Trump eller Biden?

 

 

UNT har ställt frågor om vilken presidentkandidat i USA vi kommunalråd/gruppledare i Uppsala håller på. Alla svarade förstås Joe Biden, förutom gruppledaren för SD, Linnéa Bjuhr, som håller på Donald Trump.

Trump eller Biden

Jag har väldigt svårt att se varken Biden eller Trump som den bättre kandidaten. Politiskt ligger KD på en del sätt närmare Republikanerna, eftersom Demokraterna kan betraktas som mer "liberala" eller "vänster", men det är väldigt svårt att jämföra svensk och amerikansk politik (se nedan). 

Jag blev naturligtvis som många andra svenskar förfärad över hur Trump först lyckades bli Republikanernas kandidat för fyra år sedan, och sedan vinna över Hillary Clinton. Främst därför att han är en omogen, oberäknelig människa som inte borde ha en sådan roll. Både hans kampanj och hans presidentskap har skapat väldigt skarpa motsättningar i USA, eller snarare förstärkt den polarisering som redan finns.

Samtidigt har han politiskt lyckats genomföra mycket. Bättre ekonomi, en mer konservativ inriktning i USA, lägre skatter och mildrat de värsta avarterna efter Obamas handlingsförlamade politik. På utrikesområdet har hans administration medverkat i fredsuppgörelserna mellan Israel och Bahrain / Förenade Arabemiraten, och även i flera andra fall har USA skött sig förvånansvärt bra.

Jag säger dock i intervjun att jag tror att Trump är bättre för USA, men Biden för omvärlden. Med det menar jag att USA:s president är såpass viktig för den internationella stabiliteten att det bör vara en mogen och balanserad person. Annars kan farliga saker hända. Det vill jag inte riskera. Inrikespolitiskt tror jag dock som sagt att det är bättre med Trump, exempelvis gällande en sådan viktig sak som tillsättande av domare där Trump bidragit till att föra Högsta Domstolen i en mer konservativ riktning.

USA:s politik fjärran från svensk

Som sagt är det dock väldigt vanskligt att som svensk politiker ge sig in i en debatt om amerikansk politik. Både Biden och Trump står för att försvara dödsstraffet, för att medborgare i allmänhet ska få bära vapen, och har en bild av USA som världens centrum. Även om Biden säkert vill genomföra sociala reformer är USA ett land med enorma klyftor, där slavhandeln var tillåten fram till bara drygt 150 år sedan, och som är svårt traumatiserat av upprepade krig (dock flera gånger till demokratins försvar). USA är möjligheternas land, samtidigt tragediernas. På det sättet är de nordiska länderna mer av ett föredöme eftersom vi, i alla fall tidigare, haft en betydligt mer homogen befolkning, och mindre skillnader mellan rik och fattig.

Det finns dock många saker att ta efter i USA också, synen på familjen, civilsamhällets starka roll och den befriande avsaknaden av socialism. USA anklagas ofta för att vara värdekonservativt och för mig är det förstås något positivt.

Vad vore bäst

Det allra bästa vore förstås om vi kunde få tillbaka en president som Ronald Reagan - en bespottad republikan och utpekad skjutglad cowboy när han valdes 1981, men som sedan visade sig göra mycket positivt - inte minst för världsfreden.

Så jag ser nog mest fram mot nästa presidentval, 2024, och hoppas båda partierna då ska lyckas vaska fram personer som är mer mogna, samlande och mindre extrema i syfte att få en positiv utveckling i USA och resten av världen. 

Kaos för skolbyggande i Uppsala

 

 Om Skolbyggnation i SVT nyheter 

I Uppsala är en aktuell fråga hur vi ska få ihop lokaler till alla skolor och förskolor. Tyvärr har detta varit ett område som fungerat mycket dåligt i vår växande kommun. Alliansen fick fatta beslut om ett antal moduler när vi styrde senast (2006-2014), i takt med att dessa nu blir uttjänta saknas planering för ersättning. Här har Uppsalas vänsterstyre ett tungt ansvar.

SVT:s lokalnyheter tog nyligen upp frågan utifrån beslut som skulle fattas i Utbildningsnämnden om nya moduler - jag betecknade situationen som "Kaos". Ett starkt ord, och naturligtvis finns det mycket som görs bra. Men den konstruktion med ett Skolfastighetsbolag, Stadsbyggnadskontoret under Kommunstyrelsen och Utbildningsförvaltningen har gett ett trepartsförhållande som resulterat i att alla skyller på alla i stället för att förskolor och skolor byggs som de ska.

De som drabbas är skolbarnen och förskolebarnen och deras familjer. Mycket tråkigt.

 

Debattartikel i UNT

I UNT idag skriver jag, Cecilia Hamenius och Celicia Widell om just detta. En beskrivning med exempel på skolkaoset i Uppsala. Och att politikerna borde backa från sina storslagna planer på att fördubbla kommunens invånarantal på 50 år (från 190.000 år 2000 till 380.000 år 2050).

Här är hela texten:

Slå back innan det är försent

Uppsala kommun har stora problem med skol- och förskoleplatser. Såväl nyproduktion som underhållet av befintliga lokaler hanteras undermåligt av det politiska styret.

Planeringen har inte fungerat på många år, och organisationen är krånglig med både nämnd, styrelse och bolag inblandade. Exemplen på misslyckade processer är tyvärr många. Ett av dem gäller Rosendal där Polacksbackens skolas tillfälliga bygglov går ut nu i vinter, samtidigt som såväl Rosendals skola som ett skolbygge i Industristaden blivit kraftigt försenade. Lösningen blir att nya baracker hyrs in och etableras.

Redan när Alliansen tillträdde i Uppsala 2006 saknades en stor mängd förskolor och skolplatser, och för att alls kunna säkra plats åt alla barn och elever löste man det då med tillfälliga moduler vars bygglov gäller maximalt i 15 år. Man behöver inte vara expert för att förstå att dessa lokaler måste ersättas efter hand, men ändå initierade inte det nya vänsterstyret, som tillträdde 2014, en planering för detta.

Detta misslyckande av Socialdemokraterna, som numera styr med Liberalerna, drabbar våra barn och elever hårt.

Alliansen inrättade också 2013 ett skolfastighetsbolag för att komma igång med nyproduktionen, vilket blev en del av det krångliga trepartsförhållandet mellan kommunstyrelsen, utbildningsnämnden och just Skolfastigheter AB. 

Listan på misslyckanden med planering inom kommunen kan göras lång. Man har glömt söka bygglov; avbrutit upphandlingar; missbedömt olika tomters användbarhet och de allra flesta projekt har blivit kraftigt försenade. Med den svaga politiska ledningen som Pelling (S) med fler står för så händer tyvärr inte mycket.

Att som fastighetsägare ha en mängd lokaler som man inte har underhållsplaner för, utan bara åtgärdar utifrån akuta behov, är inte acceptabelt. Ett politiskt styre måste vara proaktivt, inte bara reaktivt. 

Uppsala kommuns skolor ligger relativt bra till när det gäller kvaliteten i undervisning och utbildning, men lokalkostnaden per elev ligger över rikssnittet och slukar pengar som kunde ha gått till verksamheten. För att få en mer effektiv utbildningsverksamhet är det därför just nu lokalfrågan som måste prioriteras. Vi anser att man måste undersöka möjligheten att renovera befintliga skolor och hyra in sig i andra lokaler, som de flesta friskolor gör, för att hålla nere investeringarna. 

Den nuvarande organisationen orsakar onödiga kostnader och bristande beslutsförhet. Det är dags att se över hela organisationen så att det blir en sammanhållen process från beställningen av en ny skola till förvaltningen av den nya byggnaden. Man bör utreda om ansvaret ska vara samlat och inte uppdelat som i dag.

Även förskolebristen i centrala staden är skriande. Trots att nya förskolebussar köps in, vårförskolor tas i bruk redan på hösten och befintliga moduler används så länge det bara går, kommer det troligen vara stor brist på platser redan till våren. Vi kristdemokrater skulle gärna se att man aktivt uppmuntrade pedagogisk omsorg i Uppsala, som skulle vara ett bra sätt att avlasta förskolan.

Som lök på laxen kommer också vänsterstyrets hybris när det gäller utbyggnad av Uppsala. Man spekulerar nu i om man ska prognostisera för 380.000 invånare år 2050, i stället för nuvarande prognos om 320.000. Anledningen är bland annat att rättfärdiga investeringen i de två spårvägslinjerna från Resecentrum till Gottsunda respektive till Ultuna, som Kristdemokraterna är emot. 

Enbart för utbyggnaden av sydöstra Uppsala krävs hela 30 nya förskolor, nästan 15 grundskolor och 1-2 gymnasieskolor innan 2050. Med nuvarande organisation för skolbyggnation skapar detta bara ytterligare kaos.

Det är dags att inse att Uppsala inte kommer att bli en storstad inom överskådlig framtid. Vi bör i stället slå vakt om vår unika profil som en trivsam, akademisk och historisk mindre stad med egen karaktär och dragningskraft – inte en förort till Stockholm.

Jonas Segersam (KD), Kommunalråd och 2:e vice ordförande Utbildningsnämnden

Cecilia Hamenius (KD), vice ordförande Uppsala kommuns Skolfastigheter AB

Celicia Widell (KD), vice ordförande Utbildningsnämndens förskoleutskott 

 

En ny egnahemsrörelsen

I Svenska Dagbladet skrev jag med Ebba Busch, vår bostadspolitiske talesperson Larry Söder, samt ett flertal kollegor i andra kommuner om vikten av att få igång en ny egnahemsrörelse.

Sverige och Uppsala behöver fler småhus. Vi driver denna sak konstant i Uppsalapolitiken, för närvarande tyvärr i opposition. Inte minst nu när fastighetsskatten åter seglar upp som ett hot, kan det inte råda minsta tvivel om att Kristdemokraterna är småhusens främsta banérförare.

En del politiker talar då föraktfullt om "villamattor" och att gynna höginkomsttagare. Våra beräkningar har dock visat att det i vissa fall kan bli billigare att äga ett eget hus (med tomträtt) centralt i Uppsala än att betala hyra för en nyproducerad hyreslägenhet i samma läge. Särskilt om man kan och vill ordna med en del arbeten själv. Så detta behöver inte vara någon utopi, om rätt politisk linje får råda!

Läs gärna våra förslag om Stabby Trädgårdsstad och om byggnationen av trädgårdsstäder i nya sydöstra Uppsala.

 

 

Här är hela texten från SvD:

FLER SKA HA RÅD MED EGET HUS

Drömmen om att äga sitt eget hus lever starkt hos svenska folket. Ungefär 7 av 10 svenskar säger sig vilja bo i ett eget småhus och bland dem som är inne i barnaåren är andelen ännu högre. Trots detta har byggandet av småhus hållits tillbaka kring våra stora och medelstora städer. Starka krafter inom såväl byggindustrin som arkitektkåren har föredragit att bygga höghus och inom kommunpolitiken har man varit för dålig på att ta initiativ och stå upp för medborgarnas önskemål. Följden har blivit skenande tomtpriser och att vanliga arbetande familjer fått allt svårare att köpa sig ett eget hus. Mellan 1970 och år 2000 motsvarade det genomsnittliga småhuspriset mellan tre och fyra årslöner för en typisk arbetare. I dag är det uppe i åtta årslöner och i Stockholms län femton årslöner. I dag är villan på god väg att bli en lyxprodukt för höginkomsttagare.

Men det ska inte vara så att barn måste ha rika föräldrar för att de ska kunna springa genom vattenspridaren på en egen gräsmatta. Vid förra sekelskiftet skapades egnahemsrörelsen för att främja byggandet av nya trädgårdsstäder och småhus åt vanligt folk. Vi lovar nu som företrädare för Kristdemokraterna på kommunal, regional och nationell nivå att bidra till skapandet av en ny egnahemsrörelse.

Ibland påstås det att det inte skulle vara möjligt att låta våra städer växa på bredden med nya villa- och trädgårdsstäder. Det påstås finnas markbrist, bli för dyrt eller vara för dåligt för miljön. Inga av dessa argument klarar dock en närmare granskning.

Tittar man på markanvändningen söder om Dalarna så skulle mindre än 0,2 procent av skogs- och naturbruksmarken behöva tas i anspråk för att inrymma 1 000 000 människor i nya trädgårdsstäder. Faktum är att vi i dag har fler hektar avsatta för golfbanor och skidpistar än som skulle behövas för dessa nya småhus. Tittar man internationellt så har också Sverige en förvånansvärt låg andel byggda småhus. Vår produktion är tillexempel hälften av den i Frankrike, Belgien och Nederländerna, och en fjärdedel av den i Storbritannien.

Länsstyrelserna i Sverige har i dag till uppgift att värna bland annat riksintressen, miljökvalitet och strandskydd. I praktiken innebär det att instansen ofta agerar bromskloss för nya projekt. Ett uppdrag som länsstyrelsen har i dag är att bedöma behovet av bostäder och vi ser det som rimligt att det uppdraget expanderas till att identifiera en viss mängd potentiellt byggbar mark. Därtill bör man få i uppdrag att kartlägga planberedskapen i landets kommuner och hur planeringen ser ut uppdelad efter upplåtelseform. Det skulle behövas specifika nyproduktionsmål för olika boendeformer som på ett bättre sätt möter människors vilja att bo i hus.

Småhusområden främjar också ekologisk hållbarhet och biologisk mångfald, genom att trähusen fungerar som stora kolsänkor och genom att den måttfulla tätheten skapar möjligheter för lokala kretslopp. Tittar man på de totala klimatutsläpp som genereras av de boende i villaområden så finns det ingen anmärkningsvärd skillnad visavi de boende i tätbebyggda stadsdelar. De villaboende åker visserligen mer bil men de flyger också mindre än sina socioekonomiska likar i innerstäderna. Med solceller på taket och elbil på uppfarten blir småhusboendet mer klimatsmart än lägenhetsboendet.

Det är inte heller dyrt att bygga låga hus i trä i jämförelse med höga hus i betong. Konkurrens mellan de många svenska trähusföretagen kombinerat med en hög grad av industrialisering pressar priserna. Faktum är att runt våra större städer så är tomtkostnaden ofta en större andel av totalpriset för ett nytt hus än vad själva byggnaden är. Att bygga ut väg, VVS med mera till ett nytt villaområde kostar sällan mer än som mest 500 000 kr per tomt. När tomtpriserna stiger långt över denna summa i tätortens utkanter så är det ett tecken på att kommunens planering fallit efter på ett oacceptabelt sett. Om utbud och efterfrågan möter varandra ska en ny standardvilla i utkanten av en tätort inte kosta mer än 2,5–3 miljoner kronor. Ett marknadspris som också skulle vara inom räckhåll för alla arbetande familjer.

En ny egnahemsrörelse innebär också politik för att främja det egna ägandet. Finansinspektionens kreditrestriktioner måste rullas tillbaka, det förstärkta amorteringskravet ska tas bort permanent och startlån för unga bör utredas. Därtill kommer vi motsätta oss varje försök att återinföra fastighetsskatten. En skatt som drev människor från sina hus och som slog direkt mot människors egna ägande.

För det är lätt att förstå varför det stora flertalet svenskar vill bo i småhus. I ett eget hus får man frihet. Där bestämmer man själv. Där kan man varva ner och koppla av omgiven av den egna trädgårdens grönska. Där finns det plats för såväl barnens tågbana som barfotaspring i trädgården. Med ett eget hus kan man som familj slå ner rötter.

En gång i tiden var det Socialdemokraterna som stred för att arbetarfamiljer skulle kunna köpa sig ett eget hus. I dag är det Kristdemokraterna som kämpar för att även en arbetarfamilj ska kunna förverkliga villadrömmen.

Ebba Busch
partiledare (KD)

Larry Söder
riksdagsledamot och bostadspolitisk talesperson (KD) 

Jonas Segersam
kommunalråd Uppsala (KD)

Denise Cassel
kommunalråd Linköping (KD)

Amanda Agestav
kommunalråd Västerås (KD)

Lars Thunberg
kommunalråd Helsingborg (KD)

Veronica Kerr
gruppledare Umeå (KD)

Marlene Jörhag
kommunalråd Örebro (KD)

Erik Nilsson
kommunalråd Karlstad (KD)

Niklas Arvidsson
kommunalråd Borås (KD)

Christopher Dywik
gruppledare Kalmar (KD)

Torsten Elofsson
ordförande Malmö (KD)

Maria Fälth
kommunalråd Upplands-Väsby (KD) 

Karl Henriksson
kommunalråd Huddinge (KD)

Eva von Wowern
kommunalråd Täby (KD) 

Yusuf Aydin
ordförande Botkyrka (KD)

 

Infiltrationen från Muslimska Brödraskapet

 

Med Sameh Egyptson och hans böcker 

I går kväll talade Sameh Egyptson på KD:s talarkväll i Uppsala. Han berättade om sin nyutkomna bok "Erövringen" om Muslimska Brödraskapets (MB) infiltration i Sverige. Sameh har under flera år plöjt igenom alla dokument som finns på nätet för att kartlägga MB:s arbetssätt och inflytande i vårt land. Det finns en väl uppbyggd struktur, som kontrolleras av en liten grupp (företrädesvis män) som också har en central roll i MB:s internationella (företrädesvis Europeiska) strukturer.

Redan på 90-talet togs de första kontakterna med socialdemokraternas broderskapsrörelse, och inflytandet kulminerade under 2013-2015 i och med Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse, och Mehmet Kaplans utnämnande till minister efter valet 2014.

Förutom Socialdemokraterna har även Moderater, Centern och Miljöpartiet mer eller mindre framgångsrikt infiltrerats. Framför allt har det byggts upp en struktur med IFIS som central (Islamiska förbundet i Sverige) - kopplat till sidoorganisationer som Islamic Relief (biståndsorganisation som nyligen kommit i kraftigt blåsväder), Ibn Rushd (studieförbund som vi krävt indraget bistånd till) och SUM, Sveriges Unga Muslimer, som fått sitt bidrag indraget av MUCF. Sammantaget betalas flera hundra miljoner kronor per år ut i bidrag till dessa organisationer.

Minst sagt skrämmande. 

Se gärna föredraget som finns på vår facebooksida, och beställ gärna boken!

Sverigedemokraternas symbolpolitik

 

Jag talar om risken för inflytande från islamistiska diktaturer

På kommunfullmäktige i veckan debatterade vi bland annat två motioner av SD - upphävande av detaljplan för kvarteret Stenåkern, och neutral klädkod för kommunalt anställda. Bakom de byråkratiska titlarna döljer sig två kampanjer - mot moské i Uppsala, och mot slöja hos kommunanställda.

Nej till Moské i Stenhagen

Idag för ett år sedan skrev jag en artikel i UNT om att vi kristdemokrater säger nej till ny moské i Stenhagen. I och med vårt ställningstagande var det sedan fyra partier (M, C, KD, SD) som röstade nej till att ge bygglov till Dawastiftelsen i beslutet i plan- och byggnadsnämnden senare på hösten.

Blogginlägg med första UNT-artikeln

I upprepade artiklar och även med kritik från UNT så redogjorde jag varför KD sa nej till en moské så länge det dels inte var klarlagt att det inte förekom ekonomiskt stöd för utländska islamistiska diktaturer som Iran och Saudiarabien, och dels inte var säkert att inte denna institution riskerar att bli en inkörsport till våldsbejakande extremism i form av militant islamism.

SD stolta över att vara ensamma

I Samnytt, en internettidning närstående SD framställs i en artikel av självaste Kent Ekeroth omröstningen i Uppsala kommunfullmäktige som att SD nu ensamma är motståndare till moskén. Någon av SD-ledamöterna har till och med skickat en bild av omröstningsresultatet där SD förlorar med siffrorna 70 mot 7. 

Det som är sant är att vi tog ställning i plan- och byggnadsnämnden och när nu bygglovet vunnit laga kraft är det olagligt att upphäva detaljplanen - tåget har alltså gått. I efterhand kan man konstatera att kommunen borde aldrig ha inlett den här processen, och sålt mark till stiftelsen, men tyvärr står vi nu här. Att vi röstade nej till SD:s motion innebär dock inte att vi ändrat inställning, utan vi är fortfarande negativa till en ny moské i Uppsala.

Fel förbjuda all religiös klädsel

I nästa motion som SD också förlorade, ville de förbjuda all "politisk och religiös klädsel" på kommunanställda. Även här är de fel ute. De handlar i diket att förbjuda allt religiöst, och missar därmed målet.

Jag har stått på KD:s riksting och pläderat för förbud mot heltäckande klädsel i offentlig verksamhet, något vi också fick igenom som beslut. Att säga att man inte får ha ansiktet täckt, eller att man i vissa fall måste ha kortärmade tröjor är dock något helt annat än att förbjuda all religiös (och även politisk!) klädsel. Jag redogjorde ingående förra hösten för att vi inte får hamna varken i detta diket, eller att tillåta allt som sker under en religiös täckmantel. Vi måste i stället våga ta ställning mot avarterna utan att för den sakens skull förbjuda religionsfrihet, och de positiva värden som religion kan tillföra.

I debatten blev det hela väldigt klart när jag ställde frågan till David Perez (SD) om en kommunanställd alltså inte kunde bära en blå tröja med ett gult kors (svenska flaggan), och fick svaret "nej" då korset är en religiös symbol. Eftersom de har fört in även politisk skulle det innebära att jag som kommunalråd, eller min politiska sekreterare inte heller skulle få gå runt med en t-shirt med Ebba Busch på. Märkligt.

Bättre sträva efter inflytande

Jag skulle till skillnad från SD vara stolt om jag lyckats få med mig en majoritet för en ny politik - inte över att KD förlorar en omröstning ensamma i fullmäktige. Jag är aktiv i politiken, inte för att driva symbolpolitik, utan för att förändra Sverige och Uppsala. Jag är därför glad över vårt goda samarbete med moderater och centerpartister, och ser fram mot att även fler partier kommer stödja vår politiska linje, så att vi kan få ett nytt, borgerligt styre i Uppsala efter nästa val!