Familjen - inte staten!

I Sverige är det tyvärr ofta staten som står högst i människors medvetande. Staten har huvudansvaret, staten vet bäst, och välfärden får vi av staten. Till och med går det så långt att många ser staten som huvudansvariga för barnen, i stället för föräldrarna.

Jag anser mig inte vara extremhöger, och absolut inte nyliberal. Jag ser problemen med vinster i välfärden, är ingen ivrare för sänkta skatter och tycker det är viktigt att människor tar ett solidariskt ansvar för mer behövande såsom äldre, sjuka och barn. Den svenska välfärdsstaten har många förtjänster, även om det i lite för stor utsträckning bygger på den svenska trygghetsnarkomanin (David Eberhard).

Men när man börjar tala om att staten vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnen, ja då reagerar jag. Och för övrigt när staten vet vad som är bäst på en hel del andra områden också för den delen. Jag har sett alltför många exempel på hur man alltför lättvindigt omhändertar barn, t ex en liten nyfödd pojke som ammades av mamman och återlämnades först långt efter att åtal lagts ner och misstankar undanröjts. Och när någon som är under utredning av socialen hotar med att bege sig utomlands, ja då slår polisen till - vet jag också flera exempel på. Om man inte i god tid hinner emigrera som några i min bekantskapskrets sett sig tvingade att göra eftersom de vill hemskola sina barn.

Nästan som i Sovjet... Jag kommer ihåg hur jag som nyförlovad med min nuvarande fru Ingvild på vägen hem till Sverige kastades av tåget vid finska gränsen med beskedet att åka tillbaka till Sibirien för att fixa mitt visum. Jag trodde att det värsta som kunde hända utan visum var att jag fick lämna landet. Men icke, straffet var i stället att jag fick stanna kvar!

Nu har jag inga direkta planer på att lämna Sverige, men när Anna Dahlberg skriver i Expressen att 

"Civilsamhället är inte bara knattefotboll och tipspromenader, utan också barnmisshandel, alkoholism och religiös dogmatism. Om staten rullar tillbaka sin makt låter man andra maktstrukturer ta över."

ja, då kan jag inte låta bli att dra parallellen till hur svenskar i hopar lämnade landet under 1800-talet för att finna friheten i Amerika.Visserligen till stor del på grund av svält och fattigdom, men inte alltför sällan på grund av en förkvävande överhet som inte tillät folk att till exempel själva bestämma vilken religion, kyrka eller politiskt parti de skulle tillhöra. Här bär vi på ett tungt arv.

Då är jag tacksam för att KD och C vågar tala om statens begränsningar. Och är det en kamp mot fyraprocentspärren, ja då är det en lovvärd kamp - det måste ju betyda att man inser att många väljare tycker likadant. För det är inte så som Anna Dahlberg självmotsägande påstår att svenskar har en så stark tilltro till staten. Jag tror att fler och fler vaknar upp och ifrågasätter galna idéer från politiker och en verklighetsfrånvänd kulturell elit.

Det finns tack och lov en och annan förälder som vågar "hålla barnen hemma från dagis" och ge dem lite av den anknytning, kärlek och trygghet som bara en förälder kan ge!

Se gärna en krönika av Johannes Åman i DN med samma galna innehåll
Och Anders Sällströms blogg som är betydligt bättre