DÖ är obegriplig för väljarna

Enligt Dagens Industri är det Kristdemokraterna som avgör framtiden för decemberpakten, DÖ. (Se även Expressen och Aftonbladet). Detta med bakgrund av att det är flera distrikt som, till skillnad från partistyrelsen, ställer sig bakom de fyra motioner som lagts till rikstinget och som skall behandlas nu på fredag, i Västerås. Västmanlandsdistriktet har för övrigt inte avfärdat motionen "Segra eller DÖ", vilket gör platsen för mötet extra intressant.

Jag har redan tidigare stött Odenberg och Orméus med flera som när decemberöverenskommelsen slöts kritiserade den. Samtidigt fanns det inte mycket annat att göra för Alliansen, då ju regeringen kröp till korset och gick med på de krav som Alliansen framfört i en DN-debattartikel 9/12, nämligen att den minsta partikonstellationen (av Alliansen / de rödgröna) skulle släppa fram regeringens budget genom att lägga ner sina röster.

Men det var då - partiledarfrågan i (M) och (KD) var inte klar / inte aktuell, och vi var bara i början av de över 100 tillkännagivanden som riksdagens majoritet (Alliansen med SD-stöd) sedan skickat till regeringen. Ingen regeringen sedan Ullsten 1979 har haft ett så svagt parlamentariskt stöd. Det är fortfarande obegripligt att regeringen Löfvén sitter kvar trots det som hände 3/12, nämligen att de inte fick igenom sin budget i riksdagen.

Jag förstår argumentet för överenskommelsen, att säkra möjligheten för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Men för vanligt folk är allt detta fullkomligt obegripligt.

Hur kan man sitta i riksdagen och inte rösta på sitt eget budgetförslag?

Nej, det är dags att kliva ner från den politiska prestigens pedistal, och som Stefan Olsson föreslår i NT lyssna på väljarna. Det är bara för extrema vänsterväljare som det är otänkbart att samtala med Sverigedemokraterna, och den agendan behöver vi inte köpa - se mitt förra blogginlägg om Carola Lemne. Det är dags att ta bort Sverigedemokraternas möjlighet att framstå som det enda oppositionspartiet och samla sympatier som mobboffer.

För övrigt kommer det aldrig vara något problem för Alliansen att få igenom sin budget när vi sitter i regering. S - V - MP kommer nämligen aldrig att lägga något gemensamt budgetförslag som SD kan stödja. Att man väljer att bryta ut vissa utgiftsposter, som hände med budgeten för 2014 (för övrigt även budgeten för 2011), ser jag inte som särskilt katastrofalt. Därmed finns det alltså inget som helst behov för någon decemberöverenskommelse i alla fall.

Så, lyssna på Thomas Gür: "KD i valet mellan DÖ eller att dö" (SvD) - och rösta nej till decemberöverenskommelsen på rikstinget!


UPPDATERING: Jag har fått några frågor angående detta, bland annat om KD inte står fast vid sina överenskommelser. På det har jag svarat att för det första hävdar redan flera politiker att regeringen redan brutit mot decemberöverenskommelsen genom att i princip snabbavveckla kärnkraften med de nya energiskatterna (energipolitiken är ju ett av de områden som ingick i DÖ - se även C Arvidsson i SvD).


För det andra kan man fundera på om man verkligen kan säga att KD som parti har ingått överenskommelsen. Lars Adaktusson påpekade redan i mars att förankringen runt överenskommelsen var undemålig - partistyrelsen fick ta ställning när nyheten redan var på väg ut. Nu är första gången som partiets högsta beslutande organ, rikstinget kan och får ta ställning till denna principiellt mycket viktiga fråga.


Jag är dock inte mot att man hittar en ny överenskommelse, eller en annan lösning som ersätter DÖ. Exempelvis skulle man kunna ändra riksdagsordningen, även om jag som sagt ovan ändå tycker att det inte är dåligt att en regering kan tvingas backa när det gäller utgiftssidan (En linje som Forssmed stödde så sent som i november i höstas!). Det är ju positivt för landets ekonomi.





Löfvén kommenterar i DN regeringens dilemma och DÖ  (Ewa Stenbergs kommentar: "Löfvéns största framgång hittills är att ha hållit sig kvar som statsminister")
PM Nilssons ledare i DI om budgeten (förordar gemensam alliansbudget för att ställa frågan på spetsen igen)
Läs DÖ i sin helhet

Långsökt om Lemne

Jag tycker att kritiken från delar av Uppsala Universitet (se UNT) mot dess konsistoriums ordförande Carola Lemne har gått på tok för långt. Det är ytterst långsökt att hon skulle avgå från sin ordförandepost bara för att organisationen Svenskt Näringsliv (där hon är VD) har kontakter med samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna.

Tyvärr visar detta på att Uppsala Universitet blivit alltför politiserat och att några av dess medarbetare inte klarar att skilja på offentliga personers olika roller.

Nu hör det till saken att kritiken delvis är en gammal historia, som bottnar i den starka kritik som riktades mot Lemne i frågan om Svenskt Näringslivs inställning när det gäller vapenexport till Saudiarabien.

Men Uppsala Universitet som sådant ska, och kan inte ha någon inställning i dagsaktuella frågor. Varken om Sverige ska exportera vapen till diktaturer, eller hur man ska se på Sverigedemokraterna. Universitetet ska syssla med utbildning och forskning, samt vara en viktig aktör på andra sätt i samhället. Men värdegrunden är den svenska konstitutionen, universitetets statuter och liknande, och det är inte universitetets egen roll att uttyda hur olika dagsaktuella politiska frågor stämmer med denna värdegrund. Jo, i forskningen naturligtvis. Men inte angående universitetsledningens legitimitet.

När det gäller just Sverigedemokraterna är frågan uppenbart mycket känslig för vissa (se t ex artikel i SvD apropå att Åkesson portades från universitet). Detta bottnar i att man ser partiet som fascistiskt, och menar att det bör både förbjudas och motarbetas på ungefär samma sätt som nazistpartiet i Tyskland borde ha förbjudits och motarbetats. (Löfvén / Andersson myntade "nyfascismen" som etikett när de efter regeringskrisen 6/12 behövde rättfärdiga avståndstagandet från SD)

Det är dock en jämförelse som inte håller. Även om jag är starkt kritisk till Sverigedemokraternas nationalistiska politik (se "Är SD rasister?"), där man visst kan fundera på om de verkligen står för ett lika människovärde, måste vi ändå acceptera att de idag förespråkar demokrati och tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet. I alla fall är det vad de säger. Även forskningen tycks stödja att SD inte är ett fascistiskt parti.

Sedan har de en väldigt tveksam bakgrund, men det finns det fler riksdagspartier som har. Exempelvis Vänsterpartiet som för inte alltför länge sedan hyllade socialistiska diktaturer och inte tydligt tog avstånd från våld som medel för samhällsomstörtningen. Så där vore ett samröre med (V) vara lika allvarligt som ett med (SD).

Nej, det är lite beklämmande att se den beröringsskräck som vissa personer har när det gäller SD, och vilka konsekvenser denna hållning får i deras agerande.

Lemne kommenterar till UNT

Och svarar Ergo samma sak

Barometern om drevet mot näringslivet

Uppdatering: Läs den mycket intressanta Lemne-intervjun av Behrang Behdjou i DN, där hon bland annat kommenterar Sverigedemokraterna

Utveckla utelivet i Uppsala

Igår provade jag hamburgarna på Dylan´s grill - här tillsammans med ägaren Dylan i Librobäck. Hans hamburgare har placerat uteköket som nummer ett på Tripadvisors ranking över matställen i staden (!) Och det är naturligtvis spännande med nya idéer för maten!

Vi behöver utveckla utelivet i Uppsala och därför skrev jag en motion om att förbättra för gatumat-serveringen i Uppsala.

Värna livets okränkbarhet

I DN deltar jag just nu i en debatt angående aktiv dödshjälp. Min tes är att vi inte ska ge oss in på det sluttande planet att tillåta läkare att hjälpa folk att ta självmord. När det gäller liv och död är det avgörande att vi diskuterar vilken värdegrund vi har och ska ha i vårt samhälle. Vi behöver en filosofisk diskussion om vad som är rätt och fel, och vad som ska vara rätt och fel.

Det är illavarslande att den här debatten förs, och Thomas Idergard tar faktiskt inte till överord i den debatt SMER höll i Almedalen i somras när han varnar för att den här typen av resonemang öppnar upp för att vi håller på att införa en fascistisk människosyn bakvägen (ca 1:10 in i klippet). När människolivet bara är ett objekt som man kan köpa och sälja, eller ge bort, ungefär som en soffa, ja då är vi definitivt ute på ett gungfly.

Tyvärr tror jag vi har kommit alldeles för långt från döden och döendet i vårt moderna samhälle. I bondesamhället var man närmre naturens gång, döden, livet och fortplantningen samt säsongernas kretslopp. Nu har vi liksom inte tid att låta döden ha sin gång. Att dö är ofta en väldigt utdragen process, ofta kopplad till demens och sjukdom. Min pappa var till exempel under nästan 20 år mer eller mindre präglad av MS innan han gick bort i början av 90-talet. Tyvärr fick jag inte vara med den skärtorsdagsnatt när han lämnade jordelivet, och inte heller senare samma sommar när min mor gick bort i en hjärtattack när hon redan låg på sjukhus för behandling för hjärtproblemen.

Mitt kanske första riktiga möte med döden var annars hos Bruderhof i England (då en del av den hutteritiska rörelsen) som jag besökte i 20-årsåldern. Det är ett slags familjekloster med rötter i 1500-talets anabaptism, där man också får ta hand om sina äldre och i det här fallet döende medlemmar. När jag var där låg en av de äldre männen för döden, och medlemmarna i kommuniteten turades om att vaka vid hans dödsbädd. En "lyx" som tyvärr få i vårt stressade samhälle idag kan unna sig.

Mitt engagemang för den palliativa vården (som även Elisabet Wennlund, Stockholms sjukhem företrädde i den ovan nämnda debatten) grundas naturligtvis i den filosofiska grundsyn jag beskriver i mitt DN-inlägg. Det sätt som vi tar hand om våra äldre ger en god bild över vilket samhälle vi har och vilka värderingar vi låter styra. Låt oss behålla det absoluta människovärdet som ledstjärna för vårt samhällsbygge!

Refugees Welcome

Förra veckan var jag en av talarna vid manifestationen Refugees Welcome, den största demonstrationen i Uppsala sedan 80-talet med mellan fyra och femtusen deltagare. Jag citerade Angela Merkel "Wir schaffen das" - Vi klarar det, och tog parallellen till flyktingkrisen i Europa efter andra världskriget där vi européer också har en del mörka fläckar exempelvis i mottagande (eller snarare brist på mottagande) av judar som överlevt förintelsen. 

Det kristdemokratiskt styrda Tyskland är ett föredöme i Europa, och vi hoppas förstås att solidariteten ska sprida sig även till övriga länder. Vi i Europa är rika, och vi klarar det - att hjälpa människor i nöd som söker sig till oss!

Samtidigt finns det naturligtvis en baksida med flyktingmottagandet. Det är fortfarande fler personer i Sverige som tycker vi ska ta emot färre flyktingar och inte fler. Därför är det så viktigt att vi vågar tala om HUR vi ska ta emot dessa människor - och där finns mycket övrigt att önska. DN påpekade på ledarsidan häromdagen hur viktigt det är att flyktingar som kommer får jobb så fort det bara går. Och att det kräver en uppluckring av arbetsmarknaden.

Det är just här det stora dilemmat uppstår i Sverige. Folk får gärna vara fattiga och ha det svårt, bara de inte är det här i vårt folkhemssverige. Jag tror att vi måste vara beredda att ompröva vår världsbild, och inse att i och med globaliseringen har världen flyttat in i lilla Sverige. Och med den även "klyftorna" - ett begrepp som används som vänsterns skrämselskynke. Speciellt för vänstern blir dilemmat så stort. Å ena sidan vill de öppna gränserna och visa solidaritet mot människor i nöd. Å andra sidan vill de inte ha några som helst klyftor i Sverige. Det innebär en olöslig ekvation, för vi kommer nämligen aldrig att kunna lyfta alla människor som kommer hit rakt in i en svensk levnadsstandard. 

Vi måste i stället skapa ett samhälle med drag från USA eller Israel - stater som bygger på immigration och där man gett en grundplåt (språket, pengar, mark och / eller utbildning) som sedan var och en får göra vad de kan av. En del lyckas och etablerar sig framgångsrikt. Andra slås ut och blir misslyckanden på samhällsbotten. Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att hjälpa så många som möjligt, men samtidigt måste här en mer realistisk människosyn få råda. Alla människor har något att bidra med, men det gäller att vi låter deras kreativitet få blomma ut och inte låser in dem i långvarigt bidragsberoende eller ett slags limbotillvaro i väntan på att byråkratins kvarnar ska mala. 

Tyvärr riskerar denna människosyn bli grunden för vänsterns svartmålande av den "onda" högern - se mycket läsvärda artikeln "Håll hjärtat varmt, men huvudet kallt" av SvD:s Ivar Arpi häromdagen. I dagens uppskruvade debatt finns det ju en risk att de som vurmar för flyktingmottagandet framställer sig själva som präktiga och goda, medan de som ifrågasätter och problematiserar demoniseras och stämplas som "onda". Och dessutom har vänstern som vanligt väldigt lätt att spendera andras pengar.

Nej, låt oss tillsammans arbeta för generositet och solidaritet med dem som behöver hjälp (som även Reinfeldt åter påpekar - se XP). I samarbete med resten av Europa. Och samtidigt vara beredda på att vi också måste komma att se mer av världen flytta in i det svenska finrummet.

Se även Ebba Busch Thor i Dagen