Spaningar från Almedalen

 

Ebba Busch Almedalstal

Det är i år 16 år sedan jag var i Almedalen första gången. Precis som 2006 och 2014 är detta ett ödesvalår, där jag verkligen hoppas att resultatet blir att vi får en ny regering.

Veckan har präglats av det brutala mordet på Ing-Marie Wieselgren i onsdags - en person som jag har största respekt för och som jag ofta samtalat med under Almedalsveckan där hon oförtröttligt arbetat för bättre villkor för personer med psykisk ohälsa.

Olav fyller två år

För min personliga del blev också veckan starten på en ny tradition - i och med att min yngste son Olav fyller år den 5 juli. Sannolikt kommer det att innebära att vi framöver kommer att fira honom just på Gotland, och denna tradition inleddes med ett tvåårsfirande med saffranspannkaka, salmbärssylt och två tända ljus.

Sverige behöver en ny regering

Den första spaningen gäller dock regeringsfrågan. Vi är nu mitt uppe i valrörelsen, och det är tydligt att det står mellan ett egentligen orealistiskt alternativ där Socialdemokraterna ska lyckas göra upp med tre oförenliga partier, eller en ny borgerlig regering där Moderater och Kristdemokrater får stöd av SD och L för att bilda ett tydligt alternativ till den rödgröna röran.

Jag hörde inte alla partiledartal under veckan - men Ulf Kristersson och Ebba Busch var båda mycket stabila och inger hopp om en förändring i Sverige. Det nya med Kristerssons tal var att han nu tydligt nämnde och berömde alla partierna på "sin" sida - KD för vår vårdpolitik, L för deras skolpolitik och SD för deras invandringspolitik. För politiska bedömare i media är detta hård kost - eftersom många anser att SD står väldigt långt från M och KD (se exempelvis Ewa Stenberg i DN). Jag tycker dock inte det stämmer - demoniseringen av SD går helt enkelt inte en stor del av väljarna på numera. Det finns också en tydlig samstämmighet om kriminalpolitiken (jämför Åkessons fem punkter - folkräkning, fängelseplatser utomlands, slopad straffrabatt, slopad sekretess mellan myndigheter och betald polisutbildning), och även att bekämpa islamism. Man ska inte heller glömma att  Sverige 2022 styrs av en budget formulerad av M, KD och SD! Så jag har faktiskt lite svårt att se var problemet ligger.

På DN Debatt har man (M, SD, L och KD) formulerat förslag för just kriminalpolitiken (211010 , 220227 och 220421), mot kvinnovåld och hedersförtryck (220603), för ett gemensamt program för pensionerna (220508) och för kärnkraften (220703)

Nu är plötsligt också centerväljare "villebråd" för partierna till höger - eftersom Lööf sedan hösten 2019 velat stödja socialdemokraterna framför att behöva prata med SD eller V - även om detta i praktiken inneburit att man hamnat på samma sida som V och att S nu pratar just med V. Med C:s stöd. 

Annie Lööf sa visserligen i sitt tal att nuvarande situation inte kan fungera efter valet - men hon lever uppenbart i tron att hon efter valet kommer ingå antingen i en S-regering, eller i en M-regering. Men då har hon inte förstått matematiken. Man kan inte bygga något regeringsinnehav på att både V och SD helt och hållet ställs ute från inflytande, och att ingen får samtala med dem. Så länge inte Lööf släpper SD-skygglapparna  kommer denna linje att bli bara smalare och smalare i en slags "mitten"-fåra - som i själva verket bara blockerar alla andra. För att använda Ebbas ord så påminner det om att centern bytt traktorn mot en elsparkcykel - "en sådan som bara finns i innerstadsområdena och alltid tycks stå i mitten och blockera båda körriktningarna"

Halverad vecka i Almedalen

Under veckan medverkade jag i ett flertal seminarier. Det var intressanta ämnen – som Humanistiska programmet på gymnasiet, AI:s inflytande över missbruksvården och idéburna friskolors plats inom utbildningen. 2012, femte gången jag var med på Almedalen beskrev jag hur man ökat till nästan 2000 seminarier – vilket var all time high då. En fördubbling skedde dock fram till 2019 som hade över 4000 seminarier – men i år var vi tillbaka på 2012 års nivå igen. Allt kändes betydligt lugnare – dessutom var veckan kortare.

I panel vid Uppsala Universitets seminarium om AI i beroendevården - med Jennie Claesson (L)

 

Jag tycker det är positivt att man nu kortat ner veckan, så att två partier håller tal per dag. Som det har varit tidigare har ändå alla åkt runt onsdagen, och torsdag till lördag har det varit tomt på folk förutom de partiföreträdare som måste vara på plats på grund av partiledartalen.

Det är också bra att det skett en viss sanering då kostnaderna blivit helt orimliga. Det är säkert även därför som många arrangörer valt att ställa in sitt deltagande – det har helt enkelt blivit alldeles för dyrt.

Jag träffar Therez Almerfors (M) efter Kristerssons tal

Jag ser nu fram mot att veckan ska kunna fortsätta utvecklas som det viktiga demokratiska forum det är och bör vara! Det är exempelvis alltid trevligt att få träffa kollegorna i kommunen, som ovan på bilden Therez Almerfors – moderaternas nya förstanamn i Uppsala.

Skevt frågeutbud

Det som slår mig när man söker i programmen är att det finns en tydlig slagsida för vissa ämnen. Detta styrs av vilka som söker sig till Almedalen, vilka företag och organisationer som ordnar seminarier. Ofta är det väldigt specifika frågor där man önskar påverka och lobba för att få en förändring till stånd eller för att få sin vara eller tjänst såld. Exempelvis är det många företag och organisationer som försöker påverka hälso- och sjukvården – läkemedelsföretag, patientorganisationer, tjänsteföretag och vårdföretag. Även bygg- och bostadsfrågor är områden där byggföretag och fastighetsbranschen jobbar hårt för att påverka riksdags- och kommunpolitiker.

Det är en viss typ av människor som dels hinner åka, eller som representerar företag och organisationer som har pengar att satsa på deltagandet. Vanliga människor, hårt arbetande familjer och människor som har fullt upp med barn och vardag saknas dock tyvärr ofta. Och även det perspektiv som de representerar. När jag söker på ”familj” i programmet så är det väldigt få frågor som faktiskt berör föräldraskap, familjeperspektivet eller frågor hur man mer ska involvera vanliga människor i samhällsbygget. I stället blir det professionella grupper som ses som lösningen, och samhällsinsatser som ska styra utvecklingen, i stället för att samhället ska erbjuda service och stöd till de som behöver.

I kristdemokratisk ideologi finns två viktiga perspektiv – naturliga gemenskaper (familjen, grannskapet, föreningar och arbetsplatser) och subsidiaritet (att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå). Tyvärr verkar politiker ofta i motsatt riktning – riksdagspolitiker vill fatta beslut om det ena och det andra i riksdagen, och EU-parlamentariker vill fatta beslut i EU-parlamentet för att visa sin handlingskraft. I stället borde man vända på pyramiden och låta beslutsfattandet komma underifrån. Det är det som är verklig demokrati.

 

Socialdemokraterna vilseleder om valfriheten

 I veckan skrev vi i UNT om hur S vilseleder om valfriheten inom äldreomsorgen. Här är texten:

I september 2007 införde äldrenämnden i Uppsala under ledning av Gustaf von Essen (KD) eget val inom hemtjänsten. Systemet förfinades med nationell lagstiftning 2009 – LOV (Lagen om valfrihetssystem). Syftet var att brukarna själva skulle kunna välja vem som kommer hem till dem och utför tjänster i deras hem – med hänsyn till aspekter som vilka språk de behärskar, var företaget är geografiskt beläget, och vilken värdegrund utföraren står för. Detta var en viktig reform för att föra makten över hemtjänsten från kommunens byråkrater till de enskilda brukarna i Uppsala.

Under trycket från Vänsterpartiet väljer nu Socialdemokraterna att säga upp den här reformen, efter att under åtta år ha misskött systemet både nationellt och lokalt i Uppsala. Lyckligtvis får de inte en majoritet i fullmäktige med sig, då styret spricker på denna fråga och Liberalerna motsätter sig förslaget att ta bort LOV inom hemtjänst.

Det som är frustrerande är dels att allt som missats under mandatperioden nu ska åtgärdas ett halvår innan valet, och dels att Socialdemokraterna vilseleder och lägger ut dimridåer i syfte att sätta ett narrativ om att få bort ”marknadsexperimentet”. 

Ett tydligt exempel på detta var välfärdsbrottsligheten inom Attendo i Gottsunda. Orkestrerat med stora ord (”äldres liv och hälsa”), svartmålande av välfärdsföretag (”fusket inom Attendo”) och snabbinkallade möten (äldrenämndens arbetsutskott fick den 60-sidiga handlingen på bordet på ett möte som de inte ens visste varför de kallats till), försökte Eva Christiernin (S) sätta en bild av de onda kapitalisterna. När det i själva verket var en handfull anställda och chefer inom Gottsundagruppen som i maskopi med kommunala biståndshandläggare lurade både Uppsala kommun och Attendo på stora summor. 

Detta tillät kommunen gå ut över 450 nöjda brukare och 200 anställda som på bara någon vecka tvingades byta hemtjänstutförare och arbetsgivare, i stället för att tillsammans med Attendo beivra välfärdsbrottsligheten inom företagets verksamhet i Gottsunda kopplad till klanstrukturer och utstuderad ohederlighet.

När vi debatterade frågan i fullmäktige på försommaren anklagades Segersam personligen både för att bryta mot 10 Guds bud, och vara ansvarig för att äldre inte skulle få gå på toaletten eller få den omvårdnad de behövde.

Till detta kom att statsrådet Damberg (S) kallades in för att skylla allt på Ebba Busch – som varken var ansvarig politiker 2007/2009 eller som genomdrev införandet av LOV inom särskilda boenden 2014 – det var Socialdemokraterna själva som fattade det beslutet. Tack och lov för det – eftersom det fanns en kö på 200 äldre som behövde äldreboende – ett arv efter Göran Perssons ”reform” att avskaffa alla servicehus.

Genom att vi nu har LOV för äldreboenden så har Uppsala, till skillnad från väldigt många andra kommuner inte någon kö. Vi har dessutom fått en lång rad fina och trevliga boenden uppförda av privata aktörer – investeringar som inte belastar kommunens redan tunga låneskuld på 17 miljarder kronor.

Vi kristdemokrater försvarar inte systemet med vare sig LOV eller LOU som ett självändamål, det enda vi är angelägna om är att alla äldre får en värdig och högkvalitativ omsorg och vård, som präglas av valfrihet, en mångfald av utförare och möjlighet för exempelvis idéburna aktörer att fortsatt kunna verka. Andreas And, Ebbagården (Samariterhemmet) och Juliahemmet (Ersta diakoni) är exempel på sådana aktörer som vi anser vara viktiga för en hög kvalitet inom Uppsalas äldreomsorg. 

Inom primärvården gäller LOV alla vårdcentraler, och det har gett en god tillgänglighet, ett bra utbud och en konkurrenskraftig egenregi. Vi behöver utveckla LOV inom äldreomsorgen, både i Uppsala och nationellt – inte återkommunalisera verksamheten. Uppsala behöver ett nytt styre och Sverige en ny regering!

Jonas Segersam (KD), kommunalråd

Margit Borgström (KD), ledamot äldrenämnden

Ingemar Virsén (KD), ersättare ÄLN och ordförande i Kristdemokratiska Seniorförbundet

Ordningen och demokratin är hotad

Idag skriver jag i UNT om hur ordning och demokrati hotas av de islamister och kriminella som hotat och skadat polisen som skyddat vår grundlagsfästa yttrandefrihet.

Här är texten:

 

Ordningen och demokratin är hotad

Efter påskkravallerna runt om i Sverige har debatten gått hög om yttrandefrihet och lag och ordning. Nu har Rasmus Paludan sökt tillstånd för en koranbränning i Uppsala, kanske Gottsunda. För oss kristdemokrater är det viktigt att diskutera vilka värderingar som bär, och bör bära vårt samhälle.

Våra svenska värderingar har vuxit fram i vårt land de senaste 1000 åren – under intryck av kristen etik och västerländsk humanism. Vi bör aldrig tumma på demokratin och de mänskliga rättigheterna. Slaveriet förbjöds i Sverige 1335, kvinnofriden stadfästes 1280, yttrandefriheten formulerades 1766 och demokratin växte fram under 1800-talet. Tack och lov bevarades vi i Sverige i stort sett från fascismens och kommunismens härjningar i Europa, och vi har därför kunnat leva i ett fritt och öppet samhälle under hela 1900-talet. Det är lätt vi tar dessa viktiga värden för givna, och blundar för hot och antidemokratiska krafter.

Efterkrigstidens invandring har omformat vårt land från ett ytterst homogent samhälle, både etniskt, religiöst och åsiktsmässigt, till ett land där många olika kulturer möts – på gott och ont. Många nysvenskar kommer från länder där demokratiska traditioner saknas, där hedern fortfarande är lika styrande som i Sverige under vikingatiden, och där man aldrig gjort den värdemässiga resa som vi i västerlandet. Förtroende och tillit saknas och de demokratiska samhällsinstitutionerna ifrågasätts. Då måste vi så mycket mer lyfta våra svenska värderingar och slå vakt om den samhällsmodell som nu hotas.

Islamism är i första hand inte religion utan en politisk våldsideologi. I många övervägande muslimska länder har man brottats med att hålla politiska, islamistiska grupperingar stångna, såsom Muslimska brödraskapet, Al-Qaida eller IS. I Egypten lyckades man 2013, med repressiva åtgärder, stävja islamismen. IS har stoppats i ett våldsamt krig i Syrien och Irak. I Iran var dock den konstitutionella monarkin för svag för att hindra ett islamistiskt maktövertagande 1979. Även i Sverige har exempelvis Muslimska brödraskapet sökt positioner i vårt partisystem men under de senaste åren har denna islamism uppmärksammats och kunnat ifrågasättas, islamistiska skolor har stängts och företrädare för den islamistiska rörelsen har i vissa fall tagits i förvar för utvisning.

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bränna en koran – jag beklagar de provokationer som från tid till annan utförs av konstnärer och politiska aktivister i syfte att svärta exempelvis islam, eller svenska flaggan för den delen. Provokationer från nazister, koranbrännare och anarkister gynnar bara skurkstater som Ryssland som vill svärta demokratiska västländer för att ta bort söklyset från sitt eget förtryck av sina medborgare.

Vi måste dock kunna tåla provokationer och aktioner som triggar oroligheter i ett öppet, demokratiskt och pluralistiskt samhälle. När vi börjar ifrågasätta rätten att bränna en koran, ja då böjer vi oss för de krafter som inte respekterar våra svenska demokratiska värderingar. Det är ett drag i den svenska folksjälen att till varje pris undvika konflikt och att när någon höjer rösten eller hotar med våld hellre böja sig för hoten än att stå upp för våra grundläggande värderingar. På ett sätt är det positivt att vi rannsakar oss själva och sannolikt är denna mentalitet ett arv av kristendomens ställning i vårt land (”jag fattig, syndig människa”). Men när denna defensiva inställning leder till att våld, hot, hedersstrukturer och kriminalitet tillåts breda ut sig, då är vi helt fel ute. Vi kan inte acceptera att poliser och annan blåljuspersonal offras för undfallenhet mot mobben. Det offentliga måste ha, eller ges, redskap att upprätthålla lag och ordning i vårt samhälle. Låt oss fortsätta stå upp för en öppen och fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, och inte backa för hot och våld från antidemokratiska krafter.

Jonas Segersam (KD), Kommunalråd Uppsala

Vi behöver samling - inte motsättning

Min, Cecilia Hamenius och Magnus Wikbergs artikel i UNT

Jag skriver i UNT en artikel tillsammans med Cecilia Hamenius, andranamn på KD:s kommunlista, och Magnus Wikberg, ordförande för KD i Uppsala kommun.

Här är texten:

Kristdemokraterna deltog i manifestationen av stöd till Ukraina i Uppsala den 5/3, men i en omröstning bland arrangörerna (där partierna till vänster var initiativtagare) var det bara KD, M och L som röstade för att ha med SD. I det läget tyckte vi det var viktigare att visa vårt stöd och vår solidaritet för det ukrainska folket än att fastna i pajkastning mellan partierna. Naturligtvis blev det en huvudnyhet att SD utestängts från demonstrationen, särskilt som SD:s gruppledare troppade upp på plats med en megafon och krävde att också få tala.

Sverige behöver en ny regering och Uppsala behöver ett nytt styre. Vi kan inte längre ha ett politiskt landskap där det är viktigare vilka partier man inte kan samarbeta med än vilken politik man vill föra. Det håller inte att säga att V och/eller SD är ytterkantspartier som vi inte kan föra några samtal eller samarbeta med. Det blir att underkänna en stor del av den svenska väljarkåren. Dessutom gynnar all mobbning ytterkantspartierna och ger dem ännu större väljarstöd. Efter minst två mandatperioder med december-, januari-, och alla möjliga andra överenskommelser så behöver vi något nytt. En samling runt de frågor som är viktiga för vanliga människor. De röda och gröna partierna har visat hur omöjligt det blir med det här politiska spelet, och det hela har resulterat i att Sverige nu styrs med en statsbudget utformad av M, KD och SD. En budget som ger mer pengar till polisen, till förskolan, till pensionärerna och till de boende på landsbygden.

Trenden på riksnivå spiller över även på Uppsalapolitiken. Vi hoppas och tror att väljarna i Uppsala ser vådorna av den rödgröna röra som plågat vår stad under snart åtta år, och de stora brister som finns i det politiska ledarskapet. Att liberalerna efter förra valet valde att stödja denna politik genom att hoppa över i den rödgröna sänghalmen gör inte saken bättre. De fick sitt extra kommunalråd och ordförandeskapet i utbildningsnämnden (med utskott) – följden av en tydlig strategi från Socialdemokraterna på nationell nivå att till varje pris få över L och C för att stödja sina kommunala maktinnehav. I Malmö gick S så långt att de delade ut fyra kommunalrådsposter till de fyra liberala kommunfullmäktigeledamöterna i utbyte mot stöd för ett fortsatt vänsterstyre.

Nu byter flera partier ledarskap och vi hoppas och tror att vi kommer kunna få ett borgerligt styre av Uppsala efter valet. Vi måste samlas runt politiken – bättre resultat i skolorna, en utveckling av landsbygden, bättre kommunal service till företagen och medborgarna, ett erkännande av civilsamhällets insatser och en sänkt skatt. Detta är en politik som de borgerliga partierna och SD stödjer.

Under den gångna mandatperioden har KD visat att vi kan samarbeta med alla. Vi har haft ett nära samarbete med moderater och centerpartister, men även lagt gemensamma förslag med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vi har också i flera fall fått gehör för våra förslag av minoritetsstyret (S, L, MP) vilket lett fram till att KD:s linje gått igenom. Det har exempelvis gällt nej till en ombyggnation av Uppsala slott för konstmuseet, ja till en byggnation av ny isarena och simträningsanläggning i Gränby, utökning av familjerådgivningen, särskilda hedersvåldsteam och stopp för utbyggnaden av höghus i Nåntuna. Men även om vi kan påverka politiken i opposition så är det tydligt att Uppsala förtjänar bättre. I stället för sandkastning i sandlådan där man delar upp partier i ”goda” och ”onda” så måste vi sluta bråken runt SD. Väljarna väljer sina företrädare – och om en majoritet vill ha något annat än den socialdemokratiska makthegemonin, ja då måste vi folkvalda kunna visa att vi kan samarbeta för en förändrad politik i Uppsala. Nu är tid för samarbete och samtal – inte splittring och polarisering!

Jonas Segersam, Cecilia Hamenius och Magnus Wikberg, Kristdemokraterna

 

Putinregimen kommer att falla

Företrädare för KD, L, M, S, MP, C och V vid demonstrationen

För någon vecka sedan höll vi en manifestation till stöd för Ukrainas folk här i Uppsala. Förra gången jag skrev om invasionen i Ukraina, var tre veckor innan den inleddes. Jag vill därför fortsätta med vilka olika scenarier som finns framöver.

Tal vid Ukrainamanifestationen utanför UKK

Ockupationen blev verklighet

Jag har både i kommunfullmäktige och mitt tal vid demonstrationen berättat om hur jag och min äldste son på kvällen 23/2 besökte Schindlers fabriker i Krakow. Ett museum som förutom lokalerna för filmen Schindler's list också innehåller en viktig utställning om den tyska och rysk-sovjetiska ockupationen av Polen 1939. Polen besegrades i princip på två veckor av Nazitysklands blitzkrieg från 1/9 och framåt. 17/9 gick Sovjetiska styrkor in i östra Polen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.  

Morgonen efter vaknade vi upp till nyheterna att Europa nu fick återuppleva händelserna från 1939 - en ny invasion hade inletts - Putinregimens anfall mot Ukraina.

 Stalinporträtt på Schindlermuséet i Krakow

Ryssland har misslyckats förut

Det är klart att vi uppfattar Ryssland som en av världens starkaste militärmakter - och det är delvis berättigat med tanke på den upprustning som nu skett under Putinregimen. Vladimir Putin tillsammans med de flesta ryssar upplever, med rätta, att Ryssland hamnat betänkligt i bakvattnet jämfört med den roll som supermakt som Sovjetunionen hade när han själv utbildade sig till KGB-officer under 70- och 80-talen. Därför har han målmedvetet försökt återföra Ryssland till något av den forna Sovjet-glansen genom en intensiv upprustning, och genom flera krig (Georgien 2008, Krim/Donbass 2014 och framåt, samt Syrien från 2015). Ett krig som säkert präglat både Putin och Ryssland var kriget mot Tjetjenien (i norra Kaukasus) 1999, som inleddes när Putin var chef för den ryska säkerhetstjänsten FSB och fortsatte när han blev vald som premiärminister. Kriget vanns men till priset av 1000-tals människoliv och att den tjetjenska huvudstaden Groznyj till stora delar lades i ruiner.

Med tanke på den ryska övermakten hade man kunnat tro att en invasion av Ukraina borde varit en promenadseger. Jämför ockupationen av Polen på någon månad 1939, Danmark respektive Nederländerna intogs på ett fåtal dagar.Så har det som bekant inte blivit, och jag skulle vilja lyfta fram två exempel på hur Ryssland tidigare misslyckats med krig. På grund av dels underskattning av motståndaren och dels egen inkompetens. 

Det första är rysk-japanska kriget, där Ryssland förlorade i stort sett hela sin Svartahavs- och Östersjöflotta i det förödande sjöslaget vid Tsushima 1905. Det hela utmynnade i en rysk revolution som blev grunden för kejsardömets fall 1917.

Det andra var Sovjetunionens invasion av Finland 1939 ("finska vinterkriget"). Stalin hade trott på en snabb seger, 1-2 veckor - känns det igen? Ambitionen var naturligtvis att återta de länder som Ryssland förlorade i revolutionskrigen efter 1917 (Finland och Estland, Lettland och Litauen - Polen hade man ju redan "vunnit", se ovan). Motståndet blev dock hårdare än väntat, men efter några månader tilltvingade sig Rysslands ett fredsavtal där Finland förlorade en tiondel av sitt territorium. Landet hade dock tryggat sin självständighet och sitt oberoende. Till priset av över 20.000 döda. Men den stora förloraren var Sovjet-Ryssland som förlorade över 120.000 man i detta krig!

Möjliga utgångar i Ukraina

När det gäller kriget i Ukraina finns det tre möjliga utgångar - 

1/ Att kriget fortsätter med målet att fullborda ockupationen av hela landet

2/ Att man gör någon typ av fredsuppgörelse

3/ Att Putinregimen faller

Det bästa är naturligtvis alternativ 3. På kort och lång sikt är det just det som måste vara målet för alla insatser från väst, och egentligen för det ryska folket. Min bedömning är att ju längre Putin uthärdar i kriget desto mer undergräver han sin egen ställning. Och desto större blir risken för desperata åtgärder som terrorbombningar och en eskalering / spridning av kriget till exempelvis Baltikum.

Det ukrainska motståndet har dock visat sig vara betydligt mer motståndskraftigt än befarat - och ju längre tiden går desto mer hinner de mobilisera och bygga upp sitt försvar. Den ryska förmågan har också visat sig betydligt sämre.

Att uthärda i kriget - vad leder det till? Ja, vill Ryssland lyckas ta Kiev och Charkov då är det uppenbart att det kommer kräva långa och intensiva gatustrider och leda till dessa städers ödeläggande i stora delar. Putin trodde att han, åtminstone av etniska ryssar, skulle hälsas som en befriare, och att de ukrainska trupperna skulle lägga ner vapnen och "gå hem". Men att bomba sönder den ryska kulturens vagga vore ett helgerån även för ryssar.

Ingegerd av Kiev, Olof Skötkonungs dotter

 

På bilden ser vi Storfurstinnan Ingegerd (Irina på ryska) av Kiev, som var svenska (Olof Skötkonungs dotter), med Uppsala-anknytning (ägde gården Ulleråker). Hon är begraven i Sofiakatedralen i Kiev - som hon också tillsammans med sin make Jaroslav lade grunden till. Kiev var huvudstaden i det ryska hjärtlandet Kievskaja Rus, så för ryssar har Kiev en viktig ställning, och borde vara en plats som ryssarna är rädda om.

 

Tyvärr har Putins agerande inte fört samman de ryska och ukrainska folken utan tvärtom skapat en avgrundsgrav mellan brödrafolken. Det har varit imponerande med det starka och tydliga avståndstagandet från hela västvärlden - vilket kommer att sätta putinregimen under mycket hårt tryck - inte minst inifrån. När det materiella välståndet riskerar att raseras för ryssarna, ja då tror inte jag att man är så angelägen att ha kvar Putin vid makten.

 

Tyvärr är det inte heller så enkelt att bli av med Putinregimen. Vladimir Putin har använt decennier för att stärka sin egen ställning. Men att bedriva anfallskrig, bombning av städer och tro att man ska kunna komma undan med det - i Europa på 2020-talet - är osannolikt. Därför är det bara en tidsfråga innan vi kommer att få se en utveckling i Ryssland som det ryska folket förtjänar. En framtid utan Putinregimen.

Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk som jag hörde förra veckan på SKR