Ibn Rushd och Muslimska Brödraskapet

I UNT idag (200606) skriver jag på debattsidan om att Uppsala kommun bör dra in bidraget till Ibn Rushd.

Här är texten:


På senaste fullmäktige tog jag upp frågan varför Uppsala kommun ger bidrag till studieförbundet Ibn Rushd, när Region Uppsala beslutat inte göra det. Detta utifrån Ibn Rushds koppling till Muslimska Brödraskapet (MB).

Mycket har hänt när det gäller synen på islamism. När jag och andra för 10 år sedan varnade för islamism fick vi löpa gatlopp i media. Men 2013 när Omar Mustafa tvingades avgå från den socialdemokratiska partistyrelsen, samma år som MB:s regim i Egypten under Mohamed Morsi föll, och 2016 när Mehmet Kaplan tvingades avgå som minister, under samma tid som IS gav ett ansikte åt islamismens avgrundsdjupa bestialitet, så hände något i vårt land. Från att varje uttalande om islamism kunde bemötas som islamofobi och varje ifrågasättande av slöja, böneutrop, könssegregering och hederskulturer avfärdades som rasism och diskriminering, så har nu pendeln slagit över åt andra hållet – flera av de politiska partierna tävlar i att visa hur de vill begränsa invandring och minska muslimers inflytande i Sverige.

Det är viktigt att skilja mellan en berättigad frihet att utöva sin religion, och skadliga tendenser att använda religion som täckmantel för en politisk våldsideologi.

I början av 2017 publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en rapport författad av bland andra terrorforskaren Magnus Norell - ”Muslimska brödraskapet i Sverige”, där Ibn Rushds fiffel med bidrag nämndes, som sedan följts upp med andra myndighetsrapporter. Även lundaforskaren Sameh Egyptson har i boken ”Holy White Lies” beskrivit MB:s inflytande genom främst Islamiska förbundet, Sveriges Unga Muslimer (SUM) och Ibn Rushd. Även politiska partier, särskilt Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men även Centerpartiet och Moderaterna har infiltrerats.

I Erik Amnås rapport, ”När tilliten prövas”, framförs allvarlig kritik mot Ibn Rushd – om könsdiskriminering, antisemitism och homofobi. Ändå ser sig Folkbildningsrådet nödgat att i ett särskilt brev från generalsekreterare Maria Graner uppmana till fortsatt bidragsgivande till organisationen. Och när MR-dagarna till hösten ska arrangeras i Uppsala, ja då är Ibn Rushd en av konferensarrangörerna.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) satte redan 2016 ner foten när det gäller bidragen till SUM (Ibn Rushds medlemsförbund), ett beslut som överklagats men fastställts av Kammarrätten nu i vintras. Jag anser att Uppsala kommun borde agera på samma sätt när det gäller Ibn Rushd, så länge oklarheter kvarstår. Det är en sak att tolerera en företeelse från samhällets sida, en helt annan att aktivt uppmuntra och finansiellt stödja verksamheten.

När det gäller rörelser som Ibn Rushd finns på tok för lite forskning. Och när anklagelser förs fram, ja då raderas hemsidor, presenteras åtgärdsplaner och försäkras om att saken inte kommer att upprepas. En del av ideologin är nämligen ”taqiyya” – dubbla budskap. Man säger en sak i ett sammanhang, men en annan i offentligheten.

Varför då hålla på och tjata om risken för islamism? Jo, enligt den nationelle samordnaren mot våldsbejakande extremism finns nämligen tre hot i Sverige – förenklat vänsterextremism, högerextremism och islamism. Och det är enligt SÄPO islamismen som växer, antalet aktiva har tiodubblats på senare tid.

Vårt samhälle ropar på integration, ömsesidig förståelse och anpassning till vad vi, som statsministern brukar säga, ”gör i Sverige”. I stället motverkar rörelser som Ibn Rushd detta. De som går kurser och tar del av verksamheten fjärmas från det svenska samhället och våra svenska värderingar.

Vi borde lyssna mer på de modiga kvinnor, exempelvis Nalin Pekgul, Amineh Kakabaveh, Soheila Fors och Gulan Avci, som vågar ifrågasätta dessa unkna hedersnätverk där våld, förtryck och intolerans tillåts breda ut sig. Dra därför in bidraget till Ibn Rushd, och låt arrangemanget Mänskliga Rättighetsdagarna i Uppsala ske i oberoende regi.

Jonas Segersam, kommunalråd (KD)

Uppdatering I (200710):

2/7 skrev företrädare för Amnesty, Diskrimineringsbyrån, SIU och Länsbildningsförbundet en replik i tidningen (länk här), och den 9/7 var min slutreplik införd "Även Ibn Rushd måste tåla granskning".

Här är hela texten:

Amnesty med flera illustrerar just det problem jag tog upp i min kritik av studieförbundet Ibn Rushd, att när man kritiserar islamism, alltså en destruktiv politisk ideologi, så blir man kallad ”hatare” och ”islamofob”. Det är ju tvärtom så att jag kritiserade att ”de politiska partierna tävlar i att …minska muslimers inflytande i Sverige”. Vi måste skilja på enskilda människors religionsutövande, och risken att islamism och våldsideologier breder ut sig i vårt land.

Ibn Rushd ingår bredvid Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och Sveriges Unga Muslimer (SUM) i den krets av organisationer som har nära personliga kopplingar till FIOE (Federation of Islamic Organizations in Europe), Muslimska brödraskapets paraplyorganisation. Abdirizak Waberi och Chakib Benmaklouf är exempel på två ledande företrädare i Sverige, som också är i ledningen för FIOE. Benmaklouf är för övrigt en av medgrundarna för i stort sett alla islamska skolor i Sverige.
Jag ifrågasätter inte dessa rörelsers möjlighet att arbeta i Sverige, utan bidragen. Ibn Rushd har sedan starten 2005 mottagit 273 miljoner kronor av Folkbildningsrådet, och Islamic Relief Sverige 627 miljoner kronor från Sida (sedan 2010). Detta lyftes nyligen fram av Aje Carlbom, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren i nättidskriften Kvartal.

När Muslimska Brödraskapet som organisation är förbjuden i många muslimska länder är det beklämmande när nu svenska företrädare försvarar detta nätverk och deras anspråk att företräda alla muslimer i Sverige.

Är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som drog in bidragen till SUM också exempel på islamofobi och hat? Kritiken mot mig borde drabba även dem. Myndighetens ställningstagande har sannerligen ”avfärdats, motbevisats och bemötts” i en lång rättsprocess som dock slutade med att Kammarrätten fastställde MUCF:s beslut. Utan några åtgärder från Ibn Rushd där SUM ingår som medlemsorganisation – SUM:s ordförande Rashid Musa hyllas i stället i studieförbundets tidning Kupolen.

Det är tråkigt att ett antal organisationer lånar ut sitt goda namn för tvivelaktiga nätverk. Ibn Rushd måste liksom alla andra kunna tåla granskning och kritik samt mer utvärdering och bättre transparens.

Jonas Segersam (KD), kommunalråd i Uppsala


Uppdatering II (200713):

Det förtjänas i sammanhanget sägas att UNT och Emma Jaenson på ledarsidan har förtjänstfullt stött att jag tagit upp frågan om bidrag till Ibn Rushd. Emma skrev först om detta i en ledarkrönika med rubriken "Uppsalabor ska inte finansiera segregation" 200528. Artikeln replikerades av bland andra Maria Graner från Folkbildningsrådet 200602 - för övrigt nästan samma schablonsvar som Sameh Egyptson fick i tidningen Dagen (med: slutreplik).


Slutligen kom så idag en sammanfattande ledartext där UNT konstaterar att "Rasistkortet fungerar inte längre".

Mycket bra att UNT med ledarredaktör Sakine Madon vågar ta bladet från munnen i denna viktiga fråga. Men så är också Sakine en av de sju "modiga kvinnor" som jag lyfte fram i Dagen för knappt ett år sedan, "Dags att syna islamismen".

Utvärdera kommunens Coronaarbete

I dag på kommunstyrelsen krävde vi i Uppsala-Alliansen att kommunens Coronaarbete skulle utvärderas av en oberoende part som också tog in hur kommunen lyckats engagera näringsliv och civilsamhälle i krisarbetet. Styret i kommunen tog till sig av våra förslag och anpassade ärendet så att vi kunde hitta en gemensam utformning.

Det är bra att vi kan vara eniga i värdet av en omfattande och oberoende granskning, särskilt när Sverige så ofta brustit i sin hantering av oväntade kriser och katastrofer - fredsskadade som vi är som land.

se Aftonbladet, Upplandsradion och UNT.

Bygg trädgårdsstäder i stället för miljonprogram

Du har väl sett vår film om KD:s kritik mot planen för Uppsala kommuns sydöstra stadsdelar. Den fördjupade översiktsplanen för området har varit på remiss, och vi har från partiet lämnat ett kärnfullt svar där vi förklarar oss kritiska både till processen och till innehållet.

Vi kristdemokrater vill ha fler småhus och färre höghus. Jag har tidigare skrivit här om vårt förslag om trädgårdsstäder, något jag motionerat i fullmäktige om med stor inspiration från Simon Westberg (som tyvärr lämnat Uppsala just för att få bo i en fin trädgårdsstad utanför Stockholm).

Betongpartierna behöver lyssna mer på medborgarna och inte genomföra stora dåligt förankrade experimentprojekt i miljonprogramsklassen!

Är kristdemokrati konservatism?

På kungahusets hemsida finns en bild av våra riksregalier. Kronan, Svärdet, Riksäpplet, Spiran och Nyckeln. En fin samling av genuint svenska symboler.

Korset, Kronan och Svärdet

Konservatismen har ofta beskrivits med dessa tre ord. Korset som symbol för kyrkan, vars tro har präglat västerlandet under tusentals år. Kronan som symbol för kungahuset, den svenska monarkin söker också sina rötter mer än tusen år tillbaka i vårt land. Svärdet som symbol för krigsmakten, försvaret av vårt land mot främmande ockupation och ofrihet.

Riksregalierna innehåller bokstavligen både svärdet och kronan, och korset är med i form av toppen av både kronan och riksäpplet.

I Nordeuropa är fortfarande dessa symboler sinnebilden för vad konservatismen har strävat efter att bevara. En konstitutionell monarki, en kristen grund för samhället och ett starkt försvar för att bevara den nationella självständigheten.

Min konservativa historia

När jag kom till Uppsala för att studera vid Universitetet 1990 så betraktade jag mig som konservativ. Jag engagerade mig också i diverse konservativa sammanhang - Konservativa Sällskapet som bildades 1992 i Uppsala med personer som Johan Andersson Sundeen, Torbjörn Aronson, Kjell O Lejon, Gustaf von Essen med flera (beskrivet här av Jakob Söderbaum) - Studentföreningen Heimdal förstås (där för övrigt min dotter nu sitter i styrelsen), som också var lite av grogrunden för KS - och 1993 var jag med och grundade studentsällskapet Karl Filip av Vasa.

Jag var också med i Rojalistiska Föreningens Uppsalaavdelning, och under min utbildning till reservofficer hade jag också en del kontakter i militära sammanhang.

Kort sagt, för mig var konservatismen i allra högsta grad levande under min studietid, och i och med att jag studerade bland annat statskunskap, filosofi och ekonomisk historia fick jag också möjlighet att fördjupa mig en hel del i tankestoff med anknytning till konservatismen.

När första halvan av 90-talet var över blev det dock mer praktik för min del - att skaffa familj och barn, arbeta för kyrkan och sedermera diverse andra mer praktiskt inriktade organisationer - vilket blev ett sätt att omsätta de konservativa värdena i det verkliga livet.

Konservatismen mötte Kristdemokratin

Återkommen till Uppsala år 2000 fick jag frågan om att ta plats i en kommundelsnämnd för Kristdemokraterna, och kom därmed att gå in i ett politiskt parti. Efter ett par år blev jag ombudsman och så småningom politiker, och jag fick därmed anledning att sätta mig in i den kristdemokratiska ideologin.

Jag upptäckte ganska snart att även om jag trodde kristdemokrati var samma som konservatism så är det inte riktigt så. I praktisk politik kan mycket likna varann, men den historiska, och även sociologiska bakgrunden är faktiskt ganska olik. Det är få som vet så mycket om detta i Sverige, där man endast tycks känna till socialism, liberalism och konservatism som politiska ideologier.

Det jag upptäckte var att kristdemokratin till och med står sig bättre som ideologi, och dessutom är den tydligare i sitt innehåll och utformning.

Konservatismen i korthet

Den franska revolutionen 1789 ställde Europa och världen på ända, och blev det kaos ur vilket konservatismen föddes. Edmund Burke betraktas som (den engelska) konservatismens fader, och han verkade just under det turbulenta slutet av 1700-talet. Under 1800-talet konsoliderades det konservativa tänkandet - påverkades av liberala idéer (särskilt Adam Smiths ekonomiska liberalism), och kom så småningom i många länder att bli den rörelse som stod för det traditionella styret under framväxten av först liberala och senare socialdemokratiska partier.

Som partier grundades därför dessa konservativa grupper först efter socialdemokrater och liberaler, eftersom det var de konservativa som redan innehade makten i 1800-talets Europa. Som sagt är kungamakten, kyrkan och krigsmakten sinnebilden för konservatismen, och i takt med att kyrkan förlorade sin roll, monarkier störtades och starka krigsmakter slogs sönder så kom också den konservativa makten över Europa att minska.

I Sverige grundades Allmänna Valmansförbundet 1904, föregångaren till Moderaterna. Med den allmänna rösträtten 1918 minskade också de konservativas makt, och i Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern störtades monarkierna.

Under 1900-talet har konservatismen fått finna nya former och anpassa sig till en annan omvärld. Men tankegodset finns till stor del kvar, och särskilt i länder som USA och Storbritannien är den konservativa idédebatten i allra högsta grad levande och inflytelserik också i dagens politik.

Det är väldigt svårt att ge en allmängiltig beskrivning av konservatismen i vårt moderna samhälle, men det är klart att den innehåller ett stort mått av skepticism till förändring och försvar för traditionella värden. Familjen, civilsamhället, den individuella friheten, näringslivet, försvaret är alla delar som är viktiga för konservatismen. I många fall finns också en koppling till nationen, kulturen och folkgemenskapen. I vissa fall har konservatismen urartat till reaktionär, antidemokratisk extremism, som inte lämpar sig särskilt bra i vårt moderna samhälle.

Men för mig som konservativ är det naturligtvis huvudsakligen positiva värden som jag förknippar med konservatismen, även om jag kanske som sagt tycker att de är ännu bättre uttryckta inom kristdemokratin.

Kristdemokratin i korthet 

När jag engagerade mig i svenska Kristdemokraterna öppnade sig en ny värld av politisk idéhistoria. När jag växte upp på 70- och 80-talen var KDS (Kristen Demokratisk Samling) ett litet parti utan några vidare internationella kontakter. Man hade visserligen fått en hel del hjälp från norska KrF (Kristelig Folkeparti), som bildades redan 1933 och som haft flera statsministrar i Norge.

Det var dock först på 80-talet som de internationella kontakterna tog fart vilket ledde till en omdefiniering av partiet i linje med de stora kontinentala kristdemokratiska partierna (CDU i Tyskland, CDA i Nederländerna, ÖVP i Österrike och DC i Italien). Till skillnad från i Storbritannien och USA finns det nämligen på kontinenten en stark kristdemokratisk rörelse som har sina rötter i 1800-talet. På många håll har den stora likheter med arbetarrörelsen - exempelvis i Belgien finns såväl kristdemokratiska socialförsäkringskassor som fackföreningar, något som går igen i flera länder där kristdemokratin varit stark bland stora delar av befolkningen. Ideologiskt är kristdemokratin den politiska tillämpningen av den katolska socialläran, som formulerades i flera påvliga encyklikor som Rerum Novarum, Quadragesimo Anno och Pacem in Terris.

Kortfattat kan sägas att den katolska socialläran talade i sin början (1800-talets slut) om  arbetarnas villkor, rätt att organisera sig i fackföreningar, samtidigt som det var en reaktion mot den materialistiska socialismen. Under 30-talet blev läran sedan också en reaktion mot fascism och högerextremism, och under efterkrigstiden har dessa tankar haft en avgörande betydelse för Europas (och världens) utveckling genom sin betoning av mänskliga rättigheter, fredligt samarbete mellan stater, och en solidarisk fördelning.

Som framgår av denna korta översikt har alltså kristdemokratin en helt annan bakgrund än konservatismen och det är nödvändigt för att förstå ideologin. Grundbultar i ideologin är människovärdesprincipen, personalismen (mellanting mellan individualism och kollektivism), subsidiaritet (beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå), solidaritet och naturliga gemenskaper (familjen / grannskapet / arbetsplatsen).

Det är alltså därmed också en ideologi som är betydligt tydligare definierad än konservatismen som är bredare och mindre helhetlig.

Kristdemokratin i EU

I många länder har kristdemokratin kommit att kopplas till en stark EU-vurm. Det hänger samman med att grundarna av EU, Alcide de Gasperi från Italien, Robert Schumann från Frankrike och Konrad Adenauer från Tyskland alla var kristdemokrater, och hela projektet byggde på en tanke att skapa fred och gemenskap i Europa. Något som ju faktiskt till stor del har lyckats.

Kristdemokratin kom också tidigt att ha en avgörande prägel på politiken på EU-nivå eftersom partierna som jag nämnde ovan var dominerande i de olika EU-länderna. Det var först på 90-talet, med Storbritanniens och Sveriges inträde, som man inom EPP - European Peoples Party, det stora Kristdemokratiska blocket i EU-parlamentet, valde att ta in även konservativa partier såsom svenska Moderaterna och Tories i Storbritannien.

Är KD konservativt

Så med den bakgrund tillbaka till frågan om KD kan sägas vara konservativt? Mitt svar är otvetydigt ja, åtminstone att man med gott samvete som konservativ kan engagera sig i kristdemokraterna. Det finns säkert ännu några i partiet som inte delar min uppfattning. Det har sin bakgrund i partiets svenska historia och att man fortfarande på 80-talet inte ville definiera partiet som borgerligt. Det var först i början av 80-talet och inför valet 1985 som Alf Svensson införde beteckningen "icke-socialistiskt".

Det har också sin bakgrund i att "konservativ" i många kretsar betraktas som ett skällsord. Jag tror dock att vi inom kristdemokratin ska se kopplingen med konservatismen mer som en möjlighet än ett hot. Inte bara för att det är en generell trend idag att konservatismen är "inne" (jämför SD:s val av etiketten "socialkonservativ", och att KDU och andra organisationer som vågar profilera sig som konservativa drar medlemmar), utan för att det finns många bra och eftersträvansvärda sidor av konservatismen.

Korset, Svärdet och Kronan

För att sluta där jag började vill jag lyfta de tre sidor av konservatismen som symboliseras av Korset, Svärdet och Kronan. Tre sidor som jag tycker vi tjänar på att lyfta upp också inom KD.

Korset är ju en självklarhet för en kristdemokrat - mer än för en konservativ faktiskt. Det är till och med så att vi måste kämpa mot fördomen att kristdemokrat kan man bara vara om man är kristen, vilket inte är fallet. Ända sedan vårt grundande 1964 har de svenska kristdemokraterna varit ett icke-konfessionellt parti, till skillnad från exempelvis KrF i Norge som tog bort sin "bekjennelsesparagraf" först 2013.

Med tanke på partiets bakgrund, delvis inom den svenska frikyrkligheten, har det dock alltid varit en självklarhet att skilja på kyrka och stat. Här kan anas en skillnad mot konservatismen som i Nordeuropa har kämpat för att kyrkan fortsatt ska ha en stark ställning och koppling till staten. Det är dock här viktigt att se skillnaden mellan samhälle och stat. Vi kan tycka att kristendomen, eller utifrån en kristdemokratisk ståndpunkt, de kristna värderingarna / den kristna etiken ska ha en stor roll i vårt samhälle, utan att det finns någon formell koppling till staten, till det offentliga.

Man kan tycka att det är positivt med skolavslutningar i kyrkan, med korum i försvarsmakten, med en flagga med ett kors på, med starka kristna organisationer som gör insatser i samhället, med tydliga bärande samhällsvärderingar grundade på den kristna idétraditionen utan att för den sakens skull tycka att det ska finnas en formell koppling mellan stat och kyrka. När det gäller just Svenska Kyrkan skulle jag tro att det vore välgörande om den slapp det svenska partipolitiska inflytandet som faktiskt blivit värre efter att kyrkan officiellt skildes från staten.

Så till Svärdet. Jag är väldigt glad över att ha en nära medarbetare inom KD - Mikael Oscarsson - som försvarspolitisk talesperson för partiet. Han har satt ett ansikte på att partiet verkligen kan driva en tydlig försvarspolitik - närmast utifrån konservativa förtecken. När det gäller försvaret är nämligen inte kristdemokratisk ideologi särskilt tydlig, och vi har haft (och har fortfarande) företrädare med mer eller mindre pacifistiska värderingar inom partiet.

Här tror jag definitivt vi har något att lära av konservatismen. Ett försvar är en självklarhet för att upprätthålla frihet, självständighet och oberoende. Även om man samarbetar internationellt inom FN och EU, som för övrigt båda är långtifrån effektiva organisationer, så behöver varje land och folk ha en möjlighet att försvara sin autonomitet. Nationalstaten som växte fram som tanke under 1800-talet är en bra princip. Utifrån principen om naturliga gemenskaper tror jag faktiskt även kristdemokratisk ideologi kan stödja den principen. För att ett land ska fungera behöver man ett gemensamt språk, det är en grundläggande grund för nationell indelning. När länder inte har det, som Belgien, ser vi att det blir problem.

Slutligen Kronan. Enligt undersökningar är det just kristdemokratiska väljare som är allra mest positivt inställda till monarkin. Även här finns inte en så tydlig koppling till kristdemokratisk ideologi - utan vi har något att lära av konservatismen. Här i Sverige tycker jag att det svenska kungahuset är en mycket god förebild på viktiga värderingar som är värda att värna. Kopplingen till det kristna arvet framhålls på ett föredömligt sätt, och jag kan tycka att nu under coronakrisen har Kungens insatser (bland annat hans tal) slagit statsministerns med hästlängder. Även om vår svenske Kung Carl Gustaf har många personliga brister så visar han ändå värdet av kontinuitet, erfarenhet och ett lite längre och högre perspektiv än dagspolitikens. Så här har vi definitivt ett område som vi behöver lyfta.

Kort sagt - Jag tror att vi kristdemokrater skulle tjäna på att tydligare profilera oss som ett konservativt parti. Inte minst för att människor i Sverige bättre ska förstå vad partiet står för, eftersom "kristdemokrati" är så okänt i vårt land.


Se gärna ett inlägg om detta tema för 10 år sedan i samband med KD:s kommundagar.

Vi fick igenom gratis parkeringar

Krisledningsnämndsmöte på nytt hemmakontor

På bildens ses jag sitta vid mitt nya skrivbord på vårt nyinredda hemmakontor. Det här rummet, "bibliotek" kallat på husritningen, blev bara en avställningsplats för diverse möbler när vi flyttade in för fem år sedan. Nu, när arbete till stor del bedrivs på distans, tog jag och frun tillfället i akt och såg till att kontoret kom på plats.

Fjärde krisledningsnämnden

På bilden sitter jag i möte med krisledningsnämnden som hade sitt fjärde möte. Mer och mer på distans - nu börjar rutinerna funka för att vi verkligen ska kunna hålla möten via nätet.

Jag tycker dock ännu det är något störande med distansmöten att en del personer inte deltar aktivt - med bild - utan står och diskar, går runt och håller på med annat, äter mat etc. Jag tycker att man bör avsätta tiden för möte, även om man är med på distans. Och helst delta aktivt. Annars är det ju inte så stor idé att man är med. Men detta gäller ju möteskulturen i stort. Det är naturligtvis vanligt även på "riktiga" möten att ganska många personer (numera när det är möjligt) sitter och håller på med andra saker - på sina datorer och på andra skärmar. Det är naturligtvis inget som hindrar om man gör det på ett bra sätt.

Mer stöd till näringslivet

Alla fem beslut vi fattade hade bäring på stöd till näringslivet och civilsamhället. Det mest glädjande är att vi nu får gratis parkeringar i centrum! Under två timmar får man parkera i centrala Uppsala för 1kr/timme - i syfte att underlätta tillgången till butiker och restauranger där. Ett förslag jag lyfte för tre veckor sedan, och som nu alltså är genomfört. (jämför Lunds modell).

Sedan preciserade vi ett tidigare beslut om att tidigarelägga investeringar och inköp - mycket bra jobbat av vår inköpschef Susanne Afzelius!

De två andra näringslivsbesluten gällde att tillskriva staten för att polisen mer skyndsamt kan handlägga tillstånd för uteserveringar, samt att sänka några arrenden för de som hyr mark av kommunen.

Samarbete med civilsamhället

Det femte beslutet gällde en särskild överenskommelse med Röda Korset - i syfte att kunna koordinera samarbetet med civilsamhället. Bakgrunden är att staten genom MSB ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner, Röda Korset, Rädda Barnen, Svenska kyrkan, Sveriges stadsmissioner och Riksidrottsförbundet om samverkan med civilsamhället.

Det är mycket bra att vi anstränger oss för att få ett bättre samarbete med civilsamhället. Vi behöver nu bygga upp den lokala samverkan på ett bra sätt, jag framförde att det är viktigt att man anpassar satsningarna till hur föreningslivet och civilsamhället ser ut just i Uppsala. Svenska kyrkan exempelvis har ju sitt centrum just i Uppsala - och här finns dessutom samarbetsorganisationen Uppsala Kristna Råd där nästan alla kristna samfund ingår (inklusive exempelvis Frälsningarmén som jag nyligen nämnde i en artikel om civilsamhället). Uppsala Stadsmission är kopplad till Diakonistiftelsen Samariterhemmet, som är en annan viktig lokal aktör. Dessutom finns andra religiösa och frivillig organisationer som har en mycket viktig roll i arbetet för vår stad i denna svåra tid. Jag hoppas samarbetet med kommunen kan vidareutvecklas, även inom ramen för LÖK.

Ordförandebeslut om skola

Slutligen några ord om skolan, där jag är vice ordförande i Utbildningsnämnden. Vår ordförande Helena Hedman Skoglund (L) har fattat några bra och väl förankrade ordförandebeslut. Dels att ta bort avgiften för de som säger upp en förskoleplats, så att de inte behöver betala sista månaden, och dels en del justeringar för gymnasieeleverna (förlängning av terminen för vissa, 30/4 blir skoldag, gruppaktiviteter blir tillåtna på skolorna särskilt för att avgångselever ska kunna få klart sin examen, med mera).

Just skolan är väldigt viktig att vara öppen för olika alternativ. Vi är nästan det enda landet i Europa som i huvudsak har skolorna öppna. Jag tror man skulle kunna ha mer distansundervisning i högstadiet