig med bland annat flera slag i Uppsala, blev Sverige befriat från den danska ockupationen.
Vår frihet, vårt flagga, de värderingar som under sekler har byggt vårt land är väl värda att värna, och ingen självklarhet även om man kan tro det. För 1000 år sedan offrade man människor här i Uppsala och hängde upp i träden, men med den kristna etiken och västerländska värdegrunden har vi steg för steg omvandlats till ett civiliserat land - se min artikel om svenska värderingar för den del av den exposé som jag nämner i videoklippet ovan. Vi behöver nu fortsätta att befästa dessa värderingar så att vi kan fortsätta fira vårt land på samma fina sätt även framöver.
lördag 28 juli 2018
30 år av vänskap
 |
| Roosies brev till sin mor |
Jag förstår inte estniska så bra, men jag kan gissa att brevsidan börjar med "Det är nu 1 mars, det är vackert men kallt. Minus 30 grader".
Brevet finns utställt på det nya nationalmuseet i Estland, och det ligger i Tartu som jag besökte i början av juni. Rosalie Ruben är ett exempel på de över 30.000 ester som deporterades till Sibirien 1941 och 1944 (de två gånger Estland ockuperades av Sovjetunionen under andra världskriget). Några lyckades fly till Sverige (runt 26.000) och andra länder, men många många gick under.
Rosalies barn tilläts återvända till Estland 1947, men hon själv dog ett år senare i Sibirien.
Uppsala är vänskapsort med Tartu sedan 1988. I Uppsala har vi haft fred under 498 år, medan Tartu slitits sönder av krig, invasioner under hela sin historia sedan staden först invaderades av tyskarna på 1300-talet. Under svenskt styre grundades universitetet 1632 med Gustaf II Adolfs lärare Johan Skytte som förste universitetskansler. Men redan 1704/1706 blev staden förstörd av ryssarna. 1800-talet blev dock en period av blomstring och Tartu universitet var det näst största i det ryska imperiet. Efter första världskriget blev Estland en självständig nation.
 |
| Tartu Universitet |
1988 skickades en delegation från Uppsala hit och ett avtal om vänskapsorter slöts samma höst. Från Uppsala har vi kunnat skicka olika typer av stöd och hjälp och stödja utvecklingen från en stad under sovjetiskt förtryck till en blomstrande och utvecklat centrum för industri, vetenskap och handel. För oss i Uppsala det är en tankeväckare för att inte ta demokrati, frihet och oberoende för givet, och det gör också att tacksamheten och uppskattningen ökar för att få bo i en stad där domkyrkan fortfarande kan användas och inte ligger i ruiner som i Tartu.
Det demokratiska systemet är värt att kämpa för, och jag hoppas att Sverige snart kommer att bli medlem i NATO, så att vi kan stå tillsammans med Estland för en fortsatt tillvaro i fred och säkerhet i vår del av världen.
tisdag 8 augusti 2017
Symbol för frihet och demokrati
Idag, på Silviadagen, skriver jag och Mikael Oscarsson i UNT om värdet av den svenska demokratin!
Här är texten:
Symbol för frihet och demokrati
I dag, 8 augusti, är en
av årets sex flaggdagar med anledning av namnsdagar och födelsedagar i
vårt kungahus, i detta fall drottning Silvias namnsdag.
Den svenska monarkin har rötter sedan långt innan det finns några skriftliga källor, och det har varit under detta statsskick som den svenska demokratin har vuxit fram. I våra grannländer Norge, Danmark och Storbritannien har monarkin blivit en ännu tydligare symbol för friheten då dessa länder fått utstå angrepp eller ockupation under 1900-talet. I ett land som Spanien har monarkin fått stå som stabiliserande faktor i en process från militärdiktatur till fungerande demokrati.
Det finns naturligtvis exempel på dåligt fungerande monarkier, men i Sverige faller anklagelserna om att monarkin skulle vara odemokratisk platt till marken. Faktum är att under de snart 100 åren av allmän rösträtt i vårt land så har riksdagsmajoriteten under hela tiden stött monarkin som statsskick. Även om det funnits partier som haft en republikansk agenda så har ändå trycket från befolkningens grundmurade stöd för vårt kungahus gjort att man aldrig vågat ta upp frågan på allvar.
Den enda substantiella förändringen som gjordes var 1974 års regeringsform där monarkin omformades till en symbol för vårt land utan politiskt inflytande för statschefen. Även denna modell har visat sig fungera bra, och med ändringen av successionsordningen 1980 fick vi en omtyckt och kompetent tronföljare i kronprinsessan Victoria.
Därför är det lite tröttsamt att vårt väl fungerande statsskick och kungahus från tid till annan ifrågasätts av republikanerna, senast i UNT på Victoriadagen 14/7. Det är ju inte utifrån att det fungerar dåligt med vår nuvarande ordning som de driver saken, utan enbart av principiella skäl. Man ska inte kunna ärva ett ämbete, sägs det. Men att ärva egendomar, eller att ärva familjen i övrigt går tydligen bra? Men just poängen med att kunna få en hel uppväxt på sig för att växa in i en roll som man sedan ska bära resten av livet borgar för stabilitet, kontinuitet och en grundmurad kompetens och färdighet att utföra sitt uppdrag som statschef.
Exemplen från USA eller Turkiet visar att även om folket väljer en president så behöver det inte bli den bästa lösningen för landet. Dessutom blir det en stor kostnad att genomföra val och installera nya administrationer med jämna mellanrum. Den årliga kostnaden för det finska presidentämbetet är ungefär 80 miljoner kronor, medan apanaget till det svenska kungahuset är 65 miljoner kronor, alltså 6,50 kronor per svensk och år. Till detta kommer kostnaden för presidentval som ligger på cirka 350-400 miljoner kronor.
Nej, frågan är väl vad som driver de 6000 svenska republikanerna. Troligen är det känslan av auktoritet och familjens betydelse som kungahuset representerar som är problemet. Detta är värden som vi i större grad borde lyfta upp och främja i Sverige i stället för att kritisera och bekämpa.
I tider av motsättning, polarisering och osäkerhet är det just institutioner som familjen, statens trygghet i form av polis och försvar, kungahuset och vår svenska historia som ger stabilitet, tilltro och en bra grund för en utveckling av vårt moderna Sverige. Det är bland kristdemokratiska väljare som förtroendet för monarkin är som allra starkast, och vi kommer alltid fortsätta att försvara denna viktiga del av vårt svenska samhälle.
Mikael Oscarsson
Riksdagsledamot (KD), Almunge
Jonas Segersam
Kommunalråd (KD), Uppsala
Uppdatering:
Vi får 30/8 svar i UNT av tre representanter för Republikanska Föreningen: länk
De kallar där vår artikel osaklig, argumentationen för "rent märklig", samt argumenten för "rörigt", "helt befängt" och "ovärdigt". Dessutom dristar de sig att bjuda in till ett propagandamöte på stadsbiblioteket 13/11 där tre företrädare för föreningen oemotsagt ska få lägga ut, med kommunens stöd, om hur "en framtida republik skulle kunna se ut". Jag kommer gärna och lyssnar, men hoppas naturligtvis att det även finns utrymme för den svenska riksdagsmajoritetens syn på frågan.
Den svenska monarkin har rötter sedan långt innan det finns några skriftliga källor, och det har varit under detta statsskick som den svenska demokratin har vuxit fram. I våra grannländer Norge, Danmark och Storbritannien har monarkin blivit en ännu tydligare symbol för friheten då dessa länder fått utstå angrepp eller ockupation under 1900-talet. I ett land som Spanien har monarkin fått stå som stabiliserande faktor i en process från militärdiktatur till fungerande demokrati.
Det finns naturligtvis exempel på dåligt fungerande monarkier, men i Sverige faller anklagelserna om att monarkin skulle vara odemokratisk platt till marken. Faktum är att under de snart 100 åren av allmän rösträtt i vårt land så har riksdagsmajoriteten under hela tiden stött monarkin som statsskick. Även om det funnits partier som haft en republikansk agenda så har ändå trycket från befolkningens grundmurade stöd för vårt kungahus gjort att man aldrig vågat ta upp frågan på allvar.
Den enda substantiella förändringen som gjordes var 1974 års regeringsform där monarkin omformades till en symbol för vårt land utan politiskt inflytande för statschefen. Även denna modell har visat sig fungera bra, och med ändringen av successionsordningen 1980 fick vi en omtyckt och kompetent tronföljare i kronprinsessan Victoria.
Därför är det lite tröttsamt att vårt väl fungerande statsskick och kungahus från tid till annan ifrågasätts av republikanerna, senast i UNT på Victoriadagen 14/7. Det är ju inte utifrån att det fungerar dåligt med vår nuvarande ordning som de driver saken, utan enbart av principiella skäl. Man ska inte kunna ärva ett ämbete, sägs det. Men att ärva egendomar, eller att ärva familjen i övrigt går tydligen bra? Men just poängen med att kunna få en hel uppväxt på sig för att växa in i en roll som man sedan ska bära resten av livet borgar för stabilitet, kontinuitet och en grundmurad kompetens och färdighet att utföra sitt uppdrag som statschef.
Exemplen från USA eller Turkiet visar att även om folket väljer en president så behöver det inte bli den bästa lösningen för landet. Dessutom blir det en stor kostnad att genomföra val och installera nya administrationer med jämna mellanrum. Den årliga kostnaden för det finska presidentämbetet är ungefär 80 miljoner kronor, medan apanaget till det svenska kungahuset är 65 miljoner kronor, alltså 6,50 kronor per svensk och år. Till detta kommer kostnaden för presidentval som ligger på cirka 350-400 miljoner kronor.
Nej, frågan är väl vad som driver de 6000 svenska republikanerna. Troligen är det känslan av auktoritet och familjens betydelse som kungahuset representerar som är problemet. Detta är värden som vi i större grad borde lyfta upp och främja i Sverige i stället för att kritisera och bekämpa.
I tider av motsättning, polarisering och osäkerhet är det just institutioner som familjen, statens trygghet i form av polis och försvar, kungahuset och vår svenska historia som ger stabilitet, tilltro och en bra grund för en utveckling av vårt moderna Sverige. Det är bland kristdemokratiska väljare som förtroendet för monarkin är som allra starkast, och vi kommer alltid fortsätta att försvara denna viktiga del av vårt svenska samhälle.
Mikael Oscarsson
Riksdagsledamot (KD), Almunge
Jonas Segersam
Kommunalråd (KD), Uppsala
Uppdatering:
Vi får 30/8 svar i UNT av tre representanter för Republikanska Föreningen: länk
De kallar där vår artikel osaklig, argumentationen för "rent märklig", samt argumenten för "rörigt", "helt befängt" och "ovärdigt". Dessutom dristar de sig att bjuda in till ett propagandamöte på stadsbiblioteket 13/11 där tre företrädare för föreningen oemotsagt ska få lägga ut, med kommunens stöd, om hur "en framtida republik skulle kunna se ut". Jag kommer gärna och lyssnar, men hoppas naturligtvis att det även finns utrymme för den svenska riksdagsmajoritetens syn på frågan.
tisdag 22 januari 2013
Vägrar betala licens för min dator!
Jag höll på att sätta teet i vrångstrupen idag när jag såg i DN att man nu är eller blir skyldig att betala TV-licens för sin dator med internetuppkoppling och Ipad. Allvarligt så har jag god lust att medvetet bryta mot den lag som är uppenbart omoralisk.
Är det verkligen rimligt att den dator som är inköpt för i första hand arbete ska vara licenspliktig till radiotjänst för att SVT (eller som tydligen redan Tv4) väljer att lägga ut sina program på Internet? Och bara för att jag bor i Sverige. Hade jag bott var som helst annars i världen skulle jag kunna fortsätta titta på SVT hur mycket som helst utan att vara licensskyldig.
Nej, detta visar hur förlegat och ohållbart systemet med TV-avgift är. I vår familj har vi visserligen förnöjt oss med att avvisa alla inbitna tjänstemän och licensjägare från radiotjänst med att vi inte har någon TV-mottagare, vilket mötts med en viss uppenbar skepsis. Men jag kan tycka att man helt enkelt borde finansiera detta rakt av via skattsedeln. Det ytterst märkliga är att regeringen tycks strunta i den gedigna utredning som föreslagit just detta. Nej, precis som annan infrastruktur i samhället, vägar och järnvägar t ex (där finns ju i o f s en del avgifter i bilden också). Släpp Public Service fri!
Mer i DN 1, 2, 3
Är det verkligen rimligt att den dator som är inköpt för i första hand arbete ska vara licenspliktig till radiotjänst för att SVT (eller som tydligen redan Tv4) väljer att lägga ut sina program på Internet? Och bara för att jag bor i Sverige. Hade jag bott var som helst annars i världen skulle jag kunna fortsätta titta på SVT hur mycket som helst utan att vara licensskyldig.
Nej, detta visar hur förlegat och ohållbart systemet med TV-avgift är. I vår familj har vi visserligen förnöjt oss med att avvisa alla inbitna tjänstemän och licensjägare från radiotjänst med att vi inte har någon TV-mottagare, vilket mötts med en viss uppenbar skepsis. Men jag kan tycka att man helt enkelt borde finansiera detta rakt av via skattsedeln. Det ytterst märkliga är att regeringen tycks strunta i den gedigna utredning som föreslagit just detta. Nej, precis som annan infrastruktur i samhället, vägar och järnvägar t ex (där finns ju i o f s en del avgifter i bilden också). Släpp Public Service fri!
Mer i DN 1, 2, 3
måndag 14 januari 2013
Familjen - inte staten!
I Sverige är det tyvärr ofta staten som står högst i människors medvetande. Staten har huvudansvaret, staten vet bäst, och välfärden får vi av staten. Till och med går det så långt att många ser staten som huvudansvariga för barnen, i stället för föräldrarna.
Jag anser mig inte vara extremhöger, och absolut inte nyliberal. Jag ser problemen med vinster i välfärden, är ingen ivrare för sänkta skatter och tycker det är viktigt att människor tar ett solidariskt ansvar för mer behövande såsom äldre, sjuka och barn. Den svenska välfärdsstaten har många förtjänster, även om det i lite för stor utsträckning bygger på den svenska trygghetsnarkomanin (David Eberhard).
Men när man börjar tala om att staten vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnen, ja då reagerar jag. Och för övrigt när staten vet vad som är bäst på en hel del andra områden också för den delen. Jag har sett alltför många exempel på hur man alltför lättvindigt omhändertar barn, t ex en liten nyfödd pojke som ammades av mamman och återlämnades först långt efter att åtal lagts ner och misstankar undanröjts. Och när någon som är under utredning av socialen hotar med att bege sig utomlands, ja då slår polisen till - vet jag också flera exempel på. Om man inte i god tid hinner emigrera som några i min bekantskapskrets sett sig tvingade att göra eftersom de vill hemskola sina barn.
Nästan som i Sovjet... Jag kommer ihåg hur jag som nyförlovad med min nuvarande fru Ingvild på vägen hem till Sverige kastades av tåget vid finska gränsen med beskedet att åka tillbaka till Sibirien för att fixa mitt visum. Jag trodde att det värsta som kunde hända utan visum var att jag fick lämna landet. Men icke, straffet var i stället att jag fick stanna kvar!
Nu har jag inga direkta planer på att lämna Sverige, men när Anna Dahlberg skriver i Expressen att
"Civilsamhället är inte bara knattefotboll och tipspromenader, utan också barnmisshandel, alkoholism och religiös dogmatism. Om staten rullar tillbaka sin makt låter man andra maktstrukturer ta över."
ja, då kan jag inte låta bli att dra parallellen till hur svenskar i hopar lämnade landet under 1800-talet för att finna friheten i Amerika.Visserligen till stor del på grund av svält och fattigdom, men inte alltför sällan på grund av en förkvävande överhet som inte tillät folk att till exempel själva bestämma vilken religion, kyrka eller politiskt parti de skulle tillhöra. Här bär vi på ett tungt arv.
Då är jag tacksam för att KD och C vågar tala om statens begränsningar. Och är det en kamp mot fyraprocentspärren, ja då är det en lovvärd kamp - det måste ju betyda att man inser att många väljare tycker likadant. För det är inte så som Anna Dahlberg självmotsägande påstår att svenskar har en så stark tilltro till staten. Jag tror att fler och fler vaknar upp och ifrågasätter galna idéer från politiker och en verklighetsfrånvänd kulturell elit.
Det finns tack och lov en och annan förälder som vågar "hålla barnen hemma från dagis" och ge dem lite av den anknytning, kärlek och trygghet som bara en förälder kan ge!
Se gärna en krönika av Johannes Åman i DN med samma galna innehåll
Och Anders Sällströms blogg som är betydligt bättre
Jag anser mig inte vara extremhöger, och absolut inte nyliberal. Jag ser problemen med vinster i välfärden, är ingen ivrare för sänkta skatter och tycker det är viktigt att människor tar ett solidariskt ansvar för mer behövande såsom äldre, sjuka och barn. Den svenska välfärdsstaten har många förtjänster, även om det i lite för stor utsträckning bygger på den svenska trygghetsnarkomanin (David Eberhard).
Men när man börjar tala om att staten vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnen, ja då reagerar jag. Och för övrigt när staten vet vad som är bäst på en hel del andra områden också för den delen. Jag har sett alltför många exempel på hur man alltför lättvindigt omhändertar barn, t ex en liten nyfödd pojke som ammades av mamman och återlämnades först långt efter att åtal lagts ner och misstankar undanröjts. Och när någon som är under utredning av socialen hotar med att bege sig utomlands, ja då slår polisen till - vet jag också flera exempel på. Om man inte i god tid hinner emigrera som några i min bekantskapskrets sett sig tvingade att göra eftersom de vill hemskola sina barn.
Nästan som i Sovjet... Jag kommer ihåg hur jag som nyförlovad med min nuvarande fru Ingvild på vägen hem till Sverige kastades av tåget vid finska gränsen med beskedet att åka tillbaka till Sibirien för att fixa mitt visum. Jag trodde att det värsta som kunde hända utan visum var att jag fick lämna landet. Men icke, straffet var i stället att jag fick stanna kvar!
Nu har jag inga direkta planer på att lämna Sverige, men när Anna Dahlberg skriver i Expressen att
"Civilsamhället är inte bara knattefotboll och tipspromenader, utan också barnmisshandel, alkoholism och religiös dogmatism. Om staten rullar tillbaka sin makt låter man andra maktstrukturer ta över."
ja, då kan jag inte låta bli att dra parallellen till hur svenskar i hopar lämnade landet under 1800-talet för att finna friheten i Amerika.Visserligen till stor del på grund av svält och fattigdom, men inte alltför sällan på grund av en förkvävande överhet som inte tillät folk att till exempel själva bestämma vilken religion, kyrka eller politiskt parti de skulle tillhöra. Här bär vi på ett tungt arv.
Då är jag tacksam för att KD och C vågar tala om statens begränsningar. Och är det en kamp mot fyraprocentspärren, ja då är det en lovvärd kamp - det måste ju betyda att man inser att många väljare tycker likadant. För det är inte så som Anna Dahlberg självmotsägande påstår att svenskar har en så stark tilltro till staten. Jag tror att fler och fler vaknar upp och ifrågasätter galna idéer från politiker och en verklighetsfrånvänd kulturell elit.
Det finns tack och lov en och annan förälder som vågar "hålla barnen hemma från dagis" och ge dem lite av den anknytning, kärlek och trygghet som bara en förälder kan ge!
Se gärna en krönika av Johannes Åman i DN med samma galna innehåll
Och Anders Sällströms blogg som är betydligt bättre
söndag 2 september 2012
Manifestation för Israel
Tack än en gång, Annika Hernroth-Rothstein för initiativet!
ViD, Arutz Sheva
fredag 11 februari 2011
Jubel i vrångstrupen?
Idag har Egyptens Hosni Mubarak avgått. Jublet bland folket på gatorna i Kairo står högt i tak, även bland de svenska journalisterna (så kunde inte radions Cecilia Uddén - 42 min in på Studio ett - låta bli att lägga sin "journalistiska opartiskhet" åt sidan och ge luft åt sin lycka och glädje).
Det är gott och väl. Det är alltid bra med en utveckling som kan leda till mer demokrati och mänskliga rättigheter. Speciellt när det sker utan våld och blodspillan. Mubarak har representerat en diktatur som inte gett speciellt stort utrymme för folkets frihet och inflytande.
Men jag kan inte låta bli att lyfta ett varningens finger. Magda Ayoub, tidigare (KD)-riksdagsledamot med Egyptisk bakgrund varnade på Newsmill häromdagen för en våldsam utveckling om Muslimska brödraskapet tar över.
Den demokratiska traditionen i arabvärlden är i stort sett obefintlig, och jag tror det är ganska osannolikt att Mubaraks avgång leder till en väl fungerande demokrati i Egypten. Sannolikheten att någon annan grupp tar över makten, och kanske leder det hela i en värre riktning är överhängande. Läs gärna Orwells "Animal Farm" som är en god studie i en sådan utveckling.
Det är också så att i islamsk tradition finns en idé om alltings ordning och reda - hellre en ordnad regim än kaos. Den term som används är "Fitna", och Mubaraks appeller till att han skulle upprätthålla ordningen under en övergångsperiod har naturligtvis varit riktade mot de krafter som leder till kaos.
Tyvärr är Irak ett exempel på hur svårt det är att bringa ordning i ett land utan demokratiska traditioner. Vårt hopp får den här gången stå till att det inte är USA eller något land utifrån som störtat diktaturen, utan folket - och vi får hoppas att folket klarar att hantera sin nyvunna frihet!
Det är gott och väl. Det är alltid bra med en utveckling som kan leda till mer demokrati och mänskliga rättigheter. Speciellt när det sker utan våld och blodspillan. Mubarak har representerat en diktatur som inte gett speciellt stort utrymme för folkets frihet och inflytande.
Men jag kan inte låta bli att lyfta ett varningens finger. Magda Ayoub, tidigare (KD)-riksdagsledamot med Egyptisk bakgrund varnade på Newsmill häromdagen för en våldsam utveckling om Muslimska brödraskapet tar över.
Den demokratiska traditionen i arabvärlden är i stort sett obefintlig, och jag tror det är ganska osannolikt att Mubaraks avgång leder till en väl fungerande demokrati i Egypten. Sannolikheten att någon annan grupp tar över makten, och kanske leder det hela i en värre riktning är överhängande. Läs gärna Orwells "Animal Farm" som är en god studie i en sådan utveckling.
Det är också så att i islamsk tradition finns en idé om alltings ordning och reda - hellre en ordnad regim än kaos. Den term som används är "Fitna", och Mubaraks appeller till att han skulle upprätthålla ordningen under en övergångsperiod har naturligtvis varit riktade mot de krafter som leder till kaos.
Tyvärr är Irak ett exempel på hur svårt det är att bringa ordning i ett land utan demokratiska traditioner. Vårt hopp får den här gången stå till att det inte är USA eller något land utifrån som störtat diktaturen, utan folket - och vi får hoppas att folket klarar att hantera sin nyvunna frihet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)