Sluta odla myten om att Uppsala har en bostadsbrist

Faksimil från UNT

I UNT skriver jag och Kristdemokraternas Uppsalaordförande Magnus Wikberg att man måste slå hål på moten om bostadsbrist i Uppsala.  

Här är texten:

Gång på gång får vi höra att det byggs för lite bostäder i Uppsala. Att det finns massor med människor som gärna flyttar hit bara de kunde hitta någonstans att bo. Företagen påtalar att de inte kan anställa kompetent personal, för de anställda hittar ingenstans att bo. 

Är det verkligen så? Att det finns bostäder till salu i Uppsala med omnejd är oomtvistat. Möjligtvis kan man fråga sig om priset är vad man verkligen vill betala. Då måste det vara hyresrätter man åsyftar. Låt oss ta en titt på verkligheten.

I oktober 2024 rapporterade Hem och Hyra (Hyresgästföreningens tidning): "Tusentals lediga hyresbostäder i Sveriges största kommuner". Uppsalahem var då på plats 15 av 53 av Sveriges kommunala bostadsbolag vad det gäller vakanser, och vid tillfället fanns 37 lägenheter för omedelbar inflytt. 

I en nyare granskning av P4 Uppland berättar Bostadsförmedlingens VD att av totalt 5000 förmedlade bostäder förra året hade 2000 kortare kötid än 2 år och 1000 lägenheter hade en kötid kortare än 1 år, det vill säga i princip omedelbar inflyttning. Nästan alltid finns också objekt lediga, men då är det nya, dyra bostäder. Bostadsförmedlingen uppger också att en fjärdedel av de som står i bostadskön tackar nej till ett bostadserbjudande, för man letar efter något billigare, i ett bättre område. 

Om man tvivlar på att det allmänna har koll kan man alltid titta på den privata sektorn. Bara under de tre senaste månaderna har Plan- och Byggnadsnämnden avbrutit tre detaljplaner, på grund av att det inte finns någon efterfrågan på marknaden för områden man velat exploatera. Längs hela sträckan för den tilltänkta spårvägen har inte en enda tomt eller tomträtt sålts. Inte ens de privata tror att det går att bygga längs med spårvagnssträckan och få det sålt eller uthyrt med vinst. Detta trots löften om fantastisk (?) spårväg till dessa nya vackra områden.

Så vad är det då som det är brist på. I Hem och Hyras artikel närmar vi oss nog svaret: ”Många av de lägenheter som byggdes under högkonjunkturen var små. En annan anledning till vakanser är att lägenheterna ligger i mindre attraktiva områden.”

Det vill säga, de lägenheter som finns är för dyra i hyra eller för små, i höghusform och de är byggda på platser där få eller ingen vill bo. Ett skräckexempel från vår kommun är Bäcklösa där kriminalitet och otrygghet nu fått Polisen att inkludera kvarteret till kartan över utsatta områden, trots att det är relativt nybyggt.

Nu måste kommunen börja titta på vad vanliga människor verkligen efterfrågar, och låta det styra kommunens planering. Vad vi måste göra här och nu är att bygga det gemene man egentligen vill ha. I undersökningar säger cirka 75 procent att de egentligen vill bo i småhus eller villa. Det är den bostadsformen som det byggs allra minst av i Uppsala, särskilt inne i stan. 

Med tanke på att vi är Sveriges största landsbygdskommun borde det åtminstone finnas möjlighet att bygga på landsbygden men där finns enbart mål om höghusbyggande, eller lägenheter i tätorterna (vilket för övrigt också skulle behövas, det byggs nästan ingenting på Uppsalas landsbygd). 

Detta har också uppmärksammats av vår regering där KD:s bostadsminister Andreas Carlson tillsammans med regeringen tillsatt vår landshövding Stefan Attefall som särskild utredare för ett utökat småhusbyggande. 

”Vi vill få fram en modern form av egnahemsrörelse där folk själva är sina egna byggherrar”, beskrev Attefall sitt uppdrag i somras.

Om vi vill attrahera kompetent arbetskraft till vår kommun behöver vi bygga billiga småhus för barnfamiljer, i säkra områden som präglas av gemytlighet och framkomlighet. Inte stora betongkolosser med öppen planlösning, tätt placerade utan tillgänglighet för bilar och egna transporter.

Jonas Segersam (KD), Kommunalråd i Uppsala 

Magnus Wikberg (KD), Ledamot i plan- och byggnadsnämnden och ordförande för KD Uppsala 

Vi behöver samling - inte motsättning

Min, Cecilia Hamenius och Magnus Wikbergs artikel i UNT

Jag skriver i UNT en artikel tillsammans med Cecilia Hamenius, andranamn på KD:s kommunlista, och Magnus Wikberg, ordförande för KD i Uppsala kommun.

Här är texten:

Kristdemokraterna deltog i manifestationen av stöd till Ukraina i Uppsala den 5/3, men i en omröstning bland arrangörerna (där partierna till vänster var initiativtagare) var det bara KD, M och L som röstade för att ha med SD. I det läget tyckte vi det var viktigare att visa vårt stöd och vår solidaritet för det ukrainska folket än att fastna i pajkastning mellan partierna. Naturligtvis blev det en huvudnyhet att SD utestängts från demonstrationen, särskilt som SD:s gruppledare troppade upp på plats med en megafon och krävde att också få tala.

Sverige behöver en ny regering och Uppsala behöver ett nytt styre. Vi kan inte längre ha ett politiskt landskap där det är viktigare vilka partier man inte kan samarbeta med än vilken politik man vill föra. Det håller inte att säga att V och/eller SD är ytterkantspartier som vi inte kan föra några samtal eller samarbeta med. Det blir att underkänna en stor del av den svenska väljarkåren. Dessutom gynnar all mobbning ytterkantspartierna och ger dem ännu större väljarstöd. Efter minst två mandatperioder med december-, januari-, och alla möjliga andra överenskommelser så behöver vi något nytt. En samling runt de frågor som är viktiga för vanliga människor. De röda och gröna partierna har visat hur omöjligt det blir med det här politiska spelet, och det hela har resulterat i att Sverige nu styrs med en statsbudget utformad av M, KD och SD. En budget som ger mer pengar till polisen, till förskolan, till pensionärerna och till de boende på landsbygden.

Trenden på riksnivå spiller över även på Uppsalapolitiken. Vi hoppas och tror att väljarna i Uppsala ser vådorna av den rödgröna röra som plågat vår stad under snart åtta år, och de stora brister som finns i det politiska ledarskapet. Att liberalerna efter förra valet valde att stödja denna politik genom att hoppa över i den rödgröna sänghalmen gör inte saken bättre. De fick sitt extra kommunalråd och ordförandeskapet i utbildningsnämnden (med utskott) – följden av en tydlig strategi från Socialdemokraterna på nationell nivå att till varje pris få över L och C för att stödja sina kommunala maktinnehav. I Malmö gick S så långt att de delade ut fyra kommunalrådsposter till de fyra liberala kommunfullmäktigeledamöterna i utbyte mot stöd för ett fortsatt vänsterstyre.

Nu byter flera partier ledarskap och vi hoppas och tror att vi kommer kunna få ett borgerligt styre av Uppsala efter valet. Vi måste samlas runt politiken – bättre resultat i skolorna, en utveckling av landsbygden, bättre kommunal service till företagen och medborgarna, ett erkännande av civilsamhällets insatser och en sänkt skatt. Detta är en politik som de borgerliga partierna och SD stödjer.

Under den gångna mandatperioden har KD visat att vi kan samarbeta med alla. Vi har haft ett nära samarbete med moderater och centerpartister, men även lagt gemensamma förslag med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vi har också i flera fall fått gehör för våra förslag av minoritetsstyret (S, L, MP) vilket lett fram till att KD:s linje gått igenom. Det har exempelvis gällt nej till en ombyggnation av Uppsala slott för konstmuseet, ja till en byggnation av ny isarena och simträningsanläggning i Gränby, utökning av familjerådgivningen, särskilda hedersvåldsteam och stopp för utbyggnaden av höghus i Nåntuna. Men även om vi kan påverka politiken i opposition så är det tydligt att Uppsala förtjänar bättre. I stället för sandkastning i sandlådan där man delar upp partier i ”goda” och ”onda” så måste vi sluta bråken runt SD. Väljarna väljer sina företrädare – och om en majoritet vill ha något annat än den socialdemokratiska makthegemonin, ja då måste vi folkvalda kunna visa att vi kan samarbeta för en förändrad politik i Uppsala. Nu är tid för samarbete och samtal – inte splittring och polarisering!

Jonas Segersam, Cecilia Hamenius och Magnus Wikberg, Kristdemokraterna