Motverka antisemitism i Uppsala

Israel är världens enda judiska stat 

På dagens kommunfullmäktige inledde jag med att ställa en fråga om antisemitism till Erik Pelling (S)

Detta är frågan (med länkar):

 

Fråga om att motverka antisemitism i Uppsala

9/11 är minnesdagen för kristallnatten 1938, som blev det faktiska startskottet på utrotningen av judar i Tyskland och Europa under Andra världskriget. Utifrån de senaste veckornas hemskheter i Israel och Gaza har åter judehatet bubblat upp, och UNT rapporterar att en ung judinna i Uppsala nu inte vågar ha på sin davidsstjärna längre. ”Det är klart att vi blir rädda även här när Hamas uppmanar till att döda judar över hela världen” (UNT 21/10)

Jag har flera gånger lyft frågan om antisemitism, och motionerat om en vaccinationskampanj mot antisemitism i Uppsala – tyvärr utan att ännu ha fått stöd av vänstermajoriteten. Anledningen till att vi vill lyfta just antisemitism är att det ofta blir det yttersta beviset på att alla människor inte erkänns samma värde och att just judar är några som vi kan ge oss på.

Alla extremistiska grupper förenas i detta. Nordfront skriver på sin sida ”Att stå upp mot Israel och sionismen gäller såklart inte bara Palestinakonflikten. Judarnas inflytande över Norden och hela den vita världen måste alltid bekämpas”, (12/10 i en artikel om att ”NMR agerade mot judar och riksdagspolitiker” – däribland Ebba Busch).

Även vänsteraktivister har ett liknande narrativ då tidningen Proletären skriver i en ledare (1/11) – ”vi erkänner Hamas som en del av det palestinska folkets legitima motståndskamp” och ”Vi erkänner inte Israels rätt att existera”. Utgångspunkten är slagordet ”From the river to the sea, Palestine will be free” som använts av den palestinska politiska rörelsen sedan 60-talet. Innebörden är att judarna ska fördrivas från sin stat, Israel. 

Hamas, en islamistisk antisemitisk terrororganisation är just nu kärnan i detta, tillsammans med exempelvis PFLP, Hizbollah och den Iranska islamist-regimen. Tyvärr återfinns judehat även bland muslimer i Sverige och Uppsala. Vi måste tydligt motverka alla dessa typer av extremism och främlingsfientlighet (både från ”höger”, ”vänster” och islamister).

I Uppsala och Sverige finns flera aktörer som arbetar för detta. Fredens hus samarbetar exempelvis med Emerichfonden som instiftades av förintelseöverlevaren Emerich Roth 1994. Raoul Wallenberg Academy har material runt förintelsen, och naturligtvis de statliga myndigheterna Forum för levande historia och museum om Förintelsen som öppnade i Stockholm så sent som i somras.

Man kan naturligtvis säga att det ligger inom ramen för läroplanen att ta upp dessa saker, och att det är upp till skolorna att ta stöd av exempelvis Emerichfonden för att kunna besöka förintelseläger och uppmärksamma antisemitismen. Vilket också exempelvis Västra Stenhagenskolan och Uppsala yrkesgymnasium gjort. Men ska man få ett genomslag över hela linjen tror jag man måste vara mer aktiv från kommunens sida. 

Jag vill därför ställa följande frågor till kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S):
- Hur vill du stärka Uppsala kommuns arbete mot antisemitism?
- Kan kommunstyrelsen vara mer aktiv för att fler invånare i Uppsala ska nås av information om förintelsen, för att förebygga extremism i de tre formerna som nämns i ovanstående fråga.

Jonas Segersam (KD)

 

Både Erik Pelling och Tobias Smedberg tog upp problemet med antisemitism i sin inledning till budgetdebatten under gårdagen. Dock kände sig Pelling tvingad att i samma andetag som "antisemitism" även nämna "islamofobi". 

Det var något som jag tog upp i mitt inledningsanförande under debatten - dels att antisemitism har en särställning (med tanke på historiens alla pogromer och utrotningar mot just judar - och dels att vi inte får förringa antisemitismen genom att å ena sidan peka finger mot judarna (eller israelerna som är israeliska medborgare) att de "mördar oskyldiga människor", eller att å andra sidan jämföra med andra missförhållanden som islamofobi eller rasism eller "apartheid". 

Uppsala kommun kan göra mycket mer för att ta tydlig ställning mot antisemitismen och exempelvis se till att fler skolelever får besöka förintelseläger eller möta en överlevande, eller ättling till överlevande från förintelsen.

 

 

Migrationsfrågan kommer avgöra nästa val

UNT intervjuar oss lokalpolitiker om de sammanbrutna migrationsförhandlingarna på riksnivå. KD och M lämnade förhandlingarna som skulle komma fram till en gemensam migrationspolitik eftersom socialdemokraterna vägrade att sänka dagens invandringsnivå. Jag citeras i intervjun på mitt svar på frågan varför jag tror att just den här frågan är så polariserande i svensk politik - men jag sa även en hel del annat som jag utvecklar lite mer här.

Bakgrund

Den parlamentariska kommittén för migrationspolitiken tillsattes av regeringen 2019 under stor press från oppositionen, inte minst Ebba Busch och KD. Kommittén är en tydlig del av överenskommelsen med C och L i januariöverenskommelsen (punkt 67 av 73). Innan valet sa Löfvén att det vore hårresande att ha med SD i en sådan kommitté, något som han alltså fick ge sig på eftersom kommittén innehåller representanter från alla partier (ja några fler från S då förstå...).

Jag tycker det är väldigt bra att detta arbete kom till stånd, men samtidigt förstår jag att det varit svårt att få ihop ett resultat. Hans Eklind, KD:s representant och Ebba Busch har varit tydliga med att det var omöjligt att få ihop en överenskommelse då socialdemokraterna vägrade att gå med på att minska invandringen från dagens nivåer till en nivå som stämmer med våra nordiska grannländer. Faktum är att Sverige tagit emot DUBBELT så många flyktingar som de övriga nordiska länderna TILLSAMMANS (mellan 2014-2018, 320.000 i Sverige, jämfört med 150.000 i övriga Norden). Det är också ohållbart att man accepterar en situation där de som fått avslag på sin asylansökan tillåts vara kvar i Sverige, och utgöra en stor del av den svarta arbetsmarknaden, och i många fall vara hänvisade till annan kriminalitet och brottslighet.

Illustration av politiska läget

Den havererade kommittén är en tydlig illustration av det svåra politiska läget i Sverige. S hade hoppats att få en uppgörelse genom att lämna V och SD utanför men problemet är att framför allt M och MP står för långt i från varandra. Då måste S välja mellan att göra upp med M eller att göra upp med MP - inte så svårt med tanke på att de sitter i regering tillsammans med MP, och därmed bröt förhandlingarna samman.

Nu kommer denna fråga bli en av många viktiga inför nästa val 2022 - och det är bråttom. För att komma tillrätta med tydliga skiljefrågor så behöver vi en ny regering. För att nämna några, där MP sätter sig på tvären, förutom migrationen, så är det snabbjärnväg, kärnkraft, gängkriminalitet och försvaret. Sverige ska inte behöva stå ut med vänsterns vanstyre, bara för att S hela tiden skyller allt på SD.

Morgan Johansson gjorde bort sig

I TV-studion gjorde migrationsminister Morgan Johansson bort sig, och detta tror jag blir spiken i kistan för det socialdemokratiska regeringsinnehavet. När han ställde upp på att medverka var det under förutsättning att det inte skulle vara någon debatt med moderaternas Maria M Stenergard - ändå underlåter han sig att raljera med moderaterna, utan att Stenergard har någon chans att försvara sig, något han sågas för av exempelvis AB:s Lena Mellin och på DN:s ledarsida.

Även SVT gjorde bort sig och visar tydligt att de tillåter sig följa regeringens agenda för vem som ska debattera - i stället för att försvara sig hade sossarna skickat fram Centerpartiet att debattera mot Moderaterna. När sedan ansvarig sosse-minister till slut ställde upp (S vågade väl inte skicka fram Löfvén...) fick hans "Moderaterna och Sverigedemokraterna är ju som Helan och Halvan" alltså stå oemotsagt.

Migrationspolitiken är klurig

Jag har flera gånger kritiserat S och M att tävla om att överträffa Sverigedemokraterna när det gäller att strypa invandringen. Senast i UNT för några veckor sedan. Det var väldigt tydligt inför valet att M och S var livrädda att förlora röster till SD och därför la förslag utifrån den stora flyktingkrisen 2015 som innebar en radikal omsvängning av svensk migrationspolitik.

Jag får erkänna att jag själv delvis har svängt i denna fråga. 2015 stod jag på torget i Uppsala och citerade Angela Merkel "Wir schaffen das" - vi klarar det - och jag tror fortfarande att det är viktigt att vi svenskar visar solidaritet med människor som flyr krig och förtryck. Men utvecklingen den hösten visade att vi kan inte själva som nation (tillsammans med Tyskland) ta ansvar för hela invandringen i EU - nu när vi har ett system med Schengen och Dublinförordning. Därför behöver vi gränskontroller och asylansökningsområden och KD var faktiskt först (förutom SD) att redan under Göran Hägglund, innan 2015 driva på för lägre bidrag, tillfälliga uppehållstillstånd och "säkra länder" - det senaste något som Morgan Johansson i länken ovan nämner som åtgärd från regeringens sida först nu. Sent ska syndaren vakna.

Vi måste gå vidare

Tyvärr är det samma linje som gällde innan 2015 som fortfarande präglar svensk migrationspolitik. Den linje som idag främst V och MP står för, men som också till stor del stöds av Centerpartiet.

På vänsterkanten anser man nämligen att man inte kan "begränsa" invandringen utan att alla måste få komma till Sverige och söka asyl, samt få en rättssäker och noggrann prövning av sina asylskäl. I praktiken innebär det att de allra flesta som kommer också stannar i Sverige, vare sig de får asyl eller inte. Dessutom tar handläggningen så lång tid så många kan både svenska och i vissa fall har skaffat sig ett jobb (svart) innan den svenska migrationsbyråkratins långsamma och kostsamma kvarnar har malt färdigt.

Det är inte hållbart att av vår befolkning är 1/5, det vill säga två miljoner, födda utomlands! För min personliga del är jag positiv till att invandrare bor i Sverige, men för att landet ska funka och för att det ska finnas en demokratisk förankring så måste hela politiken läggas om!

Om man inte står fast vid vänsterns naiva och orealistiska politik - att alla som uppfyller kraven ska få asyl - samtidigt som alla nyanlända ska föras upp till samma levnadsstandard som övriga svenskar - så finns det två alternativ.

Det ena (som kanske centerpartiet lutar något åt) är att man accepterar att nyanlända inte behöver omfattas av den svenska välfärdspolitiken utan de får söka lyckan själva. Det tror jag dock inte håller i längden - vi kan inte ha ett land som dras isär mer med utanförskap, tiggeri, svartjobb, bidragsfusk och fattigdom.

Den andra vägen är att strypa invandringen. Det har vi delvis redan gjort, men vi ligger fortfarande på  nivåer över 20.000 asylsökande per år. Ska vi hamna på nivå med övriga EU så skulle den nivån i stort sett behöva halveras.

Hur detta ska gå till kommer bli en av de stora valfrågorna 2022. Jag ser fram mot att driva på för en värdemässigt grundad linje i dessa frågor - och se till att vi får en ny regering som kan lägga grunden för en ansvarsfull svensk politik som håller för framtiden!

Civilsamhället behöver kliva fram

I Världen Idag skriver jag om hur den idéburna sektorn behöver vara mer aktiv i samhället. Vi klarar oss inte utan familjer och civilsamhälle, speciellt inte i den akuta situationen med corona.

Här är texten i sin helhet:

I dessa coronatider blir det ännu tydligare hur viktiga familjerna och civilsamhället är för att vår vardag ska kunna fungera. Utan ideella insatser skulle hela samhället stanna. Föreningar, organisationer, kyrkor och samfund, ja, kort sagt civilsamhället eller den idéburna sektorn, skulle dock kunna kliva fram och ta en betydligt större plats i Sverige än i dag.

Nyligen presenterade statens utredare Samuel Engblom flera förslag för att stärka idéburna organisationers roll i det svenska samhället. Han konstaterar samtidigt att denna sektor har en betydligt mindre roll i vårt land än i andra länder i Europa, ja, även än i Norden. Under senare decennier har privata företags andel inom välfärdssektorn vuxit betydligt i Sverige, medan den ideella delen däremot har legat på en ganska konstant nivå.

Ofta finns en tendens att idéburna organisationer har betydligt större fokus på sin verksamhet än på att ta marknadsandelar eller köpa fastigheter. Affärsmässighet är ofta inte fokus för organisationer som inte har vinstintresset som drivkraft.

Jag tror dock att man borde se både vikten av bra investeringar som kan ge tillbaka en avkastning till kärnverksamheten, och vikten av att utöka verksamheten och ge utrymme för expansion – ”att spänna ut tältpluggarna”, för att använda ett bibliskt uttryck. Det behövs ofta visionära ledare och eldsjälar som ser möjligheterna för att också ideella organisationer ska kunna växa.

Det finns många bra exempel på framgångsrika aktörer – i Stockholm har Ersta Sköndal både ett stort sjukhus och en högskola med utbildningar inom exempelvis diakoni, vårdvetenskap, socialt arbete och kyrkomusik. Högskolan drivs numera i samarbete med Bräcke diakoni, en annan framgångsrik diakonistiftelse med basen på västkusten.

Frälsningsarmén har ett starkt anseende och väldigt många framgångsrika sociala institutioner över hela landet. Röda Korset är en annan organisation med lång tradition både i Sverige och utomlands. I min egen stad, Uppsala finns flera fristående teologiska högskolor, och många väl fungerande kristna skolor och förskolor, som drivs av både Svenska kyrkan, Livets Ord och fristående stiftelser. Listan kan göras lång.

Tyvärr finns det också exempel där utvecklingen gått i en annan riktning. Ett exempel i Uppsala är Diakonistiftelsen Samariterhemmet, som grundades av eldsjälen Ebba Boström i slutet av 1800-talet. Sjukhuset har övertagits av landstinget, och delar av fastigheten har sålts av.

Även Pingstkyrkan i Uppsala har sålt av stora delar av sin mycket centralt belägna fastighet, samt en fin gammal sommargård utanför stan. På Kungsgatan finns tre tidigare kyrkor – Mikaelskyrkan, som Svenska kyrkan har lämnat och numera hyr ut till Stadsmissionen, Gamla Missionkyrkan, där hela Svenska Missionsförbundet i praktiken bildades 1876, samt S:t Johanni församling, den gamla Metodistkyrkan. De båda sistnämnda kyrkorna är sålda och används som kontor.

Nu kan man inte klamra sig fast vid gamla kyrkobyggnader, men det jag vill säga är att kyrkor och idéburna organisationer borde ha en strategi att utveckla och förmera såväl sitt fastighetsinnehav som den verksamhet som bedrivs inom välfärdssektorn – skolor, högskolor, sjukhus, sociala institutioner, vårdinrättningar och äldreboenden.

Just fastigheter har två funktioner. Dels tjänar en investering som ett förvaltande av kapital, vilket väl skött kan ge en avkastning som kan användas i den övriga verksamheten. Och fastigheter kan också inrymma och utveckla bra ny verksamhet. Man har ofta större rådighet och inflytande om man äger fastigheten än om man bara hyr den.
 
Idéburna aktörer skulle kunna göra en mycket större insats i samhället, och borde inte låta enbart privata bolag få ta hela tillväxten i den fristående delen av välfärdssektorn. Jag är övertygad om att vi behöver se mycket mer av organisationer med en stark positiv värdegrund, där omsorgen om medmänniskan och viljan att bidra till människors hjälp och utveckling bär både en kreativitet och hög kvalitet på sin verksamhet.

Ni inom den idéburna sektorn borde därför inom varje organisation ta er en funderare på vilka sätt ni skulle kunna utveckla och utöka er verksamhet!

Jonas Segersam (KD)

Kommunalråd, Uppsala

Värna svenska kvinnofriden!

Dagens Nyheter lyfter idag en angelägen fråga. Den osäkerhet som framförallt unga tjejer känner i vårt samhälle, och som hänger samman med vad som ser ut att vara en värderingsförskjutning till en lägre respekt för tjejers kroppsliga integritet.


Att människor uppför sig dåligt mot varandra, och att det alltid förekommer och förekommit övergrepp och förgripligheter är tyvärr en sanning - men en sanning som vi måste hantera på ett kraftfullt och tydligt sätt. Det är aldrig OK att förgripa sig på en medmänniska, och sexuella närmanden måste förutsätta samtycke och ömsesidighet.


Redan Birger Jarl, och hans son, Magnus Ladulås stadgade om Kvinnofrid, tillsammans med de andra fridslagarna - Hemfrid, Tingsfrid och Kyrkofrid. Det var en del av det svenska statsbygget, då detta var så kallade "Edsöre-lagar", det vill säga lagar som kungen (över hela Sverige) genom ed förband sig att upprätthålla.


Detta var en del i en rättsprocess där den kanoniska lagen, med sin inspiration från Kyrkan, vann mark även i Norden. Som en del av detta trängdes gamla, hedniska rättstraditioner som blodshämnd, järnbörd, brudrov och våldgästande tillbaka (inskränkningarna av just våldgästandet utifrån Skänninge möte 1248 gav upphov till Magnus "Ladulås" tillnamn).


Kvinnofriden innebar stadgande av stränga straff mot att våldföra sig på och föra bort kvinnor. Jag tror vi behöver arbeta för att åter lyfta denna del av vår svenska värdegrund! Både yngre och äldre, människor med annan kulturell bakgrund och "svenskar" behöver alla få en bättre förståelse av vad det innebär att respektera och högakta varandra. Tyvärr ger också den förljugna pornografin en felaktig bild av vad sex är för många ungdomar. I stället för att lyfta betydelsen av en relation fokuseras på det tekniska "knullandet" där både kvinnor och män objektifieras på ett tragiskt sätt.


Förslag på hur vi ska sprida en sund och bra värdgrund mottages tacksamt! TRIS är en organisation som jobbar på ett bra sätt mot osunda värderingar i form av hedersrelaterat våld - vilket också föranlett att Uppsala kommun nu stärker sina bidrag. Det finns säkert fler sådana organisationer i civilsamhället som vi från politikens sida kan stödja och uppmuntra för att sprida en bättre värdegrund i samhället!

Rysslands informationskrig mot väst

Bra att DN idag tar upp det ryska informationskriget mot omvärlden, och hur Sverige arbetar för att möta det. Tidningen rapporterade redan tidigare förtjänstfullt om "Putins soldater på nätet".

Jag vill först få det sagt att jag älskar Ryssland och det ryska folket, och har många goda minnen från mina ca 2 1/2 år i landet. Jag upplever ofta att svenskar bär på ett oreflekterat rysshat, och att vi alltför lite tar vara på möjligheten att bygga broar och lära känna vår viktiga granne i öster.

Men den politik som Putin för måste vi vara observanta på!

Vi lever i en ny värld, där både stridsmedlen är annorlunda och så även det politiska landskapet. Genom att få opinionen på sin sida kan man genomföra åtgärder som annars vore helt otänkbara. Ta exemplet annekteringen av Krim. Genom att befolkningen där i huvudsak är rysk och halvön fram till 50-talet även tillhörde Ryssland, fanns det goda möjligheter till ett övertagande. Men detta föregicks av en mycket aktiv insats i media där dessa åtgärder legitimerades. Jag har själv sett debatter i rysk TV där sanningen skruvas några varv (man visade bilder på hur fattigt och eländigt det var i Ukraina), och där de som får uttala sig bara ger uttryck för ena sidan (entusiastiska ryska patrioter som talade om det självklara att Krim skulle tillhöra moderlandet).

Det är också intressant att se hur vi nu i Europa i stället för att stå mellan det västliga NATO och det kommunistiska Warszawapakten står mellan demokrati och frihet å ena sidan, och nationalism och semidiktatur å den andra.

Nationalistiska rörelser som Svenska Motståndsrörelsen (SMR) byter sida från att stödja ukrainska nationalister till att stödja ryska nationalister - troligen som ett resultat av det ryska propagandakriget. Att SD har starka försänkningar i Orbans Ungern är ett välkänt faktum, och därmed är det skrämmande att se hur starka relationer Orban bygger upp med Putin och Ryssland.

Nej, USA och den fria västvärlden står ännu som ett bålverk för de mänskliga rättigheterna, för demokrati och för fri press. Och jag hoppas att Sverige, Norden, Baltikum och naturligtvis även Ryssland kommer att sluta upp tydligt på denna sida i framtiden!

Socialdemokratiska maktpartiet styr igen

Den nya regeringen har tillträtt och redan hamnat i blåsväder. Det dröjde inte länge innan de hoppade i säng med vänsterpartiet, och därmed påpekar DN att det är "sämsta tänkbara start" på Löfvens ambition med en  "samarbetsregering". 

Att vänsterpartiet är ett troget stödparti är ingen nyhet. Det unika är i stället att miljöpartiet nu debuterar som regeringsparti, för första gången sedan riksdagsdebuten 1988. Det (att det dröjt så länge att få till en vänsterkoalitionsregering) säger mer om socialdemokraterna och deras självbild än om miljöpartiet egentligen.

Intressant med en såpass stark förnyelse, med många unga namn. Socialdemokraterna vill väl inte stå miljöpartiet efter i föryngring, men nu får de också visa vad de kan leverera i verkligheten. Det är också intressant att man fortfarande satsar på Shekarabi trots de skandaler som blåste runt honom för ca 10 år sedan. Uppblåsta medlemssiffror i SSU, finansiering av sin valkampanj från en SSU-fond samt invalet i polisstyrelsen trots att både medborgarskap och mantalsskrivning saknades (Enligt Wikipedia). Men det tycks som det ändå är det gamla maktpartiet som kommit tillbaka, med alla skandaler och maktfullkomligheter dragandes med sig.

Jag kommer ihåg när jag ett par år innan dess arbetade som lärarvikarie med Ardalan på Sävjaskolan i Uppsala under en tid. Vid ett tillfälle fick jag vikariera för honom för att han var sjuk och hemma den dagen. Klassen skulle till stan på skolbio, och när vi stod där med klassen i kön utanför anrika slottsbiografen, vem kom då gående nedför Slottsbacken tillsammans med en vän - jo Ardalan Shakarabi och hela klassen vinkade.

Kan inte låta bli att inte nämna Åsa Regnér förstås, detta visar väl mest vilken "nära myndighets"-status RFSU har, den organisation som hon under många år varit associerad med. Får se om det blir några tokigheter från en person som drivit att trossamfunden ska fråntas vigselrätten och genom materialet "sex på kartan" medverkat till en ännu större sexuell exponering av och för barn.

Föreningen Norden lyfts på kanske lite liknande sätt genom utnämnandet av Kerstin Persson (tidigare ordförande i Föreningen Norden), något som jag naturligtvis tycker bättre om - om det nu också kan leda till konkreta resultat i ett utökat nordiskt samarbete.

Det är ju lite klokare med en sådan utrikespolitik än att lyfta fram ett erkännande av Palestina, något som Mehmet Kaplans aktivism bidragit till månne? Vad är det som ska erkännas - terroristorganisationen Hamas styre och målsättning att utplåna Israel, eller kanske den korrupta ledningen på Västbanken? Ja, frågorna hopar sig...

Ja, detta är ju då bara första stegen i försöken att få igenom en rödgrön politik. Något som inte blir så lätt med tanke på det mycket svaga stödet i riksdagen.

XP
Andreas Carlsson i Dagen om Palestinafrågan
Dagen om kristen med Israel
Tove Lifvendahl i SvD om regeringens dilemma

Updatering:

I DN kan vi läsa om att förutom Kaplan är även Fridolin Palestinaaktivist 

Stärk Norden i NATO

Jag sitter på rikstinget där vi nu ska bestämma om Kristdemokraterna ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap, eller att frågan skall utredas (eller avslås). På bilden talar Mikael Oscarsson för detta.

Jag har skrivit en motion om att stärka det Skandinaviska samarbetet, och därmed gå in i NATO-alliansen som Norge, Danmark, Estland, Lettland och Litauen redan är en del av.

Hade inte streck satts i debatten så hade jag hunnit hålla mitt anförande där jag skulle sagt att Sverige har en viktig säkerhetspolitisk roll. Jag kan själv ryska och har bott 2 1/2 år i Ryssland. Vi behöver alla hjälpas åt för att stärka de demokratiska krafterna i Ryssland och utöka de ekonomiska och kulturella banden och på så vis hindra att vårt grannland blir isolerat som under Sovjet-tiden. Där har Sverige en mycket viktig roll som brobyggare!

Men detta får inte hindra till att vi anpassar oss till en omvärld där redan de baltiska staterna ingår i NATO. Vi samövar redan, och räknar redan med att få hjälp av NATO i ett krisläge. Skall då Sverige kunna samarbeta fullt ut med Norge, Danmark och Baltikum i försvarsfrågor bör vi bli medlemmar!

Nu, under tiden som jag skriver detta har rikstinget beslutat gå på partistyrelsens linje att verka för att utreda frågan om ett svenskt NATO-medlemskap. Ett mycket klokt beslut! Jag ser fram emot att frågan allsidigt blir belyst!

Sahlinismen mot undergång

Har varit på besök på Almedalsveckan och hört om Norden och Ryssland och ett eventuellt töväder i relationen. I Ryssland är sedan länge Stalinismen borta, och jag hoppas vi kommer slippa se någon Sahlinism i Sverige. Det verkar rent av så att Mona Sahlin kan komma att bli ett sänke för (S) i valet och då skulle jag tro att vi får se Sahlinismens undergång efter valet. Blir nog svårt för Mona att stanna om det går som det ser ut just nu. Läste också i Dagens Samhälle om Sveriges nya politiska karta med (M) större än (S) i alltfler kommuner och landsting (i Uppsala kommun är det redan så och i landstinget pekar opinionsundersökningar mot att det kan bli så). Det är ju så att vi ser ett genombrott för borgerligheten, på flera håll. I Norge, där Socialistisk Venstreparti är med och styr, har ju egentligen borgerligheten stark ledning, men tyvärr har ju Senterpartiet valt att stödja vänsterpartierna, mycket på grund av den splittrade sammahållningen på högerkanten...

Sitter (bredvid Emma Opassande - pp) i en sval källare som politometern och Almega håller öppen för bloggare. Här lyssnade jag också morse en debatt om politiskt bloggande under ledning av Martina Lind, där Ali Esbati framhöll att han gärna kommenterar SvD:s ledarsida - och jag instämmer. De kommer med många guldkorn, bland annat idag om hur Mona Sahlin bidrar till Sverige som möjligheternas land.

Nej - tillbaka till poolkanten - eller i alla fall mat och lek med barnen.

Ett starkare Norden i fredens Europa

Nu i valet är mina tre hjärtefrågor
1/ EU som fredsprojekt, inte överstatlig union. För ett Europa sargat av två världskrig har EU betytt mycket, och i fortsättningen är det viktigt att även exempelvis Ryssland och Turkiet dras med i detta fredssamarbete. Det betyder inte att vi ska få en superstat som ska täcka hela Europa, utan att vi utvecklar det förtroendefulla samarbetet MELLAN länderna.

2/ Ett starkare Norden i och utanför EU. De nordiska länderna är de som står oss närmast, och det var här passunion och gemensam arbetsmarknad grundlades långt innan Schengen och Maastricht. Vi måste vidareutveckla det nordiska samarbetet, oberoende av, men även inom EU. Det kan gälla ekonomiskt samarbete (varför inte en gemensam krona!), och försvarssamarbete.

3/ Stoppa den ovärdiga människohandeln. Insatserna i Europa för att spränga ligor som sysslar med människosmuggling och modern slavhandel måste intensifieras. Vi kan inte tillåta att människor cyniskt utnyttjas som sexoffer och brickor i ett spel för att tjäna pengar.

Nordiskt vänortsmöte på slottet

I kväll hade vi avslutningsmiddagen på Uppsala slott efter det vänortsmöte som pågått här i Uppsala sedan i torsdags (nedre bilden - glassen serveras). Alla "borgmästare" framförde då sitt tack till Uppsala, och en förtjänstmedalj från Uppsala kommun utdelades till en estnisk tolk, Tiina Mullamaa (se UNT). Uppsalas vänorter är Hafnafjördur på Island, Fredriksberg i Danmark, Baerum i Norge, Tavastehus i Finland och Tartu i Estland.

I torsdags kväll ledde jag inledningsceremonin som förutom tal av vår förre ordförande i Föreningen Norden Uppsala, Harald Runblom (och inte Nordlund som jag klarade att säga fel...), och KF-ordförande Lars Bäcklund innehöll ett panelsamtal mellan ordförandena i Norden-föreningarna i de sex vänorterna (övre bilden där Anne i Uppsala mottar present från William Gunnesdal, ordförande i Bärum). Det var lite kul att Per Landrö, som är ordförande i Hafnafjördur (längst till vänster på bilden) under samtalet berättade att han gått norrön (fornnordisk) linje på ett landsgymnas i Norge, varpå jag frågade om det var Follo - något jag

visste eftersom min svärfar och frus moster båda gått där.

I går kväll hade vi också förmånen att få ta emot ett par norrmän och en danska på middag hemma hos oss - kort sagt ett givande nordiskt utbyte under några dagar (även om det vara många programpunkter som jag inte hann vara med på).

Kandidat i EU-valet

Idag presenterade nomineringskommittén sitt förslag på kristdemokraternas lista i EU-parlamentsvalet. Jag finns där med på 40:e plats. Min kandidatur motiverade jag så här när jag tackade ja till förfrågan att ställa upp i provvalet (där jag kom på 35:e plats):

1/ Utveckla EU som fredsprojekt, inte överstatlig federation!
Europarådet och EG är viktiga för fredsbygget. Hela Europa (även Ryssland och Turkiet) bör inkluderas i den freds-gemenskapen.

2/ Stärk det nordiska blocket inom EU!
Genom samordning av agerande i EU, valuta, regelverk och kommunikationer kan Norden och regioner som Kvarken och Öresund utvecklas.

3/ Använd EU:s budgetmedel rationellt!
Stärk svaga regioner, inte redan starka. Jordbruksstödet ska inte användas för att bygga upp murar mot omvärlden.

Nordist - javisst!

I kväll blev jag invald i styrelsen för föreningen Norden här i Uppsala. Jag gick med som medlem i samband med EMU-omröstningen för några år sedan, då med syftet att arbeta för att återinföra den skandinaviska kronan som kom till som ett gemensamt projekt redan 1873. Det skall bli spännande att se vilka möjligheter som finns att blåsa liv i ett aktivt nordiskt opinionsarbete här i stan - samtidigt är det förstås ett stort förtroende att få vara med och företräda de många medlemmarna i denna anrika förening. Det är extra roligt att Jakob E:son Söderbaum, som jag haft förmånen att samarbeta med i olika sammanhang, är ny ordförande för Föreningen Nordens Ungdomsförbund i Uppsala.


Hoppas vi får se ett ökande engagemang för ett starkare nordiskt samarbete. Nu när ännu inte euron är införd mer än i Finland har vi ju ett gyllene tillfälle att bygga ett starkt nordiskt block inom / i anslutning till EU!

(foto: Malene Thyssen)