Regeringskrisen ger hopp för Sverige

Oppositionens krav om misstroendevotum mot några av landets ministrar har nu lett till en regeringsombildning (SVT). Det är väldigt ovanligt men har hänt två gånger tidigare. Dock har aldrig en misstroendeomröstning i riksdagen lett till att någon minister tvingats avgå, utan vid sju tillfällen har sådana misstroendeförslag avslagits. Det blir nu troligen ett brott mot detta, då försvarsminister Peter Hultqvist sannolikt kommer fällas när riksdagen samlas 12/9 (se EBT på twitter).

Detta var just vad jag förväntade mig, dock hade jag nog trott att alla tre ministrar skulle gå. Men jag insåg samtidigt att det är en otroligt prestigeförlust för (S) att lättvindigt avpollettera tre så tunga ministrar. Därför var andrahandsalternativet att hela regeringen skulle avgå. Då hade vi fått en liknande situation som i Norge år 2000 när den kristdemokratiske statsministern Bondevik avgick till förmån för Jens Stoltenberg. Det hade också varit ett smart drag, då Alliansen fått sitta i regeringsposition under ett år fram till valet, och (S) kunnat bedriva oppositionspolitik och kanske återfå förtroendet för fyra nya år.

Men, nej, Löfven valde nog ändå det smartaste draget med beslutet om regeringsombildning. Med detta uppnåddes 1/ Den akuta krisen avblåstes och det blir inget mer snack om Ygeman och Anna Johanssons felsteg som ministrar. Därmed 2/doldes skickligt faktumet att regeringen Löfven har ett historiskt extremt svagt stöd i riksdagen. Och 3/Peter Hultqvists förtroende som försvarsminister kan nu användas för att splittra Alliansen och försvaga förtroendet för att de håller på och bråkar om "småsaker".

Faktum är ju att för exempelvis många moderata kärnväljare så är Hultqvist en betydligt bättre försvarsminister än både Sten Tolgfors och Karin Enström. (Mikael Odenberg har kritiserat avgångskravet, och även Bengt Westerberg.)

Det är dock självklart att Alliansen nu väljer att gå vidare med kravet på Hultqvists avgång, inte minst med tanke på vad som framkom (eller snarare inte framkom) vid utfrågningen i försvarsutskottet i tisdags.

Nu kommer bilan att hänga över Hultqvist fram till september, och det är upp till Alliansen, och media, att pedagogiskt förklara att vi inte kan acceptera att ha ministrar i vår regering som inte går vidare med information om att det begås medvetna lagbrott i den svenska statsförvaltningen, som i det här fallet dessutom riskerar rikets säkerhet.

Hoppet om en ny Alliansregering spirar därmed vidare!

Sedan hamnar vi förstås återigen i frågan om Alliansen skulle kunna ta över regeringsmakten. Under 4 år (2010-2014) styrde Alliansen i minoritet, och det gick bra. Betydligt bättre än för den nuvarande regeringen. Sedan tycker jag Sverigedemokraterna borde visa var de står och förklara att de hellre ser en Alliansregering än en vänsterregering. Men det beskedet kommer vi aldrig få eftersom SD hellre orsakar kaos än tar ansvar för Sveriges framtid. Att som min liberala kollega i Uppsala börja dra paralleller till nazisternas maktövertagande på 30-talet ger fel bild. SD är inget våldsbejakande, nazistiskt parti. Möjligen rasister (se tidigare blogginlägg 2014 och 2016). Visst ser vi en oroväckande tendens i Europa och världen där demokratin sätts i fråga, och extremister (både på höger- och vänsterkanten) använder våld som politisk metod. Men det är inte frågan när det gäller SD.

Kalabalik i Strängnäs

Har precis noterat att det är kalabalik i Strängnäspolitiken fyra månader efter valet. Kristdemokraternas gruppledare Hélèn Brodin Rheindorf lämnar partiet och går över till (M) - men sitter kvar i fullmäktige. Hennes partikamrat Mats Werner lämnar också politiken. Och i Strängnäspartiet petar man sin gruppledare Margit Urtegård. En stridbar norska som jag träffat ett par gånger.

Det är väl kanske inte så konstigt att inte man klarat att hålla ihop Alliansen i Strängnäs - och behålla makten tillsammans - när man nu ser att allt krackelerar på det här viset. Trist förstås, men som jag brukar säga "politik är en tuff bransch".

Hélèn som jag annars inte har något negativt att säga om tycker jag dock borde lämna fullmäktige. Att påstå att man sitter på ett personligt mandat är tveksamt. Det är alltid ett parti som valt att lyfta fram vissa personer (om man nu inte är uppkryssad från 10-plats på listan eller så). Möjligen är en sak att vara "opolitisk", men har man väl gått in i ett annat parti tycker jag det är fel att ockupera en plats för det ursprungliga partiet. Samma sak hände här i Uppsala förra perioden när Annette Stavenow, numera aktiv centerpolitiker under hela mandatperioden satt kvar på ett (KD)-mandat.

Ska man nu tvunget byta parti bör det ske med kanske en mandatperiods karens. Som fallet var med Gustaf von Essen som från tidigare riksdagsman för (M) fram till 2002 väntade ända till 2006 innan han gick in som förtroendevald och kommunalråd för Kristdemokraterna i Uppsala.

Fler bloggar om Strängnäs: David Aronson (V), David Bergström (PP)

Att köpa röster

Moderaterna i Stockholm besväras av en härva där det uppdagats att man ”köpt” röster för att få positioner i politiken. Det är naturligtvis helt förkastligt, moraliskt sett, i en upplyst demokrati som den vi har i Sverige! När makten får ett egenvärde, och positioner söks genom korruption och mutor, då är man på ett sluttande plan. Lyckligtvis har vi i Sverige en så pass hög moral att man ser makten som ett ansvar, och varje medborgare som lika mycket värd, och med lika möjligheter att påverka.

Däremot kommer man aldrig ifrån att nomineringsprocesser i partierna ofta kan vara både smärtsamma och turbulenta. Det har jag egen erfarenhet av i min roll som nomineringskommitté-ordförande i Uppsala inför två mandatperioder. Ändå är min bild att vårt partisystem fungerar relativt väl. Det är inte vem som helst som kan ta sig ett uppdrag, utan vår representativa demokrati förutsätter ett förtroende i flera led.

Det finns en viss fog för politikerförakt, eftersom politiken drar till sig en del personer som till viss del saknar självinsikt och mest söker egna positioner, medan andra personer som egentligen skulle behöva finnas i politiken är alltför upptagna med företagande, familj, eller upplever det politiska systemet för trögt och byråkratiskt för att engagera sig i politiken. Vårt partisystem är också ganska konserverande och överlämnar en hel del ansvar från väljarna till partiorganisationerna, som UNT även skriver i dagens ledare.

Därför är det väldigt bra att vi infört en viss grad av personval, och jag tycker att det inslaget bör utökas! För den skull behöver vi inte ha ett rent personval som i Finland – det är blandningen av partiideologi och personligt förtroende som blir bra. Se även SvD:s ledare.


Man kan dock aldrig komma ifrån att det finns personer som utnyttjar systemets möjligheter – även om det ibland också kan vara positivt. Man måste få värva medlemmar och på olika sätt ”sälja sig själv” – det är ju vad politik handlar om. Sedan måste medlemmar och väljare avgöra om man gjort något otillbörligt, och där är det viktigt med självinsikt och balans. Två exempel är Örjan Berglund (C) i Uppsala som enligt TV4 (se ovan) använt metoder (skickat information via medlemsregistret) som strider mot centerpartiets interna riktlinjer. Även Sedat Dogru (M) i Haninge har inför provvalet värvat 240 personer med samma etniska bakgrund som han själv, dock utan att lyckas bli nominerad.

Vi ser här hur det finns flera kontrollinstanser – interna provval, nomineringsstämmor, och inte minst de allmänna valen som genom det höga valdeltagandet i Sverige sätter en hyfsad spärr mot ”fel” personer att kunna få ett förtroende. Att agera med kupper och konstiga värvningar kan ju också bidra till att man förbrukar ett förtroende, och en klok person agerar därför inte på det sättet. Förtroende är alltid något man får, aldrig något man kan ta sig!

DN 1,2,3, UNT 1,2

Kandidat i landstingsvalet

Nu har jag äntligen bestämt mig om jag ska kandidera i landstings- eller kommunvalet nästa år. I provvalet ställde jag upp i båda, lite grann med tanke på att medlemmarna skulle få säga vad de tycker. Nu är provvalet klart och förra veckan intervjuades jag av företrädare för distriktets nomineringskommitté.

Min syn på att engagera mig politiskt är att jag vill förvalta det förtroende som visats mig av medlemmar och väljare. Så länge det finns ett förtroende finns det anledning att fortsätta med politik! När nu ett starkt förtroende visats mig av medlemmarna när det gäller mitt landstingsuppdrag vore det konstigt att inte ställa upp som kandidat där, alltså har jag valt att kandidera i landstingsvalet. Men viktigast av allt är att vi nu som parti kan samlas och hugga i för att nå ut med vår politik och därmed få framgång i valet nästa år!

Nu har jag röstat på Alf

Kommer nu från vallokalen där jag kryssat Alf Svensson. "Gör som Ian kryssa nian" - se nästa inlägg...

Jag är av, den möjligen gammaldags, uppfattningen att man inte röstar på sig själv. Det är i och för sig en bra princip därför att den speglar att man väljs i förtroende av andra och att man aldrig själv kan ta sig något mandat. Att jag har aktiverat mig som politiker är bara utifrån att det finns människor som har föreslagit mig som kandidat. Sedan måste jag naturligtvis förvalta det förtroendet också genom att förmedla vad jag vill och vad jag har för ambitioner och därför har jag genomfört en "minipersonvalskampanj" det här valet också.

Jag tror att Alf kan bli en alldeles utmärkt kandidat för Kristdemokraterna i EU-parlamentet. Om detta skrev jag och Anna-Karin Klomp i en artikel till en av de kristna tidningarna som dock till slut valde att ta in andra mer partipolitiskt obundna artiklar framför vår:

Alf bidrar till bra värderingar i EU

På söndag är det Europaparlamentsval. Då kan vi utnyttja vår demokratiska möjlighet att påverka EU, speciellt med tanke på att varje röst är dubbelt så mycket värd, på grund av röstskolket. Det är viktigt att välja kandidater som står för sunda värderingar!

Vi är väldigt glada att Alf Svensson till slut ställde upp som kandidat för Kristdemokraterna. Det kommer att gynna både partiet och EU-arbetet. Alf har en enorm erfarenhet och ett stort kontaktnät inom EU - speciellt inom kristdemokratiska EPP, den största gruppen i parlamentet. Alf är en tydlig förespråkare för vår ideologi som grundad på judisk-kristen etik är just det som skiljer kristdemokratin från andra partier. Människovärdet, livets okränkbarhet, familjen som samhällets grundsten, förvaltarskapet för kommande generationer, solidariteten med svaga och behövande samt subsidiaritet - rätt beslut på rätt nivå, är självklara delar av detta värdesystem. Efter att Alf Svensson kopplat svenska KDS med den internationella kristdemokratin formulerades detta i vårt principprogram. Det är också dessa värden som drev de tre kristdemokraterna Schuman, de Gasperi och Adenauer att i ett sargat Europa skapa ett samarbete som sedan dess bidragit till fred och stabilitet.

Sedan kan man naturligtvis ha synpunkter på EU, och kritisera många av de beslut som fattas där. Man kan också ha olika syn på vilken roll Sverige ska ha i detta samarbete. Men det viktiga på söndag är att bygga en plattform för sunda värderingar i EU, och därmed motverka andra farliga tankebyggnader.

Det finns många tokiga ideologier och hittills kanske mest inflytelserika är liberalism och socialism. Dessa ideologiers överdrivna tro på individen eller kollektivets förmåga att bygga ett gott samhälle leder fel. Människan är ofullkomlig, och därför behövs lagar som till exempel sammanfattades i de tio budorden. Där finns både familjen / äktenskapet, respekten för livet, respekt för egendom, betydelsen av lag och sanning som grund för samhället och behovet av vila och rekreation. Var med och ge plats för dessa värderingar!

Jonas Segersam och Anna-Karin Klomp, Kristdemokratiska EP-kandidater från Uppsala.

Förtroende för Weiman

Vi har nu precis röstat med 38-32 (1 frånv) om att inte ge styrelseordförande Erik Weiman en anmärkning för att han gett tidigare landstingsdirektören Erik Hemmingsson ett avgångsvederlag trots att denne officiellt självmant gått i pension. Länsrätt (och kammarrätt) har konstaterat att Erik Weiman inte gjorde något formellt fel, utan handlat utifrån den delegering vi i landstingsstyrelsen gett honom.

Att ge delegering är att ge ett förtroende. Vi har i Alliansen har, till skillnad från 5 av 6 landstingsrevisorer förtroende för att Weiman fattade ett utifrån hans horisont bra och rimligt beslut. Delegeringen är inte återtagen till landstingsstyrelsen, och att nu tycka om det moraliskt riktiga i detta avgångsvederlag anser jag inte vara en fråga för revisionen, utan en politisk fråga. Visst kan man ha synpunkter på den kultur av bonusar och fallskärmar som har funnits och delvis finns i Sverige, men jag tror att vi håller på att få en upprensning på detta område. Dock är det lite tragiskt när man från en pressad socialdemokrati försöker ta poänger på när borgerligheten faller in i den kultur som man under så många år varit med och byggt upp.