30 år av vänskap

Roosies brev till sin mor

Brevet ovan är skrivet av Rosalie Ruben som blev deporterad från Estland till Sibirien med sina två barn 1941 och beskriver det hårda livet där.

Jag förstår inte estniska så bra, men jag kan gissa att brevsidan börjar med "Det är nu 1 mars, det är vackert men kallt. Minus 30 grader".

Brevet finns utställt på det nya nationalmuseet i Estland, och det ligger i Tartu som jag besökte i början av juni. Rosalie Ruben är ett exempel på de över 30.000 ester som deporterades till Sibirien 1941 och 1944 (de två gånger Estland ockuperades av Sovjetunionen under andra världskriget). Några lyckades fly till Sverige (runt 26.000) och andra länder, men många många gick under.

Rosalies barn tilläts återvända till Estland 1947, men hon själv dog ett år senare i Sibirien.

Uppsala är vänskapsort med Tartu sedan 1988. I Uppsala har vi haft fred under 498 år, medan Tartu slitits sönder av krig, invasioner under hela sin historia sedan staden först invaderades av tyskarna på 1300-talet. Under svenskt styre grundades universitetet 1632 med Gustaf II Adolfs lärare Johan Skytte som förste universitetskansler. Men redan 1704/1706 blev staden förstörd av ryssarna. 1800-talet blev dock en period av blomstring och Tartu universitet var det näst största i det ryska imperiet. Efter första världskriget blev Estland en självständig nation.

Tartu Universitet

Estland blev emellertid invaderat igen 1940 av ryssarna, 1941 av tyskarna och 1944 återigen av de rysk-sovjetiska styrkorna. Striderna var intensiva längs Emajogi, floden som rinner genom centrala Tartu, och de flesta husen i det området förstördes. Under den sovjetiska ockupationen blev Tartu en stad stängd för utlänningar eftersom man där anla en stor flygbas för kärnvapen.

1988 skickades en delegation från Uppsala hit och ett avtal om vänskapsorter slöts samma höst. Från Uppsala har vi kunnat skicka olika typer av stöd och hjälp och stödja utvecklingen från en stad under sovjetiskt förtryck till en blomstrande och utvecklat centrum för industri, vetenskap och handel. För oss i Uppsala det är en tankeväckare för att inte ta demokrati, frihet och oberoende för givet, och det gör också att tacksamheten och uppskattningen ökar för att få bo i en stad där domkyrkan fortfarande kan användas och inte ligger i ruiner som i Tartu.

Det demokratiska systemet är värt att kämpa för, och jag hoppas att Sverige snart kommer att bli medlem i NATO, så att vi kan stå tillsammans med Estland för en fortsatt tillvaro i fred  och säkerhet i vår del av världen.