Avpolitisera kulturen

Jag skriver idag i UNT om armlängds avstånd inom kulturpolitiken, och att vi kristdemokrater önskar avpolitisera kulturen. Eftersom texten inte finns på nätet kan du läsa här:

Krikortz ”Väggmålning” (”DDR-konsten”) har orsakat en intensiv konstdebatt. Vi kristdemokrater välkomnar detta, eftersom vi ser konsten och kulturen som ett viktigt, levande och positivt inslag i vårt demokratiska samhälle. Vi har dock framfört att vi vill ”avpolitisera kulturen”. Idag finns tyvärr tendenser till att vissa kulturella uttryck regleras på ett inkonsekvent sätt.

Jag har som tidigare ordförande i landstingets kulturnämnd och Bror Hjorths stiftelse försvarat principen om ”armlängds avstånd”. Estetiska avvägningar lämpar sig dåligt för politiska debatter. Politiker som inte förstår detta hamnar i samma dike som SD – konst skall vara ”harmonisk och estetiskt tilltalande” - eller Nazisterna, som förbjöd ”entartete kunst” (degenererad konst).

För att få en starkare demokratisk förankring av den offentliga konsten välkomnar vi Uppsala kulturnämnds beslut att ta fram riktlinjer för konstnärliga gestaltningsprojekt. I väntan på detta har jag föreslagit att Krikortz verk (som domkyrkans judesugga) förses med förklarande skyltar. Jag föreslår även en inramning med taggtråd, ungefär som DDR-staten ingärdades med en mur som skydd.

Men man kan undra varför viss konst anses för politisk och kränkande, som man väljer att censurera, medan annan (exempelvis DDR-konsten) inte gör det? Kulturhuset i Stockholm valde nyligen att delvis ta bort Makode Lindes namn på sin utställning ”Negerkungens återkomst” och Moderna museet förklarade att man inte vill ta emot Lars Vilks världskända Mohammedteckning som donation. Även Operan tog bort reklamen för Svansjön eftersom bilden på den färgade manlige dansaren CE Archer upplevdes kränkande.

Miljöpartiets arbetsgrupp för kultur går till och med ett steg längre – de vill införa en statligt sanktionerad åsiktspolis där bland annat ”organisationer som företräder underrepresenterade grupper” ska utbilda hela kultursektorn i ”intersektionalitet och postkoloniala teorier”.

Nej, vi ska slå vakt om principen om armlängds avstånd från politisk inblandning i kulturlivet. Samtidigt har kultursektorn själv ett stort ansvar att behålla en opartiskhet i sina bedömningar och slå vakt om en förankring i vår västerländska värdegrund. För många oinvigda betraktare är det obegripligt varför man ska ingripa mot påstådd rasism eller islamofobi men inte när kungafamiljen eller svenska flaggan skändas. Denna skadliga politisering riskerar att öka avståndet mellan en smal, styrande kulturelit och värderingar bland vanligt folk.

Det är viktigt att vi i Uppsala har en transparens, tydlighet och öppenhet i processerna runt den offentliga konsten och kulturen. Historiskt ser vi exempel också på att konstnärer utövat självcensur i dessa processer (B Hjorth tonade ner de tre fallosarna i ”Näckens polska” och N Dahnberg förtydligade könsfördelningen i ”Gatumusikanter” vid UKK). Såväl sakkunniga som politikers roller behöver ständigt utvärderas. Med principen ”armlängds avstånd” varför har då exempelvis kulturnämnden kvar politiker som behandlar utdelning av hundratusentals kronor till kulturutövare?

Det är viktigt med en öppen och allsidig diskussion om offentlig kultur. Konsten och kulturen är något viktigt och värdefullt som vi även framöver kommer att debattera. Samtidigt som vi slår vakt om vårt öppna, respektfulla och på en tydlig demokratisk värdegrund baserade samhälle.

Jonas Segersam

Kommunalråd (KD)

Årets Uppskattning 2013

Isabelle Axnér tilldelas Årets Uppskattning av kulturnämnden i Landstinget, för sitt blomstrande arbete med dans för barn och ungdomar i Enköping. Verksamheten heter Street Feet. Priset utgjordes bland annat av ett konstverk av textilkonstnärinnan Adina Almén.

Kulturarv, identitet, främlingsfientlighet

Deltog under förmiddagen i detta seminarium anordnat av bland andra Landstinget i Uppsala län. Medverkade gjorde bl a Erik Weiman och Ola Larsmo från Uppsala och diskussionen gällde vårt kulturarv, och hur vi klarar att hålla det både friskt, levande och inkluderande. En intressant utmaning, och det blev även en intressant diskussion!

Själv funderade jag lite över "nostalgins förbannelse" Alla människor har ett berättigat behov av att bygga upp berättelser och minnen omkring sig för att få en koppling till sin historia och bygga sin identitet. Men ibland innebär detta nostalgiarbete och trygghetsbyggande ett hinder för utveckling och förändring. Speciellt när förhållandena är stabila och oföränderliga finns det en tendens att man bahåller saker "som de är" över tid. Ibland kan katastrofer (som tsunamin i Japan), eller krig (som andra världskriget) innebära en tvungen förändring. Men om inte det kommer är det en utmaning för oss människor att inte låta oss hindras i utvecklingen av vårt behov av trygghet och nostalgi. Jag tänkte på detta när jag gick genom Visby i morse att de gamla kyrkoruinerna som står som förfallande monument över medeltidens kyrkliga glansperiod nu anses ska se ut just som ruiner. Vad skulle hända om svenska kyrkan (eller katolska kyrkan för den delen), bad om att få bygga upp någon av dem igen? Troligen skulle det bli svårt innan länsstyrelse och Visbyborgare har fått säga sitt att få se en förändring av dagens ruiner. Det skall ju se ut så... Likadant i centrala Uppsala - tänk om man skulle bygga en ny byggnad i Odinslund, eller i slottsbacken? Skulle säkert vara lika svårt. Men även om jag är en stark tillskyndare av kulturarv och historia tror jag vi även måste se en förändring och utveckling av exempelvis stadsmiljön. Vi måste ibland acceptera att någon TV-hus ek huggs ner, eller seminariepark byggs om, eller sluss omformas. Människors behov av nostalgi blir tyvärr ofta ett hinder för en nödvändig utveckling.

om slussen

Se Svensk scenkonst,

Årets Uppskattning

Årets Uppskattning delas ut av oss i landstingets kulturnämnd till Gottsunda Dans och Teater som årets arrangör av barn- och ungdomskultur i Uppsala län. Priset utgörs av ett konstverk av Kolbeinn Karlsson "Tre figurer på en äng".

Fullt kör

Vem skulle tro att det blev lugn och ro efter valet? Nej, förutom att tömma valstuga, ta ner affischer och plocka ihop efter valet så ska nu allt hända innan midsommar. I morgon har jag kulturnämnden hela dagen, på torsdag regionförbundsstyrelsen, på fredag samverkansnämnd i Västerås, på måndag landstingsfullmäktige och på tisdag landstingsstyrelse. Förutom allt som händer på kvällarna. Och alla personer som ska anställas i vårt föräldrakooperativ Ekoxen, och så planering för sommaren, etc etc.
Men jag klagar inte - vila får man göra i graven :-) Kul för övrigt att Alf kommer till Bryssel. Grattis Alf!

Landstinget stöper om kulturen

"Vi vill vända på varje sten för att se om verksamheten fungerar på rätt sätt och om något kan göras bättre". Så sa jag i fredagens UNT där man bland annat skrev om att vi vill överföra Dans och Film i Uppland i annan regi. Motiveringen för det sistnämnda är att Kultur i länet för övrigt inte driver någon operativ verksamhet utan är en strategisk ledningsresurs. Därför bör rent logiskt även Dans- och Film-verksamheten ligga ute "på stan" (eller i regionen) som alla andra kulturinstitutioner.

Jag fick erkännande av vår politik av både UNT:s ledarsida ("Någon gång då och då bör varje politiker ställa sig frågan om den verksamhet som hon har ansvar för sköts på bästa tänkbara sätt"), och av vår käre ordförande Erik Weiman (M). Det skall bli spännande att se vad som kommer ut av våra direktiv i slutändan. Jag hoppas det kan innebära förbättringar av kulturverksamheten i vårt län!

Konsten får inte fredas

Ernst Billgren talar på Expressens s 4 för konstens frihet. Han har invändningar mot att Konstfack sagt att de inte står bakom konst som tillkommit på olagligt sätt. Han jämför detta med tredje riket och Sovjet, vilket är mycket överdrivet.

Självklart måste Konstfack som är en offentlig utbildningsinstitution följa de lagar och regler som finns i Sverige. Man kan inte sanktionera verksamhet som strider mot lagen! Det är grundläggande i ett demokratiskt samhälle att man respekterar de demokratiskt överenskomna beslut som fattas, åtminstone från statliga institutioner. Jag förstår inte riktigt Ernst Billgrens invändningar, eftersom Konstfack inte ens sagt att de ska göra några sanktioner mot det aktuella konstverket, "Territorial pissing". De har bara (enligt Billgrens artikel) uttalat sig i principfrågan att de inte kan stödja konst som tillkommer på illegal väg.

Sedan den andra sidan av saken - att konsten ska kunna vara autonom - visst kan den det. Man kan självklart som konstnär, likt Carl Johan de Geer som 1967 skändade rikssymboler (något som då var olagligt), utföra olagliga handlingar - men då får man självklart ta konsekvensen av det. På samma sätt som värnpliktsvägrare på den tiden vi hade värnplikt i Sverige tog på sig konsekvensen - fängelsestraff - för sin vägran.

Det är skillnad på vad en konstnär kan göra på eget initiativ och vad en statlig utbildningsinstitution kan sanktionera.

Sedan finns det också gränser för konsten när den är offentligt finansierad. Jag skulle till exempel som kulturnämndsordförande inte acceptera att skattepengar gick till att förhärliga våld, pornografi eller kränkning av människovärdet. Gärna autonom konst, men när skattebetalarna ska vara med och betala har de rätt att genom sina representanter också sätta gränser för vad pengarna används till.

Konst-ig ordförande

I går var det konst på tapeten vid årets sista möte med landstingets kulturnämnd. Vi hade bland annat att behandla en utredning om landstingets utsmyckning (eller "gestaltning" som det ska heta numera, eftersom konst inte längre är enbart utsmyckning...) av sina lokaler. Utredningen av Ann Magnusson var tämligen tendentiöst skriven, och det framgick tydligt att "kultur" enligt hennes definition är liktydig med den offentligt finansierade "kulturen". ("Kulturen i Sverige har hittills varit helt offentligt finansierad men den nya regeringen förespråkar i högre grad privat finansiering"). Vi fick en debatt som kom in på filosofiska resonemang som påminde om vad jag sa i intervjun med mig som finns på landstingets hemsida.

Den bästa beskrivningen på kulturelitens syn på konst kom Lena Maria Jonsson (c) med : "Konst är sånt som inte folk vill köpa".

Sedan hade vi glädjen att tilldela Pär Fredin landstingets konstnärliga utvecklingsstöd. Det ska bli spännande att närmare lära känna denna bildkonstnär, i samband med utdelningsceremonin mm.