Socialdemokraterna vilseleder om valfriheten

 I veckan skrev vi i UNT om hur S vilseleder om valfriheten inom äldreomsorgen. Här är texten:

I september 2007 införde äldrenämnden i Uppsala under ledning av Gustaf von Essen (KD) eget val inom hemtjänsten. Systemet förfinades med nationell lagstiftning 2009 – LOV (Lagen om valfrihetssystem). Syftet var att brukarna själva skulle kunna välja vem som kommer hem till dem och utför tjänster i deras hem – med hänsyn till aspekter som vilka språk de behärskar, var företaget är geografiskt beläget, och vilken värdegrund utföraren står för. Detta var en viktig reform för att föra makten över hemtjänsten från kommunens byråkrater till de enskilda brukarna i Uppsala.

Under trycket från Vänsterpartiet väljer nu Socialdemokraterna att säga upp den här reformen, efter att under åtta år ha misskött systemet både nationellt och lokalt i Uppsala. Lyckligtvis får de inte en majoritet i fullmäktige med sig, då styret spricker på denna fråga och Liberalerna motsätter sig förslaget att ta bort LOV inom hemtjänst.

Det som är frustrerande är dels att allt som missats under mandatperioden nu ska åtgärdas ett halvår innan valet, och dels att Socialdemokraterna vilseleder och lägger ut dimridåer i syfte att sätta ett narrativ om att få bort ”marknadsexperimentet”. 

Ett tydligt exempel på detta var välfärdsbrottsligheten inom Attendo i Gottsunda. Orkestrerat med stora ord (”äldres liv och hälsa”), svartmålande av välfärdsföretag (”fusket inom Attendo”) och snabbinkallade möten (äldrenämndens arbetsutskott fick den 60-sidiga handlingen på bordet på ett möte som de inte ens visste varför de kallats till), försökte Eva Christiernin (S) sätta en bild av de onda kapitalisterna. När det i själva verket var en handfull anställda och chefer inom Gottsundagruppen som i maskopi med kommunala biståndshandläggare lurade både Uppsala kommun och Attendo på stora summor. 

Detta tillät kommunen gå ut över 450 nöjda brukare och 200 anställda som på bara någon vecka tvingades byta hemtjänstutförare och arbetsgivare, i stället för att tillsammans med Attendo beivra välfärdsbrottsligheten inom företagets verksamhet i Gottsunda kopplad till klanstrukturer och utstuderad ohederlighet.

När vi debatterade frågan i fullmäktige på försommaren anklagades Segersam personligen både för att bryta mot 10 Guds bud, och vara ansvarig för att äldre inte skulle få gå på toaletten eller få den omvårdnad de behövde.

Till detta kom att statsrådet Damberg (S) kallades in för att skylla allt på Ebba Busch – som varken var ansvarig politiker 2007/2009 eller som genomdrev införandet av LOV inom särskilda boenden 2014 – det var Socialdemokraterna själva som fattade det beslutet. Tack och lov för det – eftersom det fanns en kö på 200 äldre som behövde äldreboende – ett arv efter Göran Perssons ”reform” att avskaffa alla servicehus.

Genom att vi nu har LOV för äldreboenden så har Uppsala, till skillnad från väldigt många andra kommuner inte någon kö. Vi har dessutom fått en lång rad fina och trevliga boenden uppförda av privata aktörer – investeringar som inte belastar kommunens redan tunga låneskuld på 17 miljarder kronor.

Vi kristdemokrater försvarar inte systemet med vare sig LOV eller LOU som ett självändamål, det enda vi är angelägna om är att alla äldre får en värdig och högkvalitativ omsorg och vård, som präglas av valfrihet, en mångfald av utförare och möjlighet för exempelvis idéburna aktörer att fortsatt kunna verka. Andreas And, Ebbagården (Samariterhemmet) och Juliahemmet (Ersta diakoni) är exempel på sådana aktörer som vi anser vara viktiga för en hög kvalitet inom Uppsalas äldreomsorg. 

Inom primärvården gäller LOV alla vårdcentraler, och det har gett en god tillgänglighet, ett bra utbud och en konkurrenskraftig egenregi. Vi behöver utveckla LOV inom äldreomsorgen, både i Uppsala och nationellt – inte återkommunalisera verksamheten. Uppsala behöver ett nytt styre och Sverige en ny regering!

Jonas Segersam (KD), kommunalråd

Margit Borgström (KD), ledamot äldrenämnden

Ingemar Virsén (KD), ersättare ÄLN och ordförande i Kristdemokratiska Seniorförbundet

Ordningen och demokratin är hotad

Idag skriver jag i UNT om hur ordning och demokrati hotas av de islamister och kriminella som hotat och skadat polisen som skyddat vår grundlagsfästa yttrandefrihet.

Här är texten:

 

Ordningen och demokratin är hotad

Efter påskkravallerna runt om i Sverige har debatten gått hög om yttrandefrihet och lag och ordning. Nu har Rasmus Paludan sökt tillstånd för en koranbränning i Uppsala, kanske Gottsunda. För oss kristdemokrater är det viktigt att diskutera vilka värderingar som bär, och bör bära vårt samhälle.

Våra svenska värderingar har vuxit fram i vårt land de senaste 1000 åren – under intryck av kristen etik och västerländsk humanism. Vi bör aldrig tumma på demokratin och de mänskliga rättigheterna. Slaveriet förbjöds i Sverige 1335, kvinnofriden stadfästes 1280, yttrandefriheten formulerades 1766 och demokratin växte fram under 1800-talet. Tack och lov bevarades vi i Sverige i stort sett från fascismens och kommunismens härjningar i Europa, och vi har därför kunnat leva i ett fritt och öppet samhälle under hela 1900-talet. Det är lätt vi tar dessa viktiga värden för givna, och blundar för hot och antidemokratiska krafter.

Efterkrigstidens invandring har omformat vårt land från ett ytterst homogent samhälle, både etniskt, religiöst och åsiktsmässigt, till ett land där många olika kulturer möts – på gott och ont. Många nysvenskar kommer från länder där demokratiska traditioner saknas, där hedern fortfarande är lika styrande som i Sverige under vikingatiden, och där man aldrig gjort den värdemässiga resa som vi i västerlandet. Förtroende och tillit saknas och de demokratiska samhällsinstitutionerna ifrågasätts. Då måste vi så mycket mer lyfta våra svenska värderingar och slå vakt om den samhällsmodell som nu hotas.

Islamism är i första hand inte religion utan en politisk våldsideologi. I många övervägande muslimska länder har man brottats med att hålla politiska, islamistiska grupperingar stångna, såsom Muslimska brödraskapet, Al-Qaida eller IS. I Egypten lyckades man 2013, med repressiva åtgärder, stävja islamismen. IS har stoppats i ett våldsamt krig i Syrien och Irak. I Iran var dock den konstitutionella monarkin för svag för att hindra ett islamistiskt maktövertagande 1979. Även i Sverige har exempelvis Muslimska brödraskapet sökt positioner i vårt partisystem men under de senaste åren har denna islamism uppmärksammats och kunnat ifrågasättas, islamistiska skolor har stängts och företrädare för den islamistiska rörelsen har i vissa fall tagits i förvar för utvisning.

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bränna en koran – jag beklagar de provokationer som från tid till annan utförs av konstnärer och politiska aktivister i syfte att svärta exempelvis islam, eller svenska flaggan för den delen. Provokationer från nazister, koranbrännare och anarkister gynnar bara skurkstater som Ryssland som vill svärta demokratiska västländer för att ta bort söklyset från sitt eget förtryck av sina medborgare.

Vi måste dock kunna tåla provokationer och aktioner som triggar oroligheter i ett öppet, demokratiskt och pluralistiskt samhälle. När vi börjar ifrågasätta rätten att bränna en koran, ja då böjer vi oss för de krafter som inte respekterar våra svenska demokratiska värderingar. Det är ett drag i den svenska folksjälen att till varje pris undvika konflikt och att när någon höjer rösten eller hotar med våld hellre böja sig för hoten än att stå upp för våra grundläggande värderingar. På ett sätt är det positivt att vi rannsakar oss själva och sannolikt är denna mentalitet ett arv av kristendomens ställning i vårt land (”jag fattig, syndig människa”). Men när denna defensiva inställning leder till att våld, hot, hedersstrukturer och kriminalitet tillåts breda ut sig, då är vi helt fel ute. Vi kan inte acceptera att poliser och annan blåljuspersonal offras för undfallenhet mot mobben. Det offentliga måste ha, eller ges, redskap att upprätthålla lag och ordning i vårt samhälle. Låt oss fortsätta stå upp för en öppen och fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, och inte backa för hot och våld från antidemokratiska krafter.

Jonas Segersam (KD), Kommunalråd Uppsala

Vi behöver samling - inte motsättning

Min, Cecilia Hamenius och Magnus Wikbergs artikel i UNT

Jag skriver i UNT en artikel tillsammans med Cecilia Hamenius, andranamn på KD:s kommunlista, och Magnus Wikberg, ordförande för KD i Uppsala kommun.

Här är texten:

Kristdemokraterna deltog i manifestationen av stöd till Ukraina i Uppsala den 5/3, men i en omröstning bland arrangörerna (där partierna till vänster var initiativtagare) var det bara KD, M och L som röstade för att ha med SD. I det läget tyckte vi det var viktigare att visa vårt stöd och vår solidaritet för det ukrainska folket än att fastna i pajkastning mellan partierna. Naturligtvis blev det en huvudnyhet att SD utestängts från demonstrationen, särskilt som SD:s gruppledare troppade upp på plats med en megafon och krävde att också få tala.

Sverige behöver en ny regering och Uppsala behöver ett nytt styre. Vi kan inte längre ha ett politiskt landskap där det är viktigare vilka partier man inte kan samarbeta med än vilken politik man vill föra. Det håller inte att säga att V och/eller SD är ytterkantspartier som vi inte kan föra några samtal eller samarbeta med. Det blir att underkänna en stor del av den svenska väljarkåren. Dessutom gynnar all mobbning ytterkantspartierna och ger dem ännu större väljarstöd. Efter minst två mandatperioder med december-, januari-, och alla möjliga andra överenskommelser så behöver vi något nytt. En samling runt de frågor som är viktiga för vanliga människor. De röda och gröna partierna har visat hur omöjligt det blir med det här politiska spelet, och det hela har resulterat i att Sverige nu styrs med en statsbudget utformad av M, KD och SD. En budget som ger mer pengar till polisen, till förskolan, till pensionärerna och till de boende på landsbygden.

Trenden på riksnivå spiller över även på Uppsalapolitiken. Vi hoppas och tror att väljarna i Uppsala ser vådorna av den rödgröna röra som plågat vår stad under snart åtta år, och de stora brister som finns i det politiska ledarskapet. Att liberalerna efter förra valet valde att stödja denna politik genom att hoppa över i den rödgröna sänghalmen gör inte saken bättre. De fick sitt extra kommunalråd och ordförandeskapet i utbildningsnämnden (med utskott) – följden av en tydlig strategi från Socialdemokraterna på nationell nivå att till varje pris få över L och C för att stödja sina kommunala maktinnehav. I Malmö gick S så långt att de delade ut fyra kommunalrådsposter till de fyra liberala kommunfullmäktigeledamöterna i utbyte mot stöd för ett fortsatt vänsterstyre.

Nu byter flera partier ledarskap och vi hoppas och tror att vi kommer kunna få ett borgerligt styre av Uppsala efter valet. Vi måste samlas runt politiken – bättre resultat i skolorna, en utveckling av landsbygden, bättre kommunal service till företagen och medborgarna, ett erkännande av civilsamhällets insatser och en sänkt skatt. Detta är en politik som de borgerliga partierna och SD stödjer.

Under den gångna mandatperioden har KD visat att vi kan samarbeta med alla. Vi har haft ett nära samarbete med moderater och centerpartister, men även lagt gemensamma förslag med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vi har också i flera fall fått gehör för våra förslag av minoritetsstyret (S, L, MP) vilket lett fram till att KD:s linje gått igenom. Det har exempelvis gällt nej till en ombyggnation av Uppsala slott för konstmuseet, ja till en byggnation av ny isarena och simträningsanläggning i Gränby, utökning av familjerådgivningen, särskilda hedersvåldsteam och stopp för utbyggnaden av höghus i Nåntuna. Men även om vi kan påverka politiken i opposition så är det tydligt att Uppsala förtjänar bättre. I stället för sandkastning i sandlådan där man delar upp partier i ”goda” och ”onda” så måste vi sluta bråken runt SD. Väljarna väljer sina företrädare – och om en majoritet vill ha något annat än den socialdemokratiska makthegemonin, ja då måste vi folkvalda kunna visa att vi kan samarbeta för en förändrad politik i Uppsala. Nu är tid för samarbete och samtal – inte splittring och polarisering!

Jonas Segersam, Cecilia Hamenius och Magnus Wikberg, Kristdemokraterna

 

Putinregimen kommer att falla

Företrädare för KD, L, M, S, MP, C och V vid demonstrationen

För någon vecka sedan höll vi en manifestation till stöd för Ukrainas folk här i Uppsala. Förra gången jag skrev om invasionen i Ukraina, var tre veckor innan den inleddes. Jag vill därför fortsätta med vilka olika scenarier som finns framöver.

Tal vid Ukrainamanifestationen utanför UKK

Ockupationen blev verklighet

Jag har både i kommunfullmäktige och mitt tal vid demonstrationen berättat om hur jag och min äldste son på kvällen 23/2 besökte Schindlers fabriker i Krakow. Ett museum som förutom lokalerna för filmen Schindler's list också innehåller en viktig utställning om den tyska och rysk-sovjetiska ockupationen av Polen 1939. Polen besegrades i princip på två veckor av Nazitysklands blitzkrieg från 1/9 och framåt. 17/9 gick Sovjetiska styrkor in i östra Polen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.  

Morgonen efter vaknade vi upp till nyheterna att Europa nu fick återuppleva händelserna från 1939 - en ny invasion hade inletts - Putinregimens anfall mot Ukraina.

 Stalinporträtt på Schindlermuséet i Krakow

Ryssland har misslyckats förut

Det är klart att vi uppfattar Ryssland som en av världens starkaste militärmakter - och det är delvis berättigat med tanke på den upprustning som nu skett under Putinregimen. Vladimir Putin tillsammans med de flesta ryssar upplever, med rätta, att Ryssland hamnat betänkligt i bakvattnet jämfört med den roll som supermakt som Sovjetunionen hade när han själv utbildade sig till KGB-officer under 70- och 80-talen. Därför har han målmedvetet försökt återföra Ryssland till något av den forna Sovjet-glansen genom en intensiv upprustning, och genom flera krig (Georgien 2008, Krim/Donbass 2014 och framåt, samt Syrien från 2015). Ett krig som säkert präglat både Putin och Ryssland var kriget mot Tjetjenien (i norra Kaukasus) 1999, som inleddes när Putin var chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och fortsatte när han blev vald som premiärminister. Kriget vanns men till priset av 1000-tals människoliv och att den tjetjenska huvudstaden Groznyj till stora delar lades i ruiner.

Med tanke på den ryska övermakten hade man kunnat tro att en invasion av Ukraina borde varit en promenadseger. Jämför ockupationen av Polen på någon månad 1939, Danmark respektive Nederländerna intogs på ett fåtal dagar.Så har det som bekant inte blivit, och jag skulle vilja lyfta fram två exempel på hur Ryssland tidigare misslyckats med krig. På grund av dels underskattning av motståndaren och dels egen inkompetens. 

Det första är rysk-japanska kriget, där Ryssland förlorade i stort sett hela sin Svartahavs- och Östersjöflotta i det förödande sjöslaget vid Tsushima 1905. Det hela utmynnade i en rysk revolution som blev grunden för kejsardömets fall 1917.

Det andra var Sovjetunionens invasion av Finland 1939 ("finska vinterkriget"). Stalin hade trott på en snabb seger, 1-2 veckor - känns det igen? Ambitionen var naturligtvis att återta de länder som Ryssland förlorade i revolutionskrigen efter 1917 (Finland och Estland, Lettland och Litauen - Polen hade man ju redan "vunnit", se ovan). Motståndet blev dock hårdare än väntat, men efter några månader tilltvingade sig Rysslands ett fredsavtal där Finland förlorade en tiondel av sitt territorium. Landet hade dock tryggat sin självständighet och sitt oberoende. Till priset av över 20.000 döda. Men den stora förloraren var Sovjet-Ryssland som förlorade över 120.000 man i detta krig!

Möjliga utgångar i Ukraina

När det gäller kriget i Ukraina finns det tre möjliga utgångar - 

1/ Att kriget fortsätter med målet att fullborda ockupationen av hela landet

2/ Att man gör någon typ av fredsuppgörelse

3/ Att Putinregimen faller

Det bästa är naturligtvis alternativ 3. På kort och lång sikt är det just det som måste vara målet för alla insatser från väst, och egentligen för det ryska folket. Min bedömning är att ju längre Putin uthärdar i kriget desto mer undergräver han sin egen ställning. Och desto större blir risken för desperata åtgärder som terrorbombningar och en eskalering / spridning av kriget till exempelvis Baltikum.

Det ukrainska motståndet har dock visat sig vara betydligt mer motståndskraftigt än befarat - och ju längre tiden går desto mer hinner de mobilisera och bygga upp sitt försvar. Den ryska förmågan har också visat sig betydligt sämre.

Att uthärda i kriget - vad leder det till? Ja, vill Ryssland lyckas ta Kiev och Charkov då är det uppenbart att det kommer kräva långa och intensiva gatustrider och leda till dessa städers ödeläggande i stora delar. Putin trodde att han, åtminstone av etniska ryssar, skulle hälsas som en befriare, och att de ukrainska trupperna skulle lägga ner vapnen och "gå hem". Men att bomba sönder den ryska kulturens vagga vore ett helgerån även för ryssar.

Ingegerd av Kiev, Olof Skötkonungs dotter

 

På bilden ser vi Storfurstinnan Ingegerd (Irina på ryska) av Kiev, som var svenska (Olof Skötkonungs dotter), med Uppsala-anknytning (ägde gården Ulleråker). Hon är begraven i Sofiakatedralen i Kiev - som hon också tillsammans med sin make Jaroslav lade grunden till. Kiev var huvudstaden i det ryska hjärtlandet Kievskaja Rus, så för ryssar har Kiev en viktig ställning, och borde vara en plats som ryssarna är rädda om.

 

Tyvärr har Putins agerande inte fört samman de ryska och ukrainska folken utan tvärtom skapat en avgrundsgrav mellan brödrafolken. Det har varit imponerande med det starka och tydliga avståndstagandet från hela västvärlden - vilket kommer att sätta putinregimen under mycket hårt tryck - inte minst inifrån. När det materiella välståndet riskerar att raseras för ryssarna, ja då tror inte jag att man är så angelägen att ha kvar Putin vid makten.

 

Tyvärr är det inte heller så enkelt att bli av med Putinregimen. Vladimir Putin har använt decennier för att stärka sin egen ställning. Men att bedriva anfallskrig, bombning av städer och tro att man ska kunna komma undan med det - i Europa på 2020-talet - är osannolikt. Därför är det bara en tidsfråga innan vi kommer att få se en utveckling i Ryssland som det ryska folket förtjänar. En framtid utan Putinregimen.

Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk som jag hörde förra veckan på SKR

Vänstern svärtar ner KD med bibelcitat

I en artikel i Dagen beskriver jag hur vänstern nu går till storms mot dem som hotar det socialdemokratiska maktinnehavet. Gentemot KD är taktiken att utmåla oss som omoraliska och fjärran från vår kristna värdegrund. Men bibelcitaten klingar ihåligt.

Här är texten:

Vi är nu inne i valåret och frågan är om vi till hösten får en ny borgerlig regering eller fortsatt vänsterstyre. Som kristdemokrat avstår jag att uttala mig om kristen tro är höger eller vänster, men tyvärr noterar jag hur kristendomen kidnappas i politiska syften av dem som önskar behålla den socialdemokratiska makthegemonin.

När S-MP-regeringen säkrats genom januariöverenskommelsen kritiserade Stefan Löfven M och KD:s samarbete med SD med bibelcitatet “Vad gagnar det en människa att vinna hela världen, om hon förlorar sin själ?”. När Märta Stenevi valdes till Miljöpartiets språkrör för mindre än ett år sedan sa hon i en intervju i Dagen: “Jag vill skicka KD till söndagsskolan.”

Varken lokalt eller nationellt har jag hört så många bibelcitat i politiken förut, och jag är övertygad om att vi under det kommande valåret gång på gång kommer att få höra hur Kristdemokraterna, som borde vara “kristna” och moderater, som borde vara ansvarstagande, inte ska släppa fram de “farliga” Sverigedemokraterna till inflytande över regeringsmakten.

Jag kan förstå att KD, ett parti som står för solidaritet, medmänsklighet, värdighet och värme, ansätts av vänstern. Men i kritiken utgår man just från en tolkning av kristendomen som enbart ett kärleksbudskap som stämmer med vänsterns rättviseideal.

Ofta förutsätts dessutom KD vara ett religiöst parti med Bibeln som uppslagsbok. Som när Dagens Nyheter citerade Bibeln i en intervju med Ebba Busch om tiggeriet, eller när Aftonbladets Anders Lindberg tycker att KD inte är tillr äckligt frikyrkliga.

Nu är jag naturligtvis part i målet, men tillåt mig att ifrågasätta denna agenda. Drivkraften är att säkra (S) fortsatta position vid maktens köttgrytor. Socialdemokratiska Tro och Solidaritets ordförande Kukka-Maria Salaam vänder sig i Expressen till Nyamko Sabuni med orden “Förtryckare kan aldrig skrida till verket utan medlöpare”, och syftar på Liberalernas indirekta stöd för SD.

Jag tror att vi kommer få se fortsatt många stämplingar av invändningar mot islamism, klankulturer och hedersvåld som “islamofobi” och “rasism”. Det ser man genom att Tro och Solidaritets viktigaste projekt just nu är en kurs i “antirasism”.

Absolut – vi behöver ta på allvar farhågor när det gäller hot mot vårt öppna och demokratiska samhälle. Sådana hot kommer från många håll – totalitära regimer både i vår närhet och längre bort, våldsbejakande ideologier som kommunism, fascism/nazism och islamism. Ifrågasättande av yttrandefrihet och demokrati samt bristande tolerans för oliktänkande förs fram bland annat i sociala medier, och polariseringen blir allt starkare. Här måste vi sätta upp tydliga rågångar.

Men det stora och breda hotet mot en positiv utveckling i Sverige ligger i en fortsatt socialdemokratisk regering. Denna maktapparat har under decennier omformat det svenska samhället från att vara präglat av kristna värderingar till att bli ett av västvärldens mest sekularistiska och moralliberala länder.

Övriga Europa och Amerika har i högre grad än Sverige traditionella värderingar runt familj, kyrka, respekt för auktoritet och civilsamhälle. Ansvar, rättvisa, ärlighet, idealitet, dygd och relationer är viktiga värden som under många sekler präglat detta västerland.

Jag är övertygad om att en majoritet av svenskarna välkomnar många av dessa konservativa ideal. Även kristna borde uppskatta detta. Att man får ordning och reda i skolan, och inte låter ideologisk flumpedagogik styra. Att familjen ses som den grundläggande byggstenen i samhället och ges rätt att bestämma om sin egen situation. Att ordningsmakten i form av polis och militär ges resurser att möta och mota inre och yttre hot mot vår trygghet och säkerhet. Att värdighet och en etik som värnar det absoluta människovärdet blir styrande för vården och omsorgen. Att staten tar ansvar och bringar ordning i vem som befinner sig i vårt land, och vem som ska tillåtas komma hit.

Det finns många problematiska sidor med SD:s politik. Allt är inte bra bara för att det är svenskt, och det finns (som för flera partier) mörka fläckar i bakgrund och ideologi. Men att helt avfärda 17,5 procent av väljarna och vidhålla att man inte kan prata med deras företrädare är inte hållbart.

KD har i praktisk politik visat att vi kan samarbeta med alla – från vänsterpartister till sverigedemokrater – för att nå beslut som är bäst för Sverige. Exempelvis den nu gällande statsbudgeten som ger mer pengar till polis, förskola, pensionärer och boende på landsbygden.

Nu borde det få bli slut med de senaste årens politiska kaos som enbart haft som uppgift att ge S och MP tillgång till regeringsmakten. En borgerlig regering med ett kristdemokratiskt inslag borgar för ett starkt försvar av den kristna värdegrund som under sekler byggt upp vårt land och ger trygghet och värme i kontrast mot den osäkerhet och polarisering som den nuvarande politiska ledningen representerat

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala