I det "fria" Sverige har inte offentliga personers privatliv ansetts vara speciellt intressant. Förutom i vissa skvaller-tidningar. Kontrasten är mycket stor mot USA där äktenskapet är en viktig del av PR-fasaden och där ett snedsteg kan innebära undergången för politiker, mediepersoner och andra kändisar.
I och med Tiger Woods otrohet mot svenska Elin Nordegren, dotter till landshövdingen (förra migrationsministern) Barbro Holmberg och journalisten Thomas Nordegren ("Nordegren i P1", ni vet) - källa Wikipedia - har dock en kändis snedsprång flyttat in i svenska vardagsrum. Denna gång är det ju inte en amerikansk skandal vilken som helst, som bara skvallerpressen skriver om, utan denna gång är det ju en svenska som drabbas. Och som vi därmed känner lite mer personlig sympati för! Dessutom är det förstås lite speciellt med en svenska som blivit bedragen av en superkändis med minst 14 personer (Aftonbladet) och kräver maken på 2 miljarder kronor i samband med skilsmässan (Expressen).
Så plötsligt börjar fenomenet diskuteras av kolumnister och tyckare i olika sammanhang. Också de "fina" medierna berättar om golfstjärnans tragedi. DN tar upp sexmissbruk som ett problem som det dessutom finns behandling för.
Jag hoppas att det här kan få upp relationsproblem i olika former till debatt. Det tragiska i sammanhanget är förstås att Tiger Woods inte tycks inse problemet och ta ansvar för alla felsteg han gjort. Han har tydligen byggt upp ett stort företag för att dölja sina otrohetsaffärer. Säkert mycket dyrbart, men allt går inte att köpa med pengar. En familj är skulle jag säga en av den största rikedom man kan ha här på jorden. Något som måste förvaltas, och inte heller är en självklarhet. Nu är det förstås alltid två parter i sammanhanget, Elin Nordegren tycks ju inte heller ha fått någon speciellt bra grundutbildning i familjesammanhållning, med skilda föräldrar och pappa Thomas gift för tredje gången. Men vill man ha hjälp så finns det att få. Min absoluta övertygelse är att det inte finns några hopplösa fall. Alla äktenskap går att rädda, om man bara vill och anstränger sig. Och det borde fler göra, inte minst för barnens skull!
2 kommentarer:
Segersam gör ett vidrigt inlägg
Att vara fördomsfri är en egenskap alla människor borde vara, eller åtminstone försöka att vara.
Egentligen borde jag inte bekymra mig om att kommentera ett blogginlägg av en person som uppenbarligen har ett starkt behov av att visa upp vilken ”god och troende människa” han är, vilket fembarnspappan Jonas Segersam uppenbarligen har. Men när Segersam i sitt inlägg uttalar sig om Elin Nordegrens Woods uppfostran är övertrampet så stort att jag inte kan låta bli.
Segersam säger: ”Elin Nordegren tycks ju inte heller ha fått någon speciellt bra grundutbildning i familjesammanhållning, med skilda föräldrar och pappa Thomas gift för tredje gången.”
För det första är det ju anmärkningsvärt att Segersam i sitt inlägg i en mediestorm (som nog helst borde få hanteras mer privat) väljer att insinuera och påpeka eventuella brister i just Elins uppfostran, då den tragiska mediedebatten om familjen Woods uppenbarligen gör gällande att det är maken Tiger Woods som felat.
Vidare har Segersam ingen aning om hur Elin varit i sitt äktenskap. Kanske har hon till och med varit en ”perfekt fru” enligt Segersams definition på en sådan. Att tro att en viss typ av uppfostran (t.ex. kristen sådan i Segersams fall) leder till att ens barns framtida eventuella äktenskap blir ”lyckligt” är lika obegåvat som felaktigt. Segersam har inte heller någon aning om ”Pappa Thomas” uppfostran av Elin. Kanske har familjen Nordegren även haft en ”perfekt familjeuppfostran” enligt Segersams definition, oavsett Thomas bakgrund?
Jag har ingen religiös läggning, men jag respekterar alla människors olika val av religion så länge det är ett individuellt val. Däremot har jag bristande respekt för människor som tror sig vara bättre eller lyckligare för att de tillhör en ”kärnfamilj” eller för att de lever efter en viss religiös tro. Jag tror att en olycklig familj där föräldrarna inte har separerat är sämre för barnens skull jämfört med en familj med frånskilda föräldrar och jag tror att barnens lycka är viktigare än att visa upp en fasad mot sin omgivning.
Politikern Segersams inlägg är direkt pinsamt och jag är glad att jag inte växt upp i en kärnfamilj där man utbildar sina barn i familjesammanhållning - för jag tror inte att man kan träna till sig lycka och kärlek.
Andreas Mathiesen, Stockholm
Andreas - jag talar utifrån egen erfarenhet som skilsmässobarn.
I min liv har både jag och mina föräldrar funderat mycket över de här frågorna. Min mamma och pappa skilde sig när jag var i åttaårsåldern p g a min pappa fick MS. De gifte sig dock med varandra 10 år senare - och fick några år tillsammans innan de båda gick bort för snart 20 år sedan.
Jag tror absolut att jag liksom Elin har dåliga erfarenheter av "familjesammanhållning" med min bakgrund, och det beklagar jag. Visst är det inte trevligt med en familj där alla bråkar och kanske ännu värre - och visst kan separation eller skilsmässa lösa en del akuta problem.
Men i grund och botten tror jag alltid man bör eftersträva att lösa konflikter, inte undvika dem genom att gå ifrån varandra! Och jag tror dessutom att barn generellt sett uppskattar att få vara tillsammans med både sin mamma och sin pappa! Därför är jag så angelägen om att hålla ihop vårt äktenskap, även om vi visst haft en hel del utmaningar, speciellt under de första åren!
När det gäller att "träna till sig lycka och kärlek" tror jag faktiskt man mår bättre av stabila relationer än olösta konflikter och relationsproblem!
Det finns dessutom en hel del forskning som visar samband mellan barn från skilsmässohem och brottsbenägenhet och missbruk etc. Vad som sedan är hönan och ägget kan man förstås diskutera. Men mina egna erfarenheter är alltså att jag tror alla vinner på att lösa konflikter hemma och hålla ihop familjen! Även om det förstås kan vara svårt ibland!
Skicka en kommentar