Varför inte Kristdemokraterna kan bedömas utifrån kristen tro

 

Min artikel i Dagen 260702

I tidningen Dagen skriver jag en artikel angående "krist-" i Kristdemokraterna. I en undersökning har 44% av svenska frikyrkopastorer svarat ja på frågan om de tycker att "krist-" ska tas bort i vårt partinamn (av den 1/3 som svarade på just den frågan).

De som argumenterar så gör fel som blandar tro och politik, och man kan inte använda kristen tro som argument för vilka politiska frågor man ska driva.

Nu är det klart att den kristna etiken är en grund för kristdemokratisk ideologi, men denna ideologi har utformats under 1800- och 1900-talet för att kunna stå på egna ben, utan att man behöver blanda in Gud eller trosfrågor. Den bygger på viktiga principer som jag beskriver i artikeln.

 Läs gärna artikeln här: 

 

 

Sedan Kristdemokratin blev namn och ideologi för vårt parti på 80-talet har återkommande förslag lyfts på våra riksting att ”krist” borde tas bort från partinamnet från dem som tycker att vårt parti är för kristet.

Dagen har nu undersökt hur svenska pastorer ser på ”krist-” i KD:s partinamn. Så många som 44% anser att det borde tas bort.

Båda sidor resonerar fel. Sanningen är att vi inte är ett kristet parti, alltsedan starten 1964. Kristen tro har en helt annan dimension, och sanningsanspråk riktade mot en annan värld. Vi bör hålla isär tro och politik.

Vad som anses vara kristen politik växlar i olika kontexter. I USA går ofta dödsstraff, fritt vapeninnehav och kritik mot den federala staten hand i hand med ”kristen” politik. Inom (S) Tro och Solidaritet är den kristna tron bara ett religiöst uttryck för socialdemokrati.

Jacob Rudenstrand illustrerar väl hur fel det blir. I Dagen 12/6 beskriver han farorna med såväl progressiv kristendom som kristen nationalism: ”I båda fallen finns en tendens att reducera evangeliet till en bekräftelse av sådant som man redan uppfattar som centralt. I stället för att låta tron pröva våra politiska och kulturella övertygelser används tron för att legitimera dem.”

Detta borde vara den kristna utgångspunkten – att evangeliet inte ska användas för att legitimera politiska ståndpunkter. För mig som politiker är det inte tron som är grund för argumentationen i politiska frågor utan vår kristdemokratiska ideologi.

Denna ideologi springer ur den katolska socialläran. Den står på egna ben, utan gudstro, och formulerades till stor del som en reaktion på socialism och fascism. Vi tror inte på utopier, och erkänner människans ofullkomlighet. Samhället måste byggas så gott det går utifrån viktiga principer som människovärdet, livets okränkbarhet, subsidiaritet, solidaritet, förvaltarskap och nära/naturliga gemenskaper.

Kritiken mot kristdemokratin har sin grund i en strömning inom svensk frikyrklighet (och kyrklighet) från förra sekelskiftets arbetarrörelse, accentuerade av 70- och 80-talets vänstervåg och miljörörelse. För dem som stödjer Socialdemokraterna och Miljöpartiet (och numera även Centerpartiet) så vill man naturligtvis minimera inflytandet för ett högerparti som KD, bland annat genom att anklaga partiet för att inte vara tillräckligt kristet.

Utifrån den kristdemokratiska ideologin kan man hamna olika i dagsaktuella frågor, och ställningstagandena kan också ändras över tid. Min övertygelse är att oberoende av dagspolitik så behöver Sverige ett kristdemokratiskt parti, eftersom vår ideologi är den bästa grunden för ett välfungerande samhälle.

Jag tror också att enkäten säger något om svensk frikyrklighet. De två socialdemokraterna Storbacka och Weiderud beskriver detta i Dagen 28/5: ”Det är inte kyrkorna som gått åt vänster… det är samhället som gått åt höger.”

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag växte upp i pingströrelsen och mitt första politiska minne är kärnkraftsomröstningen 1980 där jag (liksom KDS) propagerade för linje 3 - avveckling. Tack och lov har både jag och KD ändrat ståndpunkt i kärnkraftsfrågan och det gäller även migrationsfrågan där jag stod på torget i Uppsala och citerade Angela Merkel, ”Wir schaffen das” (vi klarar det) hösten 2015 innan flyktingkrisen slog in med full kraft. Vi kan konstatera att det svenska samhället, och framför allt opinionen, inte klarade anstormningen. Nu har alla partier utom MP och V svängt i dessa frågor och i ett öppet EU måste vi gå i takt med resten av unionen samtidigt som vi förstår att cyniska skurkstater som Ryssland använder flyktingar som en bricka i spelet för att destabilisera Västeuropa.

Om man ser ”kristen” som 80-talets KD-politik med internationell solidaritet, pacifism, flyktingmottagande och miljöengagemang inkluderat motstånd mot kärnkraft som de viktigaste frågorna, ja då blir inte dagens KD särskilt ”kristet”. Grundläggande har vi kvar solidaritet och bistånd, men det är inte våra huvudfrågor. På samma sätt vill vi också ge flyktingar som behöver det en fristad i Sverige, i den mån vi kan. Men synen på vad den "månen" innebär har krympt med tanke på de integrationsproblem vi ser i Sverige idag med 1/5 av befolkningen födda utomlands. När det gäller kärnkraft och försvar har vi en helt annan politik idag än då.

Vi behöver som Ebba illustrerade i sitt Almedalstal både hjärta och hjärna i politiken. Vi måste ha realistiska och verklighetsförankrade förslag för integration, migration, kriminalpolitik och försvar. Samtidigt ska vi inte överge den grundläggande tonen och innehållet i kristdemokratisk ideologi utan se enskilda människor, deras behov, drömmar och önskningar, och deras möjlighet att identifiera sig som svenskar, oberoende av hudfärg och etnicitet. Sverige förtjänar en stark och positiv dröm om framtiden och därför förtjänar även Kristdemokraterna ett starkt stöd utifrån vårt partis kristdemokratiska ideologi.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala

 

Uppsala måste vara tillgängligt för alla

I UNT skriver jag, Magnus Wikberg och Anna-Karin Vaz Contreiras om att Uppsala behöver vara tillgängligt för alla. Som det är nu trängs bilister undan på bekostnad av andra trafikanter, vilket försvårar tillgänligheten till city för inte minst många landsbygdsbor.

Så här är texten: 

Uppsala ska vara en levande stad, en stad där människor enkelt kan ta sig till butiker, restauranger, arbetsplatser, kultur, föreningsliv och besöksmål. Men då måste staden också vara tillgänglig. För Kristdemokraterna är det självklart att framkomlighet och mobilitet ska gälla alla – gående, cyklister, funktionsnedsatta, kollektivtrafikresenärer och bilister.

Tyvärr går S-V-MP-styret i motsatt riktning. Parkeringsplatser försvinner, gator byggs om och framkomligheten i centrum begränsas steg för steg. För den som bor i innerstaden och kan cykla fungerar det nog, men för många andra Uppsalabor är bilen inte ett bekvämlighetsval – den är en förutsättning.

Parkeringar på Österplan och Väderkvarnsgatan har försvunnit, på Fyristorg tas de bort under sommaren med den tydliga ambitionen att göra borttagandet permanent. I hamnen är planen att de centrumnära P-platserna ska försvinna. Samtidigt höjs parkeringsavgifterna kraftigt.

Stadskärnan får nu avgift dygnet runt, boendeparkeringen höjs med 75 procent i Rosendal och Ulleråker höjs taxan med 700 procent. Det är inte en varsam justering. Det är en tydlig politisk signal: det ska bli svårare och dyrare att använda bilen i Uppsala.

Kristdemokraterna säger nej till den utvecklingen.

Vi vill se en politik som utgår från människors vardag. Alla bor inte vid en busshållplats med tät turtrafik, eller har möjlighet att cykla eller gå långa sträckor. Barnfamiljer, äldre, personer med funktionsnedsättning, hantverkare och landsbygdsbor behöver kunna nå innerstaden på ett enkelt sätt. Dessutom borde människor kunna bo i staden även om de är i behov av en bil. 

Det är också en fråga om centrumhandelns framtid. Restauranger, butiker och andra verksamheter i city konkurrerar redan med externa handelsplatser där parkering ofta är enkel och gratis. Företagarna i centrum sätter tillgänglighet och parkeringar som nummer 1 och 2 i åtgärder man vill se från kommunen. Om kommunen bara tar bort parkeringsplatser, höjer avgifter och försvårar framkomligheten riskerar styret att försvaga just den levande stadskärna man säger sig vilja stärka.

Självklart ska Uppsala utvecklas med bättre gång- och cykelmiljöer, fler träd, vackrare torg och bättre kollektivtrafik. Men utveckling får inte betyda att kommunen envetet tar bort fungerande parkeringsmöjligheter och stänger gator utan att erbjuda rimliga alternativ.

Kristdemokraterna har i nämnder och fullmäktige konsekvent lyft behovet av framkomlighet, tillgänglighet och alternativ. Vi har gjort initiativ om fler infartsparkeringar och pendlarparkeringar för dem som bor utanför tät kollektivtrafik. Vi har också drivit på för bättre kringfartsleder, så att trafik som har målpunkt utanför city, inte ska behöva pressas genom stadskärnan.

Det behövs en helhetsplan. Vi har 50 000 i vår kommun som bor på landsbygden – de ska inte stängas ute från innerstaden. Den som har svårt att gå ska inte hänvisas till lösningar som bara fungerar för den som har full rörlighet. 

Styret talar ofta om att parkeringsavgifter ökar tillgängligheten. Men tillgänglighet handlar inte bara om omsättning på parkeringsplatser. Det handlar om att människor faktiskt kan nå stadens utbud, både fysiskt och till en kostnad som inte gräver stora hål i plånboken. Det handlar om att parkeringar finns nära handel, restauranger, torghandel och besöksmål. Det handlar om att personer med funktionsnedsättning kan känna trygghet, orienterbarhet och framkomlighet.

Kristdemokraterna vill ha ett Uppsala där människor kan röra sig fritt och där olika transportslag fungerar tillsammans. Vi säger nej till en politik där bilen steg för steg trängs bort utan att vardagen för Uppsalaborna tas på allvar.

Skriven av

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala kommun

Anna-Karin Vaz Contreiras, ledamot (KD), gatu- och samhällsmiljönämnden

Magnus Wikberg, ledamot (KD), plan- och byggnadsnämnden

 

Lögner, feltänk och hån om spårväg

I UNT skriver jag så här: 

Nu ställs spårvägsfrågan på sin spets inför valet i september. Förespråkarna (vänsterpartierna S V MP, samt numera L) påstår att det är för sent att backa nu. Motståndarna (M, SD, KD och UP) påstår att nu är det sista chansen att stoppa eländet. Centerpartiets delvisa omsvängning har naturligtvis komplicerat frågan då det ser ut att bli svårare att få en majoritet mot utbyggnaden. 

Man kan argumentera i sak varför man tycker vi ska ha spårvagnar och inte. Nu senast har kommunstyrelsen fått en rapport presenterad där kostnaden att avbryta projektet beskrivs. 

För Kristdemokraterna har dock förutsättningarna att stoppa utbyggnaden inte ändrats. 

Det är tråkigt med den låga debattnivå som förespråkarna nu sänkt sig till. Gång på gång påstår Erik Pelling (S) och Tobias Smedberg (V) offentligt att ”Halva spårvägen är redan byggd”. En häpnadsväckande lögn! Knappast någon detaljplan är antagen och spårvagnsbron över Fyrisån är stoppad av domstol. Även om man ansträngt sig att gräva upp varje gata måste man komma ihåg att detta bara är förberedande ledningsdragningar. Tyvärr spelar man också på logiska felslut och feltänk i argumentationen. 

Jag har under påsken lärt mig teorin om ”Sunken cost fallacy”. Det är irrelevant att bedöma ett projekt efter vilka kostnader man redan haft – det som bör bedömas är den kommande kostnaden. Låt mig ge ett exempel. De allra flesta människor tenderar att stå kvar i en kö när de redan stått en timma och får höra att det tar en timme till. Personer som direkt får höra att det tar en timma, utan att de redan stått i kö, avstår då i större utsträckning från köandet. Människor som redan lagt ner tid eller pengar tenderar att ”räkna in” detta i kalkylen trots att det är irrelevant. En timme i kö är en timme i kö oberoende av om man stått där tidigare eller inte. På samma sätt är det med kostnaderna för spårvägen. De nedlagda kostnaderna är egentligen irrelevanta. Frågan är om det är värt att lägga återstående pengar för att få ett nytt spårvagnssystem. 

Vi kristdemokrater tycker fortfarande att det i nuläget inte är värt att lägga återstående kanske 12 miljarder kronor (kanske mer) på att få spårvagnar till Uppsala. Det är dessutom häpnadsväckande att vi får höra argumentet att det blir dyrare att avbryta, än att bygga spårvägen. 2 miljarder är fortfarande betydligt mindre än 12 eller 15 miljarder kronor. 

Den tredje anmärkningsvärda agerandet är att vänstermajoriteten väljer att håna och förlöjliga oss spårvägsmotståndare. Nu senast la Erik Pelling personligen ut en post i sociala medier med ett 14 år gammalt medieklipp från när Ebba Busch var kommunalråd och förordade en utredning om spårväg i Uppsala. Jag förnekar inte att båda mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch, och även jag själv, var för spårväg. Men när kostnaderna stod klara, och när vänsterpartiernas oförmåga att samla breda majoriteter för Uppsalas utveckling blev alltmer tydlig, ja då protesterade våra medlemmar och vi ändrade åsikt, för nu cirka 5 år sedan. 

I stället för att håna sina motståndare borde S för länge sedan ha tagit ansvar för den kraftiga polarisering som uppstått i Uppsalapolitiken och bättre involverat oss i oppositionen och befolkningen. I stället har man efter hemliga förhandlingar i slutna rum med knappast möjliga majoriteter presenterat beslut efter beslut som drivit fram projekt med 33 000 bostäder i höghus, minskad framkomlighet för bilar och det tillhörande nya spårvagnsprojektet. 

Det är tid att Uppsala får en annan politisk ledning som förmår se längre och kan samla en bredare majoritet för stadens utveckling. 

Det är också anmärkningsvärt att man nu inför valet väljer att återigen köra över oss i oppositionen, som när vi kristdemokrater nyligen föreslog en folkomröstning, eller som när Moderaterna och Centerpartiet på senaste kommunstyrelse föreslog att förarbeten och övergången till fas 2 i projektet skulle skjutas några månader framåt till efter valet. Demokratin skulle definitivt vinna på en bättre förankring och dialog med väljarna.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala 

Folkomrösta om spårvägen

  

Vår artikel i dagens UNT

 

Idag har vi kommunfullmäktige där vi kommer behandla en motion jag skrivit om att folkomrösta om spårvägen. Motionen (och svaret) kan läsas här.

Björn-Owe Björk har även lämnat in motsvarande motion till regionfullmäktige - kan läsas här.

Med anledning av detta har även jag och Björn-Owe skrivit en artikel i dagens UNT. Texten är som följer:

 

Kristdemokraterna vill att invånarna i hela Uppsala län ska få ta ställning till spårvägsbygget i en folkomröstning i samband med valet 2026. Därför har vi tagit upp frågan i Uppsala kommun och Region Uppsala, och i dag måndag tar kommunfullmäktige upp frågan för beslut. 

Skälet till detta är enkelt: det handlar inte bara om stadsutveckling i södra Uppsala – det handlar om hur vi prioriterar våra gemensamma resurser i hela länet och vilken samhällsutveckling vi vill se.

För oss kristdemokrater är samhällsbygget mer än täta höghuskvarter och stora prestigeprojekt. Vi vill se en utveckling som utgår från människors vardag, trygghet och livskvalitet. Ett samhälle byggs underifrån – genom familjer, föreningsliv, lokalsamhällen och fungerande närservice. Vi vill bygga en trivsam boendemiljö med småhus och trädgårdsstäder där människor kan rota sig och leva hela livet – inte ensidigt pressa fram tiotusentals nya lägenheter i hög och tät bebyggelse i en och samma del av staden.

Spårvägen är inte ett isolerat trafikprojekt. Den är själva motorn i en mycket omfattande exploatering i sydöstra Uppsala. Den låser fast staden vid en viss struktur och en viss täthet under överskådlig framtid. Det är en annan vision för Uppsala än den vi kristdemokrater står bakom. 

Totalt kommer projektet kosta runt 15 miljarder kronor varav Uppsala kommun står för största delen. 

Men frågan är större än Uppsala stad. För Region Uppsala riskerar spårvägen att bli en gökunge. En investering på omkring 1,5-2 miljarder kronor – med betydande framtida drift- och underhållskostnader – ska finansieras av skattebetalare i hela länet. Det kommer att gå ut över kärnuppdraget.

Regionens kärnuppdrag är hälso- och sjukvård samt regional kollektivtrafik. Vi ser redan i dag hur vården är hårt ansträngd. Köerna behöver kortas. Kompetens behöver säkras. Vården i länets mindre kommuner måste vara tillgänglig och trygg. Samtidigt finns stora behov av investeringar i den regionala kollektivtrafiken – bättre busstrafik, fungerande pendling och rimliga biljettpriser i hela länet.

Om miljarderna går till spårväg, kan de inte samtidigt användas till att stärka vårdcentralerna i Tierp, bygga ut lasarettet i Enköping eller säkra utvecklingen i Håbo. De kan inte heller användas till att stärka kollektivtrafiken i länets övriga delar.

På samma sätt ser vi redan hur skolorna i Uppsala och äldreomsorgen får stå tillbaka på grund av vänstermajoritetens prioritering att satsa på spårväg och höghusbyggande.

Motståndarna tar nu till storsläggan i debatten. ”Ni kommer försent”, ”Beslut har redan fattats”, blandas med rena lögner, som när Erik Pelling(S) säger i TV att ”man har kommit halvvägs i genomförandet och byggandet av själva spårvägen”. Något som helt uppenbarligen inte stämmer. De flesta detaljplanerna för spårvägen har inte vunnit laga kraft och ingen byggnation av själva spårvägen har kommit igång. Dessutom är hela projektet i praktiken skjutet i sank genom att Mark- och Miljödomstolen upphävt beslutet att bygga en spårvägsbro över Fyrisån, en central del i det nya spårvägssystemet på 17 kilometer.

Att påstå att det är vi som är oansvariga som kräver en folkomröstning faller tillbaka på den bräckliga majoritet som drivit igenom denna politik. För det första är det oansvarigt att genomdriva så stora stadsutvecklingsprojekt med en så knapp majoritet, och för det andra borde de själva ha säkerställt en bättre folklig förankring långt tidigare.

Vi anser att väljarna måste få säga sitt i denna viktiga fråga, och vi är glada att åtminstone M, C och SD i Uppsala kommun ser ut att stödja vårt förslag vid avgörandet i kommunfullmäktige.

Invånarna i kommunen och länet förtjänar att få ta ställning till vilken samhällsutveckling de faktiskt vill ha. Ska kärnverksamhet som sjukvård, skola och äldreomsorg prioriteras eller storvulna stadsbyggnadsprojekt? Låt medborgarna få avgöra!

Jonas Segersam (KD), kommunalråd Uppsala

Björn-Owe Björk (KD), regionråd 

 

Sluta odla myten om att Uppsala har en bostadsbrist

Faksimil från UNT

I UNT skriver jag och Kristdemokraternas Uppsalaordförande Magnus Wikberg att man måste slå hål på moten om bostadsbrist i Uppsala.  

Här är texten:

Gång på gång får vi höra att det byggs för lite bostäder i Uppsala. Att det finns massor med människor som gärna flyttar hit bara de kunde hitta någonstans att bo. Företagen påtalar att de inte kan anställa kompetent personal, för de anställda hittar ingenstans att bo. 

Är det verkligen så? Att det finns bostäder till salu i Uppsala med omnejd är oomtvistat. Möjligtvis kan man fråga sig om priset är vad man verkligen vill betala. Då måste det vara hyresrätter man åsyftar. Låt oss ta en titt på verkligheten.

I oktober 2024 rapporterade Hem och Hyra (Hyresgästföreningens tidning): "Tusentals lediga hyresbostäder i Sveriges största kommuner". Uppsalahem var då på plats 15 av 53 av Sveriges kommunala bostadsbolag vad det gäller vakanser, och vid tillfället fanns 37 lägenheter för omedelbar inflytt. 

I en nyare granskning av P4 Uppland berättar Bostadsförmedlingens VD att av totalt 5000 förmedlade bostäder förra året hade 2000 kortare kötid än 2 år och 1000 lägenheter hade en kötid kortare än 1 år, det vill säga i princip omedelbar inflyttning. Nästan alltid finns också objekt lediga, men då är det nya, dyra bostäder. Bostadsförmedlingen uppger också att en fjärdedel av de som står i bostadskön tackar nej till ett bostadserbjudande, för man letar efter något billigare, i ett bättre område. 

Om man tvivlar på att det allmänna har koll kan man alltid titta på den privata sektorn. Bara under de tre senaste månaderna har Plan- och Byggnadsnämnden avbrutit tre detaljplaner, på grund av att det inte finns någon efterfrågan på marknaden för områden man velat exploatera. Längs hela sträckan för den tilltänkta spårvägen har inte en enda tomt eller tomträtt sålts. Inte ens de privata tror att det går att bygga längs med spårvagnssträckan och få det sålt eller uthyrt med vinst. Detta trots löften om fantastisk (?) spårväg till dessa nya vackra områden.

Så vad är det då som det är brist på. I Hem och Hyras artikel närmar vi oss nog svaret: ”Många av de lägenheter som byggdes under högkonjunkturen var små. En annan anledning till vakanser är att lägenheterna ligger i mindre attraktiva områden.”

Det vill säga, de lägenheter som finns är för dyra i hyra eller för små, i höghusform och de är byggda på platser där få eller ingen vill bo. Ett skräckexempel från vår kommun är Bäcklösa där kriminalitet och otrygghet nu fått Polisen att inkludera kvarteret till kartan över utsatta områden, trots att det är relativt nybyggt.

Nu måste kommunen börja titta på vad vanliga människor verkligen efterfrågar, och låta det styra kommunens planering. Vad vi måste göra här och nu är att bygga det gemene man egentligen vill ha. I undersökningar säger cirka 75 procent att de egentligen vill bo i småhus eller villa. Det är den bostadsformen som det byggs allra minst av i Uppsala, särskilt inne i stan. 

Med tanke på att vi är Sveriges största landsbygdskommun borde det åtminstone finnas möjlighet att bygga på landsbygden men där finns enbart mål om höghusbyggande, eller lägenheter i tätorterna (vilket för övrigt också skulle behövas, det byggs nästan ingenting på Uppsalas landsbygd). 

Detta har också uppmärksammats av vår regering där KD:s bostadsminister Andreas Carlson tillsammans med regeringen tillsatt vår landshövding Stefan Attefall som särskild utredare för ett utökat småhusbyggande. 

”Vi vill få fram en modern form av egnahemsrörelse där folk själva är sina egna byggherrar”, beskrev Attefall sitt uppdrag i somras.

Om vi vill attrahera kompetent arbetskraft till vår kommun behöver vi bygga billiga småhus för barnfamiljer, i säkra områden som präglas av gemytlighet och framkomlighet. Inte stora betongkolosser med öppen planlösning, tätt placerade utan tillgänglighet för bilar och egna transporter.

Jonas Segersam (KD), Kommunalråd i Uppsala 

Magnus Wikberg (KD), Ledamot i plan- och byggnadsnämnden och ordförande för KD Uppsala 

Kristdemokrati bästa formen av konservatism

Tal vid föreningen Heimdal (foto: Heimdal)

Kristdemokrati bästa formen av konservatism

När jag talade vid föreningen Heimdals torsdagsmöte var min titel "Varför kristdemokratin är bästa formen av konservatism". Det är alltid trevligt att vara på plats på Uppsalas kanske viktigaste borgerliga studentförening, som dessutom har väldigt gamla anor

Här är ett sammandrag av vad jag sa

 

Tack för inbjudan till föreningen Heimdal! Jag tror jag hört alla KD:s partiledare här, Alf Svensson, Göran Hägglund och Ebba Busch Thor. Föreningen behövs och är ett bålverk för konservatismen.

 

Jag har sedan studietiden där jag bland annat brukade gå på föreningen Heimdal kallat mig konservativ. Men frågan är om det finns någon "bättre" form av konservatism. Finns det en sanning. Pontius Pilatus uttryckte "Quid est veritas?". När jag studerade filosofi fick jag upp ögonen för vikten av värdeteorin och här står den naturrättsliga traditionen mot positivism. I de anglosaxiska länderna är naturrättstraditionen starkare, medan i exempelvis Tyskland och Sverige har rättspositivismen varit förhärskande. Det innebär att man här ofta menar att det som är sant och rätt är det som riksdagen ("lagstiftaren") har beslutat. I USA hänvisar man däremot till konstitutionen och anser att vad som är sanning och rätt är något som existerar oberoende av vad man beslutar politiskt. Vi behöver dock tydligt strida för det Sanna, det Goda och det Sköna, och då är det viktigt att veta vad man avser med detta.

 

Jag studerade i Uppsala i början av 90-talet, och förutom kyrkligt engagemang var jag engagerad i många konservativa sammanhang. Jag utbildade mig också till reservofficer i infanteriet. Jag är väldigt intresserad av historia och mina studier bestod i språk, statskunskap och filosofi med mera. Under den här tiden grundades Konservativa Sällskapet i Uppsala och jag var aktiv i Rojalistiska Föreningen och var med och grundade studentsällskapet Karl Filip av Vasa 1993. Sedan tog familjebildning över, jag gifte mig med Ingvild från Norge, som för övrigt även talat här på Heimdal i sin egenskap som ordförande för Haro, hemmaföräldrars riksorganisation. Efter en del utlandsvistelse kom jag tillbaka till Uppsala 2000 och gick med i Kristdemokraterna.

 

Det som engagemanget i KD innebar var att jag uptäckte kristdemokratins historia och hur den många gånger har ett liknande innehåll som konservatismen, men en annorlunda framväxt och historia. Svenska KDS anslöt sig till den internationella kristdemokratin under 80- och 90-talen och antog då den kontinentala kristdemokratiska ideologin. Och detta är väl just vad som särskiljer kristdemokrati från konservatismen som oftare är mer av en reaktion mot utvecklingen i samhället, medan kristdemokrati är just en utvecklad ideologi.

 

När det gäller konservatismen idag får man ändå säga att den fått lite av en renässans. 1971 myntade professor Stig Strömholm i antologin "Kämpande konservatism" begreppet Värdekonservatism. Det har varit en stor okunnighet i Sverige om vad konservatismen faktiskt står för, och den vänstervåg som sköljt över vårt land alltsedan 60-talet har medverkat till att konservatismen har förpassats till skräphögen av många röster i samhällsdebatten. Vi hade en stark konservatism under början av 1900-talet med namn som Lindman och Trygger, Hjalmar Hammarskjöld med flera. Adel, kungamakt, kyrkan och krigsmakten var symboler för denna konservatism. Under 80-talet utvecklades konservatismen internationellt av politiska företrädare som Ronald Reagan och Margret Thatcher - och i Sverige fick vi får första riktiga högerregering på länge 1991. Där fanns Alf Svensson (KD) med, Carl Bildt (M) var statsminster och regeringen stöddes av Ian Wachtmeister (Ny demokrati). Nu 2022 kan vi nästan tala om den första riktigt konservativa regeringen (även om liberalerna ingår), då Tidösamarbetet grundar sig på ett samarbete med det enligt egen utsago "socialkonservativa" SD. 

 

De starkaste konservativa tänkarna finns i den anglosaxiska världen - Edmund Burke, Russel Kirk, Roger Scruton. I Sverige kan vi dock se hur man fortfarande slits en del mellan denna anglosaxiska tradition och den lite mer kontinentala då här även exempelvis Hegel och Bismarcks ses som goda företrädare för konservatismen. Här tycker jag dock man måste vara noga just med värdeteorin och se distinktionen mellan naturrätt och rättspositivism. En sann konservatism måste bygga på en värdeobjektivism, inte subjektivism eller nihilism.

 

Kristdemokratin så - kort om hur den växte fram. Påven Leo XIII skrev Rerum Novarum 1891, och det är lite av portalverket för den katolska socialläran som i sin tur är grunden för kristdemokratin som ideologi. Här lyfte han upp rättvisa och familj, att den är en naturlig gemenskap som är grunden för samhället. Pius XI kan ses som lite av slutpunkten för formulerandet av denna ideologi när han formulerade "Mit brennender Sorge" 1937 där han gjorde upp med nazismen. Kännetecknande för kristdemokratin är just avståndstagande från både kommunism och nazism. Quadregesimo anno, 1931 talade om solidaritet och subsidiaritet. Ideologin säger att äganderätt och frihet är viktiga grunder för att skapa det gemensamma bästa.

 

Kristdemokratin har starkt präglat Europa, både före men framför allt efter andra världskriget. I många länder var detta en folkrörelse, som grundade fackföreningar, socialförsäkringskassor och politiska partier. I Tyskland finns numera CDU och CSU i det lite mer konservativa / katolska Bayern. I Italien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike och Portugal / Spanien har det funnits och finns i vissa fall fortfarande starka, ofta samhällsbärande kristdemokratiska partier, även om det exempelvis i Portugal heter "socialdemokraterna". På senare år har även kristdemokratiska partier vuxit fram i östländerna efter befrielsen från Sovjetimperiet, och gruppen har samlats i det Europeiska partiet EPP som är det största i EU-parlamentet sedan länge.

 

Följande är delar av kristdemokratisk ideologi - människovärdet - att livet har ett intrinsikalt värde och att människan har en värdighet. Personalism - mellan kollektivism och indiviualism. Kristen etik - grundläggande etiska principer som är hämtade från den kristna traditionen. Subsidiaritet som jag redan nämnt som innebär att beslut ska fattas på lägsa ändamålsenliga nivå. Naturliga gemenskaper, där familjen är den lägsta nivån i samhället och sedan exempelvis grannskap, arbetsplats och även nation. Solidaritet - att man behöver hjälpa de mer utsatta i samhället. Förvaltarskap - att jorden vi ärvde är oss givna att förvalta på bästa sätt för kommande generationer. Och slutligen ofullkomlighetstanken - att vi inser att människan inte själv klarar att skapa det goda samhället, utan ständigt kommer misslyckas och gå fel. 

Hur lyckas man då förena konservatism och kristdemokrati? Jag ska ärligt säga att svenska KDS oftast inte betraktat sig som "konservativt" och blev som sagt först på -90talet "kristdemokrater". Partiet har hyst såväl republikaner, pacifister, globalister och ateister. Och en del av dessa mer vänsterinriktade tankar har bitvis varit bärande för partiet. Men i och med kopplingen till EU, medlemskapet i EPP har den ideologiska riktningen blivit tydligare och samstämmigheten med konservatismen har ökat. KDU genomgick också en förändring under 00-talet när personer som Charlie Weimers, Sara Skyttedal och Ebba Busch fick ledande positioner som har fört till att börja med KDU men även partiet i en mer konservativ riktning.

 

Jag ser fram mot att partiet även framöver ska stå för denna tydliga konservativa profil, men framför allt mot att människor ska upptäcka att kristdemokratin är den bästa formen av konservatism. Vi behöver idag tydliga värderingar som bär även när omvärld och politik skakar, och då är kristdemokratin en mycket säkrare ideologi än den större och delvis mer heterogena ideriktning som kallas konservatism.

Kungen och Monarkin viktiga för Sverige

 

 

UNT 230915

2023 firade vi att kung Carl XVI Gustaf suttit 50 år på den svenska tronen. I samband med det skrev jag i september en artikel i UNT med följande innehåll:

Det är i dag 50 år sedan vår kung Carl XVI Gustafs trontillträde. Kungen valde då ”För Sverige i tiden” som valspråk. Monarkin anklagas ibland för att vara omodern och till och med odemokratisk men jag vill här lyfta fram tre områden där vårt kungahus kan tjäna som en inspiration.

Först familjen. Den är samhällets grundläggande byggsten. Även i ett individualistiskt land som vårt är det värt att ändå se och erkänna att familjen har en avgörande betydelse för kommande generationers uppväxt, för relationer och för samhällets funktion. För oss alla har våra föräldrar betydelse för vilken personlighet, styrkor och svagheter vi har i våra gener. För de allra flesta människor är det också föräldrarna som ger den grundläggande tryggheten, försörjningen och fostran under de första åren.

De nära relationerna är viktiga. Det är inte enkelt att leva tillsammans och att ta hand om små barn, som växer och blir större, och därför förtjänar alla familjer största möjliga stöd och erkännande av oss politiker, och offentliga myndigheter. Det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnen, inte staten, som politiker på vänsterkanten ofta framför.

“Arv” ifrågasätts men vi bär alla på ett arv i någon form. I vårt samhälle där allt går så fort förlorar vi ofta generationsperspektivet. Vi borde i stället se värdet av långsiktighet och förvaltarskap. 50 år på tronen är en imponerande livsgärning och att kronprinsessan Victoria kommer att ta över en dag är de flesta svenskar glada och tacksamma över.

För det andra vill jag ta upp betydelsen av värderingar. Vi kristdemokrater anser att samhället måste byggas på oavhängiga filosofiska principer, inte på religionen eller tron. En sådan princip är naturrätten, och i Europakonventionen är de grundläggande värden som bör bygga vårt samhälle uttryckta på ett bra sätt. Mänskliga rättigheter hämtar sin inspiration i den västerländska kristna idétraditionen och därför kan vi också erkänna kristendomens betydelse för framväxten av demokrati, frihet, värdighet och respekt.

Statschefen och hans familj ska enligt successionsordningen från 1810 bekänna sig till den evangeliska läran enligt ”Uppsala mötes beslut av år 1593”. Sådana bestämmelser är en rest av statskyrkosystemet, men jag tror ändå att det är något som folk i allmänhet respekterar och uppskattar. Vi har ett kristet arv som innebär att många svenskar fått lära sig vikten av att göra rätt för sig, att visa medmänsklighet och att respektera de etiska principer som präglat vårt land under generationer. På 1800-talet lärde man sig 10 Guds bud utantill, och även jag lärde mig i skolan på 70-talet den gyllene regeln som är en bra etisk vägledning i vårt samhälle.

Slutligen synen på ledarskap. Under efterkrigstiden har socialdemokratisk ideologi varit en utgångspunkt för att omforma det svenska utbildningsväsendet. Många av de brister vi ser i dagens samhälle bottnar i ett förakt för ledarskap. Vuxna måste få och kunna vara förebilder för barn och unga. Auktoriteter i samhället förtjänar respekt och erkännande för sina roller och för den position de är insatta i. Man ska naturligtvis inte missbruka sin makt, och vi måste motverka korruption. Men polis, militär, domstolar och andra myndigheter i samhället finns där för att skydda oss och för att upprätthålla ordningen.

Marxismen vänder i grunden på auktoritetsbegreppet och hävdar att det är de undertryckta massorna som ska bestämma, inte de besuttna. Det har lett till ett synsätt som gör brottslingen, arbetaren, flyktingen och barnet till offer som bara är utsatta för strukturellt förtryck. Vi ska naturligtvis lyssna på alla och låta även barn och kriminella få ge sin version av saken – men vi kan inte låta dem styra. Vi behöver ge högre status åt yrkesgrupper som fungerar som ledare i vårt samhälle, exempelvis lärare och blåljuspersonal.

Monarkin kan ses som en symbol på att det finns något som är rätt och gott och sant, ovanför och utanför folket. Låt oss fortsätta att stötta familjerna i vårt land, att slå vakt om bra västerländska värderingar, och att uppskatta och stödja ett positivt ledarskap.

Alice Teodorescu Måwe till parlamentet

 

Alice Teodorescu Måwe i riksdagen idag, Foto: Eva Moberg

 

Idag blev det offentligt att Alice Teodorescu Måwe kandiderar för Kristdemokraterna i EU-parlamentsvalet i stället för Sara Skyttedal. Det har varit en krånglig nomineringsprocess, och det var inte bra hanterat under hösten internt i partiet. Tyvärr ledde detta till att Sara hade kontakter med SD och det är en av anledningarna till att förtroendet från partiet för att hon ska toppa listan nu naggats i kanten. 

Jag hoppas och tror att med Alice kommer KD kliva fram i EU-parlamentsvalskampanjen! Alice är en av de vassaste borgerliga profilerna, även om hon ännu inte varit partipolitisk aktiv. Men hon har varit vän med Ebba Busch sedan länge, och står KD nära i åsikter och är numera alltså även medlem och kandidat till EU-parlamentet. Detta blir spännande!

Motverka antisemitism i Uppsala

Israel är världens enda judiska stat 

På dagens kommunfullmäktige inledde jag med att ställa en fråga om antisemitism till Erik Pelling (S)

Detta är frågan (med länkar):

 

Fråga om att motverka antisemitism i Uppsala

9/11 är minnesdagen för kristallnatten 1938, som blev det faktiska startskottet på utrotningen av judar i Tyskland och Europa under Andra världskriget. Utifrån de senaste veckornas hemskheter i Israel och Gaza har åter judehatet bubblat upp, och UNT rapporterar att en ung judinna i Uppsala nu inte vågar ha på sin davidsstjärna längre. ”Det är klart att vi blir rädda även här när Hamas uppmanar till att döda judar över hela världen” (UNT 21/10)

Jag har flera gånger lyft frågan om antisemitism, och motionerat om en vaccinationskampanj mot antisemitism i Uppsala – tyvärr utan att ännu ha fått stöd av vänstermajoriteten. Anledningen till att vi vill lyfta just antisemitism är att det ofta blir det yttersta beviset på att alla människor inte erkänns samma värde och att just judar är några som vi kan ge oss på.

Alla extremistiska grupper förenas i detta. Nordfront skriver på sin sida ”Att stå upp mot Israel och sionismen gäller såklart inte bara Palestinakonflikten. Judarnas inflytande över Norden och hela den vita världen måste alltid bekämpas”, (12/10 i en artikel om att ”NMR agerade mot judar och riksdagspolitiker” – däribland Ebba Busch).

Även vänsteraktivister har ett liknande narrativ då tidningen Proletären skriver i en ledare (1/11) – ”vi erkänner Hamas som en del av det palestinska folkets legitima motståndskamp” och ”Vi erkänner inte Israels rätt att existera”. Utgångspunkten är slagordet ”From the river to the sea, Palestine will be free” som använts av den palestinska politiska rörelsen sedan 60-talet. Innebörden är att judarna ska fördrivas från sin stat, Israel. 

Hamas, en islamistisk antisemitisk terrororganisation är just nu kärnan i detta, tillsammans med exempelvis PFLP, Hizbollah och den Iranska islamist-regimen. Tyvärr återfinns judehat även bland muslimer i Sverige och Uppsala. Vi måste tydligt motverka alla dessa typer av extremism och främlingsfientlighet (både från ”höger”, ”vänster” och islamister).

I Uppsala och Sverige finns flera aktörer som arbetar för detta. Fredens hus samarbetar exempelvis med Emerichfonden som instiftades av förintelseöverlevaren Emerich Roth 1994. Raoul Wallenberg Academy har material runt förintelsen, och naturligtvis de statliga myndigheterna Forum för levande historia och museum om Förintelsen som öppnade i Stockholm så sent som i somras.

Man kan naturligtvis säga att det ligger inom ramen för läroplanen att ta upp dessa saker, och att det är upp till skolorna att ta stöd av exempelvis Emerichfonden för att kunna besöka förintelseläger och uppmärksamma antisemitismen. Vilket också exempelvis Västra Stenhagenskolan och Uppsala yrkesgymnasium gjort. Men ska man få ett genomslag över hela linjen tror jag man måste vara mer aktiv från kommunens sida. 

Jag vill därför ställa följande frågor till kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S):
- Hur vill du stärka Uppsala kommuns arbete mot antisemitism?
- Kan kommunstyrelsen vara mer aktiv för att fler invånare i Uppsala ska nås av information om förintelsen, för att förebygga extremism i de tre formerna som nämns i ovanstående fråga.

Jonas Segersam (KD)

 

Både Erik Pelling och Tobias Smedberg tog upp problemet med antisemitism i sin inledning till budgetdebatten under gårdagen. Dock kände sig Pelling tvingad att i samma andetag som "antisemitism" även nämna "islamofobi". 

Det var något som jag tog upp i mitt inledningsanförande under debatten - dels att antisemitism har en särställning (med tanke på historiens alla pogromer och utrotningar mot just judar - och dels att vi inte får förringa antisemitismen genom att å ena sidan peka finger mot judarna (eller israelerna som är israeliska medborgare) att de "mördar oskyldiga människor", eller att å andra sidan jämföra med andra missförhållanden som islamofobi eller rasism eller "apartheid". 

Uppsala kommun kan göra mycket mer för att ta tydlig ställning mot antisemitismen och exempelvis se till att fler skolelever får besöka förintelseläger eller möta en överlevande, eller ättling till överlevande från förintelsen.

 

 

Stefan Hanna och Mohamad Hassans krumbukter

Jag har här på bloggen inte skrivit om hur Liberalerna i början av sommaren hoppade i säng med vänsterpartierna. Det var partiets sätt att blockera Stefan Hannas och UP:s inflytande i Uppsalapolitiken - något som vi kristdemokrater föreslagit ett nyval som utväg för.

Det som hände var att Jennie Claesson, Liberalernas kommunalråd i slutet av maj helt utan förvarning meddelade att L skulle stödja spårvägsplanerna i Uppsala. En utveckling som sedan accelererade när man tillsammans presenterade ett 13-punktsprogram - S, V, MP och L. Något som Sakine Madon i UNT konstaterade kunde bli "politiskt självmord för L". Vi Kristdemokrater, Centerpartister och Moderater som fortfarande har vårt samarbete kvar konstaterade att L nu gått över till "andra sidan".

Jag har under sommaren vid ett par tillfällen påpekat i UNT (14/6 och 19/7)  att alla turer i politiken i Uppsala kan åtminstone delvis förklaras av gammalt groll mellan Stefan Hanna (tidigare centerpartiet, numera UP) och Mohamad Hassan (tidigare L-kommunalråd). 

Detta fick Sakine Madon i söndags till att jag förminskar Jennie Claesson, vilket inte kunde vara mer fel. Jag svarade därför i dagens UNT enligt följande:

"Efter valet 2018 valde Mohamad Hassan och Liberalerna att gå över och samarbeta med S och MP i Uppsala kommun. I fjol valde Stefan Hanna och UP att göra samma sak. Vilket föranledde Liberalerna att nu på försommaren blockera UP:s inflytande genom en egen uppgörelse med S, V och MP.

Jag har sedan jag efterträdde Ebba Busch 2015 varit kommunalråd för KD, och jobbat tillsammans med både Mohamad Hassan (L) och Stefan Hanna (då C). I UNT har jag under sommaren delgett väljarna min bild att de politiska krumbukterna delvis kan förklaras med en personlig vendetta mellan Hassan och Hanna. Från KD har vi också föreslagit en lösning på det politiska kaoset – ett kommunalt extraval (och en ”folkomröstning” om styret och UP).

Sakine Madon gör i en ledarkrönika (20/8) mig till ansiktet för sin kritik mot förminskande och särbehandling av kvinnor i politiken. Det blir märkligt i detta sammanhang, då jag självklart skulle sagt samma saker om Jennie Claesson hetat ”Lars eller Per”. 

Madon har helt rätt i sina iakttagelser om misogyni i politiken – vilket vår partiledare Ebba Busch är ett exempel på. Få har fått så många kommentarer när det gäller kläder, utseende och familjeförhållande, som saknar politisk relevans. Jag uppskattar verkligen kvinnligt ledarskap i politiken – inte minst Ebbas och jag hoppas hon ska hålla ut länge i sin roll som partiledare. De som känner mig kan också vittna om att jag arbetar för att engagera fler kvinnor i politiken – vi behöver en allsidig och bred representation för att stärka vår demokrati!

Därför blir det så fel att min kritik av Hanna och Hassan görs till en könsfråga. Jag har medvetet undvikit att kritisera Jennie Claesson eftersom jag hoppas och tror att både hon och Liberalerna ska stödja ett framtida borgerligt styre i Uppsala, sluta med vänsterprassel och inte låta sig styras av personliga vendettor. Att Hassan, trots att han inte har några formella uppdrag, är aktiv i politiken är uppenbart med tanke på hans närvaro i partisammanhang, i Almedalen och i Stadshuset. Claesson är en god och kompetent ledare och jag hoppas att hon ska vara kvar länge efter att både Stefan Hanna och Mohamad Hassan har slutat i Uppsalapolitiken."

Finlands sak är vår - Tammerforsbesök

Högervind i riksdagsvalet

Idag har riksdagsval hållits i Finland - lyckligtvis ser det ut som att Samlingspartiet (moderaterna) blir störst och Petteri Orpo kan bilda en ny regering (SVT:s reporter beskriver det som "ett stort kliv högerut"). Frågan är vilka partier som kommer ingå i regeringen. Jag hoppas att Sverige kan tjäna som inspiration, även om Svenska folkpartiet (det liberala partiet) och Sannfinländarna (det finn-nationalistiska partiet) står väldigt långt ifrån varandra på grund av synen på den svenska minoritetens och framförallt det svenska språkets ställning i landet.

 

Stora torget i Tammerfors, med det vita rådhuset till höger

Besök i Tammerfors

För någon vecka sedan besökte vi i Uppsalas kommunledning Tammerfors, hemstaden för nuvarande statsminister Sanna Marin (socialdemokrat), och där togs vi mycket gästfritt emot av borgmästaren Anna-Kaisa Ikonen (samlingspartiet). Anna-Kaisa berättade att hon kandiderar i valet, även om hon nog helst skulle vilja stanna som borgmästare i Tammerfors. Med tanke på att nu Samlingspartiet troligen bildar regering kan det dock till och med finnas en chans att hon blir minister.

På bilden ovan syns torget i Tammerfors, med det vita rådhuset till höger. I Uppsala har vi Lindvalls kaffe ganska centralt beläget, det speciella med Tammerfors är att de har ett pappersbruk precis intill Stora torget! Till vänster på filmen, och på bilden nedan syns röken från skorstenen bakom huset till vänster. Det luktar inte så mycket men vid nyårsfyrverkerierna som skjuts ut från rådhuset så skyms dessa av denna rök!

Olof Palme i inbördeskriget

Det var ganska exakt 105 år sedan som de avgörande striderna i Finska inbördeskriget stod just på torget och i rådhuset i Tammerfors. De vita under Mannerheim hade sitt centrum i Österbotten, norr om Tammerfors, och de röda söderut med centrum i Helsingfors. Genom slagen i Tammerfors och området runt staden tog de vita initiativet i striderna, och en stor mängd rödgardister radades upp på torget för internering i fångläger (och i många fall senare avrättning). Det var ett blodigt krig och tragiskt kapitel i Finlands historia, men gott och väl att inte bolsjevikerna tog makten även här.

Vid Tammerfors stupade Olof Palme i kampen mot de röda 3/4 1918. Ja, alltså inte vår socialdemokratiska statsminister som blev skjuten 1986 utan hans farbror som han uppkallades efter, när han föddes några år senare. För min del är alltså Olof Palme den äldre en betydligt större förebild eftersom han gav sitt liv i kampen mot kommunismen.

Folkomrösta om UP

 I Uppsala fortsätter turerna runt det politiska styret. Utökning av kommunstyrelsen har blivit överklagat, folkomröstning om spårväg ifrågasatt och nu senast går vågorna höga om det nya Näringslivsrådet.

I UNT i dag skriver vi, gruppledare i den norra delen av länet, om att i stället för folkomröstning om Uppsalas framtid borde vi ha en verklig folkomröstning om den politiska situationen, nämligen ett kommunalt nyval.

Här vår replik:

Utvecklingspartiet skriver i UNT 24/1 att kollektivtrafiken är en regional angelägenhet. De har helt rätt – kollektivtrafiken i hela länet har sedan i somras försämrats, buss- och tågavgångar har ställts in, folk kommer inte i tid till sina arbeten. Detta leder till produktionsbortfall för arbetsgivare, och företagare vågar inte etablera sig här på grund av problemen. 

Stefan Hanna upplyser om att en folkomröstning i Uppsala ska genomföras i samband med EU-valet våren 2024. Trots att han själv gått till val på att skrota spårvägsplanerna ber han alliansen och SD genomföra hans egen politik, eftersom han själv valt att stödja S, V och MP:s utbyggnads- och spårvägsplaner. Vi tycker man borde ha en folkomröstning om Stefan Hanna i stället – det vill säga ett kommunalt nyval i Uppsala, för att bringa ordning i kaoset. Spårvagnsprojektet kommer om det genomförs kosta skattebetalarna minst 10 miljarder kronor, huvudsakligen av Uppsala kommun, men även via regionen och staten. Regionen får stå för byggandet av spårvägsdepå (”garage”) för uppåt en miljard kronor, pengar som måste tas från sjukvård- och annan kollektivtrafik. Därmed utarmas resurserna för länets övriga kommuner.

Det är hög tid för alla kommunpolitiker i länets åtta kommuner att sätta sig in i Uppsala kommuns spårvagnsprojekt och få säga sitt i saken.

I stället för mångmiljardinvesteringar i spårvagnar borde Uppsala kommun tillsammans med regionen se över och förbättra trafiksituationen och den kaotiska miljön kring Centralstationen och Kungsgatan. En salig blandning av olika trafikanter, fotgängare (stressade pendlare), cyklister, taxibilar, bussar kors och tvärs, vilket ger upphov till arbetsmiljömässiga bekymmer för bussförare. Bussarna får ofta vänta på trafikljus på Kungsgatan för att köra in eller ut från hållplatser, och bilister som måste använda dubbdäck, eller behöver köra rakt fram över Vaksalagatan förbjuds, samtidigt som ändamålsenliga kringleder saknas.

Peter Zoné, gruppledare (KD), Tierp

Mattias Nygren, gruppledare (KD), Älvkarleby

Sabina Stål, gruppledare (KD), Östhammar

Jonas Segersam, kommunalråd (KD), Uppsala

Hans-Göran Björk, gruppledare (KD), Heby

Alliansen i opposition

 

 

Alliansens kommunalråd 

Idag är en högtidsdag för demokratin i Uppsala. Det nyvalda kommunfullmäktige har sammanträtt för första gången. En kommunstyrelse har valts, och kommunalråd har tillsatts. Tyvärr är resultatet att cirkus Pelling & Co fortsätter ett tag till - vi får ett vänsterstyre bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med stöd av det nyinvalda Utvecklingspartiet Demokraterna.

Aldrig har väl ett styre varit så dåligt förberett, förankrat, eller så har ett konstituerande fullmäktige varit lika rörigt som denna gång. Faktiskt ovärdigt Sveriges fjärde största stad.

Däremot är det positivt att vi har ett så gott och hoppingivande samarbete inom Alliansen! Jag hoppas och tror att vi kommer att kunna få ett nytt styre, förr eller senare.

Det går bättre på andra håll

I andra delar av länet har det gått bättre för KD och borgerliga partier - i Östhammar har en majoritet bestående av M, SD, KD och BOA bildats. I Tierp går Alliansen - C, M, KD och L fram och lanserar ett minoritetsstyre, som är uppe till val på kommunfullmäktige i morgon.

I Knivsta är det sedan länge kungjort att en ny majoritet bildas genom ett samarbete med Knivsta.nu och Kristdemokraterna, som bildar styre med stöd av SD. 

Stort grattis till mina kollegor Sabina Ståhl, Peter Zoné och Mimmi Westerlund.

Mitt anförande om läget i Uppsala

Under kvällens sammanträde framförde jag följande under mitt anförande om situationen i Uppsala (kan även ses 4:24 in på sändningen från KF):

Jag har sett fram mot att tillsammans med Alliansen, komma tillrätta med företagsklimatet - ge bättre service, förbättra dialogen med medborgarna när det gäller landsbygd, sydöstra staden och spårväg. Vi behöver komma tillrätta med kommunekonomin, minskad administrationen och prioritera kärnverksamheten.

 

Efter valet konstaterade jag att de partier - M C KD SD - och UP - som var mot spårväg och FÖP, inte hade egen majoritet. Därför blev det första projektet att samla borgerligheten, vilket också lyckades under Therez Almerfors (M) ledning.

 

Det var förvånande att när vi hade kontakt med Stefan Hanna (UP) så var det inte politiken och samarbete  inom borgerligheten som var i fokus längre utan ”kontraktsparlamentarism” och ordförandeskapet i USAB, styrelsen för kommunens bolagskoncern.

 

Jag blev ännu mer förvånad när Pelling & Co gick med på just detta och därmed ännu en gång överstyr Uppsala kommuns styrmodell, som inneburit en personunion mellan kommunstyrelsens ordförande och USAB:s ordförande. Vår stadsdirektör Joachim Danielsson, högste chef för våra 13.000 anställda, ska nu rapportera dubbelt - till Erik Pelling när det gäller kommunstyrelsen och till Stefan Hanna när det gäller kommunkoncernen.

 

Genom uppgörelsen mellan Hanna och Pelling ser vi ut att få ett vänsterstyre. Jag har därför röd slips idag. Men jag har också blå kavaj, med tanke på att vi har fått en ny statsminister i ledningen för en blå regering!

 

Stefan Hanna (UP) var den som var mest kritisk till "vänsterstyret" för fyra år sedan, när S och MP lurade över L på sin sida. Men nu är han där själv. När det kommer till val till ordf i nämnder och styrelser kommer det bli många socialdemokratiska och vänsterpartistiska ordförande (i äldrenämnden, plan och byggnadsnämnden, socialnämnden, utbildningsnämnden etcetera).

 

Problemet med det nya styret är att ekvationen inte går ihop. Antingen är det Stefan Hanna (UP) som överskattar sin förmåga att styra tre vänsterpartier eller så är det Erik Pelling (S) som överskattar sin förmåga att styra Stefan Hanna.

 

Erik Pelling har varit en av dem som är mest kritisk till att äventyra fyrspåret, exempelvis att bifalla förslaget till omförhandling. Nu är han där själv. Uppenbarligen har han mycket större tro på den nya, borgerliga regeringen än på den avgångna Anderssonministären när det kommer till att genomföra en järnvägsinvestering utan att kräva bostadsbyggnad och spårväg i Uppsala.

 

Slutligen Tobias Smedberg (V). Förutsättningen för V var ett majoritetsstyre för att slippa det kaos som varit den gångna perioden. Nu blir det fortsatt kaos.

 

Jag yrkar på att Therez Almerfors välj till ordförande i kommunstyrelsen för att om möjligt bringa ordning i detta.

 

Jonas Segersam (KD)