Avpolitisera kulturen

Jag skriver idag i UNT om armlängds avstånd inom kulturpolitiken, och att vi kristdemokrater önskar avpolitisera kulturen. Eftersom texten inte finns på nätet kan du läsa här:

Krikortz ”Väggmålning” (”DDR-konsten”) har orsakat en intensiv konstdebatt. Vi kristdemokrater välkomnar detta, eftersom vi ser konsten och kulturen som ett viktigt, levande och positivt inslag i vårt demokratiska samhälle. Vi har dock framfört att vi vill ”avpolitisera kulturen”. Idag finns tyvärr tendenser till att vissa kulturella uttryck regleras på ett inkonsekvent sätt.

Jag har som tidigare ordförande i landstingets kulturnämnd och Bror Hjorths stiftelse försvarat principen om ”armlängds avstånd”. Estetiska avvägningar lämpar sig dåligt för politiska debatter. Politiker som inte förstår detta hamnar i samma dike som SD – konst skall vara ”harmonisk och estetiskt tilltalande” - eller Nazisterna, som förbjöd ”entartete kunst” (degenererad konst).

För att få en starkare demokratisk förankring av den offentliga konsten välkomnar vi Uppsala kulturnämnds beslut att ta fram riktlinjer för konstnärliga gestaltningsprojekt. I väntan på detta har jag föreslagit att Krikortz verk (som domkyrkans judesugga) förses med förklarande skyltar. Jag föreslår även en inramning med taggtråd, ungefär som DDR-staten ingärdades med en mur som skydd.

Men man kan undra varför viss konst anses för politisk och kränkande, som man väljer att censurera, medan annan (exempelvis DDR-konsten) inte gör det? Kulturhuset i Stockholm valde nyligen att delvis ta bort Makode Lindes namn på sin utställning ”Negerkungens återkomst” och Moderna museet förklarade att man inte vill ta emot Lars Vilks världskända Mohammedteckning som donation. Även Operan tog bort reklamen för Svansjön eftersom bilden på den färgade manlige dansaren CE Archer upplevdes kränkande.

Miljöpartiets arbetsgrupp för kultur går till och med ett steg längre – de vill införa en statligt sanktionerad åsiktspolis där bland annat ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper” ska utbilda hela kultursektorn i ”intersektionalitet och postkoloniala teorier”.

Nej, vi ska slå vakt om principen om armlängds avstånd från politisk inblandning i kulturlivet. Samtidigt har kultursektorn själv ett stort ansvar att behålla en opartiskhet i sina bedömningar och slå vakt om en förankring i vår västerländska värdegrund. För många oinvigda betraktare är det obegripligt varför man ska ingripa mot påstådd rasism eller islamofobi men inte när kungafamiljen eller svenska flaggan skändas. Denna skadliga politisering riskerar att öka avståndet mellan en smal, styrande kulturelit och värderingar bland vanligt folk.

Det är viktigt att vi i Uppsala har en transparens, tydlighet och öppenhet i processerna runt den offentliga konsten och kulturen. Historiskt ser vi exempel också på att konstnärer utövat självcensur i dessa processer (B Hjorth tonade ner de tre fallosarna i ”Näckens polska” och N Dahnberg förtydligade könsfördelningen i ”Gatumusikanter” vid UKK). Såväl sakkunniga som politikers roller behöver ständigt utvärderas. Med principen ”armlängds avstånd” varför har då exempelvis kulturnämnden kvar politiker som behandlar utdelning av hundratusentals kronor till kulturutövare?

Det är viktigt med en öppen och allsidig diskussion om offentlig kultur. Konsten och kulturen är något viktigt och värdefullt som vi även framöver kommer att debattera. Samtidigt som vi slår vakt om vårt öppna, respektfulla och på en tydlig demokratisk värdegrund baserade samhälle.

Jonas Segersam

Kommunalråd (KD)