Regeringen står handfallen för brottsligheten

Under helgen har Expressen spridit nyheten (som Nyheter Idag var först med) om den irakiske försvarsministern Najah al-Shammari som utreds för bidragsbrott i Sverige. Han är dubbel medborgare i Irak och Sverige och gör alltså som så många andra, uppbär bidrag i Sverige utan att svenska myndigheter har någon koll på vad han egentligen gör och var han egentligen uppehåller sig.

Svenska myndigheter har inte koll

Sanningen är ju den att svenska myndigheter har väldigt dålig koll överhuvudtaget om var och vad (några av) de svenska medborgarna finns och har för sig. För att inte tala om alla de personer som bara har uppehållstillstånd, eller uppehåller sig i landet (eller utomlands) av andra skäl.

Jag pratade på rikstinget med en partikamrat i en mellansvensk stad, som berättade om en person i grannskapet som varit nere och stridit för IS i Syrien. Han hade så småningom dött i striderna, men detta var inte registrerat i Sverige. Bidragen rullar alltså på som om inget hänt.

Och i lägenheter ligger gamla människor och dör. Så länge de har autogiro så hyran kommer in tickar bara pension och annat på. Som mannen på Södermalm som legat död tre år, som Aftonbladet skrev om nyligen (det här är ju inte exempel på fusk men en illustration på hur dålig koll vi har på varandra i vårt anonyma samhälle).

Bristande koll leder till kriminalitet

Sanningen är också den att Sverige har blivit ett paradis för stöldligor, brottslighet, bidragsbrott och icke befintliga identiteter.

"Toppen av isberget" säger Expressen om al-Shammari. Det är vanligt att dödsfall utomlands inte anmäls, att a-kassa och sjukpenning utbetalas på grundval av fiktiva anställningar, tandvårdsstöd till fiktiva tandskador, och assistansbidrag till personer som jobbar hos funktionshindrade som importeras till Sverige för ändamålet.

I Uppsalatrakten har 25 inbrott skett på 25 dagar rapporterar SVT.

Samordningsnumrens förbannelse

Min partikollega Mikael Oscarsson har gång på gång lyft problemet med samordningsnummer. "Personnummer light" som tilldelas personer som inte har riktiga personnummer, exempelvis när man köper en bil. Det räcker att skicka en förfalskad ID-kopia till transportstyrelsen och vips tilldelas du ett samordningsnummer av Skatteverket.

700.000 sådana nummer har utfärdats under de 20 år systemet funnits. Till skillnad mot personnummer behöver du inte bo där du är mantalsskriven, och det är inte som med tillfälliga personnummer i våra grannländer att de bara gäller temporärt utan de står kvar för evig tid.

I Svenska Dagbladet påpekar Oscarsson och Andreas Carlson hur dessa nummer används så att över 500 "personer" har mer än 10 bilar registrerade på sig, och 10 samordningsnummer har över 20.000 bilar registrerade på sig. Vardera.

På samma sätt används samordningsnumren för att skriva sig på samma adress. I en lägenhet i norra Stockholm har de senaste två åren 2000 personer varit skrivna - i skrivande stund är det 500 personer som "bor" där. (Oscarsson i UNT)

Stöldligor kan härja fritt, och stanna kvar

Ett annat område som inte funkar är skyddet mot stöldligor som kan röra sig fritt i landet. Gränspolisen står maktlösa. Vi har en kaotisk gränskontroll ("Det är öppna dörrar" - AB). Tullen kan inte ingripa. (DN - "Darius från Litauen skrattar åt svenska tullen"). De får nämligen inte efterforska stöldgods - de är ju polisens jobb. De har dessutom inga vapen. Stöldgods för 2 miljarder kronor rinner varje år ut ur landet. Jag hörde nyligen om ett lass med John Deere-traktorer som bara fick gå iväg framför ögonen på tullpersonalen som inte hade befogenhet att ingripa.

Och skulle någon mot förmodan bli gripen (uppklarningsprocenten för stölder är ca 6% - se mer hos BRÅ), så är det ju bara en fördel att få bo en kall vinter på ett svenskt fängelse, jämfört med det hårda livet i Vitryssland, Moldavien eller Georgien. Vid svårare brott - såsom hot mot rikets säkerhet, eller mord, så är sannolikheten stor för att man inte utvisas, om det nu går så långt som till ett utvisningsbeslut.

Problem på lokal nivå

Även på lokal nivå i Uppsala finns en mängd exempel på hur lagstiftningen begränsar möjligheten att efterforska och beivra brott. Sekretessbestämmelser gör att vår socialtjänst inte kan samverka med statliga myndigheter exempelvis när man misstänker bidragsfusk, felaktig bosättning och liknande. Dessutom finns det problem för statliga myndigheter att samverka, något som måste undanröjas.

Förra veckan lämnade jag ett initiativ på kommunstyrelsen att kommunen borde uppvakta regeringen för att få ordning på uppmonterandet av övervakningskameror som datainspektionen nu satt stopp för. På samma sätt har Erik Pelling sagt nej till att försöka få till en förändrad rättspraxis när det gäller de begränsningar som polisens rättsavdelning sätter upp när det gäller att låta ordningsvakter patrullera i Uppsala (och Stockholm etc) - även det ett initiativ från oss kristdemokrater (både ordningsvakterna och skrivelsen till regeringen som S sagt nej till).

Behövs en ny regering

Kort sagt behövs det en ny regering! Inte en trött statsminister som inte såg det här komma, och som har stora problem att få stöd för något som helst i riksdagen.

Mikael Oscarssons upprepade påpekanden i riksdagen har nu äntligen lett till ett litet myrsteg framåt. Man tillsätter en utredning som får ett par år på sig att se hur man kan förbättra samordningsnumren (inte ta bort dem).

Men ska det bli någon verklig förändring så måste vi ha politiker som ser problemen och som har några faktiska lösningar i stället för ett "Avskyvärt!" till tidningen.

Vi behöver en ny folk och bostadsräkning - den senaste genomfördes 1990. Vi måste få veta vilka personer som finns och vilka som inte finns. Samordningsnumren behöver tidsbegränsas och omfattas med stränga restriktioner. Tullen och Gränspolisen behöver ges riktiga resurser och befogenheter, och myndigheter måste kunna samarbeta över sekretessgränser för att motverka brottslighet.

Såg förresten en rolig bild på Facebook - ett uppslag på info-kampanj jämförbar med "information till dig som är gift med ett barn":

Regeringskrisen ger hopp för Sverige

Oppositionens krav om misstroendevotum mot några av landets ministrar har nu lett till en regeringsombildning (SVT). Det är väldigt ovanligt men har hänt två gånger tidigare. Dock har aldrig en misstroendeomröstning i riksdagen lett till att någon minister tvingats avgå, utan vid sju tillfällen har sådana misstroendeförslag avslagits. Det blir nu troligen ett brott mot detta, då försvarsminister Peter Hultqvist sannolikt kommer fällas när riksdagen samlas 12/9 (se EBT på twitter).

Detta var just vad jag förväntade mig, dock hade jag nog trott att alla tre ministrar skulle gå. Men jag insåg samtidigt att det är en otroligt prestigeförlust för (S) att lättvindigt avpollettera tre så tunga ministrar. Därför var andrahandsalternativet att hela regeringen skulle avgå. Då hade vi fått en liknande situation som i Norge år 2000 när den kristdemokratiske statsministern Bondevik avgick till förmån för Jens Stoltenberg. Det hade också varit ett smart drag, då Alliansen fått sitta i regeringsposition under ett år fram till valet, och (S) kunnat bedriva oppositionspolitik och kanske återfå förtroendet för fyra nya år.

Men, nej, Löfven valde nog ändå det smartaste draget med beslutet om regeringsombildning. Med detta uppnåddes 1/ Den akuta krisen avblåstes och det blir inget mer snack om Ygeman och Anna Johanssons felsteg som ministrar. Därmed 2/doldes skickligt faktumet att regeringen Löfven har ett historiskt extremt svagt stöd i riksdagen. Och 3/Peter Hultqvists förtroende som försvarsminister kan nu användas för att splittra Alliansen och försvaga förtroendet för att de håller på och bråkar om "småsaker".

Faktum är ju att för exempelvis många moderata kärnväljare så är Hultqvist en betydligt bättre försvarsminister än både Sten Tolgfors och Karin Enström. (Mikael Odenberg har kritiserat avgångskravet, och även Bengt Westerberg.)

Det är dock självklart att Alliansen nu väljer att gå vidare med kravet på Hultqvists avgång, inte minst med tanke på vad som framkom (eller snarare inte framkom) vid utfrågningen i försvarsutskottet i tisdags.

Nu kommer bilan att hänga över Hultqvist fram till september, och det är upp till Alliansen, och media, att pedagogiskt förklara att vi inte kan acceptera att ha ministrar i vår regering som inte går vidare med information om att det begås medvetna lagbrott i den svenska statsförvaltningen, som i det här fallet dessutom riskerar rikets säkerhet.

Hoppet om en ny Alliansregering spirar därmed vidare!

Sedan hamnar vi förstås återigen i frågan om Alliansen skulle kunna ta över regeringsmakten. Under 4 år (2010-2014) styrde Alliansen i minoritet, och det gick bra. Betydligt bättre än för den nuvarande regeringen. Sedan tycker jag Sverigedemokraterna borde visa var de står och förklara att de hellre ser en Alliansregering än en vänsterregering. Men det beskedet kommer vi aldrig få eftersom SD hellre orsakar kaos än tar ansvar för Sveriges framtid. Att som min liberala kollega i Uppsala börja dra paralleller till nazisternas maktövertagande på 30-talet ger fel bild. SD är inget våldsbejakande, nazistiskt parti. Möjligen rasister (se tidigare blogginlägg 2014 och 2016). Visst ser vi en oroväckande tendens i Europa och världen där demokratin sätts i fråga, och extremister (både på höger- och vänsterkanten) använder våld som politisk metod. Men det är inte frågan när det gäller SD.