Livsfarlig ledning

 

Ja, vi är många som tycker synd om Sverige och svenskarna så här efter valet. Stefan Löfvén och Socialdemokraterna försöker så klart göra det bästa av situationen men de har det inte lätt. Det blir en farlig ledning för Sverige, rentav livsfarlig.

Ewa Stenberg beskriver det ganska bra i DN "Väljarna underkände regeringen – och kvar stod Löfven" Egentligen är det en helt omöjlig situation att styra Sverige med ett underlag som i praktiken utgörs av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (förutom S och MP). Så länge Alliansen håller ihop - jag hoppas verkligen inte att FP och/eller C faller för frestelsen att vänsterprassla - så är Löfvens uppdrag i praktiken omöjligt. Som jag tidigare påpekat så återstår fortfarande frågorna om hur det blir med försvaret. Och med kärnkraften. Och skolan och allt annat. Och detta bara om man ser till S och MP. Med V och SD blir det uppenbarligen helt omöjligt. I en av slutdebatterna jag deltog i innan valet blev en av företrädarna för de rödgröna mycket upprörd över att jag talade om den "röd-grön-rosa röran" - det var uppenbart att det är en öm tå. Och detta illustreras ju med all önskvärd tydlighet nu.

Sossarna tror förstås att nobbningen av Sjöstedt ska kunna öppna för samarbete med mittenpartierna i Alliansen. Problemet för S den totala oerfarenheten av koalitionsregeringar. Man är vana att kunna spela ut de andra partierna mellan varandra, men det går inte längre - därav Löfvéns många suckar över "blockpolitiken".

Det blir förstås på sätt och vis spännande att följa utvecklingen. Medierna har redan börjat spekulera om socialdemokratiska och miljöpartistiska ministerposter. Känns som det bara är att försöka bortse från eländet, och se fram mot att Alliansen kommer starkare tillbaka. Antingen redan under denna mandatperiod eller senast under nästa.

Det är bra med förnyelse, och även om parhästarna Reinfeldt / Borg gjort ett fantastiskt arbete, så behöver moderaterna få nya namn i ledningen. Jag hoppas verkligen det blir bra folk och håller en knapp på Catharina Elmsäter-Svärd som verkar vara en jordnära och klok person. I övrigt är det bara Göran Hägglund som finns kvar sedan 2006. Med tanke på att Kristdemokraterna nu gjort det sämsta valet sedan 1994, och halverat sitt stöd sedan Hägglund tillträde tror jag att även han just nu funderar på sin framtida roll.

Annars kan vi som parti vara nöjda i Uppsala där vi hållit ställningarna på alla fronter, men naturligtvis är det trist att de rödgröna nu tar över styret både av kommun och landsting. Men, som sagt, Alliansen kommer starkt tillbaka nästa gång!

Kryssa

Familjens röst

Nu är det snart dags att rösta - och rösta då för barnen och familjerna! I dagens UNT skriver Ebba Busch Thor och jag om hur vi ska jobba för att minska barngrupper och ge föräldrar större valfrihet och inflytande över den egna livssituationen.

I Sverige talar vi om skola, om äldreomsorg och om vinster i välfärden. Men vi glömmer ofta bort det som är viktigast och närmast för människor. Familjen är den minsta och grundläggande byggstenen i samhället, och genom att stödja familjerna, föräldrarna och barnen så kan vi också få en fungerande skola och omsorg. Det är INTE staten som har huvudansvaret för barnen, och även när det gäller äldre personer så måste vi uppvärdera anhörigas roll i vården och omsorgen. Staten ska inte styra föräldrar att välja en viss form av omsorg, vilket är precis vad som sker i dag genom att man med maxtaxa och subventioner på över 100.000 kr per år gynnar den offentliga förskolan. Genom en barnomsorgspeng kan föräldrarna i stället själva välja barnomsorg, något som kommer att både avlasta förskolan som därmed får bättre kvalitet, och ge tryggare barn vilket också ger skolan större möjlighet att förmedla kunskaper och få bättre resultat.

Så vad väntar vi på? Bli Familjens röst på söndag!

Unik rättegång i Högsta Domstolen

 

Jag har under två dagar följt en unik rättegång i Högsta Domstolen (delvis på plats). Det är ett fall där en tvillingpappa åtalats för att under 2009 ha misshandlat sin lille 11-veckor gammal son, som tillsammans med sin tvillingbror legat sjuk i en allvarlig virusinfektion där föräldrarna turats om att sova och vaka över pojkarna. 

Det är helt osannolikt hur samhället har behandlat denna familj, utifrån en mycket tveksam diagnos. Försvarsadvokaten berättade i sin plädering hur familjen inledningsvis efter händelsen sattes under utredning med dygnetruntbevakning under två månader. Man fann där inget att anmärka på så familjen skickades hem. Ett år senare när mamman var på väg till dagis med tvillingarna i vagnen för att hämta deras storasyster så troppade sex personer upp (fyra socialarbetare och två civilpoliser) och förklarade att de skulle omhänderta pojkarna. Där och då. Mamman förklarade att det gick inte utan hon måste gå för att hämta dottern på dagis, men fick då svaret att det behövde hon inte bekymra sig om eftersom även flickan redan var omhändertagen. Sedan följde en lång kamp för att få tillbaka barnen. Efter en vecka släpptes flickan, men tvillingarna förblev i fosterhem under tre långa år. Först förra sommaren (2013) fick de komma hem till sina föräldrar.

Vad är det då som kan få samhället att reagera så? När jag hörde berättelsen under förhandlingarna häpnade jag, och när jag berättade för min fru blev hon helt upprörd. Upprörd över att en pappa kan anklagas för misshandel när han enbart ruskat sin bebis för att få liv i honom när han var medvetslös och nästan inte andades. Skrämmande med alla juridiska termer där åklagaren talar om "likgiltighetsuppsåt" ungefär som att pappan var likgiltig till att han riskerade att skada sitt barn.

För första gången i processen förde också åklagaren in en ny åtalspunkt. Inte bara att barnet skulle ha blivit skakat utan även slaget i huvudet (eller dängt i väggen med huvudet). Och detta först i Högsta Domstolen - inget av detta hade hävdats i tingsrätt och hovrätt. Anledningen är att diagnostiseringen har ändrats, från "skakvåld"-hypotesen har man nu gått över till "Abusive Head Trauma" AHT, vilket alltså även kan innebära våld mot huvudet. Det är nämligen så i detta fall (och de flesta andra liknade) att det finns ingen som helst bevisning förutom den medicinska diagnosen. Tvärtom talar alla andra fakta MOT att en misshandel skulle ha kunnat ske på ett sådant sätt som hävdas i åtalet.

Vad som hände i detta fall var att pappan gick in på toaletten med pojken för att han skrek. Pojken brukade under sjukdomstiden ha svårt att bajsa, vilket brukade kunna ordnas med att lägga barnet på skötbordet och ta av blöjan. I detta fall kom dock inget bajs och pojken fick bara mer och mer ont (skrek i alla fall mer och mer), och blev till slut medvetslös. Mamman ringde 112 (vi fick höra samtalet) och var förtvivlad över att pojkens ögon rullade och han var livlös. I detta skede berättar pappan att han ruskade barnet för att om möjligt få liv i det.

Shaken-baby-hypotesen säger att om man skakar ett barn kan det få huvudskador. Något som kan avläsas genom röntgen och undersökningar i form av ögonbottenblödningar och blödningar under hårda hjärnhinnan, något man kunde se i pojkens fall (det har senare framkommit att det mycket väl kunde finnas samma symptom på tvillingbrodern, men det var aldrig något man kontrollerade då). Skador som hävdas kunna ge bestående men, dock inte så i detta fall. 

Det unika med denna rättegången var att nu för första gången skakvåldsdiagnosen prövas direkt av Högsta Domstolen (mig veterligen). Domstolen har ju (som jag tidigare skrivit) beviljat resning i två andra fall, men de kommer att behandlas i hovrätten. 

Anledningen att HD tog upp fallet var nog i första hand för att pröva uppsåtsfrågan. I tingsrätten blev mannen dömd enbart till böter eftersom jag antar att man ansåg det föreligga förmildrande omständigheter, men i hovrätten dömdes han till 1 1/2 års fängelse. Och frågan är alltså om man ska bli dömd för att ha tillfört skada när uppsåtet ju var en handling i nödvärn, med syfte att få liv i barnet.

Men, det andra unika är att i och med att frågan om skakvåld kom upp blir den pågående vetenskapliga debatten plötsligt juridiskt sprängstoff. Idag förklarade nämligen representanten för Socialstyrelsens rättsliga råd, professor Anders Eriksson från Umeå, att han inte längre kunde stå för det utlåtande han skrivit för ett år sedan. Han sitter nu som utredare av diagnosen för SBU och har insett att det finns en reell kontrovers runt skakvåldsdiagnosen, vilket gjorde att han förklarade, trots det åklagarvittne han var, att han inte kunde veta något om skakningarna var upphov till skadorna. Försvarets expertvittne, Peter Aspelin, professor vid KI i radiologi och tidigare ordförande i läkarsällskapet, som även Anders Eriksson hänvisade till, förklarade på samma sätt att vi inte säkert kan veta något om skadornas uppkomst.

Med dessa mer eller mindre samstämmiga expertuttalelser vore det naturligtvis märkligt om HD skulle välja att fälla trebarnspappan, men efter alla plumpar i svensk rättshistoria är jag luttrad. Speciellt efter att ha läst boken om "Mannen som slutade ljuga", Sture Bergwall. Men där var det ju i och för sig bara tingsrättsdomar. Så vi får hoppas och tro att HD verkligen går till botten med frågan och kommer med ett positivt utslag. Detta kommer inte bara att ha betydelse för pappan i det här fallet, men för många, många småbarnsföräldrar i Sverige som på liknande sätt blivit falskt anklagade och dömda.

Här finns en trailer till en amerikansk film om Shaken Baby Syndrome som är på väg

Uppsala - kulturens vagga

I kväll ska jag vara med och debattera om litteratur och kultur på stadsbiblioteket. Uppsala är en fantastisk kulturstad, med ett fantastiskt kulturarv. Vi i Alliansen har under 8 år varit med och utvecklat kulturlivet. Bland annat är det genom regeringens initiativ som vi nu har den nya kultursamverkansmodellen där de statliga satsningarna på kultur fördelas i samarbete med lokala företrädare som i vårt fall landstingets kulturnämnd där jag suttit med som ordförande / vice ordförande i snart 8 år.

När man läser om socialdemokraternas kulturpolitik i UNT idag framstår de som vanligt som alla goda gåvors givare. Det har också varit deras huvudnummer i kulturdebatten att slå vakt om det bestående. För några år sedan lanserade de löftet att de inte ville lägga ner Uppsala kammarorkester. Som om vi i Alliansen skulle ha föreslagit att göra det...

Nej, vad vi har gjort, och som jag tycker är högst berättigat är att utreda och titta på hur vi på olika sätt kan förbättra och omorganisera de offentliga kultursatsningarna. Det handlar inte, som vänstern tycks tro, bara om att skjuta till mer pengar. Man måste också titta på vad man får för pengarna - alltså samma princip som bör gälla för statsfinanserna

Annars är det ju ganska lite som skiljer åt när det gäller kulturpolitik, SD vill t o m höja budgeten även om skulle kunna tro något annat.

Men jag tror på att vi behöver synliggöra den delen av kulturen som inte är beroende av offentlig finansiering. I Uppsala har vi exempelvis Orphei drängar och alla kyrkor, med mycket mera. Och jag tror också vi behöver bli bättre på att lyfta upp Uppsalas unika kulturella arv. Exempelvis står vi inför en spännande nysatsning på Uppsala historiska centrum i Gamla Uppsala. Återstår bara den lilla frågan om finansiering.

Följ gärna vad jag skrivit om Kristdemokraternas kulturpolitik i veckans serie "UNT:s kulturfråga"

Det finns mycket spännande att göra på kulturområdet!

Här ser ni Anisur Rahman som inleder kvällens debatt.