Sverige i dåligt sällskap

När Sverige nu erkänner Palestina så hamnar vi i dåligt sällskap. Det är världens diktaturer och skurkstater som står med bland de som hittills erkänt staten, medan de västerländska demokratierna hittills har undvikit detta.

Orsaken är naturligtvis att Palestina fortfarande är omstritt och att man både kan ifrågasätta om det finns en legitim regering och kontroll över territoriet. De palestinska territorierna plågas av omfattande korruption, utbredd arbetslöshet (ca 30%) och åtminstone 30% av BNP utgörs av utländskt bistånd, på Gaza är 80% av befolkningen beroende av bistånd.

Hela Palestina-projektet är ett misslyckande för demokratierna i Väst - genom sin missriktade intervention har man skapat ett beroende som indirekt gett legitimitet till våldet mot Israel, bland annat de två intifadorna som förstört det tidigare relativt goda samarbete som funnits mellan de Israeliska och Palestinska folken.

Grundläggande är det dock det palestinska styret självt som genom sin bristande demokratiska förankring och genom bristen på respekt för mänskliga rättigheter bäddar för det palestinska folkets olycka. I stället för våld och hat borde man acceptera Israel som den demokratiska, visserligen judiskt dominerade, stat det är och genom en fredlig samexistens ta del av det välstånd som Israel har fört in i regionen. I Israel ligger t ex BNP/invånare på 30.000 USD, att jämföra med knappt 1.000 USD i de palestinska territorierna.

I Israel är det fullt möjligt för den arabiska befolkningen att både vara medborgare och delta i samhällsbygget, något som i dagsläget skulle vara omöjligt för judar i en palestinsk stat.

Margot Wallström hänvisar till erkännandet av Kosovo, något som jag också kritiserade på denna blogg. Bättre att låta bli att göra fel än upprepa dem igen! Sverige borde ägna sig åt demokratiutveckling och mänskliga rättigheter för dem som är villiga att ta emot den hjälpen i stället för att tvinga sig fram enligt en egen vänsterpräglad utrikespolitisk agenda. Att det är i första hand ett politiskt beslut erkänner ju Wallström själv - det är "ett speciellt fall [med] starka politiska argument för ... ett erkännande"

Israels Utrikesminister Lieberman påpekar att situationen i mellanöstern är betydligt mer komplicerad än självmonterade möbler från IKEA (Jerusalem Post)

DN 
SvD
Dagen

Från Landstinget till Kommunen

I går måndag var jag med på mitt sista möte i Landstingsstyrelsen, där jag suttit nästan 10 år, sedan början av 2005.
Vid mötet lämnade Erik Weiman (M) symboliskt över ordförandeklubban till Börje Wennberg (S), som är "i farans riktning" att bli ny ordförande i Landstingsstyrelsen.

 

Senare på kvällen hade jag mitt första möte i Kommunfullmäktige där jag nu blivit invald. Även där skedde en symbolisk klubböverlämning från "åldermannen" i KF Gunnar Hedberg (M) till den nyvalde ordföranden Carl Lindberg (S). På bilden syns även vice ordförande Alf Karlsson (MP) och Magnus Åkerman (M).

Jag fick också äran att väljas som ledamot i kommunstyrelsen, efter en sluten omröstning där FI förlorade till SD när det gäller den 15:de platsen i styrelsen. Ebba Busch Thor blev återvald som kommunalråd och jag kommer i och med min roll i kommunstyrelsen arbeta för att stödja henne i den rollen, och vara med att bredda Kristdemokraterna och föra ut vår politik i vår nya oppositionsroll i Uppsala.

UNT har skrivit om detta

Genombrott för felaktigt dömda

Idag har HD kommit med domen i det mål jag följde på plats för några veckor sedan. En pappa från Västsverige frias nu från anklagelserna och tidigare domar om att han skulle ha skadat sitt barn genom att skaka det. Tack och lov för det - det kan komma att, som DN påpekar, innebära att många andra familjer som på liknande sätt drabbats av dessa anklagelser nu kan få lite hopp i en annars mycket mörk tillvaro.

Saken är ju den som jag tidigare beskrivit att på grund av den diagnos som nu HD säger att "Det kan konstateras att det vetenskapliga stödet för diagnosen skakvåld allmänt sett har visat sig vara osäkert", så har flera familjer fått sina barn omhändertagna, i vissa fall mer eller mindre för gott, har föräldrar suttit i fängelse, i bland flera år, och har ännu fler anklagats och få stå ut med att stämplas som misstänkta barnmisshandlare av socialtjänst och omgivande samhälle, även om de inte blivit dömda i rätten. Detta är naturligtvis helt fruktansvärt och en rättsskandal utan dess like. Ja, jag skulle påstå mycket värre än Thomas Quick-skandalen som ju "bara" drabbade en person.

Nu ser jag fram emot att alla dessa personer ska få upprättelse, bland annat pappan från Flen som just nu (onsdag-fredag) sitter i rättegång i Svea Hovrätt. Han har för övrigt suttit häktad sedan i mars, med restriktioner fram till sommaren, något som i sig är horribelt. Men som statsrådet Ygeman (S) tycker är bra tydligen...

Vi kommer inom RFFR där jag är ordförande att göra vad vi kan för att hjälpa alla dessa familjer varav många är medlemmar hos oss.

Aftonbladet

Cantwell
Expressen
SVT

Dagens Juridik

SvD

KvP

SVT Hallandsnytt

I dagishysterins Sverige

I morse fick vi på P1 morgon höra Jessica Rydz som berättade om hur hon 1994 på uppmaning av Posten skrev ett brev till sig själv om 20 år, något som nu Postmuseum i urval kommer att ställa ut i november. Det som grep Jessica mest var att hon då skrivit att hon, om hon får barn, måste prioritera dem och undvika en del av hennes dåliga erfarenhet av dagis som liten, något som hon också senare gjort i livet.

I Sverige ställs alltför många småbarnsföräldrar, och särskilt mammor, inför dilemmat att kastas ut i arbetslivet innan de känner att deras småbarn är riktigt mogna för det. Arbetslinjen som Reinfeldt-regeringen drivit har varit bra, men på detta område har det gått lite till överdrift (se mitt tidigare inlägg om vårdnadsbidraget). Det är nämligen en otroligt viktig insats som föräldrar till små barn gör för att fostra dem, ge dem trygghet, närhet och därmed en bra start i livet.

Ett annat vittnesbörd om detta fick jag i fredags när jag besökte Haros viktiga konferens om familjen. Där berättade en mamma under lunchen om hur hon tagit upp det här med barnomsorgen med sin chef i ett medarbetarsamtal. Hon har själv gått Handelshögskolan, och var ute i karriären, och hennes chef naturligtvis lika så. När frågan om barn och familj kom upp blev resultatet att hon fick trösta sin chef som inte kunde hålla tårarna tillbaka för att hon själv tyckte det var så konfliktfyllt att få ihop livspusslet med karriär, barn, mammaroll och allt annat.

Jag har också på öppna förskolan fått uppleva hur mammor beskriver hur de pusslar med föräldrapenningsdagarna för att i det längsta skjuta upp dagisstarten. Men när dagarna är slut så ska man ju börja jobba, så är det bara.

Problemet, som Ulla Waldenström också tog upp på seminariet i fredags, är att det finns på tok för lite forskning om vad det svenska dagisexperimentet egentligen har för konsekvenser. I dag går 84% av barnen 1-5 år förskola. Sedan maxtaxan infördes 2002 har ingen utvärdering gjorts av vilka konsekvenser den (eller förskolan) haft för barnen, bara hur den påverkat tillgänglighet och utbudet av arbetskraft.

Ulla Waldenström, professor vid Karolinska institutet, har skrivit en bok "Mår barnen bra i förskolan" där hon "understryker bristen på studier av förskolans effekt på barn. Det förefaller som om vi, föräldrar, röstberättigade och politiker, helt enkelt inte vill veta så mycket om hur barnen har det på dagis"

I vår verksamhet Föräldrakooperativet Ekoxen har vi under hösten haft föräldramöten i våra tre grupper Storvreta, Vaksala och Sävja. Jag har där berättat om vår höga kvalitet, och om den pedagogik som vi kallar relationsbaserad, det vill säga där vi tar hänsyn till viktiga utvecklingspsykologiska aspekter vad gäller barnens behov och hur vi på bästa sätt ska lägga till rätta för en god inlärning. Här är anknytningen en mycket viktig faktor, att barnet har en trygg vuxen person som de kan knyta an till, och inte för många personer, både barn och vuxna, att förhålla sig till. En mamma berättade på ett av föräldramötena att hon hade haft ett äldre barn på en förskola där de visserligen var indelade i två grupper om 24 barn i varje. Men i praktiken hade man öppnat upp mellan de två avdelningarna så vanligtvis var det upp till 48 barn som samsades om de 7 olika lekrummen - en mycket stressande miljö som hon upplevde det. Och därmed valde hon vår verksamhet i stället.

Psykologen Gordon Neufeld (Neufeldinstitutet) förklarade i fredags att det är familjen som är den viktigaste faktorn att skydda barnen från en hotfull miljö och ge en bra och trygg uppväxt. Och genom att ha verksamheter som i så stor utsträckning som möjligt kan likna familjen (få personer och hög kontinuitet) så får man också en god kvalitét på verksamheten. Bra att få det erkännandet från en internationellt välrenommerad psykolog!

Den fantastiska nyckelharpan

Vi kan med stolthet tala om det Uppländska nationalinstrumentet, Nyckelharpan, som är ett fantastisk instrument på alla vis. Hör här i youtubeklippet ovan (2.00 min in) stjärnskottet Julia Frölich spela Pirates of the Caribbean - mycket bra!

Julia har varit Eric Sahlström-stipendiat ser jag, och det är klart att just Eric Sahlström - institutet i Tobo har en avgörande betydelse för detta instrument i synnerhet, och folkmusik i allmänhet. För ett par år sedan var jag på 100-års-firandet av Eric Sahlström och fick, ännu en gång, en inblick i stiftelsens fantastiska arbete (läs mer om själva Eric Sahlströms minnesfond här)

En grupp som jag annars hört flera gånger och som också är utmärkta ambassadörer för nyckelharpan är Väsen - hör dem bland annat i youtubeklippet nedan: