I dag, 8 augusti, är en av årets sex flaggdagar med anledning av namnsdagar och födelsedagar i vårt kungahus, i detta fall drottning Silvias namnsdag.

Den svenska monarkin har rötter sedan långt innan det finns några skriftliga källor, och det har varit under detta statsskick som den svenska demokratin har vuxit fram. I våra grannländer Norge, Danmark och Storbritannien har monarkin blivit en ännu tydligare symbol för friheten då dessa länder fått utstå angrepp eller ockupation under 1900-talet. I ett land som Spanien har monarkin fått stå som stabiliserande faktor i en process från militärdiktatur till fungerande demokrati.

Det finns naturligtvis exempel på dåligt fungerande monarkier, men i Sverige faller anklagelserna om att monarkin skulle vara odemokratisk platt till marken. Faktum är att under de snart 100 åren av allmän rösträtt i vårt land så har riksdagsmajoriteten under hela tiden stött monarkin som statsskick. Även om det funnits partier som haft en republikansk agenda så har ändå trycket från befolkningens grundmurade stöd för vårt kungahus gjort att man aldrig vågat ta upp frågan på allvar.

Den enda substantiella förändringen som gjordes var 1974 års regeringsform där monarkin omformades till en symbol för vårt land utan politiskt inflytande för statschefen. Även denna modell har visat sig fungera bra, och med ändringen av successionsordningen 1980 fick vi en omtyckt och kompetent tronföljare i kronprinsessan Victoria.

Därför är det lite tröttsamt att vårt väl fungerande statsskick och kungahus från tid till annan ifrågasätts av republikanerna, senast i UNT på Victoriadagen 14/7. Det är ju inte utifrån att det fungerar dåligt med vår nuvarande ordning som de driver saken, utan enbart av principiella skäl. Man ska inte kunna ärva ett ämbete, sägs det. Men att ärva egendomar, eller att ärva familjen i övrigt går tydligen bra? Men just poängen med att kunna få en hel uppväxt på sig för att växa in i en roll som man sedan ska bära resten av livet borgar för stabilitet, kontinuitet och en grundmurad kompetens och färdighet att utföra sitt uppdrag som statschef.

Exemplen från USA eller Turkiet visar att även om folket väljer en president så behöver det inte bli den bästa lösningen för landet. Dessutom blir det en stor kostnad att genomföra val och installera nya administrationer med jämna mellanrum. Den årliga kostnaden för det finska presidentämbetet är ungefär 80 miljoner kronor, medan apanaget till det svenska kungahuset är 65 miljoner kronor, alltså 6,50 kronor per svensk och år. Till detta kommer kostnaden för presidentval som ligger på cirka 350-400 miljoner kronor.

Nej, frågan är väl vad som driver de 6000 svenska republikanerna. Troligen är det känslan av auktoritet och familjens betydelse som kungahuset representerar som är problemet. Detta är värden som vi i större grad borde lyfta upp och främja i Sverige i stället för att kritisera och bekämpa.

I tider av motsättning, polarisering och osäkerhet är det just institutioner som familjen, statens trygghet i form av polis och försvar, kungahuset och vår svenska historia som ger stabilitet, tilltro och en bra grund för en utveckling av vårt moderna Sverige. Det är bland kristdemokratiska väljare som förtroendet för monarkin är som allra starkast, och vi kommer alltid fortsätta att försvara denna viktiga del av vårt svenska samhälle.

Mikael Oscarsson
Riksdagsledamot (KD), Almunge
Jonas Segersam
Kommunalråd (KD), Uppsala