Statens roll vid skilsmässor

Äktenskapet är en av det svenska samhällets viktigaste grundpelare. Visserligen har samboförhållanden blivit en viktig institution vid sidan av äktenskapen, men man kommer aldrig ifrån att det bara blir ett "äktenskap light", som antingen alltför lätt upplöses, eller i bästa fall leder till att folk faktiskt gifter sig efter ett tag.

Varför är äktenskapet viktigt för samhället? Jo, det är grunden för våra barns trygga uppväxt och därmed basen för ett framtida väl fungerande samhälle. Om inte barnen får goda första år tillsammans med sin mamma och pappa riskerar de att få ett sämre och mer osäkert liv, det kan vilken som helst statistik visa. Visst finns det exempel på att det kan fungera trots trasiga relationer, brist på kontinuitet och trygghet under barnens uppväxt, men jag tror att var och en inser med sitt sunda förnuft att det allra bästa för varje barn är att kunna växa upp i en trygg familj, med kontakt med sin mamma och pappa där dessa förmår att skapa en god relation och trygg miljö för barnen.

Vad får då detta för implikationer för politiken? Jo, för det första bör vi som idag ha en tydlig äktenskapslagstiftning där barnens bästa sätts i centrum. För det andra måste staten på olika sätt stödja föräldrar, makar och familjer att skapa goda och trygga uppväxtvillkor för barnen. Visst finns det gränser för politiken, helt klart, och där har Göran Hägglund talat med befriande klarspråk. Men det innebär inte att staten på något sätt kan vara "neutral" i dessa frågor. Genom skattelagstiftning, barnomsorgspolitik, skola och sjukvård så arbetar staten på olika sätt antingen för eller mot familjerna.

Därför är Benjamin Katzeff Silberstein fel ute i dagens SvD när han kritiserar Maria Larsson för att vilja utrusta staten med möjligheter att stödja familjer som genomgår en skilsmässa. Av egen erfarenhet ser jag hur viktigt det är med en utomstående hjälp för familjer som har relationsproblem och genomgår en skilsmässa. Tyvärr känner jag alldeles för många som gått igenom detta trauma (inte minst mina egna föräldrar) och relationsbrott som en skilsmässa innebär. Det är något som får betydelse både för barn och barnbarn! Visst kan man argumentera för att det är bättre att skilja sig än att leva i en destruktiv relation, och naturligtvis ligger det något i det. Hjälpen behövs ofta betydligt tidigare. Men min absoluta övertygelse är att det finns en utväg och väg tillbaka till försoning för varje relation, bara man själva vill. 

Det är det minsta man kan begära att staten bistår i denna svåra situation, om parterna så önskar. SvD:s ledare luktar libertarianism eller anarki där staten ska strunta i den viktiga institutionen familjen. Nej, staten borde i stället stärka familjen, exempelvis genom sambeskattning, och genom att ta bort den ensidiga förskolesubventionen så föräldrarna själva kan bestämma vilken barnomsorg de ska ha! Det är i sanning att erkänna politikens gränser gentemot familjernas självbestämmande!