Värna livets okränkbarhet

I DN deltar jag just nu i en debatt angående aktiv dödshjälp. Min tes är att vi inte ska ge oss in på det sluttande planet att tillåta läkare att hjälpa folk att ta självmord. När det gäller liv och död är det avgörande att vi diskuterar vilken värdegrund vi har och ska ha i vårt samhälle. Vi behöver en filosofisk diskussion om vad som är rätt och fel, och vad som ska vara rätt och fel.

Det är illavarslande att den här debatten förs, och Thomas Idergard tar faktiskt inte till överord i den debatt SMER höll i Almedalen i somras när han varnar för att den här typen av resonemang öppnar upp för att vi håller på att införa en fascistisk människosyn bakvägen (ca 1:10 in i klippet). När människolivet bara är ett objekt som man kan köpa och sälja, eller ge bort, ungefär som en soffa, ja då är vi definitivt ute på ett gungfly.

Tyvärr tror jag vi har kommit alldeles för långt från döden och döendet i vårt moderna samhälle. I bondesamhället var man närmre naturens gång, döden, livet och fortplantningen samt säsongernas kretslopp. Nu har vi liksom inte tid att låta döden ha sin gång. Att dö är ofta en väldigt utdragen process, ofta kopplad till demens och sjukdom. Min pappa var till exempel under nästan 20 år mer eller mindre präglad av MS innan han gick bort i början av 90-talet. Tyvärr fick jag inte vara med den skärtorsdagsnatt när han lämnade jordelivet, och inte heller senare samma sommar när min mor gick bort i en hjärtattack när hon redan låg på sjukhus för behandling för hjärtproblemen.

Mitt kanske första riktiga möte med döden var annars hos Bruderhof i England (då en del av den hutteritiska rörelsen) som jag besökte i 20-årsåldern. Det är ett slags familjekloster med rötter i 1500-talets anabaptism, där man också får ta hand om sina äldre och i det här fallet döende medlemmar. När jag var där låg en av de äldre männen för döden, och medlemmarna i kommuniteten turades om att vaka vid hans dödsbädd. En "lyx" som tyvärr få i vårt stressade samhälle idag kan unna sig.

Mitt engagemang för den palliativa vården (som även Elisabet Wennlund, Stockholms sjukhem företrädde i den ovan nämnda debatten) grundas naturligtvis i den filosofiska grundsyn jag beskriver i mitt DN-inlägg. Det sätt som vi tar hand om våra äldre ger en god bild över vilket samhälle vi har och vilka värderingar vi låter styra. Låt oss behålla det absoluta människovärdet som ledstjärna för vårt samhällsbygge!

Refugees Welcome

Förra veckan var jag en av talarna vid manifestationen Refugees Welcome, den största demonstrationen i Uppsala sedan 80-talet med mellan fyra och femtusen deltagare. Jag citerade Angela Merkel "Wir schaffen das" - Vi klarar det, och tog parallellen till flyktingkrisen i Europa efter andra världskriget där vi européer också har en del mörka fläckar exempelvis i mottagande (eller snarare brist på mottagande) av judar som överlevt förintelsen. 

Det kristdemokratiskt styrda Tyskland är ett föredöme i Europa, och vi hoppas förstås att solidariteten ska sprida sig även till övriga länder. Vi i Europa är rika, och vi klarar det - att hjälpa människor i nöd som söker sig till oss!

Samtidigt finns det naturligtvis en baksida med flyktingmottagandet. Det är fortfarande fler personer i Sverige som tycker vi ska ta emot färre flyktingar och inte fler. Därför är det så viktigt att vi vågar tala om HUR vi ska ta emot dessa människor - och där finns mycket övrigt att önska. DN påpekade på ledarsidan häromdagen hur viktigt det är att flyktingar som kommer får jobb så fort det bara går. Och att det kräver en uppluckring av arbetsmarknaden.

Det är just här det stora dilemmat uppstår i Sverige. Folk får gärna vara fattiga och ha det svårt, bara de inte är det här i vårt folkhemssverige. Jag tror att vi måste vara beredda att ompröva vår världsbild, och inse att i och med globaliseringen har världen flyttat in i lilla Sverige. Och med den även "klyftorna" - ett begrepp som används som vänsterns skrämselskynke. Speciellt för vänstern blir dilemmat så stort. Å ena sidan vill de öppna gränserna och visa solidaritet mot människor i nöd. Å andra sidan vill de inte ha några som helst klyftor i Sverige. Det innebär en olöslig ekvation, för vi kommer nämligen aldrig att kunna lyfta alla människor som kommer hit rakt in i en svensk levnadsstandard. 

Vi måste i stället skapa ett samhälle med drag från USA eller Israel - stater som bygger på immigration och där man gett en grundplåt (språket, pengar, mark och / eller utbildning) som sedan var och en får göra vad de kan av. En del lyckas och etablerar sig framgångsrikt. Andra slås ut och blir misslyckanden på samhällsbotten. Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att hjälpa så många som möjligt, men samtidigt måste här en mer realistisk människosyn få råda. Alla människor har något att bidra med, men det gäller att vi låter deras kreativitet få blomma ut och inte låser in dem i långvarigt bidragsberoende eller ett slags limbotillvaro i väntan på att byråkratins kvarnar ska mala. 

Tyvärr riskerar denna människosyn bli grunden för vänsterns svartmålande av den "onda" högern - se mycket läsvärda artikeln "Håll hjärtat varmt, men huvudet kallt" av SvD:s Ivar Arpi häromdagen. I dagens uppskruvade debatt finns det ju en risk att de som vurmar för flyktingmottagandet framställer sig själva som präktiga och goda, medan de som ifrågasätter och problematiserar demoniseras och stämplas som "onda". Och dessutom har vänstern som vanligt väldigt lätt att spendera andras pengar.

Nej, låt oss tillsammans arbeta för generositet och solidaritet med dem som behöver hjälp (som även Reinfeldt åter påpekar - se XP). I samarbete med resten av Europa. Och samtidigt vara beredda på att vi också måste komma att se mer av världen flytta in i det svenska finrummet.

Se även Ebba Busch Thor i Dagen

Översiktsplan för Uppsala kommun

Här beslutar vi i Kommunstyrelsen att skicka ut ett nytt förslag till Översiktsplan på samråd under hösten. Tyvärr så har den nya majoriteten redan i detta skede börjat ta steg mot en tillväxtfientlig politik som kommer att försvåra för Uppsala att kunna växa med 3000 bostäder per år som det tidigare rått stor enighet runt.

I den fördjupade översiktsplanen för Södra Staden är målsättningen att bygga upp till 25.000 bostäder i södra Uppsala, väster om Fyrisån. Det är då nödvändigt att infrastruktur och tillfartsleder är på plats. En sådan länk är den mot en ny pendeltågsstation i Bergsbrunna. Här har majoriteten valt att låsa sig till ett trafikslag, nämligen spårtaxi (s 85 i förslaget). Det är väldigt dumt att göra så, och speciellt i detta skede eftersom det betyder en begränsning för själva samrådet. Dessutom vill man inte längre ha med någon planering om flytt av reningsverket.

Kungsängen är en expansiv ny stadsdel på gångavstånd till nya resecentrum. På samma sätt skulle en pendeltågsstation i Bergsbrunna ge stora möjligheter att avlasta resecentrum och ge en bättre tillgänglighet till pendling för de södra stadsdelarna både på östra och västra sidan. Det vore ett stort misstag att inte planera för en fortsatt utveckling av dessa områden, och S MP och V lägger därmed en hämsko på utvecklingen av Uppsala!

Uppsala kan bättre

Hundra dagar har nu gått sedan jag tog över som Kommunalråd i Uppsala efter Ebba Busch Thor. Jag skriver i dagens UNT om några slutsatser och iakttagelser jag har kommit fram till när det gäller Uppsalas framtid.

Vi måste få ordning och reda i kommunen

Vi får inte vila på gamla lagrar

Vi kan kasta långbänkarna på sophögen

Vi måste komma bort ifrån ett gammaldags myndighets- och byråkratitänkande

Vi måste sätta näringslivet i första rummet

Det finns mycket att göra och på en del områden har vi kommit långt, på andra kortare. I går fick jag en väldigt god bild av vad som händer på innovationsområdet, där Uppsala Innovation Centre gör ett fantastiskt arbete i att utveckla nya företag och företagsidéer. Det bådar verkligen gott för Uppsalas framtid.

Men även inom den mer sociala sektorn finns många goda exempel. Ett fick vi idag av den nye färdtjänstchefen Josefine Åhrman. Hon visade på KPR (Kommunala Pensionärs Rådet) statistik över hur färdtjänsten fungerar. På bilden ser vi att 78% av färdtjänsten kommer när man beställt den, och 85% kommer fram i tid. Hon berättade också om allt strul som var i vintras vid omläggningen av färdtjänstsystemet, och om allt som nu gjorts för att komma tillrätta med problemen. Detta är ett tydligt exempel på hur viktigt det är att vi inte har ett tänkande där kommunen är en myndighet som ska uppfylla lagens krav gentemot patienterna, utan ett serviceorgan som ska göra allt för att få nöjda kunder! Naturligtvis utifrån givna ramar och kriterier, men jag tror det är mycket mer en attitydfråga än en resursfråga hur vi lyckas med vårt uppdrag!

Det har varit glest med uppdateringar på den här bloggen sedan jag tillträdde som kommunalråd. Det har delvis hängt ihop med att vi gjort en översyn över kommunikationen i stort. Även om jag startade den här bloggen som pappaledig landstingspolitiker, med lite friare uttrycksformer än ett kommunalråd, så kommer jag ändå använda den framöver som ett forum att dela mina personliga tankar och ge lite mer djuplodande glimtar av vad jag håller på med.

Annars går det naturligtvis bra att följa mig både på Facebook ( https://www.facebook.com/jonas.segersam )

Instagram och Twitter (båda @segersam) - även där med en lite mer personlig inriktning.

När det gäller den mer officiella delen börjar vi nu få bra ordning på vår hemsida ( http://wp.kristdemokraterna.se/uppsala/ ), men även kristdemokraterna i Uppsala har en egen sida på Facebook (Kristdemokraterna i Uppsala kommun - https://www.facebook.com/pages/Kristdemokraterna-i-Uppsala-kommun/783969528368300?fref=ts ), ett twitter- ( @UppsalaKD ) och ett instagramkonto ( @kduppland ).

Så det saknas inte kanaler att följa med i vad vi Kristdemokrater vill och gör. Gå in, gilla, ta del, och kom väldigt gärna med synpunkter! Vi behöver få fler som engagerar sig - för att Uppsala ska kunna bättre. Jag kommer gärna och besöker olika verksamheter och kommer som kommunalråd att ha ambitionen att lyssna, ta del av synpunkter och intryck, så att vi tillsammans kan arbeta för en bättre stad och kommun!

Almedalen i Kubik II

Nu börjar årets Almedalsvecka närma sig sitt slut. Av partiledartalen är Jonas Sjöstedt (V) och Jan Björklund (FP) kvar. Men i praktiken har nästan alla aktörer och deltagare packat ihop och åkt hem, många redan i onsdag / torsdags.

Vad beror det på? Jo som jag säger i intervjun med SVT nedan så har Almedalen starkt kommersialiserats på senare år.

Jag var här första gången 2006, inför Alliansen historiska valvinst, och redan då slog veckan alla rekord och upplevdes större än någonsin förut. Ändå var veckan då liten jämfört med idag med sina 3500 seminarium och otaliga mingel och möten. Jag har sedan varit här de flesta åren sedan 2006, men då som "medföljande" som haft huvudansvar för barnen eftersom min fru som ordförande för Haro ordnat seminarier och haft ett ansvar under hela veckan. Jag noterade efter några år att plötsligt var de flesta hus och debattplatser i centrala Visby "ockuperade" av stora företag, myndigheter (läs Maria Ludvigsson i SvD) och organisationer. Och de som åker hit gör det alltså i de allra flesta fall på betald arbetstid. Därför håller man igen på antalet dagar och i många fall blir det alltså bara måndag, tisdag, onsdag (motsvarande) man deltar. Den allra vanligaste frågan jag hört är "Vilken dag åker du hem".

För mig var detta alltså första gången jag haft möjlighet att delta hela veckan. Det har varit intensivt, men jag ser också vilka möjligheter som finns att, om man planerar och är aktiv, få träffa rätt människor, påverka, och också lära sig otroligt mycket. Jag bodde tillsammans med Alliansens gruppledare / kommunalråd i Uppsala kommun, vilket bland annat gjorde att vi kunde ha ett viktigt gruppledarmöte (se nedan) när nu Fredrik Ahlstedt är tillbaka i tjänst efter vårens föräldraledighet.

Jag deltog även i en debatt med Miljöpartiets Maria Gardfjell på 24UNT om vänstermajoritetens nedläggning av Omtanken och vårdnadsbidraget med mera, och det är just detta som är styrkan med Almedalen, att "alla" är här. Så hade t ex mina kollegor Mohamad Hassan (FP) styrelsemöte med Kommuninvest och Maria Gardfjell (MP) med föreningen Spårvägsstäder som för övrigt vårt parti tog initiativet till att vi skulle bli medlemmar i.

Det är förstås även givande och roligt att höra partiledarna - inte minst Ebba Busch Thors strålande debuttal (se t ex di.se: "En stjärna är född")! Det ger hopp om en vass opposition i Sverige som är beredda att ta över när S-MP-minoriteten allt mer krackelerar.

Jag kommer som sagt att återkomma med ett antal politiska initiativ utifrån de kontakter jag haft här nere, och jag tror att Uppsalaborna kommer gynnas av att vi politiker är aktiva gentemot nationella aktörer. Vi behöver dock bli betydligt bättre på detta, och jag ser fram mot att vi kommer att vässa vårt deltagande ännu mer inför kommande år. Dessutom behöver vi arbeta på olika sätt för att tillvara ta hela regionens intressen tillsammans med städer som Västerås, Eskilstuna och Nyköping. Redan i början av augusti kommer jag i Örebro träffa partikollegor från några städer i mellansverige!

Vill du läsa mer om vad jag gjort under Almedalsveckan går det bra att titta på instagram eller twitter (@segersam eller @kduppland / @uppsalakd) eller Facebook, inklusive KD-sidan