Detta var just vad jag förväntade mig, dock hade jag nog trott att alla tre ministrar skulle gå. Men jag insåg samtidigt att det är en otroligt prestigeförlust för (S) att lättvindigt avpollettera tre så tunga ministrar. Därför var andrahandsalternativet att hela regeringen skulle avgå. Då hade vi fått en liknande situation som i Norge år 2000 när den kristdemokratiske statsministern Bondevik avgick till förmån för Jens Stoltenberg. Det hade också varit ett smart drag, då Alliansen fått sitta i regeringsposition under ett år fram till valet, och (S) kunnat bedriva oppositionspolitik och kanske återfå förtroendet för fyra nya år.
Men, nej, Löfven valde nog ändå det smartaste draget med beslutet om regeringsombildning. Med detta uppnåddes 1/ Den akuta krisen avblåstes och det blir inget mer snack om Ygeman och Anna Johanssons felsteg som ministrar. Därmed 2/doldes skickligt faktumet att regeringen Löfven har ett historiskt extremt svagt stöd i riksdagen. Och 3/Peter Hultqvists förtroende som försvarsminister kan nu användas för att splittra Alliansen och försvaga förtroendet för att de håller på och bråkar om "småsaker".
Faktum är ju att för exempelvis många moderata kärnväljare så är Hultqvist en betydligt bättre försvarsminister än både Sten Tolgfors och Karin Enström. (Mikael Odenberg har kritiserat avgångskravet, och även Bengt Westerberg.)
Det är dock självklart att Alliansen nu väljer att gå vidare med kravet på Hultqvists avgång, inte minst med tanke på vad som framkom (eller snarare inte framkom) vid utfrågningen i försvarsutskottet i tisdags.
Nu kommer bilan att hänga över Hultqvist fram till september, och det är upp till Alliansen, och media, att pedagogiskt förklara att vi inte kan acceptera att ha ministrar i vår regering som inte går vidare med information om att det begås medvetna lagbrott i den svenska statsförvaltningen, som i det här fallet dessutom riskerar rikets säkerhet.
Hoppet om en ny Alliansregering spirar därmed vidare!
Sedan hamnar vi förstås återigen i frågan om Alliansen skulle kunna ta över regeringsmakten. Under 4 år (2010-2014) styrde Alliansen i minoritet, och det gick bra. Betydligt bättre än för den nuvarande regeringen. Sedan tycker jag Sverigedemokraterna borde visa var de står och förklara att de hellre ser en Alliansregering än en vänsterregering. Men det beskedet kommer vi aldrig få eftersom SD hellre orsakar kaos än tar ansvar för Sveriges framtid. Att som min liberala kollega i Uppsala börja dra paralleller till nazisternas maktövertagande på 30-talet ger fel bild. SD är inget våldsbejakande, nazistiskt parti. Möjligen rasister (se tidigare blogginlägg 2014 och 2016). Visst ser vi en oroväckande tendens i Europa och världen där demokratin sätts i fråga, och extremister (både på höger- och vänsterkanten) använder våld som politisk metod. Men det är inte frågan när det gäller SD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar