Alliansens kapitulation

Lite tröttsamt kanske med ännu ett inlägg om den svenska regeringskrisen, men det som händer har och kommer ha stor betydelse för Sveriges framtid, nu senast genom "decemberöverenskommelsen".

Mikael Odenberg, förre försvarsministern, beskriver situationen ungefär som jag själv skulle gjort på DN debatt igår. Alliansen har kapitulerat. Även Christoffer Orméus, min partikamrat och ordförande för Föreningen Heimdal i Uppsala har ett bra inlägg på SvD Brännpunkt. (samt M-studenter)

Även om detta bara är en logisk konsekvens av det bud som Alliansen la fram på kvällen innan budgetomröstningen och i DN 9/12, som Löfven och regeringen alltså nu till slut har köpt, så är det lite tragiskt att se hur nöjda alla sosse-sympatisörer är och hur upprörda den majoritet av svenskar är som inte vill ha en vänsterregering som dikteras från (MP) och (V).

Det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt finns en majoritet i riksdagen mot en rödgrön regering. Sverigedemokraterna försöker visserligen framstå som att de står utanför blockpolitiken, men i praktisk politik ligger de mer till höger än till vänster.

Även Kristdemokraterna försökte hålla denna utanförsställning länge, och först under 1980-talet började man definiera sig som ett icke-socialistiskt parti. I och med riksdagsgenombrottet 1991 tog man ställning som ett i praktiken borgerligt parti. Under 70-talet var det till och med så att M, C och FP drev aktiv kampanj mot KDS under devisen "rösta borgerligt", ganska likt dagens förhållande till SD alltså.

Så, summa summarum ser vi fram mot en situation när Alliansen kommer stärkt tillbaka. Men förutsättningen för framgång är att inte missa det starka folkliga missnöje som finns, både mot makten och mot politiker som är beredda att kompromissa med sin själ i syfte att behålla sina positioner. Vi måste ta detta missnöje på största allvar och visa att vi står på "verklighetens folks" sida, inte på kulturelitens och det politiska etablissemangets!

Alliansen tjänar på nyval

Ja, sent ska syndaren vakna. Enligt SVT har nu (S) inlett förhandlingar med Alliansen för att som det kan framstå undvika nyval. Som SVT-reportern Kerstin Holm påpekar i morgonprogrammet är det dock regeringen som mest önskar ställa in nyvalet - för de skulle ju därmed kunna säkra regeringsmakten för 4 år framåt. (Därav också Thorwaldssons utspel i veckan) Inte nog med att de förlängt sitt regeringsinnehav till mars, det finns tydligen fortfarande en tro att Alliansen ska HJÄLPA socialdemokraterna att regera!

För det första så betyder inte en Allians-vinst i valet i mars per automatik att SD kommer att fälla en Alliansregerings budget, eftersom det då förutsätter att det finns ett samlat rödgrönt motförslag att stödja. Och det kommer inte att hända.

För det andra så tror jag sannolikheten är hög att Alliansen faktiskt kommer vinna valet i mars. Med tanke på den röra som varit under hösten och Löfvens fruktlösa försök att splittra Alliansen så är det inte mycket att välja på för väljarna. Rödgrön röra eller ordning och reda igen. Kinberg Batra är ett oprövat kort, men hittills har hon visat prov på gott omdöme, och vi bör betänka att Allianspartierna sammanräknat aldrig haft så få mandat i riksdagen. Det finns alltså bara möjlighet att gå framåt när nu väljarna får chans att skärskåda alternativen lite bättre.

Så tack och lov verkar det inte ligga så mycket i samtalen (se SvD) som först rapporterades av (vänster-) journalister som förstås älskar den nya regeringen, som också har "kulturelitens" stöd.

Nej, det är ju bara så att Magdalena Andersson fattar den utsträckta handen från Alliansen, som de erbjöd redan i DN-artikeln 9/12. Jag tycker det är storsint att erbjuda förhandlingar till en regering som uppenbart inte klarar att genomföra sin politik.

Ebba Busch Thor stoppar Kalle Anka

Ja, om man saknade källkritik kunde man liksom radiokanalen RIX FM gå på den fejkade nyheten att Ebba Busch Thor (KD) skulle ligga bakom att Kalle Anka på julafton skulle sluta sändas, skriver Metro. Kul nyhet som lär oss lite om vikten av källkritik på internet :)

Integration inte en rättighet

Jag välkomnar Göran Hägglunds artikel om flyktingmottagandet i DN igår. Självklart blir han genast anklagad, genom guilt by association, för att gå SD:s ärenden, men då har man inte läst artikeln.

Kristdemokratisk ideologi bygger på solidaritet och humanism grundad i den kristna etiken. För oss är det självklart att hjälpa människor i nöd. Därför kommer vi alltid att gå emot dem som vill att Sverige ska göra avsteg från internationella asylöverenskommelser. En människa i nöd är alltid välkommen till Sverige.

Som jag avslutade min förra artikel om SD och rasismen så är dock frågan hur mottagandet i Sverige ska se ut och hur vi löser integrationen.

Som framgår av artikeln är vi positiva till att människor kommer hit, och lyckas integreras i det svenska samhället. Vi behöver fler som jobbar och bidrar till den gemensamma välfärden, inte färre. Människor är nämligen grundläggande en tillgång, inte en belastning! Därför är det så bra att underlätta för asylsökande att kunna få ett arbete i Sverige, som här görs genom lägre skatt för denna grupp.

Men, är det så att människor fått den hjälp de tillfälligt behöver och kan åka tillbaka till sitt hemland, ja då gäller ju inte asylrätten. Därför är det ett bra förslag att ha ett tidsbegränsad uppehållstillstånd under tre år. Och också att förenkla migrationsverkets handläggning så att människor som kommer från "säkra länder" kan tas ur kön för verkligt asylsökande.

Problemet i Sverige är hur vi hanterar insikten om de globala orättvisorna när våra gränser alltmer öppnas upp. Då kan man hamna i ena diket och som SD kräva att gränserna ska stängas så vi slipper se eländet (OK att människor är fattiga bara vi slipper se det), eller det andra diket och som vänstern kräva att alla människor ska komma hit och omgående lyftas till normal svensk levnadsstandard. Denna hållning är ekonomiskt ohållbar och bygger på ett felaktigt rättighetstänkande där det både är en rättighet att få bo i Sverige, en rättighet att utan egna ansträngningar bli integrerad, liksom det också är en rättighet för alla att få jobb och/eller försörjning av staten. Nej, mänskliga rättigheter är något annat, och det är dessa grundläggande rättigheter (rätt till liv, till frihet, till värdighet och människovärde) som vi behöver arbeta för, inte vänsterns påkletade omhändertagande "rättighets"-retorik.

Bra av Lena Mellin i AB 
SvD:s Fredrik Johansson ser förslaget som en bra förlängning på Reinfeldts "öppna era hjärtan"-tal
Naturligtvis sågas förslaget av "kultureliten och kulturmarxisterna" i form av Åsa Linderborg, samt av MP:s Jabar Amin
En av de kanske mest flagranta sågningarna står Hanna Fahl för, och det förvånar mig att en tidning som DN släpper in ett så politiserat inlägg från en av sina journalister. Den innehåller mycket tydlig vänsterretorik med "minskade klasskillnader" och starka sympatier för Rossana Dinamarca, allt understruket med en svordom... Hade en journalist tagit lika tydligt ställning för sverigedemokraternas världsbild, ja kanske t o m kristdemokraternas, så hade för det första krönikan aldrig publicerats och om så skett hade det sannolikt föranlett omplacering.
Hägglund i Aktuellt

Är sverigedemokraterna rasister?

I denna debatt anklagar vänsterpartiets Rossana Dinamarca SD för att vara rasister, och Sverigedemokraten Björn Söder svarar med att påpeka att han skulle kunna kalla V för att vara kommunister, något som enligt honom stämmer, till skillnad från att SD=rasister.

Jag trodde bara det var F! som kallade SD för rasister, något de inför gårdagens kommunfullmäktige gjorde i ett brev till oss andra i fullmäktige med syfte att vi skulle rösta på deras kandidat framför SD:s i valet till socialnämnden i Uppsala (där för övrigt jag själv blev invald som ersättare). Men även Jonas Sjöstedt och R Dinamarca har alltså gjort samma koppling.

Jag tycker man ska vara försiktig att klistra etiketter på andra, speciellt sådana som personen / personerna i fråga inte själva anser stämma.

Men jag måste säga att jag blev lite fundersam i går utifrån debatten i kommunfullmäktige, kopplat till den intervju i Dagens Nyheter (av Niklas Orrenius, läs här) där Björn Söder hävdade att judar och samer inte ingår i "den svenska nationen".

Det jag reagerade på i sverigedemokraternas retorik i kommunfullmäktigedebatten är det konsekventa användandet av ordet "assimilation" i stället för "integration". Vi beslutade bland annat i går om att öka (fördubbla till ca 150) antal boendeplatser för ensamkommande flyktingbarn i Uppsala. Och då kom gång på gång detta begrepp upp.

Jag kan inte låta bli att associera till judarna i Europa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De betecknades ju ofta som "assimilerade", när de anpassat sig till den tyska eller europeiska livsstilen, och även i många fall konverterat, och ofta inte hade några andra band än sitt ursprung till den judiska identiteten. I Tyskland grävde man dock upp detta ursprung och de blev, trots att de gjorde allt för att passa in, ändå anklagade för att inte vara riktigt tyska. Med de tragiska konsekvenser som vi alla känner i form av förintelsen.

Ett resonemang där man definierar "svenskt" som t ex talar svenska, upprätthåller svenska traditioner och värderingar (vilka de nu är) är den nationalism som är en viktig del (roten faktiskt) i sverigedemokratisk ideologi. Problemet med denna nationalism är att den öppnar för en uppdelning av människor i "vi" och "dom", och jag förstår faktiskt Rossana Dinamarcas markering att "du är inte min talman", även om jag tycker det är högst olämpligt att demonstrera på det sättet i riksdagens kammare. För hon upplever att konsekvensen av den sverigedemokratiska nationalismen är att hon, som sydamerikan, inte är riktig svensk (förutom alla politiska bottnar som vänsterpartist förstås).

Detta är ett problem i Europa där nationerna sedan 1900-talets början bildats som nationalstater, med en visserligen förståelig koppling till språk och folk, men ofta med en inskränkt och exkluderande syn på främlingar.

Jag tror att vi måste låta svenskheten omdefinieras så att vi får en modernare syn på vad en svensk är. En syn som står närmare den amerikanska där det är konstitutionen, medborgarskapet och den amerikanska friheten som är den sammanhållande värdegemenskapen.

Vi kan som svenskar absolut vara stolta över allt svenskt (vad nu det är), men jag kan inte låta bli att fundera över om jag som är mer eller mindre halvfinne, med denna extremnationalistiska syn, ska börja oroa mig över att riskera bli repatrierad till Finland. Trots att släkten invandrade till Värmland på 1600-talet. Jag har ju faktiskt lärt mig en del finska (både av släkten och i Finland), ser upp till det finska skolsystemet och är dessutom ganska tystlåten. Då är jag kanske inte riktigt "assimilerad" med sverigedemokraternas måttstock!?

Nej, jag kallar mig gärna nationalist, men det är en nationalism som ser andra människor som flyttar hit snarare som en tillgång än som ett hot.Och jag håller med Fredrik Reinfeldt om att vi har gott om plats, och med vår rikedom kan hjälpa många människor i nöd. Sedan får vi naturligtvis fundera på hur vi ska förhålla oss till människor från andra länder, och hur vi på olika sätt ska integrera dem som kommer. Till och med Björn Söder talar ju om en "öppen svenskhet" och det är ju i alla fall ett bra första steg. Jag får dock be att återkomma om detta.

Övriga länkar:
Lena Posner Körösi i DN
Avgångskrav mot Björn Söder
Intern SD-kritik mot Björn Söder
Rossana Dinamarca försvarar kommunismen

Se gärna detta upplysande klipp från norsk TV (via interastistmen), där bl a Björn Lindahl (på slutet) beskriver både skillnaderna mellan Sverige och Norge, och dilemmat i svensk invandringspolitik: