En av Sveriges (visserligen före detta) länspolischefer
dömdes idag till
drygt 6 års fängelse för sexbrott.
Ingen är ofelbar, visst! Och det ska alltid finnas förlåtelse för den som bekänner sina felsteg och ber om förlåtelse! Men, med det sagt kan man konstatera att kraven är och bör vara större för de som har ledande positioner i samhället, speciellt de som är satta att vaka över att lag och rätt skipas och efterlevs.
Man talar om tre delar av samhällsmakten (Montesquieu). Den lagstiftande, den dömande och den utövande. I Sverige symboliserat av Riksdagen, Högsta domstolen och Regeringen. Visserligen är media också numera en fjärde statsmakt, som ibland går in både som
dömande och utövande makt, men låt oss lämna det därhän här. På något sätt är politiker mer ansvariga som lagstiftare och styrande, men domare och rättsmyndigheter är också mycket viktiga och borde ha samma höga standard.
Hade Göran Lindberg kunnat sitta kvar som länspolischef idag? Säkerligen inte, men för några år sedan hade vi en domare i högsta domstolen,
Leif Thorsson, som dömdes för att ha haft sex med en yngre pojke. Han är
sedan 2007 tillbaka i tjänst efter ett par år i lagrådet, något som exempelvis
Madeleine Leijonhufvud med rätta reagerar starkt över.
Det som är lite kymigt med de här historierna, Thorsson och Lindberg, är att de troligen måste ses som toppen på ett isberg. Lindbergs mycket omfattande koppleri- och sexköpsverksamhet upptäcktes av en tillfällighet, och i fallet Thorsson fanns det uppgifter om att det skett liknande saker vid flera tillfällen.
Sexbrott är speciellt tabubelagt, och det med rätta. Därför var
anklagelsarna mot Littorin speciellt allvarliga. Tyvärr har dock gränserna i Sverige tänjts väsentligt under senare tid. Från att ha varit kopplat tydligt till äktenskapet, har sexlivet, förutom att ha blivit fläkt ut i offentligheten via porr, internet och annan exponering, blivit (juridiskt) accepterat i allt vidare cirklar. Samtidigt har sexlagstiftningen skärpts i vissa avseenden (exempelvis sexköp - nu diskuteras även åter förbud mot tidelag) och det är bra. Men genom att tänja på vad som är accepterat öppnar man upp för den här typen av beteenden som tragiskt nog ofta drabbar unga tjejer och killar och förstör deras framtid.
Det vi behöver är en privatmoralisk resning i Sverige. Visst kan man göra vissa saker genom lagstiftning, som till viss del är normbildande, men genom vårt demokratiska system får vi de lagar och regler som återspeglar de normer som finns i samhället. Därför är det så viktigt att för att få en bättre privatmoral så måste detta komma underifrån i form av ett tryck från människor såsom
Göran Skytte som jag lyssnade på här i
Uppsala i går. Han har gått från ett utsvävande liv med sönderslitna familjerelationer till ett liv där han står för trohet, kärlek och en hög personlig moral. Så även
Marcus Birro. Sådana personer borde få större inflytande i stället för resten av "isberget" av brottsliga personer som sitter på poster inom rättsväsende och offentlig förvaltning. Jag säger åter som Birro - låt oss starta
en gerillarörelse för barnen och kärleken. Den äkta kärleken!
DN
1,
2,
3 SvD
1,
2,
3,
4,
5 Dagen
1 AB
1,
2,
3 VG
1,
2,
Tyvärr kanske de lyckas till viss del. Men det är ett sorgligt exempel på de svenska fackföreningarnas politisering. Jag tycker det är synd att jag inte är medlem i ett LO-förbund, så att jag kunde tagit den här kampanjen som förevändning för att säga upp mitt medlemskap. Hoppas många av de fackanslutna Allians-anhängarna verkligen gör just det. LO-facken ska inte klaga över vikande medlemssiffror när det i själva verken är de själva som undergräver sin ställning och sitt existensberättigande som arbetstagarföreträdare.
