Sök breda lösningar i viktiga frågor

Vi kristdemokrater fattade i söndags beslut om att för nu säga nej till både spårväg och BRT i city. (se P4 Uppland, UNT, Aftonbladet).

Idag ska kommunstyrelsen fatta beslut om fortsatt utredning.

Jag kommer där att säga följande:

Sök breda lösningar

Innan beslutet idag vill jag ge en liten bakgrund, och vädja till styret om att försöka hitta en bredare lösning i den här typen av viktiga infrastrukturbeslut.

Det håller inte riktigt att trycka igenom en linje i en majoritetsförhandling, särskilt inte nu när vi inte ens har en styrande majoritet, när det gäller en fråga som ska hålla många år och leva över flera mandatperioder. Man kan inte fatta beslut ett år innan valet och tro att allt är klart – det finns då en uppenbar risk att allt rivs upp – om man inte lyckats samla en starkare majoritet som håller över valet.

 

Bakgrund till beslutet

I januari 2018 fattade kommunfullmäktige i Uppsala beslut om att ingå Uppsalaavtalet om fyrspår med staten. Centerpartiet röstade nej, och KD la ner sina röster – i reservationen beklagade vi ”att den rödgröna majoriteten inte bättre förmår genomföra en process som samlar så många partier som möjligt i en fråga som är så viktig för Uppsalas framtid.”

I det efterföljande beslutet i maj 2018 om spårburen kollektivtrafik reserverade sig hela den dåvarande oppositionen (M,C,L,KD och SD) – partier som idag utgör majoritet i kommunfullmäktige - mot att inte vårt yrkande bifölls ”att förslagen i spårvägsutredningen vägs mot andra kapacitetsstarka kollektivtrafiklösningar inför att slutgiltigt beslut fattas.”

Lyckligtvis har vi nu äntligen lyckats få till politiska beslut om både linjedragning och teknikval för den kapacitetsstarka kollektivtrafiken. För första gången i Uppsala kommun. På det viset får vi nu en öppen och transparent diskussion där medborgarna ser att det finns flera olika reella alternativ att välja mellan.

Försök att trycka igenom något som saknar stöd

”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” heter det. 2018 i januari gällde beslutet att staten skulle stå får hälften av kostnaden för spårväg Gottsunda-Bergsbrunna. I maj var plötsligt hela sträckan in till City med, och nu för bara någon vecka sedan lades utredning om BRT till Gränby till. Det blir sammantaget väldigt många miljarder i investering.

Att idag besluta om fortsatt utredning och ansökan om statsmiljömedel med minsta möjliga majoritet, och att nästa år besluta om genomförande vore ett misstag. En fullgod förankring och stöd finns helt enkelt inte.

I Uppsala har vi haft en tradition att viktiga långsiktiga beslut om stadens utveckling fattas i någorlunda samförstånd över blockgränsen, ofta med både (S) och (M) som garanter. Det ger en trygghet för medborgarna, för näringslivet och för våra samarbetsaktörer, i det här fallet bland andra Regionen och Staten.

KD:s förslag möjlig kompromiss

Därför kan vårt förslag att enbart gå vidare med spårvägsutbyggnaden Gottsunda – Bergsbrunna ses som en möjlig kompromiss som ändå driver utvecklingen framåt, om än inte i lika snabb takt.

Faktum är ju att det gått och går lite för fort. Det tycks vara ett mål att till varje pris fatta beslut om en omfattande infrastrukturinvestering innan valet 2020, innan både resecentrum är färdigplanerat, eller möjligheten till övergångar över Fyrisån hinner beaktas. Vi tror att det är bättre att den delen får vänta till den blir mer mogen.

Att argumentera för spårvägens förträfflighet får bara motsatt effekt. Ju mer man försöker tvinga på opposition och medborgare sina egna politiska lösningar, desto större blir aversionen och viljan att hitta en annan väg. Bara genom ödmjukhet, lyhördhet och dialog går det att hitta breda och långsiktigt hållbara lösningar.

Vi yrkar alltså att omarbeta förslaget att enbart omfatta stråket Gottsunda-Bergsbrunna ("Ultunalänken") och därmed avstå kommande ansökan om stadsmiljöavtal gällande spårväg. Och att bifalla Moderaternas yrkande att överlåta huvudansvaret för projekt Uppsala spårväg till Region Uppsala där Uppsala kommun är en aktiv part.



Uppdatering:
Innan det slutliga beslutet i Uppsala kommunfullmäktige (som blev återremitterat av oss i oppositionen), skrev jag en artikel i UNT och argumenterade mot spårväg i Uppsala city. "Dags att bromsa utopiskt trafikprojekt"

Inte vi konservativa som hotar demokratin

Vi lever i en allt mer polariserad värld. Vem är det då som är största hotet mot demokratin? Ja, det är inte vi konservativa!

Shekarabi (S) med hoten mot demokratin - Trump, Bolzonaro och Orban

På Distinget nyligen - en årlig konferens i Uppsala arrangerad av Handelskammaren - fick socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) breda ut sig med sin bild av Sverige. Han började med ett collage av "hoten mot den liberala demokratin" - USA:s Trump (i samtal med Putin), Brasiliens Bolzonaro och Ungerns Orban.

Sossarna har blivit liberaler

Sedan kom en lång tirad från Shekarabi om den liberala demokratin - jag har aldrig hört en sosse använda begreppet "liberal" så många gånger - och samtidigt själv identifiera sig med det.

Det intressanta är att just nu är förutsättningen för ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav ett bibehållande av pakten med de liberala partierna (L och C) - därav just detta narrativ.

Regeringen Edén - koalition mellan liberaler och socialdemokrater (1917-1920)

Berättelsen förstärktes ett antal snäpp med nästa bild - av regeringen Edén - koalitionen mellan liberaler och socialdemokrater som styrde Sverige 1917-1920. Shekarabi kommenterade särskilt att Hjalmar Branting inte fanns med på bilden och att den därmed måste vara tagen efter januari 1918, då Branting ersatts av partikamraten Thorsson som finansminister. Alltså mindre än ett år efter att Socialdemokraterna lämnat den revolutionära banan i och med att kommunisterna bröt med det socialdemokratiska partiet. När jag var i Haparanda förra året kunde jag se en bild där Hjalmar Branting passerade orten på vägen att besöka Ryssland för att studera revolutionen 1917.

Hjalmar Branting reser till Ryssland för att studera revolutionen 1917

Var är hotet mot demokrati?

Jag håller inte med Shekarabi om att det är Trump, Bolzonaro och Orban som är de stora hoten mot demokratin. Särskilt inte med perspektivet 1917 då revolutioner hemsökte var och vartannat land i Europa - där var det ofta vänsterkrafter som stod för politiskt våld. Tack och lov inte i Sverige, som är undantaget när det gäller en fredlig övergång till parlamentariskt styre - mycket tack vare att socialisterna i huvudsak valde den demokratiska vägen, och att Hjalmar Branting var personlig vän med kung Gustaf V och kunde medverka till att mildra demonstrationerna 1 Maj 1917.

Nämnda statsledare idag i Ungern, USA, Brasilien och även exempelvis Polen har absolut sina brister, och är inte de politiker jag mest sympatiserar med. Men hoten mot demokratin kommer från annat håll - främst våldsbejakande extremism. Liksom kommunismen på 10-talet (och framåt) och nazismen på 30-talet är nu islamismen ett av de mest växande hoten mot vår västerländska demokrati.

Jag skulle i stället vilja peka ut tre andra statsledare som hot mot demokratin: Ali Khamenei i den islamistiska diktaturen Iran, Xi Jinping i den kommunistiska diktaturen Kina och Erdogan i Turkiet. Turkiet är visserligen inte en diktatur, men det är över 100 000 personer som avskedats eller fängslats av politiska skäl, och den politiska linjen är minst sagt oroväckande, med starka influenser från islamismen.

Till detta skulle naturligtvis kunna läggas många andra diktaturer eller halvdiktaturer såsom Al-Assads Syrien, Putins Ryssland och så vidare.

Tyvärr har vi en växande politisk våldsbejakande extremism i Sverige, i första hand i form av islamism. Detta är ett område vi borde kraftsamla mot, i stället för att utmåla oss konservativa som hotet mot den svenska demokratin!

Vänsterpartiets nya samarbete med högern

När sossarna blivit liberaler, i och med januariöverenskommelsen, så har plötsligt vänsterpartiet blivit husvilla. Det är första gången sedan 1968-1970 (då sossarna hade egen majoritet i riksdagen) som inte vänsterpartiet utgör stöd till en socialdemokratisk regering (förutom de perioder när de borgerliga styrt förstås).

Ja, det är ju till och med så att till och med samtal med (V) förbjuds i januariöverenskommelsen. En omöjlig ståndpunkt i längden som jag tidigare kritiserat på denna blogg. Och därför söker sig naturligtvis (V) i stället till de partier som vill samtala med dem.

I riksdagen har V M KD kommit överens om en ändringsbudget om 7,5 miljarder till välfärden - en linje som fick majoritet. Därmed får Uppsala 117 miljoner kronor mer - pengar som styret sannolikt bara tänkt lägga på resultatet.

Vänsterns samarbete med Uppsalaalliansen på UNT:s facebooksida

Vi har därför kommit överens, moderater, vänsterpartister, centerpartister och kristdemokrater, att 45 miljoner av dessa bör fördelas till välfärden (se UNT och SVT Uppsala), i form av socialtjänst, förskola, LSS och besöksnäringen.

Kristdemokraternas och de konservativas väg

I detta nya politiska landskap, där sossarna blivit liberaler, och där vänsterpartiet är hänvisat till högerpartierna för att få igenom sina förslag, är det naturligtvis viktigt att slå vakt om demokratin.

Men i Sverige är det liberaler och sossar i skön förening (med kulturvänstern) som kämpar om att behålla makten från oss konservativa. Det gör man genom att gång på gång upprepa faran med nationalism och högerextremism. På DN kultur tar man in en artikel från den tyske filosofen Jan-Werner Müller, som varnar oss kristdemokrater för att falla för "högerpopulisternas sirensånger" - och liberala UNT hakar naturligtvis på med en ledare signerad Håkan Holmberg ("SD är inte konservativa").

Det ligger absolut något i att vi har en ny axel / dimension i politiken mellan globalister - nationalister, mellan stad - landsbygd, mellan "anywheres" - och "somewheres". Det går då inte för oss politiker att dundra på med stora samhällsförändringar, totalt tondöva för människors oro och berättigade invändningar om att det går för fort och att vi måste vara lite mer försiktiga. För att använda en sliten KD-term, vi måste lyssna på "verklighetens folk"!

Då är lite mer lag och ordning, lite mindre öppna gränser och lite större misstänksamhet i samhället en nödvändighet, och inte ett hot mot demokratin. När vi kristdemokrater betonar behovet av trygghet, ifrågasätter en oreflekterad vidöppenhet för invandring i Sverige och tycker att de identitetspolitiska framstötarna och de liberala nymodigheterna går för långt, ja då betyder inte det att vi vill nedmontera demokratin, utan att vi förordar ett litet steg tillbaka i en accelererande utförslöpa. Man kan förfasas över att makten håller på att glida den liberala socialdemokratin ur händerna, men kommande val kommer visa att det är vi som har örat mot rälsen.

Bygg bostäder i Nysala i stället

 Jag och Pontus Lamberg i skogen i Nysala

Ny stad i Sydöst

På kommunstyrelsen i veckan beslutade majoriteten om ny FÖP (fördjupad översiktsplan) för de sydöstra stadsdelarna. En ny stad med 60.000 invånare ska byggas till där, ett nytt Karlstad eller Sundsvall. 800 bostäder ska byggas per år, varje år från 2025 till 2050!

Knivstas dilemma

KD Knivsta och KD Uppsala har här funnit varandra för att samarbete mellan Knivsta och Uppsala är avgörande för framgång i det här projektet. Båda kommunerna har skrivit avtal med staten, men i Knivsta har nu majoriteten öppnat för en omförhandling. Problemet är att nuvarande avtal är helt orealistiskt - att i en kommun med 18 000 invånare ska det byggas bostäder för 35 000 nya invånare de närmsta 30 åren - en omöjlig uppgift i en liten kommun. Vi kristdemokrater ser här möjligheten att vi i Uppsala kan hjälpa Knivsta genom att ta över hälften av de 15 000 utlovade bostäderna, och bygga dem i "Nysala" (hör Radio Uppland)

Bevara Åkermarken

Vi kristdemokrater har under hela processen med de sydöstra stadsdelarna framhållit dels vikten av att få en ny järnvägsstation - "Uppsala Södra". Dels att vi kan tänka oss att bygga spårväg (sedan årsmötesbeslut för ca 10 år sedan. Och dels att vi ska bevara åkermarken. På senaste mötet med kommunfullmäktige fick vi bara med centerpartiet att rösta jag på att "översiktsplanen arbetas om så att Stabbyfälten och fälten norr om Sävjaån bevaras som jordbruksmark enligt ovan.", som det stod i min motion. "Betongpartierna" röstade alla nej (bilden nedan).

Omröstning i kommunfullmäktige om att bevara åkermarken

Sydöstra staden

Så här ser förslaget till ny stad ut - se bilder nedan.

 Kartan i översiktsplanen - "Nysala" är området längst ner till höger (sydöst)

 En ny stad med gymnasium, 15 skolor, 30 förskolor, ishall, simhall och 21 000 bostäder

 Vy från öster över den nya staden

Som framgår ovan är det en mastodontplan som läggs fram - en helt ny stad med skolor (15), förskolor (30), idrottsanläggningar, vårdscentrum, järnvägsstation och kulturhus.

Vi är skeptiska till att fatta dåligt förankrade beslut

Vi kristdemokrater är angelägna om en bra förankring hos medborgarna. Tillsammans med moderaterna röstade vi återremiss på planen, för att förbättra trafiklösningarna (bilbro över Fyrisån och kringleder och parkeringar), och för att få med "Nysala" - området som bara är markerat som streckad yta i sydöst.

När vi inte fick gehör för det yrkade vi att kommunfullmäktige borde föreläggas planen innan den går ut på samråd (borde vara en självklarhet i en översiktsplan för 60.000 nya invånare), och i sista hand avslag. Med socialdemokraterna i spetsen blev vi överkörda, vilket inte bådar gott för den fortsatta utvecklingen.
 
Jag lägger in här vårt initiativ som kommer behandlas av kommunstyrelsen på nästa möte, och det är en bra lösning för att både lösa Knivstas dilemma, utveckla "Nysala", och även spara pengar för staten i järnvägsstationer (Alsike) och påfarter på E4.

Spårväg

Slutligen några ord om spårväg. På nedanstående karta syns planen för nytt spårvägssystem i Uppsala - 17 km spår från Resecentrum via Gottsunda / Ultuna och ut till nya järnvägsstationen "Uppsala södra".

 Uppsala spårväg

Vi har drivit på för att även denna fråga ska förankras bättre, eventuellt med en folkomröstning (vilket vi också lämnade in en motion om på senaste fullmäktige). Vi har nu i alla fall kommit så långt att frågan om teknikval ska upp till politisk prövning i vår - vi har tillsammans med moderaterna och centerpartiet sett till att en utredning gjorts. Dessutom frågan om linjesträckning. Så vi kommer i alla fall några steg längre på vägen. Slutligt beslut ska fattas 2021. Som jag ser det är investeringen beroende av att staten är med och finansierar en del av de ca 5,5 miljarder som alltihop kostar att bygga.




Uppdatering:
Moderaterna har nu deklarerat att de vill ha BRT (Bus Rapid Transit) och inte spårväg. Vi kristdemokrater har ett medlemsmöte på måndag 2/3 om Uppsalapaketet, och har som ovan nämnt gått till val de senaste gångerna på spårväg i Uppsala.

Jag har dock hela tiden betonat vikten av förankring och information / dialog med medborgare (och medlemmar), se ovan om folkomröstning.

Uppvärdera familjers och ideell sektors betydelse

Idag skriver jag i UNT om att vi behöver utveckla och stödja familjerna och den ideella sektorn. Här är hela texten:


Minoritetsstyret i Uppsala påstår att de utvecklar den ideella sektorn (UNT 24/1). Ett fåfängt försök att kompensera för 5 års misslyckande av kommunens vänsterstyre. Uppsala föreningsbyrå har lagts ned utan efterföljare och dialogen med föreningar har varit undermålig, något som inte 1,6 miljoner till Volontärbyrån kan hjälpa. Under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var samverkan med civilsamhället en av de mest prioriterade frågorna. LÖK-en (Lokal överenskommelse med föreningslivet) infördes och samverkan stärktes på ett antal områden.

S L MP har rätt i att ensamhet är ett stort problem för många svenskar. 1,8 miljoner av Sveriges 4,7 miljoner hushåll är ensamhushåll, alltså i genomsnitt nästan 40 procent. Man kan välja att under perioder i livet bo ensam, men inte sällan är ensamheten påtvingad. Människan är i grunden en ytterst social varelse och hela vår tillvaro bygger sedan födelsen på att vi behöver människor i vår närhet. Relationerna byggs i de nära gemenskaperna i familjen, grannskapet, arbetsplatsen och föreningslivet. När man blir änka, pensionär, eller begränsad på andra sätt kan det leda till ensamhet och isolering.

I Sverige förstärks ensamheten av vår kultur – vi är lärda att klara oss själva, inte särskilt pratsamma och fostrade att hålla tillbaka våra känslor. Tillsammans med den av socialdemokraterna implementerade ”statsindividualismen” (Se Berggren / Trädgårdhs ”Är svensken människa”) är resultatet förödande när det gäller relationer och gemenskap.

I kristdemokratisk ideologi är ”personalism” och ”de naturliga gemenskaperna” bärande element. Personalismen är ett gyllene mellanting mellan förkvävande kollektivism och överdriven individualism. Den säger att människan är en social varelse, beroende av relationer för att kunna fungera. Relationerna byggs i de naturliga gemenskaperna i samhället, vilket måste erkännas och stödjas.

Familjen har länge attackerats från vänsterhåll. Det är klart att människor ska kunna leva i olika typer av hushållsgemenskaper, och tyvärr finns exempel på destruktiva inlåsningar och övergrepp i några familjer. Men det betyder inte att vi kan förneka familjens avgörande betydelse när det gäller barnens uppväxt och uppfostran och när det gäller att ge relationer och gemenskap. Lagstiftningen behöver bättre stödja människor som väljer att leva tillsammans.

Inom socialdemokratin har betoningen legat på det offentliga och på arbetsplatserna, medan föreningslivet kommit i skymundan. Inom exempelvis idrottsrörelsen görs fantastiska insatser vecka efter vecka. Skjutsningar av barn till träningar och ideella insatser vid matcher och kafeterior. På samma sätt är körer, studiecirklar, kyrkor, pensionärsföreningar och andra typer av sammanslutningar avgörande för att skapa gemenskap.

I socialdemokratins Sverige ska stat och kommun stå för skolor, sjukvård, äldreomsorg, fritids, kulturis, pensioner och sjukförsäkringar. I de flesta andra länder i Europa, och USA, har den ideella sektorn ett betydligt större ansvar.

Även i våra nordiska grannländer är den ideella sektorn starkare vilket nyligen regeringens utredare Samuel Engblom (SOU 2019:56) har visat. Sedan 90-talets reformer inom välfärdsområdet har visserligen fristående aktörer fått en lite större frihet att driva verksamhet inom vård, skola och omsorg, men tyvärr är det nästan uteslutande vinstdrivande företag som getts utrymme att stå för tillväxten.

Att vi tillsammans med C och M sa nej till bidraget till Volontärbyrån i Uppsala var inte för att vi vill minska den ideella sektorn, tvärtom. Det finns redan idag väldigt många exempel på föreningar och organisationer som engagerar volontärer. Röda Korsets ”fixar-tjänst" för äldre är ett gott exempel. Det var ursprungligen ett KD-förslag, och vi har på punkt efter punkt visat att vi prioriterar våra äldre. Nu senast i budgeten för 2020 fick vi igenom vårt förslag om fler träffpunkter för seniorer med stöd av M, C, Fi och SD. I stället för att ge bidrag till föreningar att stödja andra föreningar bör bidragen gå dit där de ger mest effekt.

Men grundläggande behövs en annan politik som över tid erkänner politikens gränser och ser människor som en möjlighet och inte objekt för offentliga insatser. Uppsalaborna måste själva få bygga fler och starkare relationer än vad det offentliga kan åstadkomma, och genom att stödja och uppmuntra de strukturer som medverkar till denna gemenskap skapar vi ett starkare och mer robust samhälle med människan i centrum.

Skilj på religioner

Idag skriver jag i tidningen Dagen om att man behöver skilja på religion och religion. Bakgrunden var några artiklar på Dagens ledarsida om religionsfrihet (Sandlund, Halldorf och Hagserius), och jag har redan fått ett bra svar från den samlade ledarredaktionen. Jag kan konstatera att vi inte riktigt delar synen på böneutropens plats i svenska städer, och muslimsk "klädsel", men tycker ändå att det var en bra dialog och jag tror jag fått fram min poäng.

Här är hela texten:


På Dagens ledarsida försvaras återkommande religionsfriheten. Det är i och för sig bra, men de kristna värderingar som byggt västerlandet är inte marginaliserade och hotade företeelser utan en naturlig del av Sverige och västvärlden. Uttryckt i Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är det just dessa värderingar som vi måste hjälpas åt att försvara.
Då kan man inte dra alla religioner över en kam och hävda att religionsfriheten som princip ska skydda alla religionsutövare.

Från kristet håll upplevs ofta sekularismen som hotet, men jag tror att människor i Sverige längtar efter mer av religion, även om det inte alltid tar sig traditionella uttryck. Då måste vi också börja våga göra skillnad mellan vilka religiösa uttryck som är sunda och uppbyggliga och vilka som är destruktiva och dåliga. Går vi för långt i vårt försvar för religionsfriheten riskerar det paradoxalt nog att leda till minskad frihet för alla, även för kristna.

Västerlandet är präglat av vår kristna historia. En viktig del av detta arv är ödmjukhet och självrannsakan. Kriget ledde till ett Europa i ruiner efter nazism och fascism och kommunism vilket blev grogrunden för åtminstone 80 år av fred och demokratisk stabilitet byggd på de (till stor del av kristdemokrater utformade) mänskliga rättigheterna. Särskilt Tyskland är ett talande exempel på just denna självrannsakan, med en stark (berättigad) skam och skuldkänsla för den nazistiska historien. Tyvärr tog det ytterligare 45 år för att även kommunismen skulle falla.

Just nazismen och kommunismen är exempel på politiska ideologier med starka religiösa inslag, och de är faktiskt fullt jämförbara med islamismen, som i dag är ett stort hot mot vårt öppna svenska och västerländska samhälle.

Islamiska statens (IS) framfart i mellanöstern under det senaste decenniet har öppnat våra ögon vilka fasor denna islamism riskerar att leda till och i kombination med rörelser som Boko Haram, Al-Shabaab, Muslimska brödraskapet, Talibanerna, och för den delen Hamas och Hizbollah, är det uppenbart att den här typen av våldsbejakande extremism måste motarbetas och bekämpas – också i Sverige. Skrämmande i sammanhanget är att några av de lokala garanter som väger upp de här hoten är hårdföra islamistiska diktaturer som Iran och Saudiarabien, eller i vissa fall något mer sekulära diktaturer eller halvdiktaturer som Syrien, Turkiet och Egypten.

Även vår syn på religion är präglad av vår egen kultur och (kristna) historia. Särskilt i det protestantiska Nordeuropa har synen på religion som något som enbart berör det inre livet slagit igenom. Existentiella föreställningar, bön, värderingar runt etik och moral, samt tron på något gott och strävan att utföra goda gärningar är alla exempel på positiva, eller åtminstone neutrala yttringar av religion.

Det finns också andra, mer handfasta utslag av religion som också bör ses som något positivt och mänskligt, exempelvis riterna runt viktiga livsskeden som födelsen, vuxenblivandet, familjebildandet och livets slut. Så länge inte religiösa riter innebär tvång, våld, förtryck och utnyttjande får vi anse även dem som något positivt eller neutralt.

Men jag tror att vi i vår västerländska världsbild glömmer många av de mycket negativa yttringarna av religion under historiens gång. Inte minst i Sverige hade vi innan kristendomen ett hedniskt klansamhälle med människooffer, slaveri, ättestupa, blodshämnd och våldsförhärligande. Hinduismen har haft många kritikvärdiga inslag såsom änkebränning och kastväsendets förtryck och även i buddistiska länder finns en prägel av ödestro och avsaknad av förlåtelse och erkännande av fel.

I Sverige i dag har dock den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism utpekat just islamismen som den tredje samhällsfarliga typen av hot, vid sidan av vit-maktrörelsen (högerextremism) och den autonoma rörelsen (vänsterextremism). Dessutom är islamismen växande enligt Säpo.

Som politiker är det berättigat att kritisera heltäckande dräkt med maskering om det är uttryck för en kvinnosyn som säger att kvinnor är mindre värda än män och dessutom inte anses myndiga. Vi måste också kunna kritisera strävan att införa Sharia, med dödsstraff för konvertering och äktenskapsbrott och underkännande av demokratiska principer. Dogmer om (”vit”) lögn (”taqiyya”) och heligt krig (”jihad”) måste också kunna kritiseras och bekämpas, eftersom de riskerar rasera vårt samhälles grundvalar. Hedersvåld, månggifte och barnäktenskap är andra uttryck som har sina rötter i muslimska länder, där vi tydligt måste sätta ner foten.

Det här är bara några exempel på vad även kristna opinionsbildare borde identifiera som problem när de tillåts påverka det svenska samhället, exempelvis inom utbildningsväsendet. Att konfrontera dessa negativa yttringar som hämtar kraft ur religiösa miljöer behöver inte innebära främlingfientlighet eller förakt för människor från andra kulturer, utan är i stället ett nödvändigt försvar för de värden som under lång tid burit Sverige och behöver vara ledstjärnan för vårt land även framöver.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala
Läs ledarredaktionens svar Så ser vi på islams plats i det svenska samhället