Kristdemokrati bästa formen av konservatism

Tal vid föreningen Heimdal (foto: Heimdal)

Kristdemokrati bästa formen av konservatism

När jag talade vid föreningen Heimdals torsdagsmöte var min titel "Varför kristdemokratin är bästa formen av konservatism". Det är alltid trevligt att vara på plats på Uppsalas kanske viktigaste borgerliga studentförening, som dessutom har väldigt gamla anor

Här är ett sammandrag av vad jag sa

 

Tack för inbjudan till föreningen Heimdal! Jag tror jag hört alla KD:s partiledare här, Alf Svensson, Göran Hägglund och Ebba Busch Thor. Föreningen behövs och är ett bålverk för konservatismen.

 

Jag har sedan studietiden där jag bland annat brukade gå på föreningen Heimdal kallat mig konservativ. Men frågan är om det finns någon "bättre" form av konservatism. Finns det en sanning. Pontius Pilatus uttryckte "Quid est veritas?". När jag studerade filosofi fick jag upp ögonen för vikten av värdeteorin och här står den naturrättsliga traditionen mot positivism. I de anglosaxiska länderna är naturrättstraditionen starkare, medan i exempelvis Tyskland och Sverige har rättspositivismen varit förhärskande. Det innebär att man här ofta menar att det som är sant och rätt är det som riksdagen ("lagstiftaren") har beslutat. I USA hänvisar man däremot till konstitutionen och anser att vad som är sanning och rätt är något som existerar oberoende av vad man beslutar politiskt. Vi behöver dock tydligt strida för det Sanna, det Goda och det Sköna, och då är det viktigt att veta vad man avser med detta.

 

Jag studerade i Uppsala i början av 90-talet, och förutom kyrkligt engagemang var jag engagerad i många konservativa sammanhang. Jag utbildade mig också till reservofficer i infanteriet. Jag är väldigt intresserad av historia och mina studier bestod i språk, statskunskap och filosofi med mera. Under den här tiden grundades Konservativa Sällskapet i Uppsala och jag var aktiv i Rojalistiska Föreningen och var med och grundade studentsällskapet Karl Filip av Vasa 1993. Sedan tog familjebildning över, jag gifte mig med Ingvild från Norge, som för övrigt även talat här på Heimdal i sin egenskap som ordförande för Haro, hemmaföräldrars riksorganisation. Efter en del utlandsvistelse kom jag tillbaka till Uppsala 2000 och gick med i Kristdemokraterna.

 

Det som engagemanget i KD innebar var att jag uptäckte kristdemokratins historia och hur den många gånger har ett liknande innehåll som konservatismen, men en annorlunda framväxt och historia. Svenska KDS anslöt sig till den internationella kristdemokratin under 80- och 90-talen och antog då den kontinentala kristdemokratiska ideologin. Och detta är väl just vad som särskiljer kristdemokrati från konservatismen som oftare är mer av en reaktion mot utvecklingen i samhället, medan kristdemokrati är just en utvecklad ideologi.

 

När det gäller konservatismen idag får man ändå säga att den fått lite av en renässans. 1971 myntade professor Stig Strömholm i antologin "Kämpande konservatism" begreppet Värdekonservatism. Det har varit en stor okunnighet i Sverige om vad konservatismen faktiskt står för, och den vänstervåg som sköljt över vårt land alltsedan 60-talet har medverkat till att konservatismen har förpassats till skräphögen av många röster i samhällsdebatten. Vi hade en stark konservatism under början av 1900-talet med namn som Lindman och Trygger, Hjalmar Hammarskjöld med flera. Adel, kungamakt, kyrkan och krigsmakten var symboler för denna konservatism. Under 80-talet utvecklades konservatismen internationellt av politiska företrädare som Ronald Reagan och Margret Thatcher - och i Sverige fick vi får första riktiga högerregering på länge 1991. Där fanns Alf Svensson (KD) med, Carl Bildt (M) var statsminster och regeringen stöddes av Ian Wachtmeister (Ny demokrati). Nu 2022 kan vi nästan tala om den första riktigt konservativa regeringen (även om liberalerna ingår), då Tidösamarbetet grundar sig på ett samarbete med det enligt egen utsago "socialkonservativa" SD. 

 

De starkaste konservativa tänkarna finns i den anglosaxiska världen - Edmund Burke, Russel Kirk, Roger Scruton. I Sverige kan vi dock se hur man fortfarande slits en del mellan denna anglosaxiska tradition och den lite mer kontinentala då här även exempelvis Hegel och Bismarcks ses som goda företrädare för konservatismen. Här tycker jag dock man måste vara noga just med värdeteorin och se distinktionen mellan naturrätt och rättspositivism. En sann konservatism måste bygga på en värdeobjektivism, inte subjektivism eller nihilism.

 

Kristdemokratin så - kort om hur den växte fram. Påven Leo XIII skrev Rerum Novarum 1891, och det är lite av portalverket för den katolska socialläran som i sin tur är grunden för kristdemokratin som ideologi. Här lyfte han upp rättvisa och familj, att den är en naturlig gemenskap som är grunden för samhället. Pius XI kan ses som lite av slutpunkten för formulerandet av denna ideologi när han formulerade "Mit brennender Sorge" 1937 där han gjorde upp med nazismen. Kännetecknande för kristdemokratin är just avståndstagande från både kommunism och nazism. Quadregesimo anno, 1931 talade om solidaritet och subsidiaritet. Ideologin säger att äganderätt och frihet är viktiga grunder för att skapa det gemensamma bästa.

 

Kristdemokratin har starkt präglat Europa, både före men framför allt efter andra världskriget. I många länder var detta en folkrörelse, som grundade fackföreningar, socialförsäkringskassor och politiska partier. I Tyskland finns numera CDU och CSU i det lite mer konservativa / katolska Bayern. I Italien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike och Portugal / Spanien har det funnits och finns i vissa fall fortfarande starka, ofta samhällsbärande kristdemokratiska partier, även om det exempelvis i Portugal heter "socialdemokraterna". På senare år har även kristdemokratiska partier vuxit fram i östländerna efter befrielsen från Sovjetimperiet, och gruppen har samlats i det Europeiska partiet EPP som är det största i EU-parlamentet sedan länge.

 

Följande är delar av kristdemokratisk ideologi - människovärdet - att livet har ett intrinsikalt värde och att människan har en värdighet. Personalism - mellan kollektivism och indiviualism. Kristen etik - grundläggande etiska principer som är hämtade från den kristna traditionen. Subsidiaritet som jag redan nämnt som innebär att beslut ska fattas på lägsa ändamålsenliga nivå. Naturliga gemenskaper, där familjen är den lägsta nivån i samhället och sedan exempelvis grannskap, arbetsplats och även nation. Solidaritet - att man behöver hjälpa de mer utsatta i samhället. Förvaltarskap - att jorden vi ärvde är oss givna att förvalta på bästa sätt för kommande generationer. Och slutligen ofullkomlighetstanken - att vi inser att människan inte själv klarar att skapa det goda samhället, utan ständigt kommer misslyckas och gå fel. 

Hur lyckas man då förena konservatism och kristdemokrati? Jag ska ärligt säga att svenska KDS oftast inte betraktat sig som "konservativt" och blev som sagt först på -90talet "kristdemokrater". Partiet har hyst såväl republikaner, pacifister, globalister och ateister. Och en del av dessa mer vänsterinriktade tankar har bitvis varit bärande för partiet. Men i och med kopplingen till EU, medlemskapet i EPP har den ideologiska riktningen blivit tydligare och samstämmigheten med konservatismen har ökat. KDU genomgick också en förändring under 00-talet när personer som Charlie Weimers, Sara Skyttedal och Ebba Busch fick ledande positioner som har fört till att börja med KDU men även partiet i en mer konservativ riktning.

 

Jag ser fram mot att partiet även framöver ska stå för denna tydliga konservativa profil, men framför allt mot att människor ska upptäcka att kristdemokratin är den bästa formen av konservatism. Vi behöver idag tydliga värderingar som bär även när omvärld och politik skakar, och då är kristdemokratin en mycket säkrare ideologi än den större och delvis mer heterogena ideriktning som kallas konservatism.

Kungen och Monarkin viktiga för Sverige

 

 

UNT 230915

2023 firade vi att kung Carl XVI Gustaf suttit 50 år på den svenska tronen. I samband med det skrev jag i september en artikel i UNT med följande innehåll:

Det är i dag 50 år sedan vår kung Carl XVI Gustafs trontillträde. Kungen valde då ”För Sverige i tiden” som valspråk. Monarkin anklagas ibland för att vara omodern och till och med odemokratisk men jag vill här lyfta fram tre områden där vårt kungahus kan tjäna som en inspiration.

Först familjen. Den är samhällets grundläggande byggsten. Även i ett individualistiskt land som vårt är det värt att ändå se och erkänna att familjen har en avgörande betydelse för kommande generationers uppväxt, för relationer och för samhällets funktion. För oss alla har våra föräldrar betydelse för vilken personlighet, styrkor och svagheter vi har i våra gener. För de allra flesta människor är det också föräldrarna som ger den grundläggande tryggheten, försörjningen och fostran under de första åren.

De nära relationerna är viktiga. Det är inte enkelt att leva tillsammans och att ta hand om små barn, som växer och blir större, och därför förtjänar alla familjer största möjliga stöd och erkännande av oss politiker, och offentliga myndigheter. Det är föräldrarna som har huvudansvaret för barnen, inte staten, som politiker på vänsterkanten ofta framför.

“Arv” ifrågasätts men vi bär alla på ett arv i någon form. I vårt samhälle där allt går så fort förlorar vi ofta generationsperspektivet. Vi borde i stället se värdet av långsiktighet och förvaltarskap. 50 år på tronen är en imponerande livsgärning och att kronprinsessan Victoria kommer att ta över en dag är de flesta svenskar glada och tacksamma över.

För det andra vill jag ta upp betydelsen av värderingar. Vi kristdemokrater anser att samhället måste byggas på oavhängiga filosofiska principer, inte på religionen eller tron. En sådan princip är naturrätten, och i Europakonventionen är de grundläggande värden som bör bygga vårt samhälle uttryckta på ett bra sätt. Mänskliga rättigheter hämtar sin inspiration i den västerländska kristna idétraditionen och därför kan vi också erkänna kristendomens betydelse för framväxten av demokrati, frihet, värdighet och respekt.

Statschefen och hans familj ska enligt successionsordningen från 1810 bekänna sig till den evangeliska läran enligt ”Uppsala mötes beslut av år 1593”. Sådana bestämmelser är en rest av statskyrkosystemet, men jag tror ändå att det är något som folk i allmänhet respekterar och uppskattar. Vi har ett kristet arv som innebär att många svenskar fått lära sig vikten av att göra rätt för sig, att visa medmänsklighet och att respektera de etiska principer som präglat vårt land under generationer. På 1800-talet lärde man sig 10 Guds bud utantill, och även jag lärde mig i skolan på 70-talet den gyllene regeln som är en bra etisk vägledning i vårt samhälle.

Slutligen synen på ledarskap. Under efterkrigstiden har socialdemokratisk ideologi varit en utgångspunkt för att omforma det svenska utbildningsväsendet. Många av de brister vi ser i dagens samhälle bottnar i ett förakt för ledarskap. Vuxna måste få och kunna vara förebilder för barn och unga. Auktoriteter i samhället förtjänar respekt och erkännande för sina roller och för den position de är insatta i. Man ska naturligtvis inte missbruka sin makt, och vi måste motverka korruption. Men polis, militär, domstolar och andra myndigheter i samhället finns där för att skydda oss och för att upprätthålla ordningen.

Marxismen vänder i grunden på auktoritetsbegreppet och hävdar att det är de undertryckta massorna som ska bestämma, inte de besuttna. Det har lett till ett synsätt som gör brottslingen, arbetaren, flyktingen och barnet till offer som bara är utsatta för strukturellt förtryck. Vi ska naturligtvis lyssna på alla och låta även barn och kriminella få ge sin version av saken – men vi kan inte låta dem styra. Vi behöver ge högre status åt yrkesgrupper som fungerar som ledare i vårt samhälle, exempelvis lärare och blåljuspersonal.

Monarkin kan ses som en symbol på att det finns något som är rätt och gott och sant, ovanför och utanför folket. Låt oss fortsätta att stötta familjerna i vårt land, att slå vakt om bra västerländska värderingar, och att uppskatta och stödja ett positivt ledarskap.

Alice Teodorescu Måwe till parlamentet

 

Alice Teodorescu Måwe i riksdagen idag, Foto: Eva Moberg

 

Idag blev det offentligt att Alice Teodorescu Måwe kandiderar för Kristdemokraterna i EU-parlamentsvalet i stället för Sara Skyttedal. Det har varit en krånglig nomineringsprocess, och det var inte bra hanterat under hösten internt i partiet. Tyvärr ledde detta till att Sara hade kontakter med SD och det är en av anledningarna till att förtroendet från partiet för att hon ska toppa listan nu naggats i kanten. 

Jag hoppas och tror att med Alice kommer KD kliva fram i EU-parlamentsvalskampanjen! Alice är en av de vassaste borgerliga profilerna, även om hon ännu inte varit partipolitisk aktiv. Men hon har varit vän med Ebba Busch sedan länge, och står KD nära i åsikter och är numera alltså även medlem och kandidat till EU-parlamentet. Detta blir spännande!

Motverka antisemitism i Uppsala

Israel är världens enda judiska stat 

På dagens kommunfullmäktige inledde jag med att ställa en fråga om antisemitism till Erik Pelling (S)

Detta är frågan (med länkar):

 

Fråga om att motverka antisemitism i Uppsala

9/11 är minnesdagen för kristallnatten 1938, som blev det faktiska startskottet på utrotningen av judar i Tyskland och Europa under Andra världskriget. Utifrån de senaste veckornas hemskheter i Israel och Gaza har åter judehatet bubblat upp, och UNT rapporterar att en ung judinna i Uppsala nu inte vågar ha på sin davidsstjärna längre. ”Det är klart att vi blir rädda även här när Hamas uppmanar till att döda judar över hela världen” (UNT 21/10)

Jag har flera gånger lyft frågan om antisemitism, och motionerat om en vaccinationskampanj mot antisemitism i Uppsala – tyvärr utan att ännu ha fått stöd av vänstermajoriteten. Anledningen till att vi vill lyfta just antisemitism är att det ofta blir det yttersta beviset på att alla människor inte erkänns samma värde och att just judar är några som vi kan ge oss på.

Alla extremistiska grupper förenas i detta. Nordfront skriver på sin sida ”Att stå upp mot Israel och sionismen gäller såklart inte bara Palestinakonflikten. Judarnas inflytande över Norden och hela den vita världen måste alltid bekämpas”, (12/10 i en artikel om att ”NMR agerade mot judar och riksdagspolitiker” – däribland Ebba Busch).

Även vänsteraktivister har ett liknande narrativ då tidningen Proletären skriver i en ledare (1/11) – ”vi erkänner Hamas som en del av det palestinska folkets legitima motståndskamp” och ”Vi erkänner inte Israels rätt att existera”. Utgångspunkten är slagordet ”From the river to the sea, Palestine will be free” som använts av den palestinska politiska rörelsen sedan 60-talet. Innebörden är att judarna ska fördrivas från sin stat, Israel. 

Hamas, en islamistisk antisemitisk terrororganisation är just nu kärnan i detta, tillsammans med exempelvis PFLP, Hizbollah och den Iranska islamist-regimen. Tyvärr återfinns judehat även bland muslimer i Sverige och Uppsala. Vi måste tydligt motverka alla dessa typer av extremism och främlingsfientlighet (både från ”höger”, ”vänster” och islamister).

I Uppsala och Sverige finns flera aktörer som arbetar för detta. Fredens hus samarbetar exempelvis med Emerichfonden som instiftades av förintelseöverlevaren Emerich Roth 1994. Raoul Wallenberg Academy har material runt förintelsen, och naturligtvis de statliga myndigheterna Forum för levande historia och museum om Förintelsen som öppnade i Stockholm så sent som i somras.

Man kan naturligtvis säga att det ligger inom ramen för läroplanen att ta upp dessa saker, och att det är upp till skolorna att ta stöd av exempelvis Emerichfonden för att kunna besöka förintelseläger och uppmärksamma antisemitismen. Vilket också exempelvis Västra Stenhagenskolan och Uppsala yrkesgymnasium gjort. Men ska man få ett genomslag över hela linjen tror jag man måste vara mer aktiv från kommunens sida. 

Jag vill därför ställa följande frågor till kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S):
- Hur vill du stärka Uppsala kommuns arbete mot antisemitism?
- Kan kommunstyrelsen vara mer aktiv för att fler invånare i Uppsala ska nås av information om förintelsen, för att förebygga extremism i de tre formerna som nämns i ovanstående fråga.

Jonas Segersam (KD)

 

Både Erik Pelling och Tobias Smedberg tog upp problemet med antisemitism i sin inledning till budgetdebatten under gårdagen. Dock kände sig Pelling tvingad att i samma andetag som "antisemitism" även nämna "islamofobi". 

Det var något som jag tog upp i mitt inledningsanförande under debatten - dels att antisemitism har en särställning (med tanke på historiens alla pogromer och utrotningar mot just judar - och dels att vi inte får förringa antisemitismen genom att å ena sidan peka finger mot judarna (eller israelerna som är israeliska medborgare) att de "mördar oskyldiga människor", eller att å andra sidan jämföra med andra missförhållanden som islamofobi eller rasism eller "apartheid". 

Uppsala kommun kan göra mycket mer för att ta tydlig ställning mot antisemitismen och exempelvis se till att fler skolelever får besöka förintelseläger eller möta en överlevande, eller ättling till överlevande från förintelsen.

 

 

Stefan Hanna och Mohamad Hassans krumbukter

Jag har här på bloggen inte skrivit om hur Liberalerna i början av sommaren hoppade i säng med vänsterpartierna. Det var partiets sätt att blockera Stefan Hannas och UP:s inflytande i Uppsalapolitiken - något som vi kristdemokrater föreslagit ett nyval som utväg för.

Det som hände var att Jennie Claesson, Liberalernas kommunalråd i slutet av maj helt utan förvarning meddelade att L skulle stödja spårvägsplanerna i Uppsala. En utveckling som sedan accelererade när man tillsammans presenterade ett 13-punktsprogram - S, V, MP och L. Något som Sakine Madon i UNT konstaterade kunde bli "politiskt självmord för L". Vi Kristdemokrater, Centerpartister och Moderater som fortfarande har vårt samarbete kvar konstaterade att L nu gått över till "andra sidan".

Jag har under sommaren vid ett par tillfällen påpekat i UNT (14/6 och 19/7)  att alla turer i politiken i Uppsala kan åtminstone delvis förklaras av gammalt groll mellan Stefan Hanna (tidigare centerpartiet, numera UP) och Mohamad Hassan (tidigare L-kommunalråd). 

Detta fick Sakine Madon i söndags till att jag förminskar Jennie Claesson, vilket inte kunde vara mer fel. Jag svarade därför i dagens UNT enligt följande:

"Efter valet 2018 valde Mohamad Hassan och Liberalerna att gå över och samarbeta med S och MP i Uppsala kommun. I fjol valde Stefan Hanna och UP att göra samma sak. Vilket föranledde Liberalerna att nu på försommaren blockera UP:s inflytande genom en egen uppgörelse med S, V och MP.

Jag har sedan jag efterträdde Ebba Busch 2015 varit kommunalråd för KD, och jobbat tillsammans med både Mohamad Hassan (L) och Stefan Hanna (då C). I UNT har jag under sommaren delgett väljarna min bild att de politiska krumbukterna delvis kan förklaras med en personlig vendetta mellan Hassan och Hanna. Från KD har vi också föreslagit en lösning på det politiska kaoset – ett kommunalt extraval (och en ”folkomröstning” om styret och UP).

Sakine Madon gör i en ledarkrönika (20/8) mig till ansiktet för sin kritik mot förminskande och särbehandling av kvinnor i politiken. Det blir märkligt i detta sammanhang, då jag självklart skulle sagt samma saker om Jennie Claesson hetat ”Lars eller Per”. 

Madon har helt rätt i sina iakttagelser om misogyni i politiken – vilket vår partiledare Ebba Busch är ett exempel på. Få har fått så många kommentarer när det gäller kläder, utseende och familjeförhållande, som saknar politisk relevans. Jag uppskattar verkligen kvinnligt ledarskap i politiken – inte minst Ebbas och jag hoppas hon ska hålla ut länge i sin roll som partiledare. De som känner mig kan också vittna om att jag arbetar för att engagera fler kvinnor i politiken – vi behöver en allsidig och bred representation för att stärka vår demokrati!

Därför blir det så fel att min kritik av Hanna och Hassan görs till en könsfråga. Jag har medvetet undvikit att kritisera Jennie Claesson eftersom jag hoppas och tror att både hon och Liberalerna ska stödja ett framtida borgerligt styre i Uppsala, sluta med vänsterprassel och inte låta sig styras av personliga vendettor. Att Hassan, trots att han inte har några formella uppdrag, är aktiv i politiken är uppenbart med tanke på hans närvaro i partisammanhang, i Almedalen och i Stadshuset. Claesson är en god och kompetent ledare och jag hoppas att hon ska vara kvar länge efter att både Stefan Hanna och Mohamad Hassan har slutat i Uppsalapolitiken."