Vi behöver samling - inte motsättning

Min, Cecilia Hamenius och Magnus Wikbergs artikel i UNT

Jag skriver i UNT en artikel tillsammans med Cecilia Hamenius, andranamn på KD:s kommunlista, och Magnus Wikberg, ordförande för KD i Uppsala kommun.

Här är texten:

Kristdemokraterna deltog i manifestationen av stöd till Ukraina i Uppsala den 5/3, men i en omröstning bland arrangörerna (där partierna till vänster var initiativtagare) var det bara KD, M och L som röstade för att ha med SD. I det läget tyckte vi det var viktigare att visa vårt stöd och vår solidaritet för det ukrainska folket än att fastna i pajkastning mellan partierna. Naturligtvis blev det en huvudnyhet att SD utestängts från demonstrationen, särskilt som SD:s gruppledare troppade upp på plats med en megafon och krävde att också få tala.

Sverige behöver en ny regering och Uppsala behöver ett nytt styre. Vi kan inte längre ha ett politiskt landskap där det är viktigare vilka partier man inte kan samarbeta med än vilken politik man vill föra. Det håller inte att säga att V och/eller SD är ytterkantspartier som vi inte kan föra några samtal eller samarbeta med. Det blir att underkänna en stor del av den svenska väljarkåren. Dessutom gynnar all mobbning ytterkantspartierna och ger dem ännu större väljarstöd. Efter minst två mandatperioder med december-, januari-, och alla möjliga andra överenskommelser så behöver vi något nytt. En samling runt de frågor som är viktiga för vanliga människor. De röda och gröna partierna har visat hur omöjligt det blir med det här politiska spelet, och det hela har resulterat i att Sverige nu styrs med en statsbudget utformad av M, KD och SD. En budget som ger mer pengar till polisen, till förskolan, till pensionärerna och till de boende på landsbygden.

Trenden på riksnivå spiller över även på Uppsalapolitiken. Vi hoppas och tror att väljarna i Uppsala ser vådorna av den rödgröna röra som plågat vår stad under snart åtta år, och de stora brister som finns i det politiska ledarskapet. Att liberalerna efter förra valet valde att stödja denna politik genom att hoppa över i den rödgröna sänghalmen gör inte saken bättre. De fick sitt extra kommunalråd och ordförandeskapet i utbildningsnämnden (med utskott) – följden av en tydlig strategi från Socialdemokraterna på nationell nivå att till varje pris få över L och C för att stödja sina kommunala maktinnehav. I Malmö gick S så långt att de delade ut fyra kommunalrådsposter till de fyra liberala kommunfullmäktigeledamöterna i utbyte mot stöd för ett fortsatt vänsterstyre.

Nu byter flera partier ledarskap och vi hoppas och tror att vi kommer kunna få ett borgerligt styre av Uppsala efter valet. Vi måste samlas runt politiken – bättre resultat i skolorna, en utveckling av landsbygden, bättre kommunal service till företagen och medborgarna, ett erkännande av civilsamhällets insatser och en sänkt skatt. Detta är en politik som de borgerliga partierna och SD stödjer.

Under den gångna mandatperioden har KD visat att vi kan samarbeta med alla. Vi har haft ett nära samarbete med moderater och centerpartister, men även lagt gemensamma förslag med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vi har också i flera fall fått gehör för våra förslag av minoritetsstyret (S, L, MP) vilket lett fram till att KD:s linje gått igenom. Det har exempelvis gällt nej till en ombyggnation av Uppsala slott för konstmuseet, ja till en byggnation av ny isarena och simträningsanläggning i Gränby, utökning av familjerådgivningen, särskilda hedersvåldsteam och stopp för utbyggnaden av höghus i Nåntuna. Men även om vi kan påverka politiken i opposition så är det tydligt att Uppsala förtjänar bättre. I stället för sandkastning i sandlådan där man delar upp partier i ”goda” och ”onda” så måste vi sluta bråken runt SD. Väljarna väljer sina företrädare – och om en majoritet vill ha något annat än den socialdemokratiska makthegemonin, ja då måste vi folkvalda kunna visa att vi kan samarbeta för en förändrad politik i Uppsala. Nu är tid för samarbete och samtal – inte splittring och polarisering!

Jonas Segersam, Cecilia Hamenius och Magnus Wikberg, Kristdemokraterna

 

Putinregimen kommer att falla

Företrädare för KD, L, M, S, MP, C och V vid demonstrationen

För någon vecka sedan höll vi en manifestation till stöd för Ukrainas folk här i Uppsala. Förra gången jag skrev om invasionen i Ukraina, var tre veckor innan den inleddes. Jag vill därför fortsätta med vilka olika scenarier som finns framöver.

Tal vid Ukrainamanifestationen utanför UKK

Ockupationen blev verklighet

Jag har både i kommunfullmäktige och mitt tal vid demonstrationen berättat om hur jag och min äldste son på kvällen 23/2 besökte Schindlers fabriker i Krakow. Ett museum som förutom lokalerna för filmen Schindler's list också innehåller en viktig utställning om den tyska och rysk-sovjetiska ockupationen av Polen 1939. Polen besegrades i princip på två veckor av Nazitysklands blitzkrieg från 1/9 och framåt. 17/9 gick Sovjetiska styrkor in i östra Polen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.  

Morgonen efter vaknade vi upp till nyheterna att Europa nu fick återuppleva händelserna från 1939 - en ny invasion hade inletts - Putinregimens anfall mot Ukraina.

 Stalinporträtt på Schindlermuséet i Krakow

Ryssland har misslyckats förut

Det är klart att vi uppfattar Ryssland som en av världens starkaste militärmakter - och det är delvis berättigat med tanke på den upprustning som nu skett under Putinregimen. Vladimir Putin tillsammans med de flesta ryssar upplever, med rätta, att Ryssland hamnat betänkligt i bakvattnet jämfört med den roll som supermakt som Sovjetunionen hade när han själv utbildade sig till KGB-officer under 70- och 80-talen. Därför har han målmedvetet försökt återföra Ryssland till något av den forna Sovjet-glansen genom en intensiv upprustning, och genom flera krig (Georgien 2008, Krim/Donbass 2014 och framåt, samt Syrien från 2015). Ett krig som säkert präglat både Putin och Ryssland var kriget mot Tjetjenien (i norra Kaukasus) 1999, som inleddes när Putin var chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och fortsatte när han blev vald som premiärminister. Kriget vanns men till priset av 1000-tals människoliv och att den tjetjenska huvudstaden Groznyj till stora delar lades i ruiner.

Med tanke på den ryska övermakten hade man kunnat tro att en invasion av Ukraina borde varit en promenadseger. Jämför ockupationen av Polen på någon månad 1939, Danmark respektive Nederländerna intogs på ett fåtal dagar.Så har det som bekant inte blivit, och jag skulle vilja lyfta fram två exempel på hur Ryssland tidigare misslyckats med krig. På grund av dels underskattning av motståndaren och dels egen inkompetens. 

Det första är rysk-japanska kriget, där Ryssland förlorade i stort sett hela sin Svartahavs- och Östersjöflotta i det förödande sjöslaget vid Tsushima 1905. Det hela utmynnade i en rysk revolution som blev grunden för kejsardömets fall 1917.

Det andra var Sovjetunionens invasion av Finland 1939 ("finska vinterkriget"). Stalin hade trott på en snabb seger, 1-2 veckor - känns det igen? Ambitionen var naturligtvis att återta de länder som Ryssland förlorade i revolutionskrigen efter 1917 (Finland och Estland, Lettland och Litauen - Polen hade man ju redan "vunnit", se ovan). Motståndet blev dock hårdare än väntat, men efter några månader tilltvingade sig Rysslands ett fredsavtal där Finland förlorade en tiondel av sitt territorium. Landet hade dock tryggat sin självständighet och sitt oberoende. Till priset av över 20.000 döda. Men den stora förloraren var Sovjet-Ryssland som förlorade över 120.000 man i detta krig!

Möjliga utgångar i Ukraina

När det gäller kriget i Ukraina finns det tre möjliga utgångar - 

1/ Att kriget fortsätter med målet att fullborda ockupationen av hela landet

2/ Att man gör någon typ av fredsuppgörelse

3/ Att Putinregimen faller

Det bästa är naturligtvis alternativ 3. På kort och lång sikt är det just det som måste vara målet för alla insatser från väst, och egentligen för det ryska folket. Min bedömning är att ju längre Putin uthärdar i kriget desto mer undergräver han sin egen ställning. Och desto större blir risken för desperata åtgärder som terrorbombningar och en eskalering / spridning av kriget till exempelvis Baltikum.

Det ukrainska motståndet har dock visat sig vara betydligt mer motståndskraftigt än befarat - och ju längre tiden går desto mer hinner de mobilisera och bygga upp sitt försvar. Den ryska förmågan har också visat sig betydligt sämre.

Att uthärda i kriget - vad leder det till? Ja, vill Ryssland lyckas ta Kiev och Charkov då är det uppenbart att det kommer kräva långa och intensiva gatustrider och leda till dessa städers ödeläggande i stora delar. Putin trodde att han, åtminstone av etniska ryssar, skulle hälsas som en befriare, och att de ukrainska trupperna skulle lägga ner vapnen och "gå hem". Men att bomba sönder den ryska kulturens vagga vore ett helgerån även för ryssar.

Ingegerd av Kiev, Olof Skötkonungs dotter

 

På bilden ser vi Storfurstinnan Ingegerd (Irina på ryska) av Kiev, som var svenska (Olof Skötkonungs dotter), med Uppsala-anknytning (ägde gården Ulleråker). Hon är begraven i Sofiakatedralen i Kiev - som hon också tillsammans med sin make Jaroslav lade grunden till. Kiev var huvudstaden i det ryska hjärtlandet Kievskaja Rus, så för ryssar har Kiev en viktig ställning, och borde vara en plats som ryssarna är rädda om.

 

Tyvärr har Putins agerande inte fört samman de ryska och ukrainska folken utan tvärtom skapat en avgrundsgrav mellan brödrafolken. Det har varit imponerande med det starka och tydliga avståndstagandet från hela västvärlden - vilket kommer att sätta putinregimen under mycket hårt tryck - inte minst inifrån. När det materiella välståndet riskerar att raseras för ryssarna, ja då tror inte jag att man är så angelägen att ha kvar Putin vid makten.

 

Tyvärr är det inte heller så enkelt att bli av med Putinregimen. Vladimir Putin har använt decennier för att stärka sin egen ställning. Men att bedriva anfallskrig, bombning av städer och tro att man ska kunna komma undan med det - i Europa på 2020-talet - är osannolikt. Därför är det bara en tidsfråga innan vi kommer att få se en utveckling i Ryssland som det ryska folket förtjänar. En framtid utan Putinregimen.

Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk som jag hörde förra veckan på SKR

Vänstern svärtar ner KD med bibelcitat

I en artikel i Dagen beskriver jag hur vänstern nu går till storms mot dem som hotar det socialdemokratiska maktinnehavet. Gentemot KD är taktiken att utmåla oss som omoraliska och fjärran från vår kristna värdegrund. Men bibelcitaten klingar ihåligt.

Här är texten:

Vi är nu inne i valåret och frågan är om vi till hösten får en ny borgerlig regering eller fortsatt vänsterstyre. Som kristdemokrat avstår jag att uttala mig om kristen tro är höger eller vänster, men tyvärr noterar jag hur kristendomen kidnappas i politiska syften av dem som önskar behålla den socialdemokratiska makthegemonin.

När S-MP-regeringen säkrats genom januariöverenskommelsen kritiserade Stefan Löfven M och KD:s samarbete med SD med bibelcitatet “Vad gagnar det en människa att vinna hela världen, om hon förlorar sin själ?”. När Märta Stenevi valdes till Miljöpartiets språkrör för mindre än ett år sedan sa hon i en intervju i Dagen: “Jag vill skicka KD till söndagsskolan.”

Varken lokalt eller nationellt har jag hört så många bibelcitat i politiken förut, och jag är övertygad om att vi under det kommande valåret gång på gång kommer att få höra hur Kristdemokraterna, som borde vara “kristna” och moderater, som borde vara ansvarstagande, inte ska släppa fram de “farliga” Sverigedemokraterna till inflytande över regeringsmakten.

Jag kan förstå att KD, ett parti som står för solidaritet, medmänsklighet, värdighet och värme, ansätts av vänstern. Men i kritiken utgår man just från en tolkning av kristendomen som enbart ett kärleksbudskap som stämmer med vänsterns rättviseideal.

Ofta förutsätts dessutom KD vara ett religiöst parti med Bibeln som uppslagsbok. Som när Dagens Nyheter citerade Bibeln i en intervju med Ebba Busch om tiggeriet, eller när Aftonbladets Anders Lindberg tycker att KD inte är tillr äckligt frikyrkliga.

Nu är jag naturligtvis part i målet, men tillåt mig att ifrågasätta denna agenda. Drivkraften är att säkra (S) fortsatta position vid maktens köttgrytor. Socialdemokratiska Tro och Solidaritets ordförande Kukka-Maria Salaam vänder sig i Expressen till Nyamko Sabuni med orden “Förtryckare kan aldrig skrida till verket utan medlöpare”, och syftar på Liberalernas indirekta stöd för SD.

Jag tror att vi kommer få se fortsatt många stämplingar av invändningar mot islamism, klankulturer och hedersvåld som “islamofobi” och “rasism”. Det ser man genom att Tro och Solidaritets viktigaste projekt just nu är en kurs i “antirasism”.

Absolut – vi behöver ta på allvar farhågor när det gäller hot mot vårt öppna och demokratiska samhälle. Sådana hot kommer från många håll – totalitära regimer både i vår närhet och längre bort, våldsbejakande ideologier som kommunism, fascism/nazism och islamism. Ifrågasättande av yttrandefrihet och demokrati samt bristande tolerans för oliktänkande förs fram bland annat i sociala medier, och polariseringen blir allt starkare. Här måste vi sätta upp tydliga rågångar.

Men det stora och breda hotet mot en positiv utveckling i Sverige ligger i en fortsatt socialdemokratisk regering. Denna maktapparat har under decennier omformat det svenska samhället från att vara präglat av kristna värderingar till att bli ett av västvärldens mest sekularistiska och moralliberala länder.

Övriga Europa och Amerika har i högre grad än Sverige traditionella värderingar runt familj, kyrka, respekt för auktoritet och civilsamhälle. Ansvar, rättvisa, ärlighet, idealitet, dygd och relationer är viktiga värden som under många sekler präglat detta västerland.

Jag är övertygad om att en majoritet av svenskarna välkomnar många av dessa konservativa ideal. Även kristna borde uppskatta detta. Att man får ordning och reda i skolan, och inte låter ideologisk flumpedagogik styra. Att familjen ses som den grundläggande byggstenen i samhället och ges rätt att bestämma om sin egen situation. Att ordningsmakten i form av polis och militär ges resurser att möta och mota inre och yttre hot mot vår trygghet och säkerhet. Att värdighet och en etik som värnar det absoluta människovärdet blir styrande för vården och omsorgen. Att staten tar ansvar och bringar ordning i vem som befinner sig i vårt land, och vem som ska tillåtas komma hit.

Det finns många problematiska sidor med SD:s politik. Allt är inte bra bara för att det är svenskt, och det finns (som för flera partier) mörka fläckar i bakgrund och ideologi. Men att helt avfärda 17,5 procent av väljarna och vidhålla att man inte kan prata med deras företrädare är inte hållbart.

KD har i praktisk politik visat att vi kan samarbeta med alla – från vänsterpartister till sverigedemokrater – för att nå beslut som är bäst för Sverige. Exempelvis den nu gällande statsbudgeten som ger mer pengar till polis, förskola, pensionärer och boende på landsbygden.

Nu borde det få bli slut med de senaste årens politiska kaos som enbart haft som uppgift att ge S och MP tillgång till regeringsmakten. En borgerlig regering med ett kristdemokratiskt inslag borgar för ett starkt försvar av den kristna värdegrund som under sekler byggt upp vårt land och ger trygghet och värme i kontrast mot den osäkerhet och polarisering som den nuvarande politiska ledningen representerat

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala

 

Lägg planerna i södra Uppsala på is!

 KD mot spårväg

Jag har personligen inget emot spårväg - vi är just nu i Italien och runtomkring i Europa (Italien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland) har många städer moderna spårvägar som dessutom i många fall byggs ut. Även i Sverige har man börjat bygga ut spårväg i Stockholm, Lund och förstås i de gamla spårvägsstäderna Göteborg och Norrköping.

KD har också drivit på för att få spårväg till Uppsala - under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch var detta partiets linje.

Efter vänsterns tillträde 2014 har dock planerna börjat spåra ur helt. Dialog saknas, förmåga att lyssna på väljare och inkludera oppositionen finns inte och planerna blir därför orealistiska och dåliga. Nu finns nästan färdiga detaljplaner för 17 km spårväg i Uppsala, varav två linjer dras ihop över Islandsbron och genom Bäverns gränd / Kungsgatan som kommer innebära bilförbud och trafikinfarkt i centrala Uppsala.

I början av 2020 hade vi en process i partiet i Uppsala där vi landade i att säga nej till utbyggnadsplanerna i centrala Uppsala. Jag påpekade i kommunstyrelsen att bara genom "ödmjukhet, lyhördhet och dialog" kan vi komma vidare i processen, något jag upplever i allra högsta grad saknas från MP:s och S:s sida. 2018 röstade M C KD L och SD (partier som idag har majoritet i kommunen) mot planerna för spårväg i Uppsala kommun. Det är därför på tiden att vi nu lägger de här planerna bakom oss!

Den senaste veckan har frågan om Region Uppsalas ställning i frågan kommit upp. Region Uppsala styrs av M C KD L och MP, och fattade beslut om ett samverkansavtal mellan region och kommun. Här ovan ses KD:s protokollsanteckning i ärendet, från mina kollegor som regionråd - Björn-Owe Björk och Mimmi Westerlund, där det påpekas att KD på sin distriktsstämma i november röstade nej till både spårväg och BRT i Uppsala, utifrån en motion av KD Uppsalas nyvalde ordförande Magnus Wikberg. Självklart måste partiets politik också få genomslag på regionnivå - vi kan inte fortsätta planerna för spårvägsutbyggnad i Region Uppsala om samma partier är emot detta i Uppsala kommun!

På vårt årsmöte för Uppsala kommun förra helgen tog vi i samband med att vi antog vårt kommunpolitiska program ställning för att lägga hela spårvägsprojektet på is. Vi kan inte gå vidare innan vi har en bättre folklig förankring och stöd - exempelvis genom en folkomröstning.

 Uppsalapaketet dåligt förankrat

På kommunfullmäktige 28/2 kommer vi än en gång att debattera planerna för utbyggnad i Sydöstra Uppsala, och KD (tillsammans med M, C och SD) kommer än en gång att rösta nej till planerna. 

Vi kristdemokrater har hela tiden påpekat att man behöver bygga ut Uppsala i dialog med Knivsta kommun, och förflytta byggplanerna från "Storsävja" ner mot kommungränsen mot just Knivsta.

Vi har hela tiden motsatt oss förslagen i FÖP Sydöstra staden - utifrån att det blir för mycket bostäder, för tätt och fel typ av byggnation. Uppsala behöver trädgårdsstäder, småhus, en förnuftig tillväxt och dialog med medborgarna, inte miljonprogramsområden, fler höghus och en stad i Sundsvalls storlek i Lunsenskogen!

Sverige behöver en ny regering, Uppsala ett nytt styre

Det blir mer och mer uppenbart hur mycket Uppsala behöver en förändring från nuvarande vänsterstyre. På ett möte med näringslivet i veckan skröt både Erik Pelling (S) och Rickard Malmström (MP) om hur de skällt på dem som motsätter sig Uppsalapaketet, FÖP sydöstra staden och Fyrspårsavtalet (det är ingen som är emot järnvägsutbyggnad!). Jag påpekade att min uppgift som politiker inte är att skälla på väljarna utan i stället att lyssna på dem, eller att åtminstone försöka förklara att vi driver de planer vi gör.

Med en ny regering kan vi äntligen få rätt prioriteringar - investeringar i infrastruktur och järnväg som är samhällsekonomisk lönsam i stället för ideologiskt drivna miljardprojekt som höghastighetståg och norrbottniabana som dränerar hela statsbudgeten på medel för nödvändiga åtgärder som en fungerande järnvägsförbindelse mellan Uppsala och Stockholm.

Bara med en ny politisk ledning kan vi få igenom en förnuftig politik som sätter väljarna först, som inte styrs av ideologiska skygglappar som bilmotstånd, höghastighetstågsdogmer och kärnkraftsrädsla. Sverige och Uppsala behöver verkligen ett nytt ledarskap!

Rysslands invasion av Ukraina

  

Ryssland invaderar Ukraina     

Vi står nu inför en förestående invasion från Ryssland av Ukraina. Kriget började redan 2014 då Ryssland annekterade Krim precis när OS i Sochi avslutats i februari. Ja, redan 2008, i samband med OS i Peking (samma dag som invigningen) inleddes invasionen av Sydossetien i Georgien - den första indikationen om vad Putin kan företa sig.

Jag skulle därför tro att vi kan komma att se inledande stridshandlingar från Ryssland redan denna vecka. (Det är viktigt att notera att kriget faktiskt redan pågått i snart 8 år, med 10-15 000 döda, och 30 000 skadade på den Ukrainska sidan.)

Rysslands bild av situationen

Jag har bott i Ryssland, talar ryska och anser mig ha en viss insikt i ryskt tänkande och världsuppfattning. Det innebär inte att jag håller med Putin-regimen, men det är ändå viktigt att förstå hur många ryssar ser på situationen med Ukraina.

Ur rysk synpunkt har Ukraina alltid varit en del av Ryssland. Delar av landet tillhörde Polen-Litauen under medeltid och fram på 1600-talet, och även efter Polens förnyade självständighet tillhörde den västra delen av nuvarande Ukraina just Polen.

Men i övrigt finns få exempel på Ukrainsk självständighet under historien. Ordet "Ukraina" betyder just "på kanten" och landet har alltid legat i gränszonen mellan Ryssland och Bysantium / Turkiet. Faktiskt var det så att den ryska civilisationen, eller det första ryska riket uppstod just i nuvarande Ukraina - Kievska Rus ("Киевская Русь"). Detta var under 800-talet och under starkt inflytande av vikingarna - vilket framgår av Nestorskrönikan där svenske Helge är ryske Oleg, Helga = Olga, Ingvar = Igor, etc. Sedan har centrum sakta förskjutits mot nordöst, särskilt efterhand som Storfurstendömet Moskva framträdde som den ledande ryska makten.

Ukraina kallades på senare tid "Lill-Ryssland", att jämföra med "Vitryssland" som ju ligger lite längre norrut.

Dessutom är en stor del av befolkningen i Ukraina etniska ryssar (17%), särskilt i de östra delarna. Ukrainare är för övrigt inte särskilt olika ryssar när det gäller språket - ungefär som svenska och norska eller danska. 

Så att detta stora landområde med sina 45 miljoner invånare inte är en del av Ryssland är obegripligt för många ryssar.

NATO:s framstöt

För ett ickedemokratiskt land och tänkesätt är det obegripligt att folk ska ha rätt att själva bestämma över sin tillhörighet och sin lojalitet. Man bör naturligtvis lyda överheten, som under Tsar-Ryssland, och Sovjetunionen. Enligt rysk världsbild är man sedan Sovjetunionens dagar en supermakt, Nazi-tysklands besegrare och därmed den rättmätige härskaren över östra Europa. 

Serbien har alltid varit ett ryssarna närstående land och folk, och det var ju bland annat därför som Första Världskriget bröt ut - för att Ryssland stödde Serberna i frihetskampen mot Österrike/Ungern och tyskarna. 

En sak är därmed att de östeuropeiska länderna gått med i NATO, inklusive de baltiska staterna som ju varit en del av både Ryssland och Sovjetunionen. Men att NATO och västvärlden erkände Kosovo 2008 var ett misstag som uppfattades som en provokation rakt mot Serbien och därmed mot Ryssland (som jag varnade för på min blogg redan då).

NATO:s utvidgning ses som en provokation mot Ryssland, och om även Ukraina, Sverige och Finland skulle bli medlemmar skulle det ses som ett oacceptabelt steg. Bland annat därför riktar man nu detta förberedande slag mot det som man ser som ryska kärnintressen.

Varför västvärlden måste reagera

När Hitler inledde andra världskriget var det till att börja med genom Anschluss av Österrike 1938. Som alla vet ville inte Österrikarna själva detta, men under stark påtryckning av Hitler-tyskland och Österrikiska nazister kunde tyska armén marschera in och ta över landet. Det finns likheter och skillnader mot den nuvarande situationen. Österrike bestod av enbart tyskar, även om det varit centrum i ett stort östeuropeiskt imperium med många folkslag fram till 1918. I Ukraina däremot har en stor del av befolkningen (särskilt i västra delen) inte en så stark samhörighet med Ryssland. Jag tror därför att en stor skillnad också blir att Ukraina faktiskt kommer göra motstånd mot en rysk invasion (åtminstone i de västra delarna). 

När Hitler lyckades med Österrike utan att någon nämnvärt protesterade, ja då var det bara att fortsätta. I Tjeckoslovakien fanns det i Sudetområdet en stor tysk befolkning, varför Tjeckien blev det naturliga nästa steget. Inte heller där mötte utvidgningen några internationella protester, Chamberlain kom i stället hem till Storbritannien och viftade med underskrivna papper och utropade "Peace in our time" (september 1938).

Västvärlden borde satt hårt mot hårt och inte accepterat Tysklands utvidgning. Jag tror att den lätta vägen fram bäddade för Hitler att bara fortsätta. Ryssland måste förstå att det inte är acceptabelt att använda militära medel som man gjort i Georgien och Ukraina. Och enda sättet att de ska förstå det är att man sätter militär beslutsamhet bakom och inte visar undfallenhet. Annars kommer Ryssland efter Ukraina bara att gå vidare med att ta över Baltikum, där exempelvis Riga och Lettland innehåller en stor rysk befolkning som ser världsimperiet Ryssland som sitt naturliga moderland, inte den lilla pluttenationen Lettland.  

Ryssland måste hålla internationella avtal

Redan 1994 slöts Budapestöverenskommelsen där Storbritannien och USA (tillsammans med Ryssland) lovade att respektera Ukrainas självständighet och gränser. Det var ett villkor för att Ukraina skulle överlåta de 3000 kvarvarande kärnvapenstridsspetsarna från Sovjet-tiden till Ryssland. 

Putin har emellertid hävdat att efter Euromajdan 2014, när Viktor Janukovitj (en rysk marionett-regering som Lukasjenko i Vitryssland) störtades, är Ukraina ett helt annat land, och att Ryssland aldrig förbundit sig att tvinga befolkningen kvar i en Ukrainsk stat mot deras vilja. Enligt denna historieskrivning var folkresningen 2014 en USA-ledd kupp i syfte att minska Rysslands inflytande.

Demokratins dilemma

Demokrati är det bästa sättet att organisera ett land. Vi ser dock ofta demokratins svaghet i att man inte klarar att mobilisera och möta hoten från diktatorer som leder sina länder med vapenhand, ofta i syfte att ockupera omvärlden. Därför är det nu så viktigt att EU-länderna och USA samlas och resolut gör motstånd mot de ryska utvidgningsplanerna. Ingen tycks tro eller förstå att Ryssland faktiskt är i full gång att ta kontrollen över det näst största landet på vår kontinent. Dessutom i vår egen omedelbara närhet - Kiev ligger närmre oss än vad Bryssel gör!

Nu måste vi rusta upp vårt eget försvar, och hela Europa måste snabbt visa att vi kan möta dessa säkerhetshot - innan det är för sent! Sverige får inte hamna i det läge som vi var förra seklet när vi först på 50-talet uppnått en acceptabel försvarsförmåga, 20 år för sent.